Gudinnan Persefone

Att vara i gränslandet – livmoder eller grav

Under årens lopp har jag flera gånger fått frågan vad man ska göra när man befinner sig i någon form av tillstånd där ingenting händer. Häromdagen kom jag att tänka på detta igen när jag tänkte eller snarare kände igenom den situation jag själv befunnit mig under den sista tiden.

Jag har alltid sagt att det är just när man upplever den där tomheten, när kroppen och sinnet är rastlös, det är då som det händer som mest. Är det inte så att när man plötsligt upptäcker att man inte är kvar i den där fasen, ja då har man plötsligt en ny syn på omgivningen, nya tankar och helt enkelt ett nytt perspektiv?
Som larvens väg till fjäril. Helt innesluten utan kontakt med något, tillsynes orörlig, händer det massor. När puppan brister kommer det upp något helt annat än det som kröp in. Eller rättare sagt det har skett en transformation, det som varit finns fortfarande kvar även om vi nu ser det som något annat.
Och så är det många gånger för oss också, vi känner och tänker på ett sätt när vi går in i puppan och när vi kommer ut har vi omvandlat det till något annat.

tecknad-utv-larv-puppa-fjaril

Jag brukar se det som att det som vi kan kalla larvstadiet är en del som vi lägger i vår underjord, långt djupt i vårt undermedvetna lagras det där. Hur vi sedan ser oss själva beror på hur vi accepterat vårt larvstadium. Vill vi inte veta av den delen alls, tycker det är anskrämligt och gärna blunder för den delen, ja då kan vi få en tuff tid som fjäril.

Kanske är det en aning långsökt för många att få ihop den historien med att vara i gränslandet och med livmoder och grav men för mig finns det en hel del känslomässiga likheter.
För mig har myten varit till stor hjälp när det kommer till processen att förstå och acceptera och då gäller detta egentligen alla typer av förändringar. Och jag kan nog tycka att jag har tur som har myterna till hjälp, eller min erfarenhet att arbeta med mig själv och andra, både känslomässigt och psykologiskt. För läkarvården har enbart sett till den fysiska läkningen och inte på något sätt nämnt någon form av psykologisk hjälp när det gäller min sista erfarenhet av att befinna mig i gränslandet.

persefone

I myten om Persefone, dotter till Gudinnan Demeter, blir hon kidnappad av Guden Hades, underjordens Gud. Plötsligt och helt utan förvarning blev hon kidnappad en dag när hon var ute och njöt av alla de vackra blommorna i naturen.
Och precis så kan det upplevas när vi råkar ut för något väldigt omvälvande. Det kan vara en livshotande sjukdom, en olycka, dödsfall eller liknande som gör att vi dras ner till något som kan liknas vid underjorden. Ena stunden njuter vi av livet och i nästa befinner vi oss i fullständigt mörker.

Vi befinner oss i en omgivning som vi inte befunnit oss i förut, allt är främmande och framförallt skrämmande. Maktlösheten kan lätt börja sätta bo i oss och vi uppfattar Hades som vår fångvaktare ända tills döden kommer för att hämta oss.

Och här någonstans kan vi lätt falla för frestelsen att känslomässigt falla till föga för maktlösheten.
Tittar vi vidare på myten om Persefone så ser vi snart att hon till en början är helt förskräckt över att befinna sig där tillsammans med Hades. Hades å andra sidan är djupt förälskad och gör allt vad han kan för att få Persefone att besvara hans känslor. Något han inte lyckas med, åtminstone inte till att börja med. Persefone saknar sin mor Demeter alldeles vansinnigt mycket. Hon har i hela sitt liv varit beskyddad från alla erfarenheter som skulle ha inneburit någon känslomässig turbulent. Hon har ägnat sin tid med att roa sig med nymfer och njuta av naturen. Ju längre tiden går i underjorden desto mer avstånd får hon från sin moder och börjar då också upptäcka andra känslor. Hon börjar plötsligt se saker ur ett annat perspektiv och inte bara genom sin moders ögon.
Under hela tiden har hon vägrat äta något i underjorden, av rädsla, straff eller om det var så att hon visste att om man åt något i underjorden var man tvungen att för evigt stanna där, är svårt att avgöra. Till slut var det i alla fall så att Hades var tvungen att släppa taget om Persefone på grund av att Gudnnan Demeter, som också styrde över gröda och naturen, sörjde så mycket att hon inte tillät någon gröda växa på jorden. Innan Hades lät Persefone följa med Hermes, som både var budbärare och vägvisare, upp till sin mor igen bjöd han henne på några granatäpplekärnor. Detta var något som Persefone tog emot, vilket i slutändan innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden en del av året. Den del som Persefone nu tillbringar i underjorden är den tid vi kallar för vinter.

