Archives

Ett möte

moonhalfPlötsligt fanns hon bara där. Precis framför mig när jag tittade upp från boken jag läste. Jag hade känt mig en aning iakttagen men känslan hade bara rört sig i kroppens periferi.
Men nu var hon där. Stabil, uppfordrande och definitivt obeveklig. Jag la ifrån mig boken, jag var lite rädd för att släppa henne med blicken men tog en snabb rundvandring med ögonen runt omkring. Jag var lite osäker på om hon var där i fysisk form eller inte.

Jag var helt tyst och jag undrar om det hade hjälpt om jag hade sagt något. Det såg inte ut som hon skulle säga ett enda ord.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag kunde ju känna att hon väntade på mig men fick ingen ledtråd överhuvudtaget. Hon bara fanns där framför mig och det är svårt att formulera och beskriva henne eller snarare min upplevelse av henne.

Hon har tyngd, du behöver inte undra, hon är förankrad i Moder Jord. Hon är kvinnan du vänder dig till i alla lägen och du har en tillförsikt att hon vet vad hon ska göra. Hon utstrålar visdom, jag skulle tro att om du går med henne i skogen kommer du hem med hela famnen full av örter och bark med olika egenskaper.
Jag känner ingen rädsla mer en hälsosam respekt. Lite sådär så att man undrar hur ren man är och om man tvättade sig om händerna. Det känns som om hon ser rakt igenom och vet allt. Det här är ingen kvinna man myser kroppsnära med men famnen är öppen om det händer något. Då finns de lugnande andetagen i och runt omkring dig.

Jag satt där med huvudet fullt av frågor och bara kikade på henne. Fortfarande hade hon den där stabila och uppfordrande blicken mot mig. Vem var hon och vad ville hon? Nog kunde hon göra mig riktigt illa om det skulle vara så men då fick jag mer känslan av att hon skulle ta mig i örat och låta mig få veta vad jag gjort snarare än att hon skulle visa vad hon kunde göra.

Jag kände att jag började slappna av lite och eftersom jag har lite ont i axlarna blev det ganska tydligt hur de sjönk ner lite för att hitta en plats där de mer hör hemma.
Hennes blick förändrades omedelbart och det såg ut som om de blänkte till och undrar om de inte var lite halvt ironiska.

Tillit var ordet som kom. Det vill till att veta när man ska springa eller stanna för att lära sig.

Jag blundade och försvann in i ett möte med mig själv och kvinnan som var där för att leda mig.

Idag börjar den månfas då vi mer vänder oss in i oss själva än ut till andra. Det är enbart du som själv kan välja hur mötet med dig själv kommer att se ut. I försvarsställning eller med öppna armar.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; okänt ursprung

Höstdagjämning – Mabon

dubbel gudinna 1 Perfekt balans mellan ljus och mörker. En återupprättelse – allting ordnas upp.

De senaste fyra dagarna har jag tillbringat med 6 kvinnor. 7 kvinnor, med mig, alla olika i åldrar, erfarenhet och bostadsort. Fyra dagar där vi skrattat och gråtit och kommit i balans. Och under hemfärden igår gick mina tankar till höstdagjämningen och till mörkermånen som förmodligen redan har börjat påverka en del av oss.
Det är ju detta som mörkermånen men även höstdagjämningen handlar om. Att balansera upp ljuset med mörker och liv med död. Att titta på det som är skördat, vara tacksam men också begrunda vad det har inneburit och vad det kommer att innebära.

Tillsammans har vi lagat mat, ätit o njutit och högljutt uttryckt vår tacksamhet för den goda smaken. Vi har promenerat bland klippor, badat i havet (två gjorde det i alla fall) och lapat i oss solens värme som hungriga kattungar. Vi har pratat om allt ifrån nyttig mat till hur magarna sköter sig. Och vi har skrattat och gråtit.
Vi har processat liv och död. Vi har granskat och målat våra inre bilder, låtit dessa få komma till uttryck och också tillåtit dem få dö igen.

Inte med en sekund har vi tvekat infört vårt eget eller de övrigas mörker. Vi har lagt vårt liv på bordet, vi har sett vad det är vi har skördat men också vad vi har offrat. Vi har kommit i balans.

Vi har på vårt sätt utfört en ceremoni. Vår balans har återupprättats genom att vi omedvetet har utfört ritualer. Vi har alla fokuserat och gjort samma saker. Vi har tagit och vi har gett av oss själva. Som Moder Jord gör, som allas vår Mångudinna gör.

Moder Jord som är i centrum under höstdagjämningen, inte med samma fokus som när vi firar överflödet hon ger oss utan för det som brukar ge en lite mer allvarligare stämning, fokus på mörker och död. Det är under denna tid som de Eleusinianska mysterierna utfördes. En ceremoni för själens återupprättande.

Och hur ska vi kunna återupprätta vår själ idag när vi har separerat oss från vår moder? Nu när vi har separerat oss från jorden på så sätt att vi inte längre odlar eller dödar vår egen mat, vi vårdar inte längre våra äldre, vi deltar inte i dödens förlopp och vi begraver inte själva våra kära. Vi närmar oss inte utan vi undviker det.
Vi vänder bort blicken från de som vi klassar som primitiva och vi suckar och skakar på huvudet när vi läser om folkslag, stammar och vårt eget förflutna som innehöll blodsoffer och ritualer. Vad vi missar är att de tog hand om den paradox som vi lever i på det sätt som de kunde för att behålla sin balans. Vi tar hand om den genom att andra får döda och odla vår mat, andra får vårda våra nära, andra får begrava. Andra får stå i slakthus, andra får skicka in kistan i elden.

Vi undviker mörkret och lever mer och mer i den separerade världen. Ett steg för oss att återigen bli balanserade och hela är genom ritualens helande kraft. Vi kan närma oss och titta på våra egna skuggor och vårt eget mörker. Vi kan anamma att Moder Jord är dubbel och ändå en, liv och död. Hon ger och tar tillbaka.

Höstdagjämningen såväl som mörkermånen är för mig en påminnelse om att det är genom mörkret jag upptäcker ljuset, min själ.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman