Tankar o Personlig Utveckling

Känslans kraft

Känslans Kraft

Ibland låter jag mina känslor härja vilt med mig. Jag brukar prata mycket om att inte låta känslan äga dig utan att det är du som har känslor och att det är du som har verktygen för att hantera detta. O det är sant helt och hållet..men ibland låter jag känslan äga mig enbart för att det finns något underligt smärtsamt behov av att ge sig hän.

Jag brukar ta emot det som är,,acceptera att det finns och sedan släppa iväg dem igen. Men ibland låter jag dem inte gå utan tar upplevelsen och roterar den inom mig. Jag accepterar inte till fullo utan låter den härja runt i mig. Framförallt till musik.

Någon som känner igen sig? Eller är det bara jag som ägnar mig åt de här på något sätt ljuvliga smärtupplevelserna? Upplevelser som är fyllda av liv.

Musiken plockar upp det som inte är accepterat ännu och jag låter det få fritt spelrum. Tonerna som fyller mitt sinne tillåter känslan att växa till ett crescendo i mitt inre. Det river o sliter och jag brukar ge mig hän. Kroppen vet hur den vill röra sig, det finns inga inövade steg som gäller. Jag virvlar runt ena sekunden för att i nästa stå stilla och vagga. Det som är sårat och skadat får utrymme att uttrycka sig. Armarna gråter och fötterna pratar om styrka och balans.

Så småningom känner jag att den vilda inom mig tar över och det blir en stillhet i den okontrollerade rörelsen. Den vildas styrka visar sin kraft och jag blir återigen varse att hon finns där som alltid i bakgrunden för att träda fram när det är dags. Hon ser till att jag gräver ner fötterna i den myllan jag behöver vara i. Upplevelsen lättar och den blir till fullo accepterad och rinner sakta iväg utan motstånd.

Jag är villig att vara i och acceptera det som jag behöver för att överlämna mig till mig själv.

Kram
Malou

……………………

Bild: Tavla Dansande kvinnor av konstnär Henry Johannes

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: Dansande kvinnor av konstnär H more...

Påskafton – Tomhetens dag

Idag är en tom dag. Åtminstone om man går efter den kristna kyrkoåret. Den dagen då Jesu lärjungar höll sig undan från de som dömde Jesus. Åtminstone om man får tro Wikipedia.

Tomhetens dag – kan man kalla den för det?

Om jag funderar runt begreppet tom dag och påskafton kan man väl kanske kalla den tom i den bemärkelsen att något väldigt viktigt hade försvunnit för många människor, Jesus. Jesus var nu död och var begravd. Och samtidigt kan den knappast varit tom. Rimligtvis borde den varit fylld av skräck och sorg. Så hur förklarar man det då…något som inte länge uppfyller min dag gör att den bli uppfylld ändå?!

Jag kommer att tänka på Taoismen när jag ser orden tom dag.

I “Boken om Tao” står det;
Trettio ekrar förenas i hjulets nav/ det är hålet i mitten som gör det användbart.
Forma lera till ett kärl/ det är tomrummet som gör det användbart.
Skär till dörrar och fönster på huset/ det är hålen som gör det användbart.
// Därför kommer värdet av vad som är där/ men nyttan av vad som inte är där.

Och visst är det så att det behövs den här tomheten på många sätt? Åtminstone enligt mitt sätt att se på den. För mig är det en av de skapande krafterna och samtidigt kan tomhet vara förödande.

Och kanske är det så att det är detta som är det som är meningsskapande?

Jag funderar över så enkla saker som att ett bord har ett värde, men nyttan av det är det upp till mig att skapa av det som inte är där. Alltså meningen med bordet.

Nästa tanke går, min födelse, min kropp och allt det fysiska som tillhör mig har ett värde. Men nyttan av mitt liv, det som är meningsskapande får jag skapa av det som inte är där.

Kanske är det inte riktigt på det sättet som Tao vill leda till men jag leker iallafall med den tanken.

