Gudinnor – Qvinnan

Athena – Väduren – Medinflytande

Athena

Athena styr över det astrologiska tecknet Väduren.

Enligt Hellenic (grekiska) kalendern styr Athena över väduren som har sin början den 21 mars och avslutas den 20 april. (Lite olika beroende på vilken kalender man följer)

Gudinnan Athena är en jungfrugudinna, precis som Artemis och Hestia. Hon är en av de 12 olympiska gudarna och en mäktig sådan. Hennes mor är Metis, en havsgudinna känd för sin vishet och far är Zeus, den högste olympiske guden. Enligt en myt lurade Zeus sin gemål Metis att bli liten när hon var havande med Athena, på så sätt kunde han svälja henne i ett försök att förhindra den profetia som sa att han skulle övermannas av ett av sina barn. Genom att sluka Metis tog Zeus också över Metis attribut, som te.x. visheten. Athena föddes senare ur sin fars huvud, fullvuxen och i full krigsmundering.

 

 Vem var Athena?

Det vanligaste vi gör idag är att projicera över rollen som “pappas flicka” på Athena. Hon var gudinnan som verkade ha glömt att hon hade en mor överhuvudtaget och hon stod ständigt vid sin fars sida och vid männens sida överhuvudtaget. Hon var männens like och väldigt ofta deras “överman”. Athena är den enda gudinnan som är avbildad med vapen och hon är också känd som en krigsgudinna. Hon var den borne strategen, oerhört taktisk och känd för sin vishet och kunskap. Som jungfrugudinna är hon precis som de övriga jungfrugudinnorna “sig själv nog”. Inte en kvinna med starka manliga egenskaper, utan en kvinna med alla egenskaper som ej går att dela upp i manligt eller kvinnligt. Däremot lierade hon sig med männen. Hon är också den som vi idag kan se förvandlades till en kvinna som stödde patriarkatet. Vilket jag kommer att återkomma till senare.

Patriarkatet hade redan fått fäste och det var ganska vanligt att gudinnor blev våldtagna och bortförda av gudar. Mer och mer gick man ifrån att vörda jorden, de livgivande och omhändertagande krafterna till att ära förnuft, styrka och ett rationellt tänkande. När Zeus lyckades föda Athena och inte behövde en kvinnas hjälp för att få barn var detta också ett led i att hävda mannens överlägsenhet över kvinnan. Athena själv iklädde sig också alla de attribut som förknippades med mannen. Ytterligare en nådastöt för arketypen och våra projiceringar var den rättegång där Athena tog parti Orestes.
Orestes hade dödat sin mor för att hämnas mordet på sin far Agamenmon och Apollo talade för Orestes försvar. Apollo hävdade att modern endast är den som ger näring åt fröet, planterat av fadern. På det här sättet hävdade han principen att det manliga dominerar över det kvinnliga. Han nämnde också Athenas födelse, att hon inte fötts ur en moders sköte. Athena var den som gav utslagsrösten och därmed friade Orestes. Hon lierade sig med patriarkatet.

Athena var verkligen hjältarnas beskyddare och i mytens värld hittar vi många av dessa. Under det Trojanska kriget var hon aktiv, du hittar henne i Odysseus resor, hon hjälpte till med att bygga skeppet som användes för att erövra det Gyllene skinnet och hon gav det gyllene betsel som skulle hjälpa till med att tämja Pegasus. Klok, stark och förnuftig följde hon sin hjärna mer än sitt hjärta. Förutom när det kom till att försvara sin far, Zeus.

Även om Athena idag är en projektion för att följa patriarkala värderingar finns det oerhört mycket vi kan hämta hem från hennes arketyp. I hennes roll som jungfrugudinna kan vi hitta de egenskaper som gör att en kvinna följer det som är viktigt för henne själv. Hon visar även att en kvinna inte är hänvisad till känslornas värld utan är fullt kapabel till att följa de strategiska planer hon själv har utformat. Hon får en kvinna att se till sitt eget bästa istället för att som Demeter eller Hera värna om sin dotter eller sin man före sig själv. Poseidon_Athens

Athena förknippas med olivträdet, vilket är en symbol för fred.

Historien bakom olivträdet är en tävling, trots att olivträdet har symboliken att stå för fred lustigt nog. För många personer går tävling och fred inte ihop men det gjorde det för Athena. För att nämna något om detta så visar myten om Athena och den enda vanliga kvinnan som är förknippad med henne. Athena som var en välkänt duktig hantverkare (hon är hantverkets gudinna) och främst inom vävkonsten (något som kräver planering och där hand och hjärna arbetar tillsammans). Athena och en kvinna tävlade om vem som var skickligast. När de var färdiga gick Athena fram och beundrade sin medtävlares hantverk. Först när hon såg vad bonaden innehöll för bilder blev hon rasande och bestraffade kvinnan vilken hon förvandlade till en spindel. Inte för att det var skickligt utan för att det fanns bilder på hennes far Zeus.

Men tillbaks till olivträdet. Athena var tillsammans med Guden Poseidon inblandad i en tävling om vems namn som skulle ges till den nya mäktiga staden i Attica. Båda kom med gåvor. Poseidon stötte med sin treudd i klippan och ut kom en ström med saltvatten. Athena kom med ett olivträd. Athenas gåva uppskattades mest och därav fick den nya staden namnet Aten.

Förutom olivträdet förknippas gudinnan med ugglan och ormen som finns avbildad på hennes kläder och sköld. Hon var städernas beskyddare, guldsmedernas, krukmakarnas och skräddarnas beskyddare. I krigstid var hon den ledande gudinnan när det kom till strategier och i fredstid förknippade man henne med hemslöjd. Det anses att hon gav oss siffrorna, betslet och förmågan att kunna tillverka plog, kratta, oxspann och stridsvagn. En mycket kompetent arketyp.

Athena och Medusa.

perseus_athena_gorgonNu vill jag återkomma till det som jag tidigare nämnde, Athenas förvandling.
Medusa är en välkänd figur som förekommer i många myter men även i dagens “skräckfilmer” och böcker.

Medusa var en jungfru, vilket då inte betyder oskuld, som i myten hade långt vackert hår som hon borstade noga varje dag. Hon hade inte brist på uppvaktning och en av de som uppvaktade henne och även vann hennes gunst var guden Poseidon. Poseidon och Medusa hade en svärmisk stund i en Athenas tempel vilket förargade Athena mycket. Som straff förvandlade hon Medusas hår till att bli en enda härva av slingrade ormar. Hennes blick förvandlades så om du såg in i hennes ögon förvandlades du till sten.

Athena hjälpte Perseus att hugga huvudet av Medusa och när det hände föddes Pegasus, den bevingade hästen, vars föräldrar var Medusa och Poseidon.
På Athenas sköld kan man se Medusas huvud, något hon bar för att skrämma sina fiender.Det sägs även att Athena gav Asklepius, Guden som stod för helandet, några bägare av Medusas blod. Blod som från en bägare kunde bota och återuppväcka till liv och från en annan kunde döda med omedelbar verkan.
Med ormar på sin klädesdräkt och på sin sköld och deras gemensamma myter är de starkt sammankopplade med varandra.

Medusa som innan sin förvandling är en sensuell frimodig kvinna som är öppen och mottaglig för att bli attraherad av män och även attraktiv för män. Efter förvandlingen blir hon ett monster vars blick du inte vill möta och som förvandlar dig till en sten. En symbol för rigiditet och död. Är Medusa Athenas mörka förträngda personlighet?
Var Athena tvungen att förvandla sin sensuella sida till detta monster för att kunna behålla sin makt i vilken hon lierade sig med Zeus och Apollo?

I boken ““Mysteries of the Dark Moon,” av Demetra Georg skriver hon så här; (min översättning)

Medusa och Athena är aspekter från samma gudinna som härstammar från Lake Tritonis i Libyen. De associeras båda med den feminina visdomen som visar sig genom den ormsymbolik som omger dem. Medusa med hennes ormhår och Athena med hennes ormar på kläder och attribut. Medusa, den gamla visa, äger visheten och hemligheten när det kommer till sex, gudomlighet, magi, död och återfödelse. Athena, den eviga jungfrun är länkad till nymånen och äger de feminina kvalitéerna som mod, styrka och tapperhet.

När Athena absorberades in till den klassiska Grekiska gudavärlden så var hon den enda av de gamla gudinnorna som var respekterad och ärad. Hon blev en del av den styrande trilogin tillsammans med Zeus och Apollo. Hon fick betala ett dyrt pris för denna nyordning.

Först fick hon förneka sin feminina sida och offra sin sexualitet och bli den ständigt rena jungfrun. Hon blev avskuren från hennes cykliska natur vilket inkluderade återfödelse genom sexuella riter. Hon fick sedan lova att använda sina förmågor för krigföring till att slakta och övermanna sina matriarkaliska förmödrar från Afrika.

Kanske att jag inte helt håller med när det gäller Demetra Georgs tolkning av att Athena skulle förknippas med nymånen på grund av att Athenas förmåga till förnuftigt, logiskt och strategiskt tänkande inte riktigt rimmar med nymånens symbolik men annars tycker jag att detta är väl värt att fundera ett varv på.

Å andra sidan är Athena den som styr över väduren. Det första tecknet i det astrologiska året. Ny början. Vi kommer direkt från fiskarnas mystik och det omedvetna till den något impulsiva väduren. Tetradrachm_Athens_Här finns en hel del som hänger ihop med Athena. Väduren styr exempelvis över huvudet och ansiktet vilket inkluderar ögonen. Athenas ögon är något som ofta brukar nämnas ihop med henne. Detta är i sin tur förknippat med ugglans ögon. Ögon som kan utstråla visdom. Athenas uggla präglades in på ena sidan av mynt medan hennes egen bild var på andra sidan. (passande med tanke på att hon anses ha fört in siffror och står för mätning, räkenskap) En vädur ska enligt astrologin lätt få huvudvärk om den inte mår bra eller är stressad, något som Athena i sin tur är förknippad med då hon föddes från Zeus huvud vilket föranledde en hemsk huvudvärk.

Väduren står även för egenskaper som ledarskap, initiativ, mod och självständighet. Det här har den definitivt gemensamt med Athena. Man brukar också säga att en vädur är rak och direkt i sin framtoning och en vanligtvis okomplicerad personlighet. Det är ett fysiskt tecken som gärna vill röra på sig. Athenas uppfinningsrikedom och vilja till att producera produkter som kom till praktisk användning stämmer väl överens med vädurens signatur.

För den som vill forska mer om detta så tror jag säkert att det finns väldigt mycket mer att hitta. Och jag känner att det kommer att bli spännande att gräva lite djupare in i den mörkermåne som vi är på väg in i och som kommer att vara i väduren.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild wikipedia. övriga okända

Vårdagjämning och Persefone återvänder

Alphonse Mucha

 Vårdagjämning

Igår, den 20 mars var det vårdagjämning. Tiden då dag och natt är lika långa. Nu är det dags för ljuset att ta över från mörkret.

Under  tusentals år har man firat och värnat om naturens cykler så även om vårdagjämningen. Vi hittar dess betydelse i myter och i olika texter och den som mest är känd för oss är förmodligen den om Jesus korsfästelse och uppståndelse. Men de andliga figurerna är många som är förknippade med vårdagjämningen, Osiris är en och för att nämna några mer har vi Dionysus, Adonis och så klart Ostara som sägs vara den som kom med haren och ägget. Myten om Demeter och Persefone är ytterligare en berättelse som visar på vårdagjämningens betydelse.

Vi vet att i naturens cykler så hittar vi skapandets principer och att de här är andliga i sina natur. Det är också ett skäl till att vi hittar så många av de religiösa symbolerna i naturen, ta korset exempelvis eller spiralen.

Idag har vi kommit en bra bit ifrån den tid då vi vördade och levde efter naturens principer på ett medvetet sätt men det innebär inte att de inte längre finns. De finns där, de är eviga och många av dessa tillhör det som Jung bland annat kallar det kollektivt omedvetna. Naturens principer finns inom oss och runt omkring oss och blir medvetna för de som är villiga att öppna ögonen.

Som jag ser det har vårdagjämningen en kollektiv betydelse men dess verkan har också en personlig betydelse. Berättelsen om Gudinnan Demeter och hennes dotter Gudinnan Persefone kanske kan visa en del av detta.

Demeters dotter blev en dag “kidnappad” av Hades, underjordens Gud. Demeter hörde Persefones skrik men kunde inte finna henne någonstans. Hon fick hjälp så småningom och fick reda på var hon befann sig men Zeus vägrade att låta Persefone återvända upp till jorden. I sin ilska och förtvivlan vägrade Demeter i sin tur återvända till Olympen och hon såg också till att ingen näring kunde gro på jorden. (Demeter var trots allt en modergudinna och växtlighetens gudinna)
Tillslut blev Zeus oro över att människorna inte skulle få något att äta att han gick med på att Persefone skulle få återkomma till sin mor. Innan Persefone steg upp till jorden åt hon några av de granatäpplekärnor som Hades erbjöd henne trots att hon förmodligen visste att om man åt något i underjorden så var man tvingad att vara kvar där för evigt. Trots detta kom Demeter, Zeus och Hades tillslut överens om att Persefone skulle tillbringa en viss tid i underjorden som Hades drottning och övrig tid på året skulle hon få vara i sin mors närhet.

Dagen då Persefone steg upp till jorden är signalen för att våren nu är här. Demeter lät återigen växtligheten ta plats.

Denna kollektiva naturliga cykel är något vi alla upplever, det blir vår efter vintern. Nattens mörker bli kortare och dagens ljus längre.

Men det är inte bara en princip som visar på en kosmisk händelse utan det är också en personlig. Den kommunicerar även till vårt inre. Den inre världen och den yttre är sammanlänkande. Hur vi personligen upplever detta och tar hand om det är däremot väldigt olika.

FredericLeighton-TheReturnofPerspephone1891-217x300

FredericLeighton

Från mörker till ljus, från det omedvetna till det medvetna och från död till liv.

Vintern står i mångt och mycket rent symboliskt, psykiskt och andligt för en period då vi befinner oss i mörkret. I det som vi inte ser så uppenbart som vi ser att ett bord är ett bord. Rent fysiskt är det vanligt att vi inte är så aktiva och inte så alerta under den här perioden av livet och många kräver mer vila och stillhet.
Nu när ljuset återvänder så återvänder också de flesta av oss. Men vad tar vi med oss från den mörkare cykeln?

När det var dags för Persefone att återvända till jorden tackade hon ja till att äta trots att hon vägrat detta under hela tiden hon varit där. Berodde det på ungdomligt oförstånd eller för att hon hade upptäckt att det fanns något här som hon behövde?

Personligen så tror jag på det sistnämnda och jag undrar vad det var för insikter hon bar med sig upp till jorden igen? Något stort måste det ha varit tänker jag eftersom hennes återvändande fick Demeter och Persefone att instifta de hemliga mysterier som för de invigda gav kunskapen om liv, död och återfödelse.

Samma tema liv, död och uppståndelse finns i berättelsen om Jesus och även för den Egyptiska guden Osiris.

Något nytt spirar nu när våren är här. Och det som spirar beror på vad som har skett under den mörka tiden. Vad är det som vi nu vårdar och vattnar så att det kan växa sig starkt? Vad är det vi tar med oss ut till vårt medvetande?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; Alphonse Mucha, FredericLeighton

Artemis – vildsvinet- halvmånen

Mångudinna

Artemis och den växande månen är symboler som enligt myten hör ihop och du kan läsa mer om Artemis här på min blogg.

När halvmånen har börjat synas på vår himmel har vi börjat landa i den nya cykeln. Inte så att vi känner oss fullt säkra, inte så att vi går ut och lanserar men vår omgivning kan nu börja se att något har hänt och att något är på gång. Än vet vi inte vad det är, än är inte allt klart. Som den gravida kvinnan, vi och vår omgivning är fullt medvetna om graviditeten men vi vet inte ännu vilket kön och hur det kommer att upplevas att ha en liten nyfödd själ hos oss.

Vi har fullt med frågor vi vill ha svar på och vi vänder oss oftast till de som vet mer än vi själva. Vi lyssnar och tar in. Precis så här är det under halvmånen, vi funderar mycket och vi har många frågor. Frågor till oss själva men även till andra. Oavsett vilket projekt det är som du har startat upp vid nymånen så brukar det bli lite förvirring och kanske även konflikter när vi står i en mittemellan fas. Viktigt att ha med sig är att det är vi som bär på projektet. Att ställa frågor till andra som kanske har varit med om samma sak eller frågor till de som anses vara experter inom området är gott att göra och kan bära på många visdomar som vi kan bära med oss. Men – det är inte samma sak som att de alltid har rätt. Det är du som känner din kropp bäst, det är du som har påbörjat projektet och det är alltså du som bär på den viktigaste kunskapen. Samtidigt behöver vi ha med oss att vi inte är fullt “vuxna” i den här processen. Det innebär att vi kan bli förblindade av vår egen vår egen upplevelse och lätt hamna i affekt, på gott och på ont. Vi kan lika lätt rusa iväg in i något som kan visa sig vara skadligt för oss, som vi kan fly undan för att vi är rädda för vad som kan hända.

Artemis närhet och förknippelse med vildsvinet kan lära oss ett och annat om just detta.

450px-Giuseppe-Mazzuoli-The-Death-of-Adonis-hermitag

Vildsvin

Ett vildsvin kan ses ur många synvinklar, allt beroende på vilket perspektiv man har. Är jag jordbrukare ser jag det säkert som ett skadedjur eftersom den bökar upp åkrarna för mig medans de för vissa personer inom skogsbruket ses som nyttodjur då de bidrar till markberedning.

Många är rädda för vildsvin och deras stora betar och vill gärna se att de finns någon annanstans än där man själv bor. Och i mångt och mycket är det detta som vildsvinet symboliserar. En rädsla för något som vi uppfattar skrämmande, fult och vilt. Och det vi är rädda för motar vi bort från oss själva. Ofta, ofta projicerar vi ut vår rädsla för vår egen vilda kraft på vildjur i drömmar men också på andra personer runt omkring oss själva.

Ett vildsvin reagerar instinktivt, de följer helt enkelt de regler som finns i naturen. Blir de hotade attackerar de och är de osäkra så försvinner de snabbt in i skogen igen. Man kan enkelt säga att de attackerar och försvarar sig och däremellan bökar de runt för att få den näring de behöver. Precis som våra instinkter gör.

Vad vildsvinet kan lära oss är att möta våra egna rädslor och att vara medveten om att vi har instinkter inom oss som vill attackera eller försvara.

Artemis är ju vildmarkens gudinna och som sådan både värnade hon om vilddjuren och samtidigt jagade hon och använde sig av deras kraft och förmågor. Hennes “brist” sägs bland annat vara att hon kunde vara lika farlig och skrämmande som vildsvinet. Hon landade helt enkelt inte i sig själv och tänkte efter före på vilka konsekvenserna kunde bli.
I en myt skickade hon ut vildsvin för att döda Adonis efter att hon har känt sig förorättad och i en annan förvandlade hon Acteon till en bock då han sett Artemis naken i badet. Acteon var en berömd jägare som då fick rollen som den jagade istället och tillslut mötte döden då hans egna jakthundar fällde honom.

800px-Actaeon_Caserta

Det här visar på egenskaper som vi alla har men som vi mer och mer behärskar ju mer erfarenhet vi får av livet. Att bli fylld med hämndbehov, att rasande fara ut mot de som vi tycker har gjort oss illa är känslor som vi alla har men oftast kan vi ta ett steg tillbaka och hantera det på ett annat sätt. Att reagera som Artemis gjorde när Acteon såg henne naken i badet kan symboliskt visa oss våra egna känslor när någon ser oss “nakna”. När vi befinner oss i känslor (vattnet) och blottar oss (nakna) i en situation där vi anser att vi är säkra och plötsligt inser att någon annan har bevittnat detta då blir lätt reaktionen ursinne och ångest.

Under halvmånen är det viktigt att ha detta i minnet. Vi kan bli frustrerade och ilskna när vi vandrar mittemellan påbörjan och förlossning av det vi har inom oss. Vi kan lätt glömma av att tänka efter före och bara reagera instinktivt. Och det här är upplevelser som vi inte ska mota bort från oss själva och låtsas att de inte finns. Vildsvinet finns inom oss och vi behöver se detta för att inte bli rädda för det. Våra instinkter är ju inte bara negativa utan också väldigt positiva om vi låter de vara detta.

Artemis reagerade ju trots allt. Hon försvarade sig själv och det som hon värnade om och det är inte alltid vi gör det här. Vi kan alltför lätt lyssna på andra och tycka att andra har så mycket mer Artemiserfarenhet och kunskap att vi glömmer det som väckts inom oss själva. Vi trycker undan oss själva utan att fundera på om det är rätt eller ej. Många backar undan när det kommer till att försvara sig själva. Artemis och vildsvinet kan alltså lära oss att konfrontera. Inte aggressivt men effektivt. Vi behöver både konfrontera våra egna känslor men också vad vi upplever att vi tar till oss från andra. Instinkten att attackera och försvara lär oss också att tänka rakt. Inte att förvilla oss själva med en massa olika förklaringar som vi annars har lätt att ta till.

Vildsvinet har även en annan symbolik som kan vara nyttig att ta till sig under just den här perioden, och det är att se till att man får den näring man behöver. Att rota ända ner till rötterna för att hitta det som är mest näringsrikt. Att inte nöja sig med att försiktigt äta från ytan och det du uppenbart ser som mat framför dig utan också låta andra viktiga sinnen vara med dig. Lukten av något mer och något godare kan få dig att gräva djupare exempelvis. Detsamma gäller den egna rädslan. Den kan få oss att bara puffa lite på marken eller att försvinna in bland buskarna och vi blir då utan näring och vi riskerar då att bli små taniga skrämda personer som aldrig får den näring som vi egentligen behöver. Vi behöver buffa riktigt ordentligt så vi ser vad rädslan egentligen består av, hur den luktar och hur den låter och inte nöja oss med att vi diffust ser den i ögonvrån.

(Jag vill lägga till att för att vi ska klara av att göra detta är det viktigt att förstå att det är när vi själva är mogna för att buffa som vi ska göra det. Att någon annan presenterar en “sanning” som de tycker sig se eller att någon annan gräver upp marken för dig så att du kan se vad som finns där är inte alltid positivt. Vi själva behöver vara med om varje litet steg i processen annars kanske vi inte har den bärighet som vi behöver. Projektioner och skuggor inom oss är kraftfulla och starka känslor och vi behöver alla ta till oss detta i vår egen takt.)

