Gudinnor – Qvinnan

Nymåne och Artemis sätter sin prägel.

artemis11

Nymåne och Gudinnan Artemis.

Gudinnan Artemis härskar över skyttens tecken som månen just nu befinner sig i. En måne som för tillfället är helt i mörker. Och fast vi inte ser den så vet vi att den är där. Är det inte så med mycket runt omkring oss? Det syns inte men vi vet att det är där, för vårt inre seende är det väldigt tydligt precis lika tydligt som det är för vårt inre öra att höra det som är osagt.

Within The Depths Of The Earth New Elements Are Being Formed

Sabian Symbol för den här nymånen talar om detsamma, att det är mycket som pågår där under ytan. Visst är det också så att det är mycket som pågår som vi inte vet om. Vore ju alldeles oerhört tråkigt om vi alltid skulle ha kläm på¨vad som försiggår, inga överraskningar då minsann. Men mycket anar vi som sagt, kanske ibland också utan att vi är medvetna om det. För mig kan det vara så iallafall, att saker och ting dyker upp och när de gör det så blir jag inte speciellt överraskad för någonstans hade jag anat att det var på gång. under-ytan

Så vad är det då som denna nymånen vill ge oss en hint om tro? Kanske ska vi helt enkelt bli medvetna om att det krävs en hel del arbete för att något verkligt ska bli synligt? Eller är det så att det är något helt nytt som bildas inom oss? Något som vi inte upptäckt att vi har inom oss, eller något som bildats genom de erfarenheter vi fått?

Det är inte utan att jag blir nyfiken på den här nymånen, vad kan den föra med sig tro? Kan det vara så att symboliken vill tala om för oss att det är dags att hålla ögon och öron öppna för vad som kan dyka upp. Och var medveten om att det inte alltid är så att det dyker upp saker från omgivningen utan snarare är det förmodligen så att något dyker upp från det inre.

Satt och funderade lite på den här nymånen och Artemis och bilder dök upp på den unga Artemis. En kavat liten flicka som satte sig i sin pappa Zeus knä och frankt sa till honom att hon minsann inte ville inordna sig på något sätt utan att hon ville vandra i vildmarken, fri och självständig. En tjej som visste vad hon ville helt klart.

Nog kan det vara något att ta med sig den här måncykeln, vad är det du vill? Följer du ditt inre? Det som du verkligen på djupet verkligen vill? Å nästa fråga blir, vad är det du behöver ha med dig när du följer det som ditt hjärta vill?

Artemis valde sin båge bland annat, hon blev ju också en väldigt skicklig skytt. Vad väljer du, vad är det som du behöver ha med dig på din färd mot det du vill? Har du de verktyg du behöver?

Kanske är det också så att du har flera saker i din verktygslåda som du idag kan se att du har hjälp av, då kanske det också är dags att lägga en liten tacksam tanke till detta. Vilka gåvor har du inom dig som hela tiden hjälper dig framåt?

Själv tänker jag under december månad lägga en tacksamhetstanke åt de gåvor som jag bär på. De ska upp på dagliga lista för det är så lätt att glömma bort det man redan har när man längtar och strävar efter något man vill.

Nymåne – vi behöver dö för att kunna återfödas

crescent-moon-goddessVi behöver dö för att kunna återfödas.

Vi behöver dö för att kunna återfödas helt enkelt och det gäller självklart inte bara vår fysiska kropp utan rent symboliskt gäller väl detta det mesta.

Och precis detta är det som mörkermånefasen förbereder oss för. En månfas där vi vandrar i mörkret, det mörker som är ett måste för att vi ska kunna se klart igen.
Under mörkermånen anar vi, “ser” vi skeenden för nästa måncykel. Kanske vet vi om det eller så är vi omedvetna om det, oavsett vilket verkar det som om att vi med automatik sållar bort och sparar allt utifrån det vi fått erfarenhet av men också utav det som vi långt djupt inom oss förstår att vi kan ha nytta av framåt.

Nu när nymånen sker är den fortfarande i mörker för oss. Och visst är det så också?! Något nytt händer och vi “vet”, anar, känner att det är på gång. Vad kan vi inte sätta fingret på men att något är på gång det vet vi.

Nyfiket trevar vi oss framåt, en del traskar modigt på i mörkret medan andra tassar fram försiktigt med händerna framför sig som känslospröt. Som barn, förväntansfulla, rädda och nyfikna.
När nu jungfrun är den som föser oss framåt går vi förmodligen ganska sturskt och självsäkert fram, åtminstone skulle det kanske se ut så om det var någon som kikade på oss. Jungfrun har många gånger en attityd som att ensam är stark. Inte behöver jag någon inte, man är ju inte jungfru för intet.

När jungfrun anländer skulle man kunna tänka sig att den här måncykeln skulle styras utav lite struktur, ordning och reda som sagt. Planering, organisering är något som tilltalar det här tecknet.
Kanske blir det så att vi dras mot detta och för min egen del så skulle det inte skada om jag fick hjälp av den här energin. När jag idag plockade ihop det som jag strött runt omkring mig på mitt skrivbord och hyllor på jobbet så tänkte jag trött att det vore väl den om jag inte kunde få någon struktur på alla mina papper. Med en duns la jag det på mitt nya skrivbord i mitt numera egna lilla “kontor”. Perfekt dag för att avsluta tiden på podiet och börja om i eget rum.

När jag promenerade hemåt tänkte jag på detta och började samtidigt att fundera på hur mycket den här solförmörkelsen skulle spela in och inte nog med det, planeten merkurius går också retrograd nu.