Ord är bara ord tills jag ger dem en mening. Ord kan vara värdefulla, något att vårda, men helt tomma tills de fylls av mig och för mig.

Förutom dessa saker som på något sätt går att sätta ord på, går att förklara så upplever jag att det finns något mer, något som inte går att sätta ord på i den här tomheten. Precis som inom taoismen, så fort du har satt ord på det så är det inte längre Tao.

Jag har en nytta av det som inte går att sätta ord på, det som inte går att förklara eller göra till en bild. Och det är detta som inte går att förklara från A till Ö och inte heller sätta vetenskapliga termer på det ( som så många är förtjusta i att göra) som är det meningsskapande för mig.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman

Påsk

Påsk, den viktigaste högtiden inom den kristna kyrkan. Påsken, en högtid med många symboliska innebörder. Själv tycker jag att både våren (som det nu är), ägget (som traditionellt hör till) och Jesus korsfästelse och uppståndelse har likartad symbolik.

Våren, den tid då människan plockar av sig sina heltäckande kläder och något introverta sinne. Den tid då knoppar brister ut och naturen vaknar från vinterdvalan. Jesus som lider, som vilar och sedan återuppstår. Och ägget. Ägget som är en symbol för fruktbarhet och återfödelse.

Ägget blir den symbol för det skal som vi behöver då och då. En tid för reflektion och vila. Också en symbol för det nya liv som föds. Kanske krävs det lite arbete, lite smärta för att födas, precis som för Karin Boyes knoppar. Likväl för den smärta som Jesus fick gå igenom med tvivel och tro på att han var övergiven. När nytt liv föds, när vi återföds och återigen sträcker ut oss mot ljuset har vi förhoppningsvis integrerat nya erfarenheter som tar oss vidare i livet. Med öppna ansikten och sinnen sträcker vi återigen ut oss mot nya energier.

Även en tid för feminina energier sitter jag och funderar över. Vila, förlossning, smärta är väl alla begrepp som man kan förknippa med feminin energi. Ord som vidare kommer är näring, styrka och läkande. Kanske man rent symboliskt kan plocka in den kvinnokraft som den visa gamla häxan har. Den häxa som bär på erfarenhet och visdom från alla våra mödrar. Den kraft som gång på gång återföds, som ger hopp, som ingjuter styrka och som läker.

Kanske behöver vi samlas då och då häxor sinsemellan? Kanske behöver vi färden till Blåkulla för att gemenskap öppna upp och visa vägen till återfödelsen? Vi vet att det inbegriper smärta att ge nytt liv, nytt liv även till oss själva. Det är smärtsamt att komma ur skalet och se det ljus som finns utanför. Vi vet att det är lätt att tappa tron och att tvivlet ibland är ett nödvändigt ont.

Jag undrar vad kommer min återfödelse att föra med sig?

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: “ägg/klotbilden” är gansk more...

Idag är jag doktor och du människa- Läkande ord

Busfrö-My-255x300 Idag är jag doktor och du människa

Min dotter för sisådär 25 år sedan. En liten plutta som tillbringade sin mesta tid med all möjlig behandling.

Ett led i behandling var samtidig rehabilitering. Och rehabilitering är det som hon på bilderna sysslar med.

På sjukhusets lekterapiavdelning fick hon leka av sig och gå i stickskola. En kommentar som vid det här laget är lite klassisk och som hon sa vid det tillfället när hon blev fotograferad till omslaget av Älvsborgs läns landstings bok över vården är hennes läkande ord:

Idag är jag doktor och du människa.

Att leka doktor och spela andras roller i det drama man själv är delaktig är en viktig del, att ständigt upprepa och hitta en förståelse i processen är viktigt för läkandet.

Samma sak händer när du läser en saga för ditt barn och barnet vill höra samma saga gång på gång. Barnet känner igen och processar omedvetet det som är aktuellt.

Samma underbara fenomen händer när du läser en myt eller folksagor idag som vuxen. Samma när du ser en film m.m. Vi blir berörda och bearbetar samma teman inom oss själva.