 

 

A Boar depicted on a Greek vase after tearing a dog in two. (Click to Enlarge)A Depiction of the wild Boar, showing the strong build (Click to enlarge)

A depiction of a wild boar with some emphasis on the teeth.

A Depiction of the front half of a wild boar. (Click to Enlarge)

 

 

 

 

 

Inspiration har bland annat hämtats från;

Silentfeathers

 lib.uwaterloo.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bilder, en.wikipedia, wikipedia,

Skuggan – Gudinnan – Qvinnan

Steven DaLuz - Tutt'Art@ - (13)För länge sedan dök mitt intresse upp för Gudinnan. Vår patriarkaliska kyrka har inte fångat mitt intresse och jag har funderat över vilken betydelse det har för oss kvinnor att inte känna igen oss i den Gudsbild som ges.

Personligen kan jag fortfarande inte riktigt identifiera mina andliga upplevelser som vare sig feminina eller maskulina om man nu ska sätta ett genus på dem, men många gör detta. Benämningen Gud är alltför behäftad med innebörder som hänvisar till Fadern, den maskulina principen och därför väljer många kvinnor i dag Gudinnan då de ska beskriva sina inre andliga upplevelser.

Gudinnan är inte längre, som Petra Juno skriver i sin avhandling “ Den levande Gudinnan” något vi har med oss när vi föds, det är snarare en aktiv handling från kvinnan som söker något att identifiera sig med.

Jag känner en släktskap med Gudinnan, jag känner igen mig själv i de arketyper och i de myter som finns och jag hittar mycket matnyttigt i denna symboliska världen. Detta gör att jag hittar en botten i mig själv, plötsligt så hittar jag ett sammanhang där jag kan finnas. Många gör som jag, finner sig själv både på ett psykologiskt/känslomässigt plan och att detta ger en form av andlig upplevelse.
Och många ser Gudinnan som enbart en andlig upplevelse, något som är svårt att formulera med ord och något som kan jämföras med samma religiösa upplevelser som den kristna Guden har gett till många.

Och att söka något som är “högre”, en förklaring eller något som kan hjälpa till med att sätta ord på inre andliga upplevelser är det många som gör idag. Och lika många är det idag som hävdar att vi måste förändra vår syn på världen och hur vi förhåller oss till varandra och naturen. Ett mer feminint förhållningssätt är vanliga ord i det här sammanhanget.

Kanske det här feminina förhållningssättet först och främst behöver komma från kvinnan? Jaho, skriker mitt inre samtidigt som jag skriver det här. Är det inte det feminina som är förtryckt? Är det inte kvinnor som kommer i andra hand oavsett om det handlar om lön, religion eller när det kommer till att beskriva vad en människa är? Är det inte mannen som bör förändra sin syn och samtidigt behöver förändra fördelning och de normer som råder idag?

Min första respons på min egen tanke är att då överlåter jag ju faktiskt makten och en uppfattning att det är mannen som styr tillbaka mannen igen! Jag, som kvinna, är beroende av att någon annan förändrar för att mitt värde ska förändras.

Självklart känner jag att detta är något som behöver förändras från båda håll. Värderingar behöver förändras från grunden. Våra normer behöver ses över. Men…samtidigt ser jag det som att det blir ingen förändring om inte kvinnan förändrar sitt förhållningssätt till sig själv.

Och kan det vara så att kvinnans förhållningssätt som hon har till sig själv idag en gång startade med den solarisering som påbörjades någonstans runt 4000 år fKr?Qvinnan

Sakta men säkert har vi ärvt den syn som männen gav oss då det patriarkala väldet började. Ifrån att vi hade samhällen där vi var ett med de naturliga cyklerna, där Modern vördades (och där vi satte liv, död och återfödelse i samband med kvinnan ) så gick vi över till en världsbild där solen var mest framträdande som en manlig symbol.

Mörkret och månen förpassades till ondskans värld som till varje pris skulle underkuvas och vaktas på. Symboler som sattes samman med Gudinnans makt överfördes till Gudar och kvinnliga symboler såsom exempelvis ormen förvandlades till ondskans attribut.

Moder Jord skändades, kvinnor togs till slavar och kvinnan blev till något som mannen behärskade och rådde över.
I stället för att vörda livet och följa de naturliga cyklerna införde man hierarkiska samhällen där krigsgudar hade makten. Gudinnorna blev våldtagna och fick bli mindre viktiga gemåler till de styrande Gudarna. Kanske kan man även välja att se Zeus förlossning av sin dotter Athena som ett led att ta ifrån kvinnan symbolen som livgivare. Till och med det kunde mannen, föda fram liv.

Det vanligaste var dock att männen skapade liv med ord. Logos blev en del av det som vi idag kan se att vi avgudar. Det är inte bara i vår bibel vi kan hitta ordet som den skapande makten utan det startade långt innan vi fick texten;

Och Gud sade: Varde ljus” och det vart ljus.

Och Gud såg att ljuset var gott;

Och Gud skilde ljuset från mörkret.

Mörkret som från tidens begynnelse har setts som alltet, det skapande universumet, som Modern och kvinnan. Och kvinnan skapades med hjälp av ordet som ond, som något som ska förtryckas till varje pris, som inte har en plats i kyrkan och som underdånigt ska böja sig för logos, för den manliga makten.

Och vi har böjt oss. Vi har tappat vårt ursprungliga arv som den som ger liv. Vi har förtryckt vår inneboende tillhörighet med den cykliska naturen. Vi har blivit mörkret såsom det beskrivs i den patriarkaliska världen, vi är skuggan.

winter-goddess-alys-caviness-goberOch kanske är det så att det är först när vi kan börja acceptera våra skuggor som vi kan återfå den kraft som vi en gång föddes med?

När vi kvinnor inser att det är oss själva vi är rädda för kanske världen kan förändras igen. När vi återtar vår egen natur, det är då vi kanske ser vårt eget värde.
Någonstans är det väl kanske alltid så att vi bör börja med oss själva för att en större förändring ska ske. (Och idag är det ju väl dokumenterat den kraft som startar när vi integrerar en upplevelse djupt inom oss själva.
Är jag lycklig är sannolikheten stor att min granne är lycklig och så vidare i flera steg.)

Kanske behöver vi en plats där vår andlighet hör hemma, där vi inte är förpassade till utsidan eller välkomnas in i en samhörighet som är strikt styrd av manliga regler?

Kanske behöver vi också öppna upp för att välkomna mannen in i detta mysterium som har med Livskällan att göra men först behöver vi hitta vår egen tillhörighet till denna. Patriarkatet har trots allt berövat mannen denna upplevelse. Eller är det tvärtom? Att mannen bör stiga tillbaka från ordet och logos till mytos och upplevelsen först?

Jag blir lycklig när jag hittar en textrad som Eva Björkander Mannheimer har skrivit, vilket i sin tur är ett citat från Kerenyi;

 Allt liv har både maskulint och feminint ursprung. Men den västerländska, patriarkala civilisationen byggdes upp som en motpol till naturen, naturprocesserna, som därmed blev identifierade enbart med den feminina principen.

Hon fortsätter;

Det är de positiva, fruktbara, skapande aspekterna av den forna Gudinnan som är den skuggsida som idag tränger sig på och “inkarneras” i mångas psyke.

Eva citerar även Jung som i samband med sin diskussion om Gud menar;

Den oundgängliga mörka aspekten, skuggsidan, har utelämnats eller skalats bort och den feminina principen saknas.