Under en period kan vi lätt hamna i den situationen att vi ger upp, vi anpassar oss till mörkret och ser det som att detta kommer att vara vårt hem hädanefter. Där jag befinner mig nu känner jag igen mig i Persefone. Plötsligt hände något som jag inte var förvarnad för och jag befann mig i gränslandet. Med läkarnas hjälp tog jag ett steg tillbaka och jag befinner mig nu på livets sida. Fortfarande i mörkret behövde jag välja om det mörkret befann sig i en livmoder eller om det var i en grav.

Jag skulle lätt kunna välja graven eftersom den vård vi får idag enbart är inriktad på den fysiska delen. Tyvärr tror jag att det är på samma sätt för många som haft någon form av traumatisk upplevelse. Vi ser till den fysiska och inte den psykiska, åtminstone inte samtidigt och vi ger det inte samma värde. Utav Jean Shinoda Bolens böcker lärde jag mig att ordet “kris” bestod av två olika element, fara och möjlighet. (Antikt Kinesiska)

Jag väljer idag att se nuet som en möjlighet, som en livmoder istället för en fara, en grav. Även om jag fortfarande befinner mig i underjorden så vet jag att delar av mig kämpar för att få upp mig till ytan. Min inre moder kräver min närvaro, jag behövs för att det ska växa och gro. Jag väljer att inte ge efter för rädslan, jag väljer att andas istället för att hålla andan. Jag accepterar att det som har hänt har hänt och jag väljer att se vad som händer utan mellanhänder. Jag väljer också att tro att det som kommer ut ifrån detta kommer att visa sig vara den vackraste fjäril någonsin. Även om jag kan tycka att inget händer så vet jag att min själ pratar med mig, ser till att jag vandrar på rätt väg och visar riktningen.

Jag är övertygad om att vi alla har något att lära när vi vandrar i vår egen tomhet. Någonstans där finns livet och någonstans där i tomheten skapas det som ska bli en gång.

 

Mörkret och Persephone

Persephone Pre-Raphaelites

Mörkret och Persephone

Vi befinner oss i det “mörka” halvåret. Hösten har varit och vintern är här. Dagsljuset försvinner och vi omfamnas av mörkret ganska fort. Ett mörker och ett halvår då naturen drar sig tillbaka och vilar. Åtminstone verkar det kanske så för oss att naturen vilar. Vilar för att våra ögon inte möter gröna blad och doftande blommor. Vilar för att naturen klär sig i frostigt vitt och temperaturen sjunker.

I den Grekiska myten möter vi Gudinnan Demeter och hennes dotter Gudinnan Persephone och lyssnar vi på den hittar vi förklaringen till varför naturen drar sig tillbaka. Gudinnan Demeter var bitter och sorgsen och vägrade se till att grönska och näring växte på jorden eftersom hennes dotter, Persephone, var kidnappad. Efter många om och men fick Persephone lämna sin kidnappare och återvända till jorden och sin mor men villkoren som gjordes innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden och sin kidnappare varje år.
Varje gång hon återvänder märker vi av det eftersom naturen drar sig tillbaka och förvägrar oss sin näring. Söker du i min blogg så hittar du mer av denna berättelse.

Och jag lyssnar till naturen och tänker att det är så mycket som orden bestämmer vår attityd. Enkla ord som att naturen drar sig tillbaka, i myten möter vi ord som ex, förvägrar och ofta pratar vi själva om att naturen vilar, växterna dör etc.
Vi möter attityden att detta är något som är förknippat med mörker och med död. När vi inte ser en aktivitet finns den alltså inte. Och i det långa loppet att utåtriktad är ljus och introvert är mörker. Denna attityd som gör att det är många av oss som intar en viss position som det är svårt att komma ur.

För många år sedan hade jag upplevelser då jag mötte myten om Gudinnan Persephone och jag tänkte att jag kunde dela med mig av en del av dessa för kanske skulle det kunna få någon annan att se på våra årstider och mörker på ett annat sätt. I detta finns också det temat som går som en röd tråd genom allt, kvinnan.

I myten är Persephone ute och plockar blommor tillsammans med sin mor, då hon plötsligt blir kidnappad. Blomman som lockar henne bort från mammas ögon är den vackra Narcissus.