Våra drömmar, visualiserade meditationer, bilder och alla händelser som man kan förknippa med den symboliska världen gör likadant.

Gång på gång ger vi oss roller i dessa världar så vi kan bearbeta, förtydliga och medvetandegöra det som sker inom oss.

Visst är det dumt av oss att gå genom livet och tro att de läkande ”lekar” som används av barn och för barn plötsligt inte har någon som helst psykologisk verkan på oss som vuxna?

Fortsätt med sagoberättande hela livet, sluta inte upp med att ha sagostunder i skolan. Berätta dina drömmar och läs dina myter. Dansa ditt liv och måla din vardag. Bättre terapeut och kunskapskälla kan du inte få.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman

Gott Nytt År

piet-flour9

” Det kan vara en riktig chock att inse att om vi identifierar oss alltför starkt med fred och kärlek och förnekar vår inre krigare, då bidrar vi inte till att skapa fred i världen.”

 

“Om vi inte erkänner vår inre krigare och kanaliserar detta på ett konstruktivt sätt i våra liv, drar krigaren sig tillbaka till skuggan i vårt individuella och kollektiva psyke och bidrar till att vidmakthålla krig på vår planet.”

– Shakti Gawain

 

 

 

Jag tror på kärlek och jag tror på fred. Och precis som Shakti Gawain tror jag att vi har en krigare. Och många, många håller tillbaka, föraktar och trycker ner sin krigare. De kämpar och sliter för att hålla krigare i schack och bannar sig själva om och om igen. De strör positiva affirmationer runt sig och ett ständigt leende är på deras läppar.

Jag tror också på positiva affirmationer och jag tror på leenden, men när detta sker på bekostnad av de sidor som vi har så svårt för att se hos oss själva, blir leendet ett alltför dyrt pris att betala.

För jag tror nämligen att våra skuggor gör sig bemärkta i alla situationer. Alla skuggor som inte välkomnas har en tendens att göra sig sedd för att få sin beskärda del av uppmärksamheten.

Min uppfattning är att alla de där stora och välkända personerna som vi beundrar för deras ödmjukhet, vänlighet och för deras respekt för allas värde, använder sig av sin krigare. En krigare som står fast förankrad, en krigare som är erkänd och omfamnad för precis vad den är. En tillgång!

Min erfarenhet säger mig också att det blir svårt att erkänna den här krigaren om vi inte börjar erkänna våra skuggor.

Texten tog jag från min gamla blogg och den står stark för mig fortfarande. Å kanske dyker den upp och blir extra närvarande så här när det nya året nalkas. Att stå upp för sin inre krigare och att vara i den med all sin kraft, det är saker som jag tycker borde vara framträdande varje dag och nu runt nyår kan man använda sig av denna energi bland annat för att titta på de mål man vill sätta för det nya året.

Det där med löften var det länge sedan jag gav, däremot sätter jag mål vilket för mig klingar mycket bättre i öronen.

Något som är lite kul att göra är att spå i stearin eller tenn. Ett år gjorde vi det och jag tror minsann att jag ska föreslå det i år med. 🙂 Det får igång fantasin och kanske dyker det upp en o annan liten sak som man inte ens visste att man önskade.

Mina tankar brukar också vandra bakåt i dessa tider och jag är oerhört tacksam för det här året. Det har för mig inneburit förändringar på många plan. Vid den här tiden förra året, ja då var jag på sjukhus och pendlade lite mellan världarna. Under lång tid efter fick jag samla ihop mig för att hitta tillbaka till vardagen och idag finns det sviter kvar av den händelsen. Jag har idag en erfarenhet som jag bär med mig och som jag är mycket tacksam för. Jag har idag liv som jag är mycket tacksam för. Jag ser på min familj och jag är tacksam för att jag kan göra det. Överhuvudtaget är jag tacksam för att livet finns och att det känns.