Solförmörkelse

En solförmörkelse, även om det inte är helt full och även om vi inte kan se den här så är den dock där. Månen mörk och solen mörk, kanske kan vi bli lite förvirrade nu, matta och trötta. Åtminstone är det detta som en del astrologer menar att en solförmörkelse bär med sig.
Jag tänker också att den har med vårt kontrollbehov att göra. Vad händer oss? Jag ser inget, mitt medvetna jag är i mörker, jag får nog blinka några gånger för att kunna vänja ögat att se saker på det här sättet. Även om det kan skapa rädsla så kan det också göra att vi kan se saker ur ett annat perspektiv. Kan vi bara hålla oss lugna, inte rusa fram så tror jag att vi kan ha stort utbyte utav att se världen ur det här perspektivet också.Sol förmörkelse

När nu merkurius också vänder på klacken så blir det också ett annat perspektiv, saker vänds inåt istället. Vi blir mer lyhörda för vad vårt inre kommunicerar, istället för att spetsa öronen på det som händer runt omkring oss. Hur reagerar jag på min omgivning etc?

Så ur mitt perspektiv verkar det som om allt samarbetar mot att ta till sig det som hänt, dra slutsatser, lyssna på det inre och skåda lite framåt för att se vilka steg som är bäst att ta. Steg som inte ska börjas tas omedelbart utan känns saker lite motigt och trögt, vänta ett tag.

Vet du vad du vill? Just detta är den stora frågan nu känns det som. Vet du vad du inte vill? I ett sådan här läge är detta också viktigt.
Jungfruns energi kan hjälpa dig på vägen, strukturera upp vad du egentligen vill, Vad är realistiskt, när och hur händer det, vad behöver du, ja det finns många frågor som behöver svar och det är du som nu kan lyssna inåt och plocka fram dem.

Jag tänker på Gudinnan Demeter som styr o ställer över jungfruns tecken. Denna Gudinna som stark och självsäker stod på sig i sitt sökande efter sin dotter ända tills dottern släpptes upp från underjorden. Demeter som var den som skapade de hemliga heliga ceremonier som gav människorna nytt seende och “nytt” liv. Även om det var skrämmande, för en del tungt och för andra kanske plågsamt verkar det som resultatet var värt det. Och kanske är det precis det som sker nu, om vi tillåter det. Om vi är öppna för skeendet.

Vi blir helt enkelt tillfrågade om vi kan se på vårt liv ur en annan vinkel.
En del av vårt liv blir i mörker så att vi får en möjlighet att se en annan. Solförmörkelser kan vara det vi behöver för att se vad som är viktigt eller inte.

Sabian Symbol

När jag tittar på Sabian Symbol för den här nymånen hamnar jag på:

Two heads looking out and beyond The shadows.

Ja, varför skulle jag bli förvånad. Visst pratar det samma språk? Att se bortom skuggorna, att se bakom. Varför inte se framåt och bakåt?

Finns det något som vi nu behöver se ur lite olika perspektiv, inte bara ur vårt eget som vi brukar? Det som händer kanske inte är fullständigt självklart och kanske inte heller synligt för blotta ögat? Kanske är det så att det är nu som vi har en större möjlighet att se saker ur fler än ett perspektiv, och kan vi inte det omedelbart, ta fram papper o penna och börja strukturera upp det framför dig.

Själv tänker jag luta mig tillbaka nu, följa det som pockar på mitt sinne och låta en röst komma fram som jag inte hört på väldigt länge. Min mormor pockar på min uppmärksamhet och jag är förvånad samtidigt som jag inte är det. Det är inte ofta som hon vill göra sig hörd men varför skulle hon inte passa på nu. Jag kan inte låta bli att le då jag nu avslutar med att säga att det kan vara ett bra tips att titta på var du har jungfrun 9 grader någonstans i ditt horoskop. Själv har jag detta i mitt 12:e hus. Det området som ditt hus representerar och där jungfrun befinner sig….kanske är det dags att ställa in detta så att det är i balans.

månkvinnaWondrous Lady of the moon
You who greets the dusk with silvered kisses
mistress of the night and all magics
who rides in the clouds in blackened skies
and spills light upon the cold earth

Oh Lunar Goddess
Crescented-One

shadow makes and shadow breaker
revealer of mysteries past and present
puller of seas and ruler of women
all wise lunar mother
I greet your celestial jewel
at the waxing of it’s power
with a rite in your honor.

I pray by the moon
I pray by the moon
I pray by the moon

– Scott Cunningham

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: josephine wall moon goddess, w more...

Fullmåne i Skytten

Fullmåne i Skytten och nu den 20 juni står solen och månen mittemot varandra.

artemis6Ditt medvetna lyser upp ditt omedvetna kan man säga. Betyder det att man blir mer medveten, nja kanske inte vill jag säga. Jag funderar mer att det skulle kunna fungera som en strålkastare som gör att du kan få fokus på vissa skeenden, att du helt enkelt ser på saker. Visst kan detta skapa turbulens,,det vet väl ganska många vid det här laget att vid fullmåne väcks både det ena och andra till liv..men det är inte riktigt samma sak som att bli medveten om det. Inte att det blir integrerat och att vi mer “är” i upplevelsen och förstår vad det är som sker.

Kanske skulle man här kunna förklara skillnaden mellan fullmånen och mörkermånen. I mörkermånens fas, då solen och månen är på varandra så att säga, ja då kan upplevelsen mer vara att du verkligen är där, inte bara att tittar på den, du upplever med ett annat medvetande. Förmodligen är det inte alla som upplever det på samma sätt men det är ett sätt att förklara det på som jag har i vilket fall som helst.

Båda faserna har enligt mig ändå två sidor. Det finns så mycket att förstå när vi verkligen kan se på det som händer, att upptäcka alla små nyanser och det kan finnas så mycket som förblindar i att vara i en upplevelse. Vi behöver båda sätten för att bli hela. Men nu är det alltså fullmåne.

Just nu handlar det väldigt mycket om att se två eller fler sidor av olika saker för mig och visst är det också typiskt eftersom solen befinner sig i tvillingarnas tecken och den lyser på skytten som i sin tur har Gudinnan Artemis som härskare. En härskare som i sin tur är en mångudinna och tvillingsyster med Apollon, som i sin tur står för solen. Jaja…vad ska man säga…

Gudinnan Artemis är en Gudinna som är ytterst självständig, hon är en av de Gudinnor som är en Jungfrugudinna. Inte på något sätt Jungfru i den betydelse som vi har en tendens att använda oss av idag utan snarare har det en betydelse av att vara självständig.

( Bara detta att vara jungfru eller ej kan man även lägga lite symbolik i ) Hon “gav” sig inte till någon man och trivdes bäst när hon kunde vandra ute i det vilda. Hon hade dock en förälskelse som är ganska känd och det var i Orion. Hennes bror, Apollon, Solens Gud, var väl inte helt förtjust i detta och vid ett tillfälle lyckades han att utmana Artemis. Han fick henne att avfyra en pil mot vad hon trodde var en guppande boj långt ute i vattnet. Så långt ut att hon inte kunde se att det var en mänsklig gestalt, något som naturligtvis Apollon visste att det var och att detta då också var Orion. När Artemis upptäckte att det var Orion som hon träffat med sin pil (som den skickliga skytt hon var) satte hon honom på himlen som en stjärnbild.

Jag har berättat denna historia förut i min blogg och syftet med att ta upp den igen är att på något sätt försöka belysa att mycket har två eller fler sidor. Artemis låter sig bli utmanad och tappar lite av sitt vanliga perspektiv. Hon går in i sin känsla utan att egentligen se efter vad det är hon gör eller vad hon siktar på. Och är det inte så i många fall? Vi låter oss bli lurade, även om vi kanske innerst inne vet vad det är som försiggår. Vi lurar oss själva och vi låter oss bli offer för våra känslor. Ibland går vi med hull och hår in i det och i andra fall bara blundar vi.

Och visst kan man tycka att det är mycket som sker runt omkring oss nu som gör att vi tycker att vi borde reagera och agera men…det kan lika gärna vara så att vi behöver ta ett steg tillbaka, dra oss tillbaka för att vi egentligen inte orkar med det. Det finns gränser som inte ska överträdas inom varje människa.

Fullmånen kan få oss att sikta på något som egentligen inte borde vara vårt mål och vi upptäcker det inte förrän fullmånens inverkan har lämnat oss. Det som sker runt omkring oss kan verkligen utmana oss och frågan är hur denna utmaning ska formas inom oss? Ska den få oss att agera utan att tänka efter eller ska vi fundera på hur detta påverkar mig och hur jag kan få det här att fungera och passa in i den verklighet jag lever i? Kan jag förändra mitt sätt, mitt agerande och mitt perspektiv…på mig och inte på någon annan? För visst är det så att det är oerhört svårt att försöka få någon annan att förändra sig om vi inte förändrar oss själva och lever den sanning som vi vill vara i.

15180414-Pope-s-blessing-old-illustration-Pious-IX-Created-by-Bayard-published-on-Le-Tour-du-Monde-Paris-1867-Stock-PhotoSabian symbol för denna fullmåne är;

The Pope Blessing the Faithful

Påven välsignar de trogna. Ja, hur kan man tolka detta tro. Ett sätt är faktiskt att bara sätta sig och ta in det som symbolen säger för att återkomma till symboliken i fullmånen i skytten…ett annat är att tolka och analysera. Båda kan ge rätt och fel.

Ett sätt att arbeta med Sabian symbol eller rättare sagt alla symboler, är att låta symbolen sjunka in, hamna på plats och sedan uttrycka vad man själv känner, tycker och tänker runt det. När man väl har gjort det kan det komma många insikter som vi inte själva hade förstått att vi hade. Det som varit djupt fördolt blir plötsligt tydligt och därmed synliggjort.

För många är Påven en symbol för Gud, en arketyp för Gud på jorden. Detta ska då vara en av orsakerna till att han faktiskt kan välsigna de trogna. För att kunna ta del av denna välsignelse och verkligen anamma den behöver vi ha en fullständig övertygelse om att denna man verkligen har denna förmåga att vara denna andliga kanal.

Precis som Lynda Hill gör ser jag denna symbol från alla håll och kanter, genom olika linser kalla hon det. Man kan se det utifrån det personliga perspektivet, ur ett politiskt perspektiv, ekonomiskt, ja alla typer av perspektiv. Påven som arketyp är också intressant att titta på. Vad står egentligen Påven för när du själv tänker på honom? Och är det en “honom” och vad står det för i så fall?

Vem väljer vi till att bli vår Påve? Hur väljer vi?
Väljer vi oss själva kanske eller finns inte det med som val överhuvudtaget? Och vilka är de trogna? Betraktar vi oss själva som trogna?

Vem eller vad välsignar vi, vilka sanningar är vi trogna, följer vi någon blint och låter orden bli till de två stentavlorna eller bär vi dessa inom oss själva?

När vi är i en process kan det ibland vara nödvändigt att låta oss bli ledda och vi kan även behöva förhålla oss till något utanför oss själva men vi behöver också förstå att det är först när det finns inom oss själva som det är en sanning. En ren sanning.

Dane Rudhyar menar också att i denna symbol ligger det: The need to pay homage to traditional values upon which the Invisible Community of the spirit is built “

Alltså ett behov av att hylla traditionella värderingar som den osynliga andens gemenskap är byggd av. Mycket fritt översatt.

Jag känner att visst har vi ett behov av att hylla traditionella värderingar. Åtminstone är det min övertygelse och själv är jag en anhängare av traditionella värderingar och ceremonier. Självklart med urskiljning. Och kanske är det detta som denna symbol vill visa och kanske är det just detta som den vill visa mig och något annat för dig. Jag tror på att traditioner bygger en sfär runt sig som vi med automatik kliver in i när vi påbörjar förberedelserna för att utföra dem. Oavsett om det handlar om att fira jul, påsk eller en mässa. För varje gång vi utför den bildas det en trygghet eller en otrygghet. Allt ifrån att läsa godnatt saga till att döpa sitt barn.

Jag tänker tillbaka på mitt liv och de traditioner som jag omgivits av och ser hur många av dessa som har försvunnit. Försvunnit på grund av det finns personer som inte längre finns vid liv. Dessa personer har varit som Påvar för de här ceremonierna och välsignelserna. Värderingen har befunnits utanför mig eller oss. Jag har inte sett den som en del av mig, om det beror på att jag inte ansett mig som värd det eller om det är så att jag egentligen inte sett värdet kan man fundera på och kanske är det en fundering för dig också om du kan känna igen dig i att saker försvunnit när människor försvunnit.

Jag kommer att tänka på Lisa Ekdahls text ur ” Bortom det blå “.

Det är många som talar om havet men få som har havet i sin blick. Det är många som talar om himlen men få kan förstå en evighet.

Denna fullmåne får mig verkligen att fundera över hur mycket av Gudinnan Artemis arketyp som vi verkligen lever ut. Har vi upptäckt att vi har den inom oss? Är vi JungfruGudinnor eller ej?

Önskar dig en fin fullmåne tid // Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: http://img4.wikia.nocookie.net/__cb20 more...

Att så frö genom att vara den man är.

När Gudinnan Hestia vandrar in vårt liv under den här månfasen kan vi lära oss att vi kan så frö genom att vara den man är. Månfasen som är nu direkt efter fullmånen är fylld av energi och lust att visa upp det som fötts, hela världen ska få veta vad vi varit med om eller lärt oss. Detta är verkligen en så frö måne.

Hestia 1Månen har gått in i vågens tecken och dess härskare är Gudinnan Hestia. En arketyp som verkligen genom sitt sätt att vara kan visa oss hur vi kan så de viktiga frön som krävs för utveckling genom sitt sätt att vara. Hon visar oss att vårt inre centrum är vår bas och att det här är vår balans utgår ifrån. Härden är vårt fokus och vår mittpunkt.

Precis som man placerade eldstaden mitt i hemmet så behöver vi göra. Precis som man förr hälsades välkommen och inviterades in till sin härd så behöver vi göra nu. Precis som man förr utförde ceremonier runt härden så behöver vi göra nu.

Även om vi nu kan ha en iver inom oss säger att vi behöver gå ut i världen och tala om alla de upptäcker vi gjort så behöver vi försäkra oss om att vi har vår inre eld, vår härd med oss i detta. Gudinnan Hestia kunde inte på något sätt bli påskyndad i det hon utförde. Hon är arketypen för att göra saker i den takten det behövs göra och att det är väl förankrat inom henne själv. Gudinnan Hestia är lika viktig för henne själv som en annan person är för henne. Hon ställer inte sig själv bakom någon annan och ser sig som mindre värld, måltiderna hon tillreder till sig själv är lika välgjorda som om hon hade kungligheter till bords. Alltså den näring hon ger till sig själv är lika viktig som den näring hon ger till andra.

Så nu behöver vi se till att vi är fast förankrade i vår inre eld, att vi behåller vårt fokus på det som är kontentan och viktigt. Att vi tar med oss ut det som sprider värme och livsenergi och ser till att alltid går tillbaka till energi och tankar upp oss själva. Att vi visar att det vi vill sprida inte bara är ord utan våra handlingar och på det sätt vi hanterar oss själva är i balans.

Gudinnan Hestias namn betyder, hjärta, eldstad och altare. Det är inte så vanligt att du hittar henne som staty eller i skrifter på samma sätt som du hittar de övriga Grekiska Gudinnorna och Gudarna men ändå är hon en fullständig självständighet och ve den som på något sätt inte hedrade hennes närvaro. Bara genom detta, att hon inte är lika avbildad och uppvisad som de övriga kan ge dig en fingervisning om att ibland är det mest effektiva sättet att visa upp något är genom att vara den man är. Att stå fast vid sitt centrum, att värna om sitt hjärta och fokus är det viktigaste och ger oftast en större balans och mer högaktning än att visa upp och prata vitt och brett. Med detta sagt är det naturligtvis inte meningen att man inte ska uttrycka sig men när det görs så behöver det vara väl förankrat i sitt inre centrum.

Hedrar man inte Hestia, ger man henne inte den aktning som hon förtjänar, ja då kan man råka illa ut. Här och nu kan det exempelvis visa sig genom att man blir utbränd. Man ger andra och/eller annat sitt hjärta och ser inte till att värna om det själv. Hestia är en av de tre Gudinnor som inte ger sitt hjärta till någon annan, hon är en Jungfru Gudinna precis som Artemis och Athena. Det betyder inte att man inte är kapabel till att älska någon annan, det betyder helt enkelt att man inte ger upp sig själv för någon annan.

Så nu när månen ger oss energi och vi vill så våra frön och vi vill inspirera andra, se till att ha med dig ditt hjärta och att det är väl förankrat inom dig själv. Se till att det du sår härstammar från din inre eld, din härd och att du hela tiden går tillbaka dit för att hämta kraft.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: Howard Johnson

Fullmånen – Jungfrun

Demeter1 Gudinnan Demeter är den Gudinna som styr över Jungfruns tecken. Ett annat namn är Earth Mother, något som säger vilken betydelse hon hade. Hon var den som såg till att det fanns gröda och växtlighet på jorden, hon stod för överflödet och hon avbildades nästan jämt med en vetekärve eller med en krans av vete.

Och kanske säger hennes symbolik något om den betydelse som den här fullmånen har. Det finns många konstellationer som påverkar den här gången men jag väljer att koncentrera mig på några få. Just den här fullmånen blir också lite speciell för mig eftersom den sker på min födelsedag och när jag läst lite av vad olika astrologer har skrivit om den här konstellationen så känner jag igen.

Fullmåne betyder att just nu lyser solen upp hela månens yta. Solen befinner sig i fiskarnas tecken så kanske kan man säga att egenskaper vi brukar säga ingår i fiskarnas tecken är det som lyser upp månen. Det okända, det outtalade och det känslomässiga tillsammans med Jungfruns struktur, detaljrikedom och rationella sinne slås samman. Jungfruns förmåga till analys kan hjälpa oss att sortera alla de intryck vi får från vårt inre. För många intryck kan vi få just nu, intryck som kommer genom vår fantasi, vår förmåga att se bakom och under det synliga och självklart genom våra drömma. Både våra nattdrömmar som dagdrömmar.

Det som också kan dyka upp nu och som solen kan sätta fokus på är allt det som vi tycker vi gör fel. Jungfrun kan vara oerhört kritisk, inte bara mot andra utan också mot sig själv.

Allt är mitt fel och jag borde kunna göra bättre! Tankar som dessa är inte helt ovanliga när månen befinner sig i jungfrun och idag när det finns en tendens till att tycka att man har ett komplett ansvar för hur det egna livet ter sig vare sig det gäller sjukdomar eller var, när och hur man är född, kan denna självkritik bli något överväldigande. Jag har länge tänkt och också tyckt till om alla dessa personer som anser att man själv skapar sin egen lycka och olycka. Jag tycker som Jessica, som har sidan moonkissd.com, att om jag ska ta ansvar för att jag skapar hela min verklighet det kan knäcka den bästa. Skulle jag gå omkring och bära på skam för allt som vandrar tillsammans med mig så skulle inte mitt liv bli speciellt kul.

Jag tror på att det finns flera sidor av det mesta och jag tror också på att vi tillsammans kan göra underverk och att ta hjälp av andra och att även sätta gränser är det som kan lösa mycket av det som vi uppfattar som problem. Det krävs en annan person som agerar eller reagerar på dig för att det ska startas upp en kedjereaktion. Självklart tror jag inte heller på att man ska blunda för det egna ansvaret och kanske är denna fullmåne det ljus som krävs för att klart kunna se det som varit dolt. Men som sagt, ha med dig tanken på att du kanske gjorde så gott du kunde i den situationen så du inte dukar under av självkritik.

Gudinnan Demeter har både svarta och vita sidor. Å ena sidan är det hon som ser till att vi har en jord vi kan leva på, en jord som förser oss med all den näring vi behöver. Å andra sidan är det också hon som kan se till att vi inte får någon näring alls. Som hon gjorde när hennes dotter Persefone blev kidnappad. Gör vi henne orättvisa och förgrymmad kan det vara så att vi blir satta på svältdiet. Vi behöver alltså se till att vi får Jungfruns sidor tillfredsställda de också. Vi behöver både vår fantasi och vår logik för att något ska ske. Vi behöver plantera våra idéer där de kan växa, vi behöver realisera för att vi ska kunna se vad det i slutändan blir utav det. demeter

Gudinnan Demeter var också den gudinna som skapade The Eleusinian Mysteries. Mysterier som handlade om att återupprätta själen till sin ursprungliga renhet. Och kanske har vi denna fullmåne en möjlighet att få tag på det som kan återupprätta vår egen själ. Något som kräver både mod och disciplin.
Jag kan inte annat än att le när jag läser på wisdom of astrologys sida: We need to die to be reborn again.

Precis de här orden skrev jag om häromdagen och jag ser också fullmånen som en möjlighet för oss att se i mörkret. Ärlighet och sanning är det som ger ljus i mörkret, något uppenbarar sig för oss. Vi kanske inte alltid förstår det eller känner av det omedelbart men så småningom visar det sig.

Fiskarna och Jungfrun ger oss en möjlighet att använda och skapa utifrån vår inre värld. Två sidor som samverkar så härligt tillsammans precis som Sabian symbol den här fullmånen också talar om;

BLACK AND WHITE CHILDREN PLAYING HAPPILY TOGETHER

Den här fullmånen kan verkligen vara utmanande för oss på många olika sätt men allt beror egentligen på vad vi sätter vårt fokus.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: Howard David Johnson

Artemis – absolut inte en pojkflicka

Tomboys – Pojkflicka

Om vi sätter oss in i vad Gudinnan Artemis symboliserar för oss och vilken bild som målas upp i vårt inre när vi hör om Artemis som arketyp så tror jag att många skulle säga att hon är en riktig Tomboy hon. Idag kanske inte lika många skulle säga det högt åtminstone inte lika högt som våra mödrar skulle gjort och idag kanske inte lika många heller skulle hålla med i den beskrivningen åtminstone så vill man inte förknippas med någon som skulle säga något sådant. Trots att vi kommit en bit på väg när det gäller att se en person utifrån just den personen utan att jämföra så finns våra ärvda arketyper inom oss och styr oss långt mer än vad vi tror. Och det gäller självklart också Tomboys eller att vara en pojkflicka som vi kanske säger här.

atalanta1Det finns ytterligare en myt som bär på samma kvalitéer som Artemis har. Det är den om Atalanta som inte var en Gudinna utan hon var mänsklig. Man menar att hennes historia börjar med att hon blev utsatt i skogen av hennes far som var ytterst besviken på att hon inte var en son. Till hennes lycka blev hon omhändertagen av en björn som tog henne till sig och lät henne växa upp under hennes beskydd. Man menar att det var Artemis inom henne som gjorde att hon överlevde. Atalanta blev en ypperlig jägare och naturen var hennes domän. Hon var verkligen vad vi idag (eller igår) skulle kalla för en pojkflicka. Hennes namn kom också ifrån det Grekiska ordet atalantos, som betyder lika i vikt. 

Atalantas far fick så småningom höras om henne och hennes “stordåd” och tog tillbaka henne till sitt rike. Atalanta gick med på detta så länge som hennes far lovade att hon skulle få förbli en jungfru. Så småningom ändrade sig fadern och ville att hans dotter skulle gifta sig. Atalanta gick med på det under förutsättning att hennes blivande man kunde slå henne i en sprintertävling. De som förlorade skulle offras. En man kom på en smart lösning och vände sig till Gudinnan Afrodite om hjälp. Afrodite, som tyckte att det där med att vara jungfru inte var så lyckat hjälpte mannen genom att ge honom tre förgyllda äpplen.
Loppet började och det dröjde inte länge förrän Atalanta var en bit före mannen, i det här läget slängde han i väg det första äpplet. Atalanta blev nyfiken och kunde inte motstå detta gyllene äpple utan atalanta2stannade till och tog upp det. Under tiden kunde mannen springa ifatt och kom förbi. Snart nog var Atalanta ikapp och förbi honom igen. Den här gången kastade han det andra äpplet förbi och åt sidan in i buskagen så Atalanta, som stannade till igen, nu fick uppehålla sig lite längre för att få tag på äpplet. För den andra gången kom Atalanta ikapp och sprang förbi mannen. Nu kunde mannen ana att målen var inom räckhåll och han slängde iväg det sista gyllene äpplet in i buskarna så att Atalanta skulle få leta en extra lång tid. Atalanta såg äpplet och tänkte först springa i mål eftersom hon såg det framför sig men hon kunde inte motstå utan vände om och letade reda på äpplet i buskarna. Detta var det som avgjorde att mannen nu vann och Atalanta förlorade vadet och fick ta steget att gifta sig med mannen.

