Har du funnit ditt Excalibur ännu?

excaliburHar du funnit ditt Excalibur ännu? Det där svärdet som ingen annan än du kan få ur stenen?

Dagens tanke kommer från ett inlägg som jag har gjort på coachingbloggen. Tyckte att det var en tanke som kunde passa en gång till.

Visst kommer du ihåg historien om Merlin där den enda rättmätiga kungen kunde få upp svärdet ur stenen? Det finns även en version där svärdet gavs till den sanna kungen av Kvinnan i sjön.

Jag tror att vi alla har en Excalibur, något som enbart är för oss. Ett verktyg som passar oss som hand i handske och som gör att det naturliga flödet inom oss lossnar och får en möjlighet att användas.
Det handlar bara om att vi ska hitta det. Det där med bara är ett bara med modifikation förstås. Det är inte alltid så enkelt att hitta och att göra. Att höra….det är bara att göra, kan för många vara det som gör att man definitivt lägger ner alla försök. Ofta sägs det av personer som inte har hittat sin förståelse av att andras liv kan se ut på ett annat sätt.

Oavsett det där med bara så behöver man definitivt förstå att verktygen finns. Att Excalibur finns där någonstans för oss. Om man inte vet det så letar man inte heller.
Så när du har hittat den insikten, då är det tid att börja söka. Oftast är det ju först när vi inser att något saknas som vi börjar söka, innan dess är vi ganska nöjda med hur saker förhåller sig.

Så vilket svärd är ditt? Hur tänker du dig detta? Eller ser du en bild av det? Du kanske till och med kan höra det? Eller känna det?

Hur svärdet är utformat är individuellt, vad det består av är individuellt. Det finns ingen annan än du själv som vet när du har hittat det och var du kan hitta det. Vad du däremot kan vara säker på är att det är bara du som kan få ut det magiska av det!

Malou

Midsommar – Litha

Midsommar – Litha, orgasmens tid.

Vilken paradox tänkte jag för en stund sedan när jag började tänka på att skriva något om Litha, midsommar. Paradox på det sätt att det är många som ser midsommar som början av deras sommar medans det egentligen är någon form av ljusets höjdpunkt och sedan avtar det sakta igen. Här och nu är vi toppen för att vi sedan sakta men säkert närmar oss mörkret igen. Midsommar, orgasmens tid.

 

Höjdpunkten, allt blommar och detta är den högsta punkten. Här och nu ger solens oss mest soltimmar. Det sägs att ordet “solstice” (solstånd) kommer från det Latinska ordet solstitium som bokstavligen översätts till “solen står still”. Här i Sverige har vi alltid haft ganska mycket fokus på midsommar och ett tag var det tal om att denna midsommarafton skulle bli vår nationaldag till och med.

Romarna, som på den tiden hade en festival för i princip allting firade denna tid som helig för Gudinnan Juno, eftersom jag brukar använda mig av de Grekiska namnen så kan du som läser min blogg mer känna igen Gudinnan Hera i detta. Månaden Juni sägs vara uppkallad efter henne och eftersom hon är förknippad med äktenskapet så är då denna månad en populär månad att gifta sig i. Denna tiden på året var även helgad till Gudinnan Vesta ( på Grekiska Gudinnan Hestia ) och man brukade offra i hennes tempel i hopp om att hon skulle välsigna deras hem. Gudinnan Hestia är också förknippad med härden och på midsommar var det vanligt inom många traditioner att ha en eld.

I vissa traditioner tände man en eld och höll den brinnande från solnedgången natten före midsommar till solnedgången nästa dag. Runt dessa eldar festade man. Elden var för många ett sätt att hedra Solen och att nu Solen hade sin “topp” på året. Man dansade runt elden och man kunde även hoppa över eldar. Inom en del traditioner ledde man boskapen mellan två eldar innan man förde dem till sitt sommarbete, något som ansågs skydda boskapen från “onda väsen”.

En del av det som jag ser som paradoxalt är att det är i detta firande av ljuset, av allt detta blomstrande liv, en tid då fertilitet är i centrum och i denna orgasmens tid så hör vi viskningen och löftet att nu är det mörkret som åter kommer till oss. Från och med nu börjar mörkrets tid återvända till oss och vi vandrar åter igen mot det ögonblick då årshjulet kommer att bli komplett.

Här och nu är vi i fullmånens tid. Månen och Solen står mittemot varandra. Så olika men ända så lika. Och vi är beroende av de båda. Dag och Natt, Ljus och Mörker. Och visst kan man tycka att detta är lite paradoxalt.

Jag kan inte låta bli att göra ett utdrag ur Patricia Tudor-Sandahls bok “Ordet är ditt”. Detta ger så mycket när man är på väg och även är i ett utforskande av sig själv. Precis som Patricia skriver så upptäckte jag att det fanns aspekter av mig själv som inte var överensstämmande. Patricia skriver:

Självkännedom har tre aspekter som inte alltid överensstämmer med varandra; den som motsvarar vad vi verkligen är ( och som kanske inte ger sig tillkänna förrän vi ställs inför livets stora prövningar), den som motsvarar vad vi tror oss vara och den som motsvarar vad andra anser oss vara.

Och hon fortsätter med att säga att du inte ska vänta dig enkla entydiga sanningar då du sätter din självbild under lupp.

En paradox är en paradox

” Varje människa bär inom sig frön till alla mänskliga egenskaper”, sade Leo Tolstoj. “Stundom framträder det ena, stundom det andra. Hon är ofta icke sig själv lik, medan hon likväl förblir en och samma.”

Bakom den mest finputsade fasaden kan det finnas kaos och ordning; en sanning som kan förbrylla och oroa den som helst vill nöja sig med det uppenbara och lättillgängliga hos människor.

“Paradox” är uppbyggt av två ord: det grekiska “para” – bredvid- och “dox” – mening. En paradox är till sin natur motsägande: skenbart orimlig men i grunden sann. Att tolerera det paradoxala är centralt för förståelsen av både atomfysik och djuppsykologi.

 

Det verkar som om det paradoxala är inbyggt i människans psyke och som sådant måste det accepteras, respekteras och även välkomnas, eftersom det kan vara källan till mycket visdom. Om man tillåter sig att bejaka det paradoxala, kan vägen banas mot självinsikt. Men de paradoxala sanningarna för oss samtidigt snubblande nära det lilla barnets ångest då det konfronterades med en kaotisk värld som det varken kan begripa eller rå för. Den som vill söka djupare kunskap om sig själv bör ha mod nog att närma sig det paradoxala gränslandet där även rädsla slagit rot.

 

Det paradoxala är definitionsmässigt oförklarligt. Det går inte att fatta på annat sätt än att man djupare och djupare tränger sig in i det. “En paradox är en paradox”, skrev Kierkegaard. ” Det är det ofullkomliga i allt mänskligt att man når vad man åtrår först i dess motsats…först genom synden skönjer man saligheten. ” I antologin Modet att leva illustrerar Rollo May påståendet att ingen skönhet skulle finnas utan disharmoni genom att hänvisa till Beethovens musik. Om man lyssnar noga på den, säger May, finner man att den är sammansatt av en kombination av disharmonier som tillsammans bildar en vacker och gripande helhet. De perioder i livet då vi drabbas av ohälsa och andra svårigheter visar sig ofta i längden vara av avgörande betydelse för personlig utveckling. Disharmonier föder en förtvivlan som tvingar fram en förändrad självuppfattning. Att våga sig in i sin förtvivlan måste inte alls vara en negativ upplevelse, tvärtom kan det vara ingången till en förhöjd livskvalitet.

 

Att tänka paradoxalt är att iklä sig ett slags janusansikte, dvs stå ut med att se åt två motsatta håll samtidigt och upprätthålla två motsägande påståenden. I detta finns en parallell till den skapande processen.

En av källorna till paradoxalt tänkande är att de olika verkligheter som vävs i vårt inre liv samspelar med varandra och bjuder oss att betrakta världen ur olika synvinklar. I litteraturens och teaterns värld är det vanligt att olika nivåer av verklighet vävs in i och samexisterar samt interagerar med varandra.

 

Shakespeares En midsommarnattsdröm är ett exempel på detta: aristokraterna vid Theseus och Hippolitas hov, det övernaturliga ( representerat av Puck, Titania och Oberon), det jordnära och bondkomiska som tangerar gränsen till djurvärlden (representerat av Botten och hans vänner) och historien om Pyramus och Thisbe, den pjäs-i pjäsen som var vanlig i elisabetansk dramatik.

 

Folkvisdom innehåller paradoxala sanningar som t ex att lyckan inte brukar infinna sig hos den som jagar den, att man kan känna både hat och kärlek till samma människa, att ensamhet är en förutsättning för gemenskap och att man minns det man försöker komma ihåg först då man inte anstränger sig att minnas.

Att påstå sig vilja ha ett långt liv, samtidigt som man beklagar sig över att man inget har att göra på en regnig söndag, kan kanske vara ett exempel på paradoxalt tänkande.

Jag tänker att jag den här midsommaren, eller rättare sagt natten mellan 20 och 21 juni, ska forma min egna ceremoni. En ceremoni där jag för ihop min glädje över att jag både har ljus och mörker i mitt liv och att jag har en förmåga att uppskatta de båda. Jag har en viss dragning till det ena men det förhindrar mig inte från att uppskatta det andra. Jag är hemma i separation och i helhet. Samtidigt.

Och nu kan jag berätta det som behöver berättas för att lämna det tomt.

Fullmåne i Skytten

Fullmåne i Skytten och nu den 20 juni står solen och månen mittemot varandra.

artemis6Ditt medvetna lyser upp ditt omedvetna kan man säga. Betyder det att man blir mer medveten, nja kanske inte vill jag säga. Jag funderar mer att det skulle kunna fungera som en strålkastare som gör att du kan få fokus på vissa skeenden, att du helt enkelt ser på saker. Visst kan detta skapa turbulens,,det vet väl ganska många vid det här laget att vid fullmåne väcks både det ena och andra till liv..men det är inte riktigt samma sak som att bli medveten om det. Inte att det blir integrerat och att vi mer “är” i upplevelsen och förstår vad det är som sker.

Kanske skulle man här kunna förklara skillnaden mellan fullmånen och mörkermånen. I mörkermånens fas, då solen och månen är på varandra så att säga, ja då kan upplevelsen mer vara att du verkligen är där, inte bara att tittar på den, du upplever med ett annat medvetande. Förmodligen är det inte alla som upplever det på samma sätt men det är ett sätt att förklara det på som jag har i vilket fall som helst.

Båda faserna har enligt mig ändå två sidor. Det finns så mycket att förstå när vi verkligen kan se på det som händer, att upptäcka alla små nyanser och det kan finnas så mycket som förblindar i att vara i en upplevelse. Vi behöver båda sätten för att bli hela. Men nu är det alltså fullmåne.

