att bli äldre

Måncykeln har ju sina faser och den fas som är närmast början är faktiskt slutet. Utan ett slut blir det aldrig en ny början. Och när månen inte längre tar emot så mycket av solens strålar längre, ja då blir nattens skuggor djupare och djupare och till slut har du mörkret där. I detta kan du säkert känna igen människans livscykel. Och då tänker jag också inom alla faser.
Vi har en fas då vi är små små människor som behöver stöd och omvårdnad tills den dagen då den fasen är slut och vi går över till en mer självständig måncykel fas och så vidare.

Vi blir också äldre, även detta något som månen kan symbolisera. Och då är denna fas som vi är i nu en symbol för den gamla. Och kanske framförallt för den gamla kvinnan. Rent generellt tycker jag att man märker av denna rädsla för de gamla ute i vårt samhälle. Från att ha varit mitt uppe i livet och en vital och viktig del verkar den gamla människan idag som farlig och besvärlig komponent.

Mörkret som vi närmar oss ju mer månen drar sig undan solens strålar har i tusentals år varit synonymt med kvinnan. Något man behöver sky och frukta. Här handlar det inte om en hälsosam respekt utan snarare om något som egentligen borde förbjudas. Mörkret och kvinnan ska kuvas och betvingas.

Visserligen låter det som om att detta inte skulle vara något som gäller här och nu men trots att vi tycker att saker förändras snabbt så bär vi fortfarande just denna norms tyngd.

Hur, var och när tar vi tillvara på den äldre kvinnans livserfarenhet? Att jag nämner just kvinnan är för att det finns en mycket tydlig skillnad på hur man ser på mannens åldrande och på kvinnans åldrande. Även om båda dessa är något vi inte vill se, kan man kanske säga att det skrämmande åldrandet hos kvinnan, själva mörkret, börjar säkert 20 år före mannens åldrande.

Hur, var och när tar vi tillvara på det mörker som månens avtagande fas symboliserar? Ett mörker som pratar om avslut. Detta avslut som vi så lätt börjar bli nervösa för. Men så länge vi håller saker ifrån oss kommer vi aldrig att få erfarenhet av dem. Så länge vi tänder alla lampor vi har kommer vi aldrig att upptäcka att mörkret inte är farligt. Så länge som vi aldrig avslutar något kommer vi inte heller få en möjlighet att starta om på nytt.

Mörkermånen och dess fas är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna ta till oss nymånens inspirerande och vitala energi. Det är här i mörkret som vi får tillgång till ett seende som tillåter oss att spana genom hinder som dyker upp på vägen. Det är här som vi vet vilka signaler vi ska lyssna på.
Det är också här där vi kan lära oss som mest om oss själva. Energin är tillbakadragen och mer inriktad inåt än utåt. Det är nu som vår vänster hjärnhalva går på halvfart och vår högra på full speed.

Den här månfasen ber dig att klyva ved och bära vatten. Se vad det är som behövs göras, på djupet, för att nästa fas ska flyta på utan onödiga hinder. Rensa, städa undan och upplev dig själv. På riktigt.

Chad Woodward,atrolog, säger något som jag själv tycker är riktigt bra. “För egot finns det en rätt väg och en fel väg eller en mindre eller mer idealisk väg att gå. Men för själen så ger oss erfarenheterna oss lektioner och alla våra val leder oss slutligen till helhet.”

Någonstans finns det en tröst i dessa meningar upplever jag det som. Nu när månens fas triggar oss att vända oss inåt och den ber oss att ta itu med ryggsäckar som vi inte behöver bära känns det inte så ödesmättat om jag inte vågar säga adjö till det jag behöver säga adjö till.

Jag vet ju att så småningom kommer kostnaden att överstiga värdet och då om inte annat kommer det att lämnas. Självklart behöver vi lämna eller säga adjö till någon/något långt innan vi kommer till en sådan punkt men det finns något trösterikt i att själen alltid finns med oavsett vilka val vi tar.

Leave a reply

required