Människan måste finna sätt och metoder att förena de gudomliga motpolerna inom sig själv.

Är det därför vi är så rädda för vår skuggsida idag? För att vi förknippar den med den feminina makten? För att den är ett måste att se idag då vi inte kan undgå att se hur vi ödelägger våra liv genom att utarma jorden?

Tja, det här var bara början på en del tankar och jag kommer att skriva vidare för att se vart min egen känsla leder till. Det är en spännande process och några bestämda slutsatser är inte tagna vilket gör att jag nyfiket ser fram emot min egna fortsättning.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bilder; Steven DaLuz, Fine art americ more...

Afrodite – Kvinnan, Gudinnan & Menopaus del 1

K10_2AphroditeAfrodite och kvinnan kan man tycka hör ihop, Afrodite och Gudinnan hör självklart ihop men kan man tycka att Afrodite har någonting att göra med menopausen tro? Absolut säger jag.

Afrodite (Venus är hennes romerska namn) är en av de gudinnor som vi nästan alla har hört talas om. Otaliga är de statyer och målningar som har hittats och som har gjorts med henne som förebild. Hennes ursprung brukar vi räkna som Grekisk men många anser att myten om henne  härstammar från Astarte,en fruktbarhets-gudinna hos fenicierna men du hittar henne också med olika namn runt om i olika länders myter och i det gamla antika Grekland ansåg man att hon var äldre än tiden. Då kallades hon också Moerae eller Ödet. Hon har fått många namn denna gudinna som vi idag vanligtvis förknippar med skönhet, sexualitet och sensualitet. Hon har även många myter där hon spelar huvudrollen, myter som pratar till oss och som kan hjälpa oss att förstå oss själva. Den Jungianska analytikern Jean Shinoda Bolen har bland annat skrivit boken “Gudinnorna inom oss” där hon analyserar olika grekiska gudinnor på ett sätt som gör att dagens kvinnor kan känna igen sig i dessa gamla arketyper.

Det finns två myter som berättar om Afrodites födsel och den vanligaste är att hon föddes utifrån sjöskum som bildades runt Uranus (guden över himlen) genitalier som Uranus son Kronos (guden över tiden) hade skurit av och kastat i havet. Hon föddes som en vuxen kvinna och det är många som vill göra anspråk på vilken ö hon steg i land på. Hon kallas ibland för den “havsskumsborna” eller den “den uppdykande”.

Den andra myten är att hon är dotter till guden Zeus och gudinnan Dione, en numera bortglömd gudinna. Gudinnan Dione var en Titan och hennes namn är helt enkelt den feminina formen av Zeus (Dios), Divine One (dios).
Bara detta att hon är en gudinna utan en mor i egentligen mening är värt att fundera över. En del menar också att det är av det skälet som det är många kvinnor som har svårt att ta till sig Afrodite. Det är Afrodite och Athena i den grekiska mytologin som inte har en mor utan som enbart är född av mannen. En viktig händelse i den patriarkala historien och något som vill visa att kvinnan inte är nödvändig för att skapa liv. Man undergräver kvinnans “makt” ytterligare och nervärderar hennes förmågor.

791px-Jealousy_and_FlirtationFör att hitta gudinnan Afrodites verkliga budskap och mening till oss behöver vi gå djupare än den ytliga och idag väldigt vanliga bild av denna skönhetsgudinna. Kanske är det också så att de normer som succesivt har byggts på av männen har gjort att vi kvinnor idag både är avundsjuka, missunsamma samt avskyr denna symboliska bild av Afrodite. En kvinna som knappast förknippas med moderskap eller den trogna hustrun utan snarare med förförelse av män och ett lösaktigt beteende.

Det är först när patriarkatet fått ett ordentligt fästa som historierna om Afrodite som hon börjar göra sig känd för att hugga kvinnor i ryggen samt vara illvillig och svartsjuk. I begynnelsen och hennes verkliga sanna arketyp verkar vara att bekräfta kvinnor.

I det forntida Grekland var Afrodite känd för att vara en trippelgudinna. Hon avgudades i tempel som var helgade åt sexuella och heliga gärningar. Hennes prästinnor, som var högt aktade, ägnade sig bland annat åt sexuella akter som hade likheter med det som kallas tantriskt sex. Dessa jungfruprästinnor kallades för glädje-jungfrur och de barn som föddes av dessa jungfruprästinnor kallades för “divine” alltså gudomliga. Jungfru får här en helt annan betydelse än vad vi är vana vid. Ursprungligen menar man att ordet Jungfru betydde “psykiskt, andligt intakt” och “inte tillhörande någon man”.  Att vara en jungfruprästinna betydde inte att man inte hade sexuellt umgänge med män utan att de inte blev tagna eller ägda av någon annan varelse. Deras rika fertila liv berodde inte på att en man befruktade dem sexuellt utan på att de var andligt befruktade utifrån dess egna inre liv. Med andra ord, Afrodite och hennes följeslagare var inte beroende av att en man skulle befrukta dem, inte sexuellt, inte för att vara fertila och inte heller för att de skulle få “vara”.

Denna betydelse som Afrodite plötsligt får är oerhört betydelsefull menar jag för kvinnor. Och för kvinnor som är mitt uppe i sitt klimakterium och som nu börjar bli rädda för att förlora sin attraktionskraft (eftersom vi lyder under normen, ung=attraktiv) är detta en signal för att börja upptäcka sin inre fertila förmåga.

Det var när själ och kropp samt helighet och sexualitet splittrades som vi började fördöma Afrodites arketyp. När kvinnan blev “farlig” och lust blev demonisk som vi började belägga kvinnans sexualitet med skam.

Med den ursprungliga Afrodite arketypens hjälp kan vi börja njuta av vår kropp igen. Njuta utan att vara beroende av vad spegeln säger eller speglingar utifrån andra och inte då heller av män. Och detta är vad många kvinnor behöver kunna göra för att förstå att vi alla kan bli jungfrur igen. Afrodite tog ett bad i sjön varje morgon för att bli jungfru igen, något som även vi kan göra. Vi behöver varje dag möta och vara i våra känslor så vi vet vilka vi är.

Med inspiration från Jean Shinoda Bolen samt
Katharina Woodworth

 

 

Gudinnan Artemis – den tilltagande månens gudinna

artemisGudinnan Artemis – den tilltagande månens Gudinnan

Gudinnan Artemis är en mångudinna som står för den tilltagande fasen av månens cykel. Den fas som går att jämföra med ungdom, tonåring eller ung vuxen. Eller varför inte planering, nya idéer och grodd och näringstillförsel.

Som du kan läsa i Gudinnan Artemis är hon en jungfru-gudinna. Vilket på inget sätt är synonymt med att hon är den evige oskulden utan mer betyder att hon är sig själv nog. Hon är inte i jämförelse med någon annan. Hon är inte våldtagen eller kidnappad som så många andra av gudinnorna utan hon är självständig och drivs av sina egna mål och drömmar. Om jag skulle översätta detta till någon som idag har mycket av Artemis arketyp inom sig så skulle detta vara en kvinna som inte är beroende av sin partner och inte heller bli distraherad av partners mål och visioner. Denna kvinnan skulle inte förlita sig på att någon annan skulle göra henne lycklig eller se till att hon kom fram till sitt mål, hon skapar sin framtid själv. Hennes identitet och självförtroende grundar sig på vad hon är och vad hon gör, inte på om, eller med vem, hon är gift. Med Artemis får kvinnan förmåga att koncentrera sig på det som är viktigt för dem och målinriktning och ihärdighet trots svårigheter på vägen är utmärkande.

