moonhalfPlötsligt fanns hon bara där. Precis framför mig när jag tittade upp från boken jag läste. Jag hade känt mig en aning iakttagen men känslan hade bara rört sig i kroppens periferi.
Men nu var hon där. Stabil, uppfordrande och definitivt obeveklig. Jag la ifrån mig boken, jag var lite rädd för att släppa henne med blicken men tog en snabb rundvandring med ögonen runt omkring. Jag var lite osäker på om hon var där i fysisk form eller inte.

Jag var helt tyst och jag undrar om det hade hjälpt om jag hade sagt något. Det såg inte ut som hon skulle säga ett enda ord.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag kunde ju känna att hon väntade på mig men fick ingen ledtråd överhuvudtaget. Hon bara fanns där framför mig och det är svårt att formulera och beskriva henne eller snarare min upplevelse av henne.

Hon har tyngd, du behöver inte undra, hon är förankrad i Moder Jord. Hon är kvinnan du vänder dig till i alla lägen och du har en tillförsikt att hon vet vad hon ska göra. Hon utstrålar visdom, jag skulle tro att om du går med henne i skogen kommer du hem med hela famnen full av örter och bark med olika egenskaper.
Jag känner ingen rädsla mer en hälsosam respekt. Lite sådär så att man undrar hur ren man är och om man tvättade sig om händerna. Det känns som om hon ser rakt igenom och vet allt. Det här är ingen kvinna man myser kroppsnära med men famnen är öppen om det händer något. Då finns de lugnande andetagen i och runt omkring dig.

Jag satt där med huvudet fullt av frågor och bara kikade på henne. Fortfarande hade hon den där stabila och uppfordrande blicken mot mig. Vem var hon och vad ville hon? Nog kunde hon göra mig riktigt illa om det skulle vara så men då fick jag mer känslan av att hon skulle ta mig i örat och låta mig få veta vad jag gjort snarare än att hon skulle visa vad hon kunde göra.

Jag kände att jag började slappna av lite och eftersom jag har lite ont i axlarna blev det ganska tydligt hur de sjönk ner lite för att hitta en plats där de mer hör hemma.
Hennes blick förändrades omedelbart och det såg ut som om de blänkte till och undrar om de inte var lite halvt ironiska.

Tillit var ordet som kom. Det vill till att veta när man ska springa eller stanna för att lära sig.

Jag blundade och försvann in i ett möte med mig själv och kvinnan som var där för att leda mig.

Idag börjar den månfas då vi mer vänder oss in i oss själva än ut till andra. Det är enbart du som själv kan välja hur mötet med dig själv kommer att se ut. I försvarsställning eller med öppna armar.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; okänt ursprung

Leave a reply

required