Just nu handlar det väldigt mycket om att se två eller fler sidor av olika saker för mig och visst är det också typiskt eftersom solen befinner sig i tvillingarnas tecken och den lyser på skytten som i sin tur har Gudinnan Artemis som härskare. En härskare som i sin tur är en mångudinna och tvillingsyster med Apollon, som i sin tur står för solen. Jaja…vad ska man säga…

Gudinnan Artemis är en Gudinna som är ytterst självständig, hon är en av de Gudinnor som är en Jungfrugudinna. Inte på något sätt Jungfru i den betydelse som vi har en tendens att använda oss av idag utan snarare har det en betydelse av att vara självständig.

( Bara detta att vara jungfru eller ej kan man även lägga lite symbolik i ) Hon “gav” sig inte till någon man och trivdes bäst när hon kunde vandra ute i det vilda. Hon hade dock en förälskelse som är ganska känd och det var i Orion. Hennes bror, Apollon, Solens Gud, var väl inte helt förtjust i detta och vid ett tillfälle lyckades han att utmana Artemis. Han fick henne att avfyra en pil mot vad hon trodde var en guppande boj långt ute i vattnet. Så långt ut att hon inte kunde se att det var en mänsklig gestalt, något som naturligtvis Apollon visste att det var och att detta då också var Orion. När Artemis upptäckte att det var Orion som hon träffat med sin pil (som den skickliga skytt hon var) satte hon honom på himlen som en stjärnbild.

Jag har berättat denna historia förut i min blogg och syftet med att ta upp den igen är att på något sätt försöka belysa att mycket har två eller fler sidor. Artemis låter sig bli utmanad och tappar lite av sitt vanliga perspektiv. Hon går in i sin känsla utan att egentligen se efter vad det är hon gör eller vad hon siktar på. Och är det inte så i många fall? Vi låter oss bli lurade, även om vi kanske innerst inne vet vad det är som försiggår. Vi lurar oss själva och vi låter oss bli offer för våra känslor. Ibland går vi med hull och hår in i det och i andra fall bara blundar vi.

Och visst kan man tycka att det är mycket som sker runt omkring oss nu som gör att vi tycker att vi borde reagera och agera men…det kan lika gärna vara så att vi behöver ta ett steg tillbaka, dra oss tillbaka för att vi egentligen inte orkar med det. Det finns gränser som inte ska överträdas inom varje människa.

Fullmånen kan få oss att sikta på något som egentligen inte borde vara vårt mål och vi upptäcker det inte förrän fullmånens inverkan har lämnat oss. Det som sker runt omkring oss kan verkligen utmana oss och frågan är hur denna utmaning ska formas inom oss? Ska den få oss att agera utan att tänka efter eller ska vi fundera på hur detta påverkar mig och hur jag kan få det här att fungera och passa in i den verklighet jag lever i? Kan jag förändra mitt sätt, mitt agerande och mitt perspektiv…på mig och inte på någon annan? För visst är det så att det är oerhört svårt att försöka få någon annan att förändra sig om vi inte förändrar oss själva och lever den sanning som vi vill vara i.

15180414-Pope-s-blessing-old-illustration-Pious-IX-Created-by-Bayard-published-on-Le-Tour-du-Monde-Paris-1867-Stock-PhotoSabian symbol för denna fullmåne är;

The Pope Blessing the Faithful

Påven välsignar de trogna. Ja, hur kan man tolka detta tro. Ett sätt är faktiskt att bara sätta sig och ta in det som symbolen säger för att återkomma till symboliken i fullmånen i skytten…ett annat är att tolka och analysera. Båda kan ge rätt och fel.

Ett sätt att arbeta med Sabian symbol eller rättare sagt alla symboler, är att låta symbolen sjunka in, hamna på plats och sedan uttrycka vad man själv känner, tycker och tänker runt det. När man väl har gjort det kan det komma många insikter som vi inte själva hade förstått att vi hade. Det som varit djupt fördolt blir plötsligt tydligt och därmed synliggjort.

För många är Påven en symbol för Gud, en arketyp för Gud på jorden. Detta ska då vara en av orsakerna till att han faktiskt kan välsigna de trogna. För att kunna ta del av denna välsignelse och verkligen anamma den behöver vi ha en fullständig övertygelse om att denna man verkligen har denna förmåga att vara denna andliga kanal.

Precis som Lynda Hill gör ser jag denna symbol från alla håll och kanter, genom olika linser kalla hon det. Man kan se det utifrån det personliga perspektivet, ur ett politiskt perspektiv, ekonomiskt, ja alla typer av perspektiv. Påven som arketyp är också intressant att titta på. Vad står egentligen Påven för när du själv tänker på honom? Och är det en “honom” och vad står det för i så fall?

Vem väljer vi till att bli vår Påve? Hur väljer vi?
Väljer vi oss själva kanske eller finns inte det med som val överhuvudtaget? Och vilka är de trogna? Betraktar vi oss själva som trogna?

Vem eller vad välsignar vi, vilka sanningar är vi trogna, följer vi någon blint och låter orden bli till de två stentavlorna eller bär vi dessa inom oss själva?

När vi är i en process kan det ibland vara nödvändigt att låta oss bli ledda och vi kan även behöva förhålla oss till något utanför oss själva men vi behöver också förstå att det är först när det finns inom oss själva som det är en sanning. En ren sanning.

Dane Rudhyar menar också att i denna symbol ligger det: The need to pay homage to traditional values upon which the Invisible Community of the spirit is built “

Alltså ett behov av att hylla traditionella värderingar som den osynliga andens gemenskap är byggd av. Mycket fritt översatt.

Jag känner att visst har vi ett behov av att hylla traditionella värderingar. Åtminstone är det min övertygelse och själv är jag en anhängare av traditionella värderingar och ceremonier. Självklart med urskiljning. Och kanske är det detta som denna symbol vill visa och kanske är det just detta som den vill visa mig och något annat för dig. Jag tror på att traditioner bygger en sfär runt sig som vi med automatik kliver in i när vi påbörjar förberedelserna för att utföra dem. Oavsett om det handlar om att fira jul, påsk eller en mässa. För varje gång vi utför den bildas det en trygghet eller en otrygghet. Allt ifrån att läsa godnatt saga till att döpa sitt barn.

Jag tänker tillbaka på mitt liv och de traditioner som jag omgivits av och ser hur många av dessa som har försvunnit. Försvunnit på grund av det finns personer som inte längre finns vid liv. Dessa personer har varit som Påvar för de här ceremonierna och välsignelserna. Värderingen har befunnits utanför mig eller oss. Jag har inte sett den som en del av mig, om det beror på att jag inte ansett mig som värd det eller om det är så att jag egentligen inte sett värdet kan man fundera på och kanske är det en fundering för dig också om du kan känna igen dig i att saker försvunnit när människor försvunnit.

Jag kommer att tänka på Lisa Ekdahls text ur ” Bortom det blå “.

Det är många som talar om havet men få som har havet i sin blick. Det är många som talar om himlen men få kan förstå en evighet.

Denna fullmåne får mig verkligen att fundera över hur mycket av Gudinnan Artemis arketyp som vi verkligen lever ut. Har vi upptäckt att vi har den inom oss? Är vi JungfruGudinnor eller ej?

Önskar dig en fin fullmåne tid // Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: http://img4.wikia.nocookie.net/__cb20 more...

Uttorkad…..

uttorkadVisst vet du hur det känns att vara uttorkad? Kanske till och med både fysiskt och psykiskt.

Att vara uttorkad psykiskt blir man lätt när man inte tillför näring till själen. Livet själv trivs när det är fuktigt och förtorkad varelser vill vi väl inte någon av oss vara.

Förtorkad riskerar man att bli när man försöker att passa in och vara perfekt på ett sätt som inte passar den egna personligheten. Förtorkad kan man bli när inte balansen är det rätta och vi är ju fortfarande i vågens tecken och ju närmare vi kommer fullmånen desto mer kan våra känslor, tyckande och tänkande hamna i svajning.

Följande berättelse av Clarissa Pinkola Estés tycker jag visar detta fenomen så bra:

En man kom en gång till en szabó, skräddare, för att prova en kostym. När han ställde sig framför spegeln såg han att västen var litet ojämn i nederkanten.

– Äh, sa skräddaren, det är ingen fara med det. Håll bara ner den kortare sidan med vänstra handen, så är det ingen som märker något.

Kunden gjorde det men då märkte han att slaget på kavajen rullade sig uppåt i stället för att ligga slätt.

– Jaså det? sa skräddaren. Det gör ingenting. Vrid bara litet på huvudet och tryck ner kragen med hakan.

Kunden gjorde det men då märkte han att byxorna var för snäva i grenen.

– Å, det gör ingenting alls, sa skräddaren. Håll bara ner innersömmen med högra handen så sitter de perfekt.

Kunden höll med om det och köpte kostymen.Dagen därpå tog han på sig sin nya kostym och var noga med att ändra den med händer och haka.

När han haltade genom parken med hakan tryckt mot kragen, ena handen i västfållen och den andra i skrevet, avbröt två gamlingar sitt damspel för att titta på honom.

– Å gode Gud utbrast den ene. Titta på den stackars krymplingen!

Den andre funderade en stund. -Ja han var verkligen illa vanskapt muttrade han, men vad jag undrar är…var kan ha fått tag i den där fina kostymen?

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; www.niclashjelm.se

Gör något du aldrig gjort – sluta göra det du alltid gjort

I morgon kommer vi in i halvmånen i vvirgoäxande fas och det handlar om att stå inför val. Här pratar vi inte om något som plötsligt hoppar fram och visar sig, inga häftiga chocker alltså. Nej vi pratar om något som stillsamt kan visa sig på just den väg som du går på.

Jungfrun är här och tecknet färgar av sig, kanske är det så att du plötsligt upptäcker de små detaljerna i något som du har framför dig och just detta får dig att förstå att något behöver ändras för att du ska nå dit du siktar. Något kanske du helt behöver plocka bort eller något behöver du göra som du aldrig någon gång ens funderat på att göra. Halvmånen handlar väldigt ofta om förändringar och nu när månen växer fokuserar vi på agerande. Att göra något alltså. Även om vi slutar göra något så är det ju också ett agerande.

Jungfrun ser detaljer. Detaljer och småsaker som kan göra det där lilla eller stora som du aldrig har tänkt på. Själv har jag jungfrun som ascendent och det visar sig väldigt ofta. Jag har en tendens till att se de där små sakerna i det stora. Djupdyker gärna, analyserar det stora och det lilla och allra främst när det kommer till arbetet.

Och med månen i jungfrun kan det nu handla om att känslomässigt djupdyka i det lilla  som gör skillnaden och att göra något åt det. Ibland gör det ont att agera men oftast oftast blir resultatet bra. Det finns alltid en risk i det här, som alltid är det två eller fler sidor av det mesta, med jungfrun här kan det bli en aning för petigt. Det kan ju faktiskt vara dags att bara låta saker försvinna och inte försöka rätta till allt.

Det kanske inte kan bli som du vill ha det, det kanske inte finns rätt förutsättningar helt enkelt och då kan det vara dags att sluta göra det du alltid gjort…försöka förbättra, att se på det ur ett annat perspektiv eller att analysera mera…det kan vara dags att lägga det bakom dig.

Det är nu tvillingarna och jungfrun som är i denna kvadratiska position till varandra. Tvillingarna som gärna vandrar omkring i frihet och vill ändra, förändra och stanna kvar i den takt som den själv bestämmer tillsammans med jungfrun som kräver disciplin, ansvar och struktur. Båda är i detaljriket och kan lätt fastna där om inte något annat knackar på dörren och visar dem vägen ut. Jungfruns praktiska sinne kan visa vägen ur den labyrinten. Faktum är att jungfrun kan om och om igen hamna i sin egen privata lilla mentala labyrint som kan göra livet både smärtsamt och glädjefyllt. Framförallt med månen där, men denna praktiska sida som hela tiden finns där gör att benen trots allt står stadig på jorden. Så just här och nu är det dags för ett agerande. Irra inte omkring i din labyrint eller gå in i den första gången. Låt dessa båda krafter samarbeta.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: www.etsy.com/se-en/shop/PingoWorld

Drömvärlden

Drömvärlden.

Återigen ett inlägg som redan varit publicerat på en gammal blogg sida jag haft. På tal om inlägget från Senoi folket.

Det är tur att jag inte så ofta är sjuk för hua vad trött jag blir av det. Vad ska jag kalla den här omgången för tro? Feberinfluensa?..

Och när jag nu tyckte att det började vända igår…vad händer? Upp mitt i natten för att placera kroppen i ett helt annat rum..maginfluensa? Just nu matt o lite lätt uppgiven!

In ut i drömmarnas värld har veckan bestått av. Konstiga, roliga, sorgliga och svettiga drömmar.

Jag hade en häftig upplevelse som fortfarande finns kvar hos mig.
Det var under en period som man brukar kalla “hypnagoga” tillståndet. Den där stunden precis innan du somnar. Du är inte riktigt vaken och inte riktigt sovande heller.

Det som finns kvar i minnet är;
Jag ska delta vid något evenemang; jag står utanför ett helt enormt vackert vitt hus och kommer precis på att det här kräver nog lite förberedelser. Det är någon form av samgående som ska ske, ett par som ska gifta sig kanske. Men den ena är ifrån sydstaterna och den andra från nord. När jag kommer på det blir jag lätt förundrad och tittar mig omkring. Jisses,,jag är i USA! Hur kom jag hit? Vad underligt!

Jag står utanför på den grus/sandbelagda uppfartsvägen och bara är förvirrad, hur kom jag hit? I nästa sekund känner jag hur jag är omgiven av lågor. Det brinner! Jag kan se och uppfatta mig själv mitt inne i dessa flammor och när jag tittar närmare ser jag att jag är bunden vid något mitt inne i elden. Mitt huvud hänger ner mot bröstet och jag försöker förstå vad den här bilden kommer ifrån. Vad är det som händer?

Jag börjar fundera över om jag håller på och vandrar i tiden? Med den tanken landade jag i ett rum. Jag står mitt på ett golv i ett litet ganska mörkt rum. Det är oerhört mycket lukter som når mig, så många att jag inte kan särskilja någon utan bara mer får ta ett djupt andetag som för att hämta mig från chocken. Jag ser mig omkring, massor av skränande människor sitter runt grovt yxade träbord.

Jag ser ner på min egen kropp och märker att jag har klänning med ett förkläde på mig. På mitt huvud har jag en “mössa”, det enda sätt som jag kan beskriva den på är som en “nattmössa”.

Lite lätt förvirrad tar jag ett steg bakåt och går då emot en person. Han vänder sig om, tar ett grabbatag i min hand och liksom spärrar upp ögonen. Det känns som om han är förvånad, förskräckt och arg samtidigt när han får syn på mig.
Jag blir rädd och sliter loss min arm och försvinner ut genom en av de dörrar, (väldigt låga sådana) som finns vid sidan av en öppen spis. När jag tar ett steg ut,,vaknar jag..

Åtminstone tror jag att det är då som jag vaknar eftersom saker flyter ihop. Det är det som finns kvar från “drömvaken-tillståndet”. Någonstans vet jag att jag inte hade somnat ordentligt så en “riktig” dröm var det inte.

Häftig upplevelse som jag fortfarande suger på som en karamell.
Och förresten på tal om att sällan vara sjuk! Min man pratade med sin mamma häromdagen, ca 82 år. Hon hade för första gången i sitt liv haft ont i huvudet! För första gången!

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara?!

 

Att tro….

Ett inlägg från förr som passar så bra på mina funderingar som dök upp idag. Funderingar som dök upp då jag läste Karl-Erik Edris inlägg om att han var på väg till vackra Hillesgården. Det här fick mig att fundera på att tro, något som han har skrivit så bra om.

Hade morgon-Tv på när jag satt o planerade idag ( hm, jag vet, bra fokus! ;)) I vilket fall som helst var det om “sjätte sinnet” och hur det på en man hade utvecklats efter en olycka.

Något som ständigt upprepades under programmets gång var just att det är så många som har dessa privata upplevelser som vi aldrig pratar om.

Som vi aldrig pratar om på grund av….. orsak?

Allvarligt talat så är jag ganska trött på att det ska vara en nödvändighet idag att förklara allt i vetenskapliga termer. Att vår bild av det som är sant eller ej är format av den vetenskap som vi själva har skapat.

En vetenskap som i sin tur är skapat av vår “tro” att detta är den “sanning” som är grunden för allt liv. En vetenskap som är formad av vår, människans, behov av förståelse och kontroll. ( Min slutsats)

En vetenskap som fick sitt starka fäste (enl. Karl-Erik Edris, författare till boken “I ett annat ljus”) bl.a. som ett resultat av det avståndstagande som man tog från kyrkans makt.

Vetenskapen har blivit vår religion. En trossats som vi ska akta oss noga för att försöka ifrågasätta. För aj då vad vi blir påhoppade, eller blir sedda över axeln på.

Någonstans tycker jag att det har blivit samma häxjakt på de som anser att deras subjektiva upplevelser är upplevelser som är meningsfulla och “sanna” som de som kyrkan hängav sig åt förr.

Och kanske jag ska modifiera mitt uttalande med att säga att min upplevelse så här långt är att det är de som är anhängare av den vetenskapliga tron som är mer besatta av att misskreditera de som inte tror att vetenskapen har svar på allt, än de forskare som faktiskt är insatta i den vetenskapliga världen.

Karl-Erik Edris anser också, vilket jag till fullo håller med om, att vetenskapen idag på något sätt anser att de måste konkurrera med religionen och allra helst eliminera den. Och jag citerar från hans bok:

Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Kan det vara så att vetenskapen ( inom ovanstående genre) lever på grund av att vi har gjort oss själva till “offer” och slavar under det som vi själva har skapat? Vi underminerar våra egna möjligheter till utveckling genom att frivilligt begränsa oss?

Om fler av oss faktiskt vågar vara och uttrycka allt det som vi faktiskt är då kanske det är den signal som behövs? Varför leva detta liv i det fängelse som vi själva har skapat?

Jag tror på mina upplevelser. Min tro gör att jag är jag, den skapar mina möjligheter eftersom den är en del av det som är jag. Min tro är en tro i dess egentliga mening. Inte en tro som att jag “anar” eller “gissar”, utan en tro som är en levande del av mig. Det är en tro som jag inte kan ge förklaringar på eftersom min hjärna och dess logik vill begränsa och inte förstår.

Denna tro hindrar mig inte från att vara en skeptiker. Jag är oerhört skeptiskt. Jag tar in och funderar, försöker se vad som kommer från mina önskningar och behov. Jag väger in mina erfarenheter/upplevelser från min uppväxt och vad som kan komma från dessa. Jag är en analytiker av ohejdad vana. Kanske till och med lite för analytisk ibland.

Detta hindrar mig inte från att vara öppen för andra verkligheter än den som jag har gjort till min. Jag instämmer till fullo med Adrian Parkers (forskare Gbg:s universitet) i det svar han gav i en frågeställning insänd till tidningen “Modern Psykologi”

Enligt sociologiprofessorn Marcello Truzzi finns det flera sorters skepticism. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar också sin egen skepticism. Den äkta skeptikern är också beredd att avstå från ställningstaganden tills vi vet mer. Denna inställning stämmer överens med de gamla grekernas användning av ordet skeptikoi som en väg mot ny kunskap.

Alla mina jag – att vara i nuet

Mina-Jag-mindre
Dagens tanke:
Att vara i nuet

Jag sätter mig för att skriva om nästa månfas. En fas som pratar om att vara otålig, att vilja mer och vara allmänt uttråkad. Jag bär fortfarande med mig funderingar över det där med att vara i långsamhet och steget till att vara i nuet är inte långt. Så jag bestämmer mig för att skifta fokus och börjar låta tankarna flyta iväg till att vara i nuet. Bilden ovan kommer nästan omedelbart till mig. En bild och en övning som jag brukar göra då och då och som på något sätt inte alls förknippas med att vara i nuet.

Bilderna på Alla mina jag är ju att vandra iväg till det som varit och inte alls på det som är just nu i denna stund. Men i mina ögon har min dåtid i allra högsta drag med mitt nuet att göra på samma sätt som min framtid har med mitt nuet att göra. Utan dessa är det svårt för mig att vara här menar jag.

Jag tänker att jag behöver vara medveten om vad min dåtid betytt, vad mina erfarenhet har gett mig för ögon, öron och mun. För visst är det min dåtid som ser ut genom mina ögon, min dåtid som formar det jag hör och min dåtid som väljer de ord som kommer ur min mun. Precis som mina tankar, drömmar och upplevelser om min framtid formar de visioner jag ser, vad jag hör och hur jag väljer mina ord. Allt detta är mitt nuet på sätt och vis.

Jag spelar samtidigt musik som jag skriver detta, det strömmar ut musik jag hört förut och min kropp väcks utan att mitt medvetna jag har något att göra med detta. Här och nu föder min kropp mig med känslor och upplevelser. Jag kan inte sätta ord till allt men det formar min stund här och nu. Samtidigt som jag känner här och nu är jag tillbaka till en annan tid och upplever den samtidigt.

Mitt lilla jag som tittar på mig får mig att vilja krama om henne. Redan där och då hade jag erfarenhet av att vilja vara någon helt annan stans än där och då. För mig är det viktigt att veta vad jag bär med mig för att kunna uppleva det som är nu på ett äkta sätt. Om inte det som varit och det som väntar är betydelsefullt så borde ju nuet upplevas på samma sätt för alla…eller?

Hur tänker du om alla dina jag och den betydelse de har för det är ditt nuet här och nu?

I am me.

In all the world, there is no one else like me.

There are some persons who have some parts like me,

but no one adds up exactly like me.

Because I own all of me,

I can become intimately acquainted with me.

By doing so, I can love me

and be friendly with me in all my parts.

I can see, hear, feel, think, say, and do.

I am me and I am okay.

       – Virginia Satir

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Långsamhet

Dagens tanke;

Långsamhet

Dagens tanke kom utav att jag åter igen drömde om mina sköldar. Dessa 12 rörliga och fasta sköldar som jag började drömma om för flera år sedan och visst… här kan man verkligen prata om långsamhet för innehållet i dessa sköldar har sannerligen inte kommit snabbt. Jag fick reda på motivet i ytterligare en av de rörliga sköldarna och denna gång var det en sköldpadda som var symbolen. Jag har fortfarande inte fått de ord som ska göra sköldarna aktiva men eftersom saker o ting går sakta får jag tydligen ha tålamod.

Både att symbolerna på sköldarna uppenbarar sig i minst sagt ett långsamt tempo och just den här symbolen, sköldpaddan, är långsam gjorde att begreppet långsamhet fick mig att stanna till och börja fundera. Finns det något här jag bör ta till mig? Hur ser jag egentligen på långsamhet, är det positivt eller negativt laddat?

Bägge och måste jag säga när jag tagit till mig ordet en stund men samtidigt är min första reaktion..otålighet. En lite mindre positiv upplevelse alltså om jag nu ska var riktigt ärlig.

När saker går för långsamt blir jag otålig. Jag vill att saker ska hända just där och då, har lite svårt för det där med att vänta tålmodigt. Även om jag skam att säga ger sken av att jag har hur mycket tålamod som helst.

Jag har ett väldigt svagt och diffust minne av att vi i min barndom hade en sköldpadda. Jag kan idag bli lite nyfiken på vad det var som gjorde att vi hade en och tyvärr har jag ingen som kan svara på frågan. Jag kan bli väldigt fascinerad av sköldpaddan, både av deras utseende, myter runt dem och av det faktum att de kan bli väldigt gamla.

Bari - 30 x 30cm back sköldpaddssköldVad kan de säga mig att jag nu har fått sköldpaddan på min sköld? På vilket sätt kan långsamhet vara ett skydd för mig? För en sköld är ju ett skydd. Åtminstone den form av sköld som jag har fått till mig. Skölden håller du för hjärtat, kan långsamhet vara ett skydd för hjärtat?

Ja på många sätt kan det ju det även om det också kan vara tvärtom. Att ta god tid på sig kan förhindra att man drar förhastade slutsatser, precis som det kan innebära att man inte drar några alls. Långsamma rörelser kan göra att man har tid att se sig omkring och verkligen insupa atmosfären samtidigt som det kan göra att man missar det man förutsatt sig att göra. Långsamhet kräver en ordentlig planering. Man brukar pussla ihop långsamhet med tålamod och tålamod är en dygd sägs det. Men man kan också ha för mycket tålamod, så mycket tålamod att gränser suddas ut och man riskerar att till slut helt försvinna.

Och försvinna är det verkligen risk för när det gäller vissa sköldpaddsarter. Eftertraktade bland många tydligen som inte har någon känsla för det där med liv. Och kanske är det en symbol för sig. Att långsamhet och tålamod är utrotningshotade tillstånd. Vi har inte tid med långsamhet och tålamod…vad är det? Det finns andra, det finns annat..till bättre pris och snabbare är det också.

By CristianChirita (talk · contribs) (Own work), CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=819860

By CristianChirita

En annan form av skydd var Sköldpaddsformationen. Åtminstone är det vad man brukar kalla den formation som man har kunnat se i många olika filmer där Romerska soldater varit aktiva.

Sköldpaddan finns i många myter vilket kanske inte är så konstigt för det är ett urtida djur och ska man tro många historier så var det på sköldpaddans rygg som jorden skapades. Inte konstigt att den även förknippas med stabilitet. De ses även som fredliga varelser men jag har läst att man ska akta sig för att låta några kroppsdelar komma allt för nära dess käftar som kan knipsa av det mesta om det skulle vara så. Ett ordentligt bett i dem alltså.
Eftersom de rör sig långsamt är det också vanligt att man har föreställningen om att de är ganska stationära men det finns ju olika arter. När det gäller havssköldpaddor kan de röra sig över väldigt långa distanser.

Något annat som jag nu upptäcker att det är ganska lätt att låta bli att upptäcka dem. På något sätt kan de komma och gå ganska obemärkta. Om man inte tittar efter naturligtvis. De gör inte mycket väsen av sig utan snarare tvärtom, de befinner sig i sin egen värld och deltar inte i det som försiggår runt omkring.  Jag läser på en sida att sköldpaddan också är förknippad med magi, att man använder sig av sköldpaddan för att förklara den heliga geometrin med mera.

Jag kommer på att vissa sköldpaddor drar in både huvud och ben när de känner sig hotade. Kanske är det en symbolik att fundera på? Kan en sköld visa att i vissa situationer är det bästa skyddet att dra sig undan? Man behöver inte alltid utsätta sig själv utan det är okey att dra sig tillbaka? Genom att dra sig undan ger man sig själv tid för reflektion, allt behöver inte attackeras och ske snabbt.

Som alltid är symboler mångfacetterade och som alltid får jag en känsla av magi när dessa sköldar dyker upp i drömmar med mera. Kanske säger långsamhet och sköldpaddan något till dig också!

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst: By Cri more...

Att åka tåg

tåg Dagens tanke:
Att åka tåg

Tidig morgon och jag sitter och väntar på att tåget ska komma in på stationen. Allt är stilla runt omkring denna nationaldag och solen börjar värma bänken jag sätter mig på.
Mina ögon fastnar på rälsen och tankarna vandrar iväg. Det är lustigt det där när tankarna drar iväg med sinnet, plötsligt är man inte längre där man var alldeles nyss. Inte längre i nuet och uppmärksam på det som sker runt omkring och inte heller uppmärksam på det som sker inom. Det är verkligen som att resa i tiden. Våra minnen förflyttar oss till platser vi en gång varit och våra drömmar placerar oss till ställen vi vill vara.

Vilken makt våra tankar har utan att vi ens är medvetna om det.

Tåget kommer in och strax efter att jag satt mig startar det upp och ljudet får mig att le. Jag återvänder snabbt till minnen och nu till trygghet. Samma ljud repeteras om och om igen och visst är det någon form av trygghet, saker som upprepar sig?

Jag tittar ut och ser en avskalad trädstam, snabbt försvinner den igen och nu kommer en spännande stig fram. Jag hinner se att den ringlar sig upp i skogen innan den också försvinner från mitt synfält.
Vilka spännande platser det finns att besöka ändå! Inte nu för nu sitter jag ju på tåget. Ett tåg som följer rälsen, tvingad att stanna där det finns stationer, något annat är inte att tänka på.
Fascinerat följer jag de känslor som väcks inom mig medan jag tittar ut på landskapet som nu sveper förbi. Jag fylls av glädje och frågan är om det inte också är av vördnad när jag ser hur berget höjer sig och speglar sig i sjön vi passerar. Stigar, träd, ängar och en äldre man som böjer sig ner för att plocka upp något från vägen framför ett hus. Nog finns det en tjusning i att passera saker? Det kan väcka en reflektion och en känsla av ödmjukhet precis som det gjorde hos mig nu.

Som symbol kan en tågresa ses som att att vandra mot ett mål tillsammans med andra, en resa där man inte själv kan bestämma var den ska stanna till. Du har förmodligen inte heller valt alla de som reser tillsammans med dig. Du följer med helt enkelt. Ett hyfsat säkert sätt att ta sig fram på, och oftast kan du lugnt luta dig tillbaka och vara säker på att når fram dit du har tänkt utan några större överraskningar. Johfra-Bosschart-Cancer-painting

Åter igen kommer dunket från tåget mig att tänka på trygghet och jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag i samma stund börjar fundera på i vilket tecken månen vandrat in i och kommer på att det är i kräftan.

Kräftan som skulle kunna ha en tendens till att hålla fast vid saker, som gärna vill känna sig trygg. Bilden här bredvid säger mycket om mönster som kräftan skulle kunna ha. Kika lite på vänster sida av bilden, händer som griper tag i det de vill ha. Pärlan som ligger där och steg för steg blir polerad, smärtsamt vacker skulle man kunna säga.

Mina tankar drar iväg med mig och jag tappar vyerna som vi susar förbi och jag inser att jag förlorar ögonblick som kan vara viktiga. Återigen kan jag inte låta bli att le när jag inser att jag återigen har gett mig själv en ledtråd som jag behöver. Vad kan vara mer symboliskt än att åka tåg i det här läget? Tåget som symbol tillåter mig ju faktiskt att susa förbi, att inte stanna till och fördjupa mig, jag kan låta det ena ögonblicket efter det andra lämna mig.

Det finns en styrka att låta saker passera, det är viktigt att enbart notera något utan att just där och då fördjupa sig i det. I vilka andra situationer kan man vara uppmärksam på det som susar förbi utan att stanna till? Inte många. Å andra sidan tillåter också en tågresa oss att just sjunka in i oss själva utan att ta notis om något annat trots att det kanske till och med finns någon så nära oss att armarna nuddar vid varandra.

Återigen har jag hamnat djupt inom mig själv och kanske är det inte så konstigt, månen är trots allt fortfarande mörk även om vi är i nymånefasen. Vi ser inte riktigt det där nya som skapats inom oss, vi kan ana och lyssnar vi noga kan vi höra en ton som lockar oss. Samtidigt vill vi gärna vara i den trygga famnen nu, kräftan som i mångt och mycket står för moderskap och för traditioner. Vi stannar helt enkelt till vid de stationer som finns, vi vet också vart vi ska för biljett till vår destination har vi ju köpt i förväg.

Om vi tillåter oss att titta ut på de landskap vi passerar kan de landa inom oss och väcka något vi senare kan ta oss till.

När jag nu ser mig omkring i vagnen ser jag att det nu har börjat bli fullt av passagerare. Vi vandrar tillsammans på samma väg, en del har samma hållplats andra inte. I samma transport, skenbart lika men precis som pärlan inne i sitt skal är vi alla olika. Det finns inte en pärla som är lik den andra trots att alla har blivit till i det mörker som ostronets skal skapar. Precis som vi alla sitter i samma vagn, på väg åt samma håll är vi alla olika även om vi har blivit till i det mörker vår moders livmoder skapat.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst Johfra more...