Jag hoppas och önskar att just du har haft ett år fyllt av händelser som gett dig både kraft och mod. Jag hoppas och önskar att du under nästa år får ett liv fyllt av ….just liv.

Gott Nytt År!

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Månen i dag – 20/21 grader Stenbocken

gömd kör Sabian symbol för 20 grader i Stenbocken är;

A HIDDEN CHOIR SINGING DURING A RELIGIOUS SERVICE

Trots att jag ibland blir förvånad över att jag fortfarande blir förvånad så är det just detta jag blir när jag upptäcker vilken synkronicitet det är i livet om vi bara ger oss tid att följa vägen dit den leder.

När jag vaknade idag hade jag en känsla som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Eftersom jag inte kunde härleda den lät jag den vara och tog för givet att den senare skulle visa sig.
När jag senare började fundera på om jag skulle lägga in något på Månmagi sidan på facebook kom Sabian symbol in i sinnet. Något som jag då och då tycker är spännande att fundera på då jag skriver mina blogginlägg i symbolsyfte. Jag tänkte…varför inte använde det här och nu?
Månen var 20 grader in i Stenbockens tecken då jag började kika och fortsätter sedan in i 21 grader.
Vad som jag först tyckte var spännande var att jag vaknade med en känsla som man kan säga påminner om texten för Sabian idag. Jag hör att det är något som låter men jag kan inte se vad det är. Kanske är det så att jag förstår att det är en kör som sjunger men jag kan fortfarande inte se den. Här finns alltså något men jag kan inte sätta fingret på.
Vad innebär det här egentligen för just den här dagen tänker jag.
Kanske att detta är en dag då jag ska vara uppmärksam på vad mitt hjärta vill tala om för mig? Att jag ska lyssna på min intuitiva känsla, på det där som vill säga något om något som inte är uppenbart för mig? Tillåta mig att njuta av upplevelser som kommer inifrån, allt behöver inte synliggöras och verifieras.
Sabian symbol för 21 grader Stenbocken är;
A RELAY RACE

Vad skulle detta då kunna säga mig om denna dagen? En stafett? Vad innebär det och vad är det jag kan hålla ögonen på? Och kan jag på något sätt föra ihop dessa två budskap till mig?

En stafett innebär ju på något sätt att jag behöver vara uppmärksam på när det är dags för mig att ta över. När ska jag starta och till vem och när ska jag lämna över? Är jag beredd att göra det eller vill jag fortsätta själv? Kan jag samarbeta i ett team? Kan jag hålla mig till den sträcka som är min uppgift? Litar jag på att de andra gör vad de ska göra?

Det finns mycket att fundera över när man sätter sig in i symbolernas värld och varför inte bära med sig detta under dagen och se vad det är som dyker upp? Kanske låter hjärtat dig få veta något som du gömt för dig själv länge? Det kan också vara så att du inte alltid behöver se något för att kunna njuta av den musik det skapar, kanske betyder det att du inte alltid behöver sätta din egen prestation i fokus utan att det är samarbetet som skapar den ljuva musiken?

Spännande är det i alla fall att låta detta ljuda under dagen. Jag lämnar över pinnen till dig! 🙂

// Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Cirkeln – min heliga form för balans

cirkelnCirkeln har alltid varit den form som hållit upp och ihop mig.

Cirkeln som håller samman, som helig och som utan slut och början.

Ofta sitter jag med en penna i handen och kladdar på lösa pappersbitar, kuvert eller tidningar. Ofta, ofta är det cirklar i olika storlekar och former som är nedkladdat.

Den hjälper mig att hålla fokus och ger mig ett sammanhang.

Fokus som är centrum, som är härd, som är den cirkeln som allt samlas runt.

Den som välkomnar till helhet och integritet.

Har du någon speciell form som är det som håller ihop dig?

 

Jag är villig att låta mig bli ledd av mitt inre.

Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, okänt ursprung

Att vara i gränslandet – livmoder eller grav

Under årens lopp har jag flera gånger fått frågan vad man ska göra när man befinner sig i någon form av tillstånd där ingenting händer. Häromdagen kom jag att tänka på detta igen när jag tänkte eller snarare kände igenom den situation jag själv befunnit mig under den sista tiden.

Jag har alltid sagt att det är just när man upplever den där tomheten, när kroppen och sinnet är rastlös, det är då som det händer som mest. Är det inte så att när man plötsligt upptäcker att man inte är kvar i den där fasen, ja då har man plötsligt en ny syn på omgivningen, nya tankar och helt enkelt ett nytt perspektiv?
Som larvens väg till fjäril. Helt innesluten utan kontakt med något, tillsynes orörlig, händer det massor. När puppan brister kommer det upp något helt annat än det som kröp in. Eller rättare sagt det har skett en transformation, det som varit finns fortfarande kvar även om vi nu ser det som något annat.
Och så är det många gånger för oss också, vi känner och tänker på ett sätt när vi går in i puppan och när vi kommer ut har vi omvandlat det till något annat.

tecknad-utv-larv-puppa-fjaril

Jag brukar se det som att det som vi kan kalla larvstadiet är en del som vi lägger i vår underjord, långt djupt i vårt undermedvetna lagras det där. Hur vi sedan ser oss själva beror på hur vi accepterat vårt larvstadium. Vill vi inte veta av den delen alls, tycker det är anskrämligt och gärna blunder för den delen, ja då kan vi få en tuff tid som fjäril.

Kanske är det en aning långsökt för många att få ihop den historien med att vara i gränslandet och med livmoder och grav men för mig finns det en hel del känslomässiga likheter.
För mig har myten varit till stor hjälp när det kommer till processen att förstå och acceptera och då gäller detta egentligen alla typer av förändringar. Och jag kan nog tycka att jag har tur som har myterna till hjälp, eller min erfarenhet att arbeta med mig själv och andra, både känslomässigt och psykologiskt. För läkarvården har enbart sett till den fysiska läkningen och inte på något sätt nämnt någon form av psykologisk hjälp när det gäller min sista erfarenhet av att befinna mig i gränslandet.

persefone

I myten om Persefone, dotter till Gudinnan Demeter, blir hon kidnappad av Guden Hades, underjordens Gud. Plötsligt och helt utan förvarning blev hon kidnappad en dag när hon var ute och njöt av alla de vackra blommorna i naturen.
Och precis så kan det upplevas när vi råkar ut för något väldigt omvälvande. Det kan vara en livshotande sjukdom, en olycka, dödsfall eller liknande som gör att vi dras ner till något som kan liknas vid underjorden. Ena stunden njuter vi av livet och i nästa befinner vi oss i fullständigt mörker.

Vi befinner oss i en omgivning som vi inte befunnit oss i förut, allt är främmande och framförallt skrämmande. Maktlösheten kan lätt börja sätta bo i oss och vi uppfattar Hades som vår fångvaktare ända tills döden kommer för att hämta oss.

Och här någonstans kan vi lätt falla för frestelsen att känslomässigt falla till föga för maktlösheten.
Tittar vi vidare på myten om Persefone så ser vi snart att hon till en början är helt förskräckt över att befinna sig där tillsammans med Hades. Hades å andra sidan är djupt förälskad och gör allt vad han kan för att få Persefone att besvara hans känslor. Något han inte lyckas med, åtminstone inte till att börja med. Persefone saknar sin mor Demeter alldeles vansinnigt mycket. Hon har i hela sitt liv varit beskyddad från alla erfarenheter som skulle ha inneburit någon känslomässig turbulent. Hon har ägnat sin tid med att roa sig med nymfer och njuta av naturen. Ju längre tiden går i underjorden desto mer avstånd får hon från sin moder och börjar då också upptäcka andra känslor. Hon börjar plötsligt se saker ur ett annat perspektiv och inte bara genom sin moders ögon.
Under hela tiden har hon vägrat äta något i underjorden, av rädsla, straff eller om det var så att hon visste att om man åt något i underjorden var man tvungen att för evigt stanna där, är svårt att avgöra. Till slut var det i alla fall så att Hades var tvungen att släppa taget om Persefone på grund av att Gudnnan Demeter, som också styrde över gröda och naturen, sörjde så mycket att hon inte tillät någon gröda växa på jorden. Innan Hades lät Persefone följa med Hermes, som både var budbärare och vägvisare, upp till sin mor igen bjöd han henne på några granatäpplekärnor. Detta var något som Persefone tog emot, vilket i slutändan innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden en del av året. Den del som Persefone nu tillbringar i underjorden är den tid vi kallar för vinter.

Under en period kan vi lätt hamna i den situationen att vi ger upp, vi anpassar oss till mörkret och ser det som att detta kommer att vara vårt hem hädanefter. Där jag befinner mig nu känner jag igen mig i Persefone. Plötsligt hände något som jag inte var förvarnad för och jag befann mig i gränslandet. Med läkarnas hjälp tog jag ett steg tillbaka och jag befinner mig nu på livets sida. Fortfarande i mörkret behövde jag välja om det mörkret befann sig i en livmoder eller om det var i en grav.

Jag skulle lätt kunna välja graven eftersom den vård vi får idag enbart är inriktad på den fysiska delen. Tyvärr tror jag att det är på samma sätt för många som haft någon form av traumatisk upplevelse. Vi ser till den fysiska och inte den psykiska, åtminstone inte samtidigt och vi ger det inte samma värde. Utav Jean Shinoda Bolens böcker lärde jag mig att ordet “kris” bestod av två olika element, fara och möjlighet. (Antikt Kinesiska)

Jag väljer idag att se nuet som en möjlighet, som en livmoder istället för en fara, en grav. Även om jag fortfarande befinner mig i underjorden så vet jag att delar av mig kämpar för att få upp mig till ytan. Min inre moder kräver min närvaro, jag behövs för att det ska växa och gro. Jag väljer att inte ge efter för rädslan, jag väljer att andas istället för att hålla andan. Jag accepterar att det som har hänt har hänt och jag väljer att se vad som händer utan mellanhänder. Jag väljer också att tro att det som kommer ut ifrån detta kommer att visa sig vara den vackraste fjäril någonsin. Även om jag kan tycka att inget händer så vet jag att min själ pratar med mig, ser till att jag vandrar på rätt väg och visar riktningen.

Jag är övertygad om att vi alla har något att lära när vi vandrar i vår egen tomhet. Någonstans där finns livet och någonstans där i tomheten skapas det som ska bli en gång.

 

Ta fram din vildkvinna

woman-850525_960_720Nu får det ta och hetta till tycker jag.

Det är dags att börja upptäcka och ta fram stunsen som finns i våra höfter och kraften i vårt bäcken.

Om du ger dig tid kommer du att upptäcka den vildkvinna som bor inom dig. Den kvinna som är sig själv nog. Kvinna som är utan jämförelse.

Du är inte en kvinna genom att jämföra dig med någon annan. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en annan kvinna. Du blir inte mer eller mindre kvinna genom att jämföra dig med en man. Du ÄR en kvinna.

Du är en varm, stark, hetsig, mjuk, kraftfull och öm kvinna oavsett vem som är i närheten av dig. Du kan vara mer eller mindre bra på att utföra vissa saker men det har inget med den person som du är att göra.

Din vildkvinna är den som tar dig med på de resor som du behöver göra. Hon vet din kapacitet. Ibland blir du puffad och knuffad hit och dit för att du själv ska upptäcka vilken styrka och potential du har. Din vildkvinna vet, men inte du.

Som i vargflocken…varje varg blir utmanad som en koll för att säkerställa att den använder sin potential på bästa sätt. Därefter…full tillit. Inte förrän energin minskar, kanske genom skada eller ålder blir den återigen utmanad för att se om den håller sin kraft. Gör den inte det får den flytta på sig till en annan plats i flocken. Det finns ingen hierarki. Ingen plats är bättre än någon annan.

Din vildkvinna vet också att om du blir skadad eller när energin minskar då behöver du förändra eller minska dina åtaganden. Du kanske inte vill eller inser det, men din vildkvinna vet att det är det bästa för dig.

Det är dags att du letar fram den kraft som du är född med, den som är din. Den som gör att du tar kraftfulla steg när det behövs och mjuka som den finaste bomull när det krävs. Använd den intuition som du har inom dig, värna om det som värnas ska, och ta för dig när det är meningen att du ska ha.

Lås inte fast dina höfter och ditt bäcken. Låt dem sjunga så som det är meningen att de ska.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Tid

Ja så förunderligt livet kan forma sig.
Samma kväll som jag postade mitt senaste inlägg om Scrooge så hamnade jag i situationen där jag gick i takt med döden. Kanske var min impuls om att skriva om honom en impuls inifrån mig själv? För jag fick verkligen ett djupt besök. Jag kommer fortfarande inte ihåg så mycket ifrån dessa två dygn som det var som värst men vissa situationer finns där och seglar runt inuti mig. Jag är också ganska tacksam över att min närvaro inte var så påfallande under dessa timmar eftersom själva upplevelsen av att vara bortanför medvetenhet borde vara ganska skrämmande.
Enligt vård och man som hela tiden befann sig vid min sida var jag vid medvetande men inte närvarande. En annan sak som också var väldigt förunderlig var att det jag pratade (vilket inte var mycket) var engelska och tyska. Engelska, okey kan jag tycka eftersom jag ganska ofta pratar engelska bland annat med Terry men tyska! Jag kan inte ens tyska! Vårt sinne är förunderligt.

Nu är jag i alla fall på väg tillbaka och läkarna tror inte att det ska bli några men efter detta. Vad som hände är också väldigt ovanligt, vilket i och för sig inte är så ovanligt när det gäller mig och sjukdomar, vilket betyder att de gärna vill fortsätta forska och ha med allt som var på kärlkonferenser. Det är ju bara bra eftersom jag då vet att de har mig under lupp!

Mina upplevelser nu efteråt har varit otroliga och min uppfattningsförmåga har verkligen skärpts. Jag har haft sådana “närkontakter” med mina bortgångna släktingar som jag aldrig haft förut. Jag har alltid pratat o haft de nära men nu kan jag nästan sträcka fram handen och ta på dem. En otrolig känsla och tårarna rinner.

Scrooge in A Christmas Carol

Scrooge in A Christmas Carol

Återigen har jag blivit påmind om tid. Hur jag, vi, ser på tid, tillbringar vår tid, och uppfattar vår tid. Dickens julsaga och det som precis hänt mig har ju då gjort detta ännu mer aktuellt.

Tiden som ett stort och viktigt tema upprepar sig i julsagan. Klockan som ringer i Scrooges hus, kedjorna som rasslar, de olika åren i Scrooges upplevelse, och …att Scrooge vaknar upp vid midnatt fast han går och lägger sig senare än så. Det allra senaste säger ju tydligt till oss att vad han är med om sker i en dröm. Inte bara det, i sin upplevelse får ju Scrooge vara med om vad som kommer att hända efter hans död om han inte ändrar sig, alltså då när “tiden” inte existerar.

Och vad gör vi egentligen med vår tid?

Jag kanske kan tycka att det mer handlar om vad vi gör med vår uppmärksamhet? Vad är det som är viktigt för oss och varför är det detta? Är det viktigt av skäl som egentligen betyder något för mig? Som gör att mitt liv blir så som jag vill ha det?

När jag läser Dickens Julsaga upptäcker jag att den kära Scrooge kanske inte är så snål när det kommer till saker/pengar som till tid. Han bråkar mer över sen ankomst och om ledighet än om räkningar. För mig blir detta en liten påminnelse över att tänka över vad jag prioriterar att fokusera på i mitt liv och varför jag gör det.

Vad är viktigt för dig och varför?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman