Sabian symbol 3 grader tvillingarna.
The charming court life at the garden of the tuileries in Paris.
Denna fullmåne har några ganska starka aspekter som jag blev inspirerad att dyka in i. Något som också framträdde mer och mer var denna Sabian symbol för fullmånens grad i tvillingarnas tecken. Först började jag arbeta med symbolen rakt upp och ner. Tuileries är en trädgård i Paris, en ganska stor sådan, som det är väldigt populärt att promenera runt omkring i.
Som du ser på bilden här är den stor och väldigt strukturerad. I den världen landade mitt sinne. I tvillingarnas fotspår vandrade jag in och såg hur struktur och form skapade en värld för mig. Jag såg hur raka linjer kunde skapa skönhet och hur ordning gav överblick. Jag ser och förstår att detta verk behöver mer än en person, här krävs det samarbete och planering för att man ska kunna bevara parken så att den kan tilltala alla de som besöker den. Samarbete – inte konkurrens.
I dessa tankar snurrade min värld och jag kunde verkligen uppleva hur jag använde mig av tvillingarnas analytiska intellektuella värld.
Handlar fullmånen om detta tro?
I bakgrunden till fullmånen ligger den nymåne som måncykeln startade upp med och för november månad startade den med skorpionen. Även om tecknet är detsamma för oss alla är de det vi lägger in i det olika allt utifrån vilka vi är. För mig handlade denna skorpion nymåne om mörkret och att gå in i djupet. Jag har jobbat en del med att synliggöra de fällor som den kultur jag lever i har skapat för mig.
Med detta i minnet närmar jag mig denna Sabian symbol och fullmånen. Fullmånen som är tiden för någon form av klimax, en upplevelse som kommer från att släppa ifrån sig. På ett plan har jag väl alltid varit lite rädd för det där med struktur och bestämda planer. Jag har alltid haft lätt för att planera och hjälpa andra med deras struktur men att själv inordna mig under raka linjer har varit lite svårare. Är det detta denna symbol skall tala om för mig? Att det fungerar att använda struktur för att skapa något väldigt vacker, att man inte behöver vara ensam utan man kan samverka? Att struktur och organisation inte behöver handla om konkurrens och tävling?
När jag börjar fundera över detta upplever jag att börjar närma mig en känsla och inte bara en tanke. Jag är inte förtjust i konkurrens och tävling om det innebär någon form av nervärdering av någon annan. Att alltid prestera och att det är som synligt är det som är värt något passar inte riktigt in på vad jag tycker är värdefullt.
Med denna känsla satte jag återigen igång med att symbolen och jag gick vidare. Jag dök in i historien av denna trädgård och när jag satt där och tittade på bilder dök det som var osynligt upp framför mina ögon. Trädgårdens blodiga historia. Här fanns rädsla, flykt, blod och död i marken. På denna något begränsade yta kan man hitta mycket av Frankrikes historia. Fascinerande. Kaos har befunnit sig på denna plats och jag märker att detta omformar min syn på symbolen och på denna fullmåne.
Det finns alltid något under ytan, det finns en historia som vi behöver känna till för att kunna dra rätt slutsatser. Framför allt ger mig upplevelsen ytterligare bekräftelse på att det kan vara rätt och riktigt att inte bara följa tanken och intellektet utan att följa den impuls som kommer ifrån att det finns något mer, allt är inte riktigt som det ser ut. Låt inte rädslan för vad som kan komma upp skrämma bort dig från att ta reda på vad som döljer sig bakom en bild blir kontentan för mig.
Fullmånen kan dra iväg med dig riktigt ordentligt och när tvillingarna är med kan det visserligen dämpa ett känslomässigt flöde men det kan också sätta fart på hormonerna riktigt ordentligt. Bara för att tvillingar normalt använder sig av former och struktur innebär inte det att de är utan känslor, tvärtom. En fullmåne handlar ju i mångt och mycket om en relation. Månen står mittemot solen och dessa interagerar med varandra. Kanske blir det full fart på diskussionerna just nu, impulsivt kan man kräva både det ena och det andra. Med skytten mittemot kan man hamna i dispyter enbart för att man tycker att man anar en något överlägsen attityd? Här kan problem uppstå men också lösas, korten på bordet kan krävas och kanske man inte alltid förstår vad det är man ger sig in i.
På sätt och vis kan man ju tycka att det är bra att nu Saturnus blandar sig i dagen efter fullmånen. Kanske kan denna strikta planet eventuellt lugna ner de rusande mentala processerna. Planeten Saturnus har en sammandragande effekt och är väl kanske den som vi mest förknippar med auktoritet och ordning. Men tvillingen är ju på inget sätt ovan vid de energier som Saturnus för med sig och lika gärna som den kan bära något gott med sig kan det bli en aning för mycket av det goda också. Saturnus befinner sig i skytten och står alltså också den mittemot, relationer behöver kanske tittas på och lösas. Saturnus kommer med ansvar och med gränser och för många kan det uppstå problem med samvetet.
Lite som den Sabianska symbolen pratar om kan uppstå. Här finns något under ytan som kan dyka upp. När vi tittar på något med våra vardagliga ögon ser det nog så rätt och riktigt ut men dyker vi lite under ytan kan vi finna något som skapat situationen som vi befinner oss i.
Med Saturnus här får vi nog hålla lite i hatten både för att vi lätt kan dras med i någon form av rättrådighet som säger att vi borde ha tänkt, tyckt och sagt på ett annat sätt. Har vi verkligen gjort rätt för oss och var det verkligen det bästa vi kunde göra? Det är lätt att rusa iväg när månen är inblandad och vi behöver ta till oss de energier som hjälper oss och inte stjälper oss just nu.
Nästa symbol som då dyker upp är planeten Neptunus som även den befinner sig i en process med Saturnus. Här kommer nu två giganter med helt olika perspektiv i en konstellation till varandra och tillsammans med månen innebär det att känslorna blir involverade. Prata om att vetenskap och andlighet behöver samarbeta.
Att dessa två planeter dyker upp i en konstellation ser jag också som ganska fantastiskt då jag faktiskt precis nu funderar på den föreläsning som jag ska på Hillesgården i början av december. En föreläsning som ingår i det lite större temat, Andlighet och Vetenskap.
På det sätt som jag har jobbat med symboler så har jag använt mig av Hellenic, vilket handlar om den grekiska zodiaken. I detta finns inte Saturnus med som härskare till något tecken men guden Saturnus finns ju med. Saturnus är det latinska namnet på Guden Kronos, som är tidens Gud.
Kronos var en av de stora Titanerna, far till Zeus och de övriga Gudarna och Gudinnorna i Olympen. Kronos åt upp sina barn efter att han hört att han skulle förlora sin makt till ett av sina barn. Och förlora det gjorde han så småningom. Rhea, modern till barnen, lurade Kronos att svälja en sten istället för det nyfödda barnet Zeus. När Zeus växte upp revolterade han mot både sin far och de övriga Titanerna och tillsammans med sina syskon och andra vann han så småningom.
Grekerna och Romarna hade aningens skillnad på hur de såg på denna jätte inom Gudavärlden. Romarna kallade åren då han regerade för den Gyllene tiden. Anledningen var att det under den perioden inte var nödvändigt med lagar och tvång. “Tidens folk” höll sig inom den norm som gällde. Ingen missbrukade sin makt. Att handla omoraliskt fanns inte utan alla gjorde rätt saker.
Just för att Kronos (Saturn) var så viktig för Romarna är den grund för att vi här i väst kallar lördagen för Saturday. Den sjunde dagen i den Judisk-Kristna veckan kallades på Latin för Dies Saturni ( Saturns dag) som till slut blev till Saturday. Och självklart har vi då denna planet som man kan se med blotta ögat som blev döpt till Saturnus.
Kronos är idag också symbol för “Fader Tid” som vi kan möta som den gamla mannen med lie på Nyårsafton men det finns en liten hake med att sätta samma Kronos som den som faktiskt var tiden. Guden för ursprungstiden sägs vara en Gud med en ormliknande form med tre huvuden, ett som man, ett som en tjur och ett som ett lejon, och namnet var Chronos.
För att komma tillbaka till fullmånen och till att nu Saturnus står mittemot så funderar jag på om tiden är viktig i denna konstellation. Behöver vi stanna till och fundera lite över vad myten faktiskt säger till oss här? Tiden kan verkligen begränsa oss precis på det sätt som planeten Saturnus symboliserar, tiden kan bli vår fiende men den kan också bli vår vän. Jag tittar på myten och ser hur Kronos slukade sina barn av rädsla för att gå samma öde till mötes som hans far före honom. Rädslan att förlora makt, att förlora till de som är yngre. Han äter upp de yngre i förmån för de äldre. Att inte bry sig om nya idéer, att hålla sig inom det som är redan belagt är tryggt och kan skapa den moral och de normer som gör att vi tryggt kan se oss omkring och alltid vara säkra på att det vi ser är det vi ser.
Jag ser också det ansvar som Kronos tog, han var den enda som svarade på sin mors rop och det var han som skar av sin fars testiklar och kastade dessa i havet för att förhindra honom att föda mer barn som han kunde gömma undan i mörkret. Han svarade an till någon form av medmänsklighet. Han svarade an, tog ansvar till en annan person.
Denna del av Saturnus känner jag kan vara viktig att ta till sig idag. Vi behöver föra in den tid vi har idag till Saturnus något hårdare skal, vi behöver föra in mer ansvar för andra än oss själva, vi behöver svara an, ansvara, för det som händer runt omkring. Kanske är det så att vi behöver lära oss att se Saturnus egenskaper på ett positivt sätt och inte sätta oss ner och darra för allt det hemska vi har hört om dess begränsande kraft. Vi behöver begränsningar för att kunna växa, vem har inte hört hur illa de kan gå för alla dessa ungdomar som inte någon gång har fått lära sig att det finns konsekvenser för handlingar vi gör.
Saturnus egenskaper står nu i en grad som kan orsaka lite konflikter med planeten Neptunus. I den Grekiska mytologin är detta Poseidon. Havets Gud. Läser man om Neptunus i olika astrologiska böcker hittar vi symboler som handlar om att vara förvirrad, mystiskt och utan gränser. En planet som söker enhet, andlighet och gränslöshet. Här finns det som egentligen kan sättas ord på, något som inte kan definieras och begränsas. Men i den Grekiska mytologin möter vi Zeus äldre bror. En Gud som härskar över hav upp till området strax innan månen. Det område där andarna bor, de andar det vill säga som har handlat gott under sin levnadstid. De som handlat mindre gott kom till Hades underjord.
Poseidon har också skapat och är väktare av den korg som bär på Mysterierna. Mysterier som är helig och hemlig lära, det som initierar människan till att utveckla sig. Mysterier som är för de som till fullo vill lära sig om hela sin potential. Mysterierna är hjärtat för den tradition som jag just nu skriver om, Hellinic.
Poseidon bär också på Treudden, en treudd som är en av tre föremål skapade av cykloperna. Treudden har förmågan att skapa skalv. Allt från jordbävningar till översvämningar. Genom att använda treudden på en klippa eller i jorden kan Poseidon också få fram vatten i områden där törst befinner sig. Poseidon sägs också vara den Gud som skapade hästen och i flera fall omvandlade han sig själv till en häst. När man undersöker myten på det sättet hittar man lite mer än den något diffusa och gränslösa planeten Neptunus.
I denna kvadratur mellan Saturnus och Neptunus så blir det i mytens värld att Poseidon ställs i en något konfliktstyrd situation med sin far, Kronos. Tiden, logos mot den mer känslofyllda världen och den värld vi idag har svårt för att se. Mellanvärlden där andar bor ser vi inte och vi kan inte heller se världen under ytan om vi inte beger oss in i den. Dessa två giganter behöver komma överens, vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till detta. Att Kronos har ett övertag är ganska klart då jag upplever att oavsett hur vi ser på vår far så är vi formade av hans närvaro eller frånvaro. Vi lyder också så som jag ser det under den norm vår kultur har, alltså under tiden och under patriarkatet som pratar om begränsningar för de som inte följer de lagar och normer som gäller.
Man kan då kanske säga att vi inom oss själva redan har en attityd vi tydligt behöver se för att kunna möta de egenskaper som Poseidon kommer med. Vi behöver också se att detta inte är värld fylld av viljelösa naiva själar utan snarare en värld där man bestämt sig för att se vad det är som försiggår under ytan. Mysteriekorgen som Poseidon skapat och nu vaktar är inte något som han gränslöst visar för vem som helst. Vi behöver själva börja söka. Vi behöver se under ytan för det är där den finns.
Kanske har jag hittat svaret på mitt föredrags tema här. För att komma vidare behöver vi söka hjärtat både inom oss själva och inom vetenskapen. Andlighet, som i Poseidon, tillsammans med Vetenskap, som i Kronos.
Jag får låta tiden som finns fram till fullmånen arbeta för mig, låta allt det som jag funderat över komma samman och så får jag se vad det är som föds under fullmånen. För det är ju under fullmånen som vi låter något hända inom oss, något sker även om vi inte alltid ser resultatet av det omedelbart. Fullmånen är den 25 november i tvillingarnas tecken.
Detta inlägg blev något långt men jag hoppas att det kan leda dig till att fundera över hur detta lägger sig till rätta i ditt eget liv just nu.