Atalanta bar Artemis egenskaper inom sig. Och som kvinna med dessa egenskaper blev hon utmanad på många olika sätt. Att vara jungfru som innebar att vara sig själv nog och psykologiskt hel var inte uppskattat, något som fortfarande inte är uppskattat och absolut inte accepterat. Som jungfru, om vi använder oss av den ursprungliga betydelsen, kan man vara oskuld eller inte oskuld, man kan vara ung och man kan vara gammal, inte något av detta har någon betydelse. Att vara jungfru har med ett inre förhållningssätt att göra. Det handlar om att vara hel.

Att bli kallad för tomboy eller pojkflicka innebär att vi fortsätter bedöma oss själva utefter egenskaper som vi ger till olika kön. Som pojke är man intresserad av vissa saker och som flicka är man intresserad av andra saker. Som pojke beter man sig på ett sätt och som flicka på ett annat. Underligt nog har vi inte, vad jag vet, något välkänt namn för flickpojke. För att bli kallad pojkflicka innebär inte med automatik att man är lesbisk även om många gärna vill ha det till det också, inte som man menar att en pojke som beter som en flicka är bög i alla fall.

Gudinnan Artemis och Atalanta kan idag hjälpa oss att komma tillbaka till de egenskaper som vi har inom oss som kvinnor. Inte till de egenskaper som vi gärna vill ha till manliga utan till de egenskaper som vi har inom oss som vi förtryckt under flera tusen år. Den växande månen och dess energi hjälper oss att ta fram något som redan finns inom oss. Inte något som vi behöver plocka in från yttre påverkan.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bilder: jag har inte lyckats hitta ko more...

Att vara i gränslandet – livmoder eller grav

Under årens lopp har jag flera gånger fått frågan vad man ska göra när man befinner sig i någon form av tillstånd där ingenting händer. Häromdagen kom jag att tänka på detta igen när jag tänkte eller snarare kände igenom den situation jag själv befunnit mig under den sista tiden.

Jag har alltid sagt att det är just när man upplever den där tomheten, när kroppen och sinnet är rastlös, det är då som det händer som mest. Är det inte så att när man plötsligt upptäcker att man inte är kvar i den där fasen, ja då har man plötsligt en ny syn på omgivningen, nya tankar och helt enkelt ett nytt perspektiv?
Som larvens väg till fjäril. Helt innesluten utan kontakt med något, tillsynes orörlig, händer det massor. När puppan brister kommer det upp något helt annat än det som kröp in. Eller rättare sagt det har skett en transformation, det som varit finns fortfarande kvar även om vi nu ser det som något annat.
Och så är det många gånger för oss också, vi känner och tänker på ett sätt när vi går in i puppan och när vi kommer ut har vi omvandlat det till något annat.

tecknad-utv-larv-puppa-fjaril

Jag brukar se det som att det som vi kan kalla larvstadiet är en del som vi lägger i vår underjord, långt djupt i vårt undermedvetna lagras det där. Hur vi sedan ser oss själva beror på hur vi accepterat vårt larvstadium. Vill vi inte veta av den delen alls, tycker det är anskrämligt och gärna blunder för den delen, ja då kan vi få en tuff tid som fjäril.

Kanske är det en aning långsökt för många att få ihop den historien med att vara i gränslandet och med livmoder och grav men för mig finns det en hel del känslomässiga likheter.
För mig har myten varit till stor hjälp när det kommer till processen att förstå och acceptera och då gäller detta egentligen alla typer av förändringar. Och jag kan nog tycka att jag har tur som har myterna till hjälp, eller min erfarenhet att arbeta med mig själv och andra, både känslomässigt och psykologiskt. För läkarvården har enbart sett till den fysiska läkningen och inte på något sätt nämnt någon form av psykologisk hjälp när det gäller min sista erfarenhet av att befinna mig i gränslandet.

persefone

I myten om Persefone, dotter till Gudinnan Demeter, blir hon kidnappad av Guden Hades, underjordens Gud. Plötsligt och helt utan förvarning blev hon kidnappad en dag när hon var ute och njöt av alla de vackra blommorna i naturen.
Och precis så kan det upplevas när vi råkar ut för något väldigt omvälvande. Det kan vara en livshotande sjukdom, en olycka, dödsfall eller liknande som gör att vi dras ner till något som kan liknas vid underjorden. Ena stunden njuter vi av livet och i nästa befinner vi oss i fullständigt mörker.

Vi befinner oss i en omgivning som vi inte befunnit oss i förut, allt är främmande och framförallt skrämmande. Maktlösheten kan lätt börja sätta bo i oss och vi uppfattar Hades som vår fångvaktare ända tills döden kommer för att hämta oss.

Och här någonstans kan vi lätt falla för frestelsen att känslomässigt falla till föga för maktlösheten.
Tittar vi vidare på myten om Persefone så ser vi snart att hon till en början är helt förskräckt över att befinna sig där tillsammans med Hades. Hades å andra sidan är djupt förälskad och gör allt vad han kan för att få Persefone att besvara hans känslor. Något han inte lyckas med, åtminstone inte till att börja med. Persefone saknar sin mor Demeter alldeles vansinnigt mycket. Hon har i hela sitt liv varit beskyddad från alla erfarenheter som skulle ha inneburit någon känslomässig turbulent. Hon har ägnat sin tid med att roa sig med nymfer och njuta av naturen. Ju längre tiden går i underjorden desto mer avstånd får hon från sin moder och börjar då också upptäcka andra känslor. Hon börjar plötsligt se saker ur ett annat perspektiv och inte bara genom sin moders ögon.
Under hela tiden har hon vägrat äta något i underjorden, av rädsla, straff eller om det var så att hon visste att om man åt något i underjorden var man tvungen att för evigt stanna där, är svårt att avgöra. Till slut var det i alla fall så att Hades var tvungen att släppa taget om Persefone på grund av att Gudnnan Demeter, som också styrde över gröda och naturen, sörjde så mycket att hon inte tillät någon gröda växa på jorden. Innan Hades lät Persefone följa med Hermes, som både var budbärare och vägvisare, upp till sin mor igen bjöd han henne på några granatäpplekärnor. Detta var något som Persefone tog emot, vilket i slutändan innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden en del av året. Den del som Persefone nu tillbringar i underjorden är den tid vi kallar för vinter.

Under en period kan vi lätt hamna i den situationen att vi ger upp, vi anpassar oss till mörkret och ser det som att detta kommer att vara vårt hem hädanefter. Där jag befinner mig nu känner jag igen mig i Persefone. Plötsligt hände något som jag inte var förvarnad för och jag befann mig i gränslandet. Med läkarnas hjälp tog jag ett steg tillbaka och jag befinner mig nu på livets sida. Fortfarande i mörkret behövde jag välja om det mörkret befann sig i en livmoder eller om det var i en grav.

Jag skulle lätt kunna välja graven eftersom den vård vi får idag enbart är inriktad på den fysiska delen. Tyvärr tror jag att det är på samma sätt för många som haft någon form av traumatisk upplevelse. Vi ser till den fysiska och inte den psykiska, åtminstone inte samtidigt och vi ger det inte samma värde. Utav Jean Shinoda Bolens böcker lärde jag mig att ordet “kris” bestod av två olika element, fara och möjlighet. (Antikt Kinesiska)

Jag väljer idag att se nuet som en möjlighet, som en livmoder istället för en fara, en grav. Även om jag fortfarande befinner mig i underjorden så vet jag att delar av mig kämpar för att få upp mig till ytan. Min inre moder kräver min närvaro, jag behövs för att det ska växa och gro. Jag väljer att inte ge efter för rädslan, jag väljer att andas istället för att hålla andan. Jag accepterar att det som har hänt har hänt och jag väljer att se vad som händer utan mellanhänder. Jag väljer också att tro att det som kommer ut ifrån detta kommer att visa sig vara den vackraste fjäril någonsin. Även om jag kan tycka att inget händer så vet jag att min själ pratar med mig, ser till att jag vandrar på rätt väg och visar riktningen.

Jag är övertygad om att vi alla har något att lära när vi vandrar i vår egen tomhet. Någonstans där finns livet och någonstans där i tomheten skapas det som ska bli en gång.

 

Ta fram din vildkvinna

woman-850525_960_720Nu får det ta och hetta till tycker jag.

Det är dags att börja upptäcka och ta fram stunsen som finns i våra höfter och kraften i vårt bäcken.

Om du ger dig tid kommer du att upptäcka den vildkvinna som bor inom dig. Den kvinna som är sig själv nog. Kvinna som är utan jämförelse.

Du är inte en kvinna genom att jämföra dig med någon annan. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en annan kvinna. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en man. Du ÄR en kvinna.

Du är en varm, stark, hetsig, mjuk, kraftfull och öm kvinna oavsett vem som är i närheten av dig. Du kan vara mer eller mindre bra på att utföra vissa saker men det har inget med den person som du är att göra.

Din vildkvinna är den som tar dig med på de resor som du behöver göra. Hon vet din kapacitet. Ibland blir du puffad och knuffad hit och dit för att du själv ska upptäcka vilken styrka och potential du har. Din vildkvinna vet, men inte du.

Som i vargflocken…varje varg blir utmanad som en koll för att säkerställa att den använder sin potential på bästa sätt. Därefter…full tillit. Inte förrän energin minskar, kanske genom skada eller ålder blir den återigen utmanad för att se om den håller sin kraft. Gör den inte det får den flytta på sig till en annan plats i flocken. Det finns ingen hierarki. Ingen plats är bättre än någon annan.

Din vildkvinna vet också att om du blir skadad eller när energin minskar då behöver du förändra eller minska dina åtaganden. Du kanske inte vill eller inser det, men din vildkvinna vet att det är det bästa för dig.

Det är dags att du letar fram den kraft som du är född med, den som är din. Den som gör att du tar kraftfulla steg när det behövs och mjuka som den finaste bomull när det krävs. Använd den intuition som du har inom dig, värna om det som värnas ska, och ta för dig när det är meningen att du ska ha.

Lås inte fast dina höfter och ditt bäcken. Låt dem sjunga så som det är meningen att de ska.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Hundar och Hekate

En dröm jag hade fick mig att leta reda på detta gamla inlägg som jag skrev om i min gamla blogg. Har kopierat in den här.

Spännande eftersom den slingrar sig in i ett möte jag hade tidigare i december som precis varit. Vårt inre är verkligen fantastiskt. Lite kul också att jag såg att nedanstående inlägg var publicerat i januari då också fast under 2014.

Doberman-pinscher-6Under en av mina meditationer under denna mörkermåne ( OBS! mörkermånen 2014 )kom Hekates hundar att bli väldigt tydliga.

Två stycken stora svarta hundar stod plötsligt framför mig och bara tittade på mig. Stilla, smidiga och väldigt levande.
Även om de inte rörde sig en tum gav de mig en känsla av aktivitet. De väntade intensivt medvetna om varje rörelse jag gjorde och frågan är om de inte var medvetna om de tankar som for genom huvudet på mig.
Även om jag har vuxit upp med hundar och inte blev speciellt rädd när de dök upp i meditationen så kan jag av åsynen av dessa förstå att många skulle bli rädda.

Det var inga hundar man gick fram och klappade utan tillåtelse precis. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade men plötsligt var det som att det hände något som jag inte var medveten om och båda hundarna la sig ner, lite mer avslappnade i sin sinnesstämning än tidigare.
Jag visste att jag hade fått tillåtelse att röra mig.

Det här mötet fick mig att börja fundera på vad Hekates hundar tillför hennes arketyp egentligen.

I myter och texter om Hekate kan man läsa att hennes närvaro förebådades av ylandet av hundar. Något som förmodligen gjorde de flesta darriga i knävecken.220px-T16.5Hekate

Att man placerat hundar tillsammans med henne är förmodligen ingen slump eftersom hundar inom många olika traditioner var förknippade med underjorden, en ledsagare och en vägvisare för de som hade dött. ( Vilket Hekate är förknippat med )

I Japan ansåg man att hundar hade en psykisk förmåga att känna av “spöken”, i Grekland fanns exempelvis den trehövdade Cerberus som vaktade underjorden och Hades. Det var också spritt över flera kulturer att begrava en hund tillsammans med sin ägare så att den kunde vägleda och vakta även efter livet.

När det kommer till hundar och Hekate sägs det att hundar offrades till henne i reningsritualer. Bland annat så skulle tikar offras i riter som hade med barnafödsel att göra. De trodde att detta skulle underlätta födseln för mamman eftersom en tik födde med enkelhet. ( Hekate förknippas också med barnafödslar )

Hundar sågs då, precis som idag, som väktare, vilket även Hekates roll var och Plutarch ( grekisk filosof född 46 e.Kr) skriver att hundar precis som Hekate har en utmärkt nattsyn. Han menar även att skällande hundar skrämmer nog inkräktare men de är kärleksfulla och lojala till de som de vaktar. Plutarch menar att hunden symboliserar den bevarande, vakande och filosofiska livsprincipen.

Hunden är ofta följeslagare till jaktgudinnor, till läkedomsgudar och även till de goda hedarna. Hundens symbolik är verkligen lika komplex som Hekate själv och just svarta hundar sägs symbolisera trolldom, de fördömda och döden.

Trohet och lojalitet, människans bästa vän men också “hundlik inställsamhet och skamlöshet” som man ansåg under antiken…. hela tiden två sidor.

Eftersom Hekates hundar inte är någon symbol som vi under vår generation gett henne får vi nog nöja oss med det lilla som man hittar om dem. Tyvärr finns det inte mycket och hennes bakgrund är inte heller enkel att reda ut.

Om man tänker på hur vanligt det var inom många olika kulturer, från Egyptens dödsguds Anubis präster som bar huvudmasker föreställande en hund, till Japan, att de satte hunden i samband med stigfinnare,vägvisare, väktare för livet efter detta, kan man nog dra den slutsatsen att det hade med Hekates förknippelse med underjorden att göra.

Levi Pinfold - Black_Dog_1

Under mitt letade efter texter om hundar i samband med gudar och gudinnor fick jag även nys på annat som kan vara intressant även om det inte går att sätta samman med just Hekate precis.

Visst du att liljekonvalj kan hjälpa om du har blivit biten av en rasande hund? Enligt skrock och sägner ska man dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj plus att man ska tvätta såret med samma blandning. Inget som jag skulle rekommendera förstås!

Ett annat sätt att handskas med en rasande hund skulle vara att man skulle ta sin mössa i munnen och springa mot hunden på alla fyra eftersom det skulle skrämma bort den arga hunden. ( Något jag skulle vilja se faktiskt )

På korsriddarnas gravhällar finns ofta en vinthund avbildad som en symbol för ädel börd, snabbhet och mod. Även på makors gravhällar finns ofta en hund, då som en symbol för lojalitet.

Här är en historia om en hund som berättats om och om igen;

Förra året berättade min mor om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots varningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.

En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plötsligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt. I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring munnen.

Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud.  Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).

Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Symbolkalender III

Symbolkalender III.

10993419_801153556607163_4675307957667620043_n Halvmåne i Jungfruns tecken.
Nu när jag börjar skriva på min kalender kikar jag lite runt omkring och försöker ha sinnet öppet. Jag väntar på den gamla, på den kvinnan som jag nu så gärna vill möta varje kväll eftersom hon ger mig en sådan varm upplevelse.

Men idag verkar det inte som att hon har lust att anlända.

Halvmåne betyder att solen och månen står i en konfliktsituation till varandra. Det brukar inte handla om några större saker utan det kan snarare handla om saker som gör att livet blir lite besvärande. Med jungfrun kan det kanske uppstå något som inte riktigt stämmer med hennes egenskaper. Något är eller blir i oordning, något som inte passar jungfruns ordningssinne. Det kan också vara så att det inte händer någonting som stör eller oroar. Det är helt enkelt en aspekt som både kan vara eller inte vara.

Jag tittar på bilden jag valt för det här inlägget och funderar ett tag. Egentligen finns det inget alls i den bilden som vid ett första ögonkast skulle tala om jungfrun. Så är det ju också så att det är i det landet som består av tvärtom som jungfrun befinner sig i. En jungfru i ursprunglig betydelse handlar om en kvinna som är andligt intakt. Här har vi de som i antikens Grekland befann sig i templen och hade sex för sin egen tillfredsställelse. Inte för en man och inte för någon annan kvinna utan för att det passade henne själv. Barn till en jungfru sågs som väldigt speciella och de hyllades och värnades om.

Jag hör en numera välbekant röst skrocka och vänder mig snabbt om. Ingen berätterska fanns utan kanske var det bara min intensiva önskan som skapade detta.

-En kyss kan vara ett kommatecken, ett frågetecken eller ett utropstecken. Den gamlas röst viskar fram orden. Det krävs en jungfru för att skapa sin egen upplevelse av de kyssar som vi får och ger. Dagens symbol ger dig en möjlighet till att reflektera över dina egna kyssar.
Hon skrockar förtjust när hon sakta försvinner igen.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, okänd. citat Jeanne Bourgeois