Det här innebär inte att hon skulle vara känslokall och inte bry sig om andra även om det är lätt att tolka det på det sättet. Tvärtom är Artemis en gudinna som till skillnad av övriga gudinnor, kom till sin mors hjälp vid flera tillfällen. Artemis är tvilling med Apollo och den som föddes först. Direkt efter sin födsel hjälpte hon sedan sin mor att föda Apollo, en födsel som var både besvärlig och långdragen. Det är denna händelse som gjort att hon nu är känd för att vara den gudinna man vänder sig till för att be om en förlossning utan komplikationer.

artemis4

Susan Seddon Boulet

Gudinnan Artemis är även känd för att värna om de unga, framförallt de unga kvinnorna. De unga kvinnor som var under hennes beskydd kallades för arktoi, ” kvinnliga björnar” och björnen är en av många djur som Artemis förknippas med. Det är många kvinnorörelser som känner sig hemma med Gudinnan Artemis och en anledning till detta kan vara att hon betonar systerskapet starkt och är snar till att hjälpa kvinnor. Men tvärtom vad många tror tar hon inte helt avstånd från män, unga pojkar var välkomna att studera i hennes tempel i Brauron. Det finns statyer bevarade av både unga pojkar och flickor som nu finns på ett museum.

Gudinnan Artemis var alltså jaktens och månens gudinna. Bågskytten som aldrig missade sitt mål och som vandrade omkring i skogarna med sitt följe av nymfer och hundar. Som den vildmark hon vandrade i förknippas hon med de vilda djurens egenskaper. Hjort, hind, hare och vaktel alla lika gäckande till sin natur. Hennes drottningslikhet hittades hos lejonet och hennes destruktiva sida symboliserades av vildsvinet.

Artemis arketypen är en del av vårt psyke som är det ursprungliga. Vilt och obundet. Det som symboliserar jägaren i oss. Hon är inte den som slår sig ner på en plats och får ro där, hon söker sig vidare och hennes plats är den djupa skogen där hon kan vandra fritt. Då och då söker hon sig in i mer sociala sammanhang och för med sig glädje, sång och dans. Man kan läsa i de Homeriska hymnerna nr 27

“…Där  hänger hon upp sin böjda båge och hennes pilar, och leder danserna, graciöst klädd…”

så man förstår att hon inte enbart är ute och jagar.

Det är också denna vilda mer primitiva spänningssökande sida som kan leda oss lite vilse. Ungdomens vilja till att allt ska ske just nu och allra helst i går som gör att vi kan agera utan att huvudet riktigt är med oss. Det finns en myt om att Artemis dödade den enda man hon älskade, Orion, på grund av sin lust till att tävla. Om hon enbart hade avvaktat och verkligen sett efter vad det var hon siktade på hade hon kunnat undvika att döda Orion med en pil.
Och så behöver också vi göra i denna nystartstid, en tid då vi planerar och projekterar och en tid då vi behöver förstå att idéer ibland behöver mogna innan de lanseras. Det finns en rätt tid för allt och det är vi som behöver känna efter när denna tid är.

deer2Här kan hjorten som symbol hjälpa oss att förstå Artemis arketyp. Hjorten hölls som helig för Artemis och du ser ofta att hjorten är ett sällskap till henne i målningar och statyer. Hjorten representerar instinktiva energier, självständighet och förnyelse. De är graciösa och snabba djur och de lyssnar på sin omgivning med hela sin kropp. De vet när det är dags att kämpa eller när det är dags att fly.

Ted Andrews, författare till “Animals speak”, säger att ordet “deer” först användes rent allmänt för att beteckna vilda djur. Han spårade ordet till det Sanskritiska ordet “mrga” som betyder vilt djur. Han menar att hjorten kan ses som en kallelse till det vilda inom oss. Att vi behöver lita på våra egna instinkter och lita på oss själva. För att göra detta behöver vi som hjorten lyfta huvudet ifrån det vi gör och se oss omkring noga, vädra i luften och ta till oss omgivningarna. Ska vi stanna kvar eller är det dags att flytta på oss?

Precis det vi behöver göra i denna fas av månen för att inte lusten till rörelse, till spänning och att sätta pilen till bågen ska ta överhanden.

 

Inspiration hämtad från; Ted Andrews, “Animal speaks”,theoi.com, Jean Shinoda Bolen “Gudinnorna inom oss”, hellenicgods.com

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, Susan Seddon Boulet,

Afrodite – menopaus- karisma

aphroditeAfrodite – menopaus – karisma

I menopausen är det ganska vanligt att man börjar bekymra sig över rynkor som dyker upp och bröst som börjar hänga ned.

Överhuvudtaget är det många som tycker att de börjar tappa sin attraktionskraft på många olika sätt. Ett skäl till detta är bland annat att vi förknippar attraktion med utseende och att detta också är samma sak som ungdomligt utseende.

För de kvinnor som har mycket av den arketyp som man kan förknippa med Afrodite inom sig kan detta bli till ett stort problem.

Men då kan Afrodite nu lära oss mer när man kryper närmare denna symbolbild och inte enbart går på det som finns på ytan.

Ordet “karism” kommer från ett grekiskt ord som betyder “gåva” och det ansåg man vara ett bevis för den kraft som den gudomliga närvaron hade för det arbete som man var kallad att utföra i detta liv. Betydelsen lever kvar i vår användning av ordet “karisma”.
( enl. Caroline Myss )

Och karisma hade Afrodite. En av anledningarna till att hon hade denna karisma var att hon var oerhört duktigt på att kommunicera. Och inom detta ingår då alltså att lyssna.

När hon lyssnade då kände man att man var den enda på jorden som betydde något överhuvudtaget och när hon vände sig bort så famlade man i luften och gjorde allt för att få tillbaka fokuset igen.

Hon pratade och ägnade sig enbart för det som hon fann givande för sig själv och det gjorde hon med glöd. Hon levde i varje sekund.

Som alla arketyper finns det naturligtvis styrkor och svagheter men Afrodite har något att visa alla de som oroar sig och mår dåligt över att den annalkande ålderdomen börjar synas på utsidan när man definitivt inte känner så på insidan.

Hera – Vattumannen – Attraktion

Hera

Gudinnan Hera styr över Vattumannen och har herraväldet över naturlagen attraktion.

Enligt Hellenic (grekiska) kalendern styr Hera över vattumannen som har sin början den 22 januari och som avslutas den 19-21 februari (beroende på vilken kalender man läser efter) då nästa gudom tar över.

Gudinnan Hera är dotter till Kronos och Rhea och är inte bara gift med den högste av de alla,  Zeus, utan hon är också hans syster. Hon är en av de tolv olympiska gudarna och en av de viktigaste inom Hellenismos. Det som Gudinnan Hera mest är känd för det är att skydda äktenskapet som institution.

Det heliga inre äktenskapet.

När jag började läsa om de Grekiska Gudinnorna för längesedan och kom till Hera slogs jag omedelbart av tankar på det heliga inre äktenskapet. Äktenskapet mellan den inre mannen och inre kvinnan man ofta kunde läsa om förr. Alltså den integrering som sker när vi accepterar och fullständigt tar till oss alla våra sidor.

When you make the two into one, and when you make the inner like the outer and outer like the inner, and the upper like the lower, and when you make male and female into a single one, so that the male will not be male nor the female be female, when you make eyes in place of an eye, a hand in place of a hand, a foot in place of a foot, an image in place of an image, then you will enter the Kingdom.

– Gospel of Thomas

När man pratar om det heliga äktenskapet brukar man också mena en förening mellan den gudomliga anden, själen och kroppen. När motsatser samarbetar och blir förenade så ovan så underhelt enkelt. Och är inte detta något som vi ständigt brottas med? Detta pendlande mellan de sidor som vi uppfattar som goda inom oss själva och det som vi ser som dåliga, det som vi är bra på och det som vi är dåliga på.

Efter Hera och Zeus haft en smekmånad som måste ha slagit rekord, ungefär 300 år sisådär har jag för mig, återgick Zeus till det liv han förde innan giftermålet. En anledning till att Hera är känd för att skydda äktenskapet är just för hennes reaktioner på alla Zeus förhållanden med andra, både gudinnor och människor. Hon var väldigt hämndlysten och hade ett otroligt humör men det var väldigt sällan som hon lade skulden på Zeus, utan den som blev föremål för hennes ilska blev de kvinnor som Zeus både lurat och förfört.
En ganska bra symbolik för hur vi själva kan göra ibland kan jag tycka. När vi gör något som vi egentligen vet är fel men vi ursäktar oss med att vi blev pressade av någon annan person. En annan person skapade situationen så att vi inte hade något val. Istället för att titta på den del inom oss själva och ta ansvar för det egna handlandet så skyddar man sig själv till varje pris.

Å andra sidan…har Hera som många andra gudinnor ett tidigare ursprung. Och även här finns hon som rollen av skapare men nu en självständig sådan. När det patriarkala väldet tog över hennes rike var det nödvändigt för dessa att så småningom placera Hera i Olympen eftersom hennes popularitet bestod. Istället för att Hera och Zeus smekmånad tog 300 år är det i denna myt de 300 år som de tog för Zeus att uppvakta henne. I båda myterna är hon en livgivande Gudinna och man placerar henne gärna som symbol för vår vintergata. Vintergatan som är den galax som vårt solsystem befinner sig. En mjölkvit “dimma” på himlavalvet. Ordet galax är från grekiskan och som härstammar just från ordet galaktos som betyder mjölk.

( I en av myterna berättas det att Zeus förvandlade sig till en liten darrande fågel som Hera tog till sitt bröst och gav sin mjölk till)

Den mystiska materialismen

Gudinnan Hera inom Hellenismen är en personlig och ursprunglig utveckling av materian jord och Zeus den personligt ursprungliga utvecklingen av vatten. Jord och vatten är de två ursprungliga ämnena som inom kosmologin (den hellenistiska) kallas för den mystiska materialismen. I andra kosmologer hittar man mer substanser än detta exempelvis vatten, eld och något som grekerna kallade för Aithír (eter) men här anser man att vatten=eld=eter. Det är inte som att vatten är samma sak som eld och eter men dessa tre elementen har kvalitéer gemensamt och kan omvandlas till varandra medan jorden alltid består som jord. Så från detta perspektivet består denna kosmologin av Jord och Vatten-Fire-Aithír. Och denna “lära” kallas i sin tur den mystiska dualismen.

På det här sättet hör alltså Gudinnan Hera, som personifierar materian Jord ihop och samverkar med Guden  Zeus som personifierar materian vatten. De är båda skapade från samma källa ( samma föräldrar), de är syster och bror men genom äktenskapet förenas det på det sätt som de två kosmologiska ursprungliga grundsatserna interagerar med varandra.

aquarius_symbolHera och zodiaken

I Zodiaken är Hera och Zeus naturligtvis placerade mittemot varandra. Zeus som härskare över tecknet Lejonet och Hera som härskare över tecknet Vattumannen.
Vattumannen som på inget sätt är ett vattentecken utan ett lufttecken. De vågor man ser ska föreställa elektriska vågor och inte vatten och det vatten som hälls ifrån bägaren menar många inte heller det är vatten utan är en symbol för elektricitet.Vattumannen
Många anser också att vattumannens symbolik härstammar från den undersköna yngling som Zeus tog under sina vingar och som han gav en plats som en stjärnkonstellation. I så fall skulle detta vara nektar som Ganymede, som ynglingen hette, häller ifrån bägaren. Nektar var det ämne som gjorde att Gudarna och Gudinnorna i Olympen kunde behålla sin ungdom och sin vigör.

Sphinxen

Något som jag också hittade när jag började läsa myter och grävde mig djupare in i Heras betydelse är hur flera kopplar ihop sphinxen med Hera, vattumannen och lejonet. En del anser att ansiktet på sphinxen i Egypten är manlig andra anser att den är kvinnlig, klart är ialla fall att det finns en grekisk sphinx som har ett kvinnligt huvud med en kropp som ett lejon. När det gäller sphinxen i Egypten säger man att huvudet är riktat mot stjärnkonstellationen vattumannen och lejonkroppen mot stjärnkonstellationen lejonet då naturligtvis eftersom dessa ligger mittemot varandra. Detta skall förebåda Kristus födelse under vattumannens ålder. Det är alltför mycket att skriva om här men sphinxens symbolik hör ihop med den roll som Jesus haft som ” Början och Slutet” vilket inkluderar hans roll som skapare av tiden såväl som liv och materia. Man menar alltså att sphinxen helt enkelt är en symbol för Jesus.

sphinxAndra menar att om man kombinerar sphinxens huvud, som är  riktat mot vattumannen och kroppen, som är  riktat mot lejonet, så får man en förkroppsligad symbol för elektricitet som hela pyramidområdet består av. Vissa anser att hela detta området är vår “sol” som är i linje med den “kosmiska vaginan” eller det svarta hålen i vårt solsystem. Det förbinder oss med den “kosmiska livmodern” eller med andra ord, modern i vårt solsystem.

När det gäller den grekiska sphinxen så menar myten att det var Hera som lät skicka efter en sphinx till Thebe och där hade sphinxen till uppgift att ställa gåtor till de som ville passera.

Gudinnan Hera beskrivs ofta som “storögd” eller “med ögon som en ko”, ett djur som vid den tiden var helig. Hon avbildades ofta med ett lejon och med en påfågel. Andra djur som är synonyma med Hera är örnen, krabban, sniglar eller andra djur med skal.

Du kan läsa mer om symbolik när det gäller Hera här och den åldrande Hera här.

 

Viss fakta har hämtats på följande sidor;
http://www.pillar-of-enoch.com
http://www.hellenicgods.org
http://www.soul-guidance.com

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; Frederic Leighton,

Hekate – nyckelbärare

Hekate Hekate – nyckelbärare

Gudinnan Hekate är idag ganska vanligt att vi förknippar med mörkermånen. Alltså med den sista fasen av månens cykler och den som även kallas för nymåne. I och med detta är hon även symbolen för den äldre visa, The Crone.

Men Gudinnan Hekate är mycket mer och en sådan komplex arketyp att det blir svårt att greppa hennes betydelse. Det är oerhört många genom århundraden som har försökt att ta reda på hennes ursprung men fortfarande är det inte någon som har kunnat komma upp med sådan fakta att de som forskar har blivit överens.

Hekate har ganska många symboler bundna till sig och alla har sin speciella betydelse. Betydelser som tolkas olika beroende på vem som får de till sig kan jag tänka mig, men som naturligtvis har ett ursprung i myterna om denna fascinerande Gudinna.

Jag tänkte skriva lite om hennes roll som nyckelbärare och också försöka få med något om vad det betyder för mig.

Hekate Kleidouchos – Hekate Nyckelbärare

Hon som har nycklarna. Hon som har auktoritet. För någon som har nycklar är väl någon som har auktoritet, som bestämmer över ett område? En person som bestämmer när nycklar ska användas för att komma in i en annan sfär.

Bilder kommer upp på det gamla hushållet där husfrun gick omkring med en rejäl nyckelknippa som skramlade vid varje steg. Hon var den som bestämde när dörrar skulle öppnas till skafferiet och linneförrådet.

Enligt myten är Hekate den enda förutom Zeus som har makten att bevilja eller vägra människan något de har bett om.
En makt som jag i alla fall sätter ihop med nycklar.

Intressant nog är det flera som forskar just på de olika symboler och namn som sätts ihop med Hekate och det i samband med Uppenbarelseboken i bibeln. Det är flera forskare som granskar Uppenbarelseboken som skrevs ungefär vid samma tidsålder som de Orpheiska hymnerna och som har funnit att de attribut som tillskrivs Hekate i hymnerna också kan hittas hos Jesus.
En tanke som finns hos dessa forskare är att Uppenbarelseboken är skriven utifrån försök att få denna tid (första och andra århundrandet efter Kristi död) släppa taget om tron på magi och andliga makter och istället skulle människan få ett “riktigt” perspektiv. Enligt Rodney Lawrence Thomas, använde man sig av olika retoriker för detta. En del “festligheter” och “mysterier” som praktiserades på den tiden blev bannlysta, andra blev placerade som ursprung från “fienden” och några blev också försiktigt placerade som attribut eller tillgångar för Jesus.

Ett av dessa attribut är Hekates “nycklar”. Dessa placerades hos Jesus som blev nyckeln för att komma till himmelriket. På samma sätt som Jesus var Hekate nyckeln för att komma i kontakt med de döda och för att den egna själen skulle bli guidad till rätt ställe. Gudinnan Hekates domäner var himlen, havet och jorden. Inga dåliga domäner precis. Hekates kosmiska tillhörighet ledde till föreställningar om att hon var “All tings Moder” och till “Början och Slutet”. Gudinnan var guiden till underjorden och till de dödas rike. Hon var den som fritt kunde vandra mellan världarna. Allt det där som nu Jesus ville hävda var hans domäner. Eller rättare sagt hans följeslagare ville hävda vara Jesus och Guds domäner.

Hekate Nyckelbärare och mörkermånen.Hekate

Under perioden fram till mörkermånen drar sig energin alltmer tillbaka. Energin blir inte mindre, den tar bara ett annat perspektiv. Den vänder sig inåt, in till de djupt personliga områdena. Om vi använder oss av denna cykels energi får vi en möjlighet att titta på det som pågår inom oss själva. Och Hekate kan vara den som öppnar dörrarna för oss. Eftersom vi nu symboliskt befinner oss i den omedvetna sfären blir det svårt att röra oss här när vi inte har det medvetna ljuset som lyser upp vägen för oss. Men Gudinnan Hekate är ju också fackelbärare som kan ge oss just det ljus vi behöver.
Genom att använda oss av drömmar och meditationer som verktyg (som även dessa är Hekates domäner) kan detta vara de nycklar som leder oss rätt under mörkermånen.

Hekates arketyp har vi alla inom oss. För att hitta henne behöver vi träda in i de sfärer där hon befinner sig. En av sfärerna som hon obesvärat rör sig är just mörkret. Men bara för att vi har henne inom oss betyder inte det att det alltid är så enkelt för oss att röra oss obesvärat i vårt eget mörker, i vårt omedvetna. Vi kan lätt famla omkring och inte ha en aning om vilken väg vi ska ta och inte heller se vad det är som står framför oss. Det tar en stund innan våra ögon vänjer sig vid mörker och det tar tid för oss att börja anamma våra andra sinnen och låta dessa leda oss.
En av nycklarna som Hekate då kan ge oss är verktyg. Verktyg som gör att vi kan orientera oss bland upplevelserna.

En av nycklarna för mig är tillit. Jag har tillit till att det jag stöter på är för mitt bästa. Det innebär inte att det alltid är smärtfritt, men alltid att det är för min själs bästa.
En annan nyckel är att jag har kunskap om att död är nödvändigt för nytt liv. Det räcker med att titta tillbaka på de erfarenheter jag fått i livet. De händelser jag varit med om och som jag lämnat, har lett till att något annat har börjat. De händelser som jag fortfarande går och bär på ger inte utrymme för något nytt.

En annan nyckel är som sagt drömmarna eller meditationerna. Jag låter inte viktiga drömmar skvalpa omkring i mitt inre utan tar tag i dessa och låter symbolerna prata med mig.

Hekate lär mig att lyssna på mig själv och hon visar att jag inom mig själv har en näringskälla som är outsinlig. Jag vet att när jag kommer i kontakt med henne så har jag också kommit i kontakt med mitt förflutna såväl som generationers förflutna. Här är det tidlöst som Clarissa Pinkola Estés säger.

Hekate är den som känner sitt folk och som är insvept av lukten av jord och Guds andedräkt.

Clarissa Pinkola Estés citat gör mig lugn och trygg för jag vet att Hekate bor inom mig och att hon har överlevt generation efter generation och att hon är tidlöst gammal.

 

Bild längst ner höger;helenosullivan

Viss fakta hämtad från; Boken “Magical Motifs in the Book of Revelation” av Rodney Lawrence Thomas
theoi

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; hrefngast.deviantart.com, Hele more...

Gudinnan Hestia

Gudinnan HestiaGudinnan Hestia och trygghet

Funderar vidare på det där med bas och trygghet. Vårt hem är i många fall vår trygghet. Det är vår utgångspunkt och det som vi kommer hem till. Vi tar ett steg in och ser oss omkring och faller ner i vår trygghet.

I hemmet har vi kanske sedan ett eller flera ställen som är speciella för oss. Ställen som vi gjort som små altare. En hylla med fotografier på våra nära, ett bord som betyder det där extra för oss. Och har du inte ett sådant ställe är det ett tips att få till det. Oftast ger det en speciell ro att forma en punkt som du ger en unik energi. Kanske kan det vara punkten där du finner ro att meditera, att läsa en stund eller bara stilla sitta och reflektera.

I vissa kulturer där de inte har våra traditioner när det gäller att skapa hem, jag tänker då på våra fyrkantiga byggnader som står där de står, där formar de sin trygghet utefter en central punkt. Kanske är det en öppen plats där de slår ner någon påle, kanske är det en eldstad. Det här blir då deras centrala punkt, en punkt som de återkommer till och en punkt som de även tar med sig när det är dags att flytta på sig igen.

Jag har fått en känsla att vi lite har tappat vårt centrum, inte bara i oss själva utan även vår förmåga att se/förstå/känna att det finns en poäng, en trygghet att skapa ett centrum för oss.

Under Gudinnan Hestias tid var det vanligt att människan först hedrade och välsignade henne innan de gjorde något annat. Symbolen för Hestia, var härden. Elden som stod i mitten av hemmet. Elden som tjänade till nytta och till att hedras. Runt elden fanns centrum, det centrum som människan hela tiden återkom till. Varje gång de byggde en ny boplats var det härden som kom först och som skulle hedras.

När ett nytt liv kom till världen var det till Gudinnan Hestia de först begav sig. Genom att gå några varv runt elden, genom att utföra en ceremoni hedrade de Gudinnan, vördade de deras centrum och såg till att barnet blev ordentligt välkomnat och att barnet alltid skulle känna sig hemma vid sitt centrum.

Vi kan hjälpa oss själva genom att hedra vårt centrum, det som vi har inom oss. Vår kärna av trygghet och kärlek. Och vi kan hjälpa oss själva att hitta detta, påminna oss om detta genom att forma ett centrum i vårt hem. En punkt som ger den energi som är nödvändig för att vi ska kunna stilla oss och hitta vår inre röst.

Det inre ger det yttre och det yttre kan hjälpa till med att komma ihåg det inre.