The narcissus, which Earth made to grow at the will of Zeus and to please the Host of Many, to be a snare for the bloom-like girl — a marvellous, radiant flower. It was a thing of awe whether for deathless gods or mortal men to see: from its root grew a hundred blooms and it smelled most sweetly, so that all wide heaven above and the whole earth and the sea’s salt swell laughed for joy

—Homeric Hymns, To Demeter ll. 8–14
 Narcissus_GeraniumDenna blomma lockade och pockade Persephone och gav Guden Hades, som var Persephones kidnappare, en chans att få iväg henne till sitt eget rike.
Vilken ålder Persephone var när hon försvann är inte känt för mig men hon var tillräckligt vuxen för att det skulle vara aktuellt med giftermål eftersom detta var skälet till att Hades ville ha henne till sitt rike. Tillräckligt gammal för att bli nyfiken på sig själv och på allt det som hände inom henne skulle jag kunna gissa. I en dröm som jag fick handlade det bland annat om Narcissus.
Om den Narcissus som blev förälskad i sin egen spegelbild och som idag är upphovet till det vi kallar narcissister. (Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.)I min dröm var det inte Narcissus, en vacker grekisk man, som var vid källan utan Persephone. Den spegelbild som hon såg lockade henne och gjorde henne nyfiken.
Drömmen bestod av mycket mer än detta men den gav mig en ledtråd till en av de saker som lockade Persephone till att försvinna ur hennes mors närhet.Det som lockade var förmodligen det som alltid lockar en tonåring, utforskandet av livet och sig själv.
Vem är jag och vad är det som händer inom mig?
Narcissus står för det som lockar och pockar, för den doft som förför och som används för att stimulera. Feromoner som både används för att larma om fara och för att dra till sig det vi vill ha.
I myten är det Hades som vill ha Persephone och Persephone uppfattar doften och närmar sig. Och visst är det så i vår vardag, vi uppfattar en doft och antagligen är den inte attraktiv och då tackar vi nej eller så blir vi helt betagna och glömmer allt annat och följer doftspåret som är lämnat.

När detta väl har hänt dyker vi ner i den värld som består av känslor vi inte visste fanns. Vi upptäcker reaktioner och upplevelser vi inte hade en aning om. Vi är i underjorden. Vi är i den mörka världen.
I den grekiska myten om Persephone nämns det inte någonstans att denna underjord skulle vara välkommen för Persephone men vi vet att den definitivt inte var välkommen av hennes mor Demeter. Min känsla är nog i alla fall att det kanske är en aning naivt att lägga skuld på Hades, trots allt uppfattade Persephone doften vilket hon förmodligen inte skulle ha gjort om det inte var läge för att lära sig mer om sig själv.

I underjorden där det råder mörker får Persephone en möjlighet att möta andra sidor av sig själv. Och visst är det där vi möter de känslor som vi både är rädda för och som lockar oss. I vårt eget inre, det som vi kanske bara anar och inte till fullo ser. De som vi vill gömma för omvärlden och för dagsljuset. Det är också samma mörker som vi kan förknippa med den kvinnliga energin. Det som är Jorden och myllan. Här finns näringen som gör att växter dyker upp på vårkanten, här finns det som omvandlar det oätliga till ätligt. Här i mörkret tar Moder Jord hand om oss, här ligger vi i hennes livmoder och får till oss allt det som vi behöver få för att leva.

Kan det vara så att här möter Persephone sin inre vildkvinna, den del av henne själv som visar henne vad livet är? Den del som visar hur och varför vår fysiska kropp reagerar? Mötte hon sin längtan, både den fysiska och psykiska?

Möter hon sina känslor för hennes egen dynamik? Möter hon sin mörka prins, sin sexualitet eller/och möter hon sin depression och sina rädslor?

Trots allt äter hon av de granatäpplekärnor som Hades erbjöd henne precis innan hon fick återvända till jorden. Granatäpplet som man tror var det som ormen erbjöd Eva och Adam? Det känns som om det inte är speciellt troligt att Persephone inte visste om att man inte ska äta något i underjorden och rent symboliskt innebär det nog att hon vet vad hon gör och att hon vet att det är meningen att hon ska återvända till underjorden.

Det finns så mycket symbolik i den här berättelsen så för mig är det omöjligt att sammanfatta allt i ett och samma inlägg så jag hoppas att du som läser vill fortsätta läsa i kommande inlägg men också att du själv sätter dig in i berättelsen och får en möjlighet att applicera den på ditt eget liv och din känsla i att vad det är att vara kvinna.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Vårdagjämning och Persefone återvänder

Alphonse Mucha

 Vårdagjämning

Igår, den 20 mars var det vårdagjämning. Tiden då dag och natt är lika långa. Nu är det dags för ljuset att ta över från mörkret.

Under  tusentals år har man firat och värnat om naturens cykler så även om vårdagjämningen. Vi hittar dess betydelse i myter och i olika texter och den som mest är känd för oss är förmodligen den om Jesus korsfästelse och uppståndelse. Men de andliga figurerna är många som är förknippade med vårdagjämningen, Osiris är en och för att nämna några mer har vi Dionysus, Adonis och så klart Ostara som sägs vara den som kom med haren och ägget. Myten om Demeter och Persefone är ytterligare en berättelse som visar på vårdagjämningens betydelse.

Vi vet att i naturens cykler så hittar vi skapandets principer och att de här är andliga i sina natur. Det är också ett skäl till att vi hittar så många av de religiösa symbolerna i naturen, ta korset exempelvis eller spiralen.

Idag har vi kommit en bra bit ifrån den tid då vi vördade och levde efter naturens principer på ett medvetet sätt men det innebär inte att de inte längre finns. De finns där, de är eviga och många av dessa tillhör det som Jung bland annat kallar det kollektivt omedvetna. Naturens principer finns inom oss och runt omkring oss och blir medvetna för de som är villiga att öppna ögonen.

Som jag ser det har vårdagjämningen en kollektiv betydelse men dess verkan har också en personlig betydelse. Berättelsen om Gudinnan Demeter och hennes dotter Gudinnan Persefone kanske kan visa en del av detta.

Demeters dotter blev en dag “kidnappad” av Hades, underjordens Gud. Demeter hörde Persefones skrik men kunde inte finna henne någonstans. Hon fick hjälp så småningom och fick reda på var hon befann sig men Zeus vägrade att låta Persefone återvända upp till jorden. I sin ilska och förtvivlan vägrade Demeter i sin tur återvända till Olympen och hon såg också till att ingen näring kunde gro på jorden. (Demeter var trots allt en modergudinna och växtlighetens gudinna)
Tillslut blev Zeus oro över att människorna inte skulle få något att äta att han gick med på att Persefone skulle få återkomma till sin mor. Innan Persefone steg upp till jorden åt hon några av de granatäpplekärnor som Hades erbjöd henne trots att hon förmodligen visste att om man åt något i underjorden så var man tvingad att vara kvar där för evigt. Trots detta kom Demeter, Zeus och Hades tillslut överens om att Persefone skulle tillbringa en viss tid i underjorden som Hades drottning och övrig tid på året skulle hon få vara i sin mors närhet.

Dagen då Persefone steg upp till jorden är signalen för att våren nu är här. Demeter lät återigen växtligheten ta plats.

Denna kollektiva naturliga cykel är något vi alla upplever, det blir vår efter vintern. Nattens mörker bli kortare och dagens ljus längre.

Men det är inte bara en princip som visar på en kosmisk händelse utan det är också en personlig. Den kommunicerar även till vårt inre. Den inre världen och den yttre är sammanlänkande. Hur vi personligen upplever detta och tar hand om det är däremot väldigt olika.

FredericLeighton-TheReturnofPerspephone1891-217x300

FredericLeighton

Från mörker till ljus, från det omedvetna till det medvetna och från död till liv.

Vintern står i mångt och mycket rent symboliskt, psykiskt och andligt för en period då vi befinner oss i mörkret. I det som vi inte ser så uppenbart som vi ser att ett bord är ett bord. Rent fysiskt är det vanligt att vi inte är så aktiva och inte så alerta under den här perioden av livet och många kräver mer vila och stillhet.
Nu när ljuset återvänder så återvänder också de flesta av oss. Men vad tar vi med oss från den mörkare cykeln?

När det var dags för Persefone att återvända till jorden tackade hon ja till att äta trots att hon vägrat detta under hela tiden hon varit där. Berodde det på ungdomligt oförstånd eller för att hon hade upptäckt att det fanns något här som hon behövde?

Personligen så tror jag på det sistnämnda och jag undrar vad det var för insikter hon bar med sig upp till jorden igen? Något stort måste det ha varit tänker jag eftersom hennes återvändande fick Demeter och Persefone att instifta de hemliga mysterier som för de invigda gav kunskapen om liv, död och återfödelse.

Samma tema liv, död och uppståndelse finns i berättelsen om Jesus och även för den Egyptiska guden Osiris.

Något nytt spirar nu när våren är här. Och det som spirar beror på vad som har skett under den mörka tiden. Vad är det som vi nu vårdar och vattnar så att det kan växa sig starkt? Vad är det vi tar med oss ut till vårt medvetande?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; Alphonse Mucha, FredericLeighton

Gudinnan Persefone

Persefone underjordens drottningHandlingsförlamad, snärjd och fångad? Känner du dig maktlös och tycker att du befinner dig i situationer som du inte har så mycket att säga till om?

………………………………..

Gudinnan Persefone är den som kommer i mina tankar. Persefone var dotter till Demeter, som i sin tur är växandets Gudinna och hennes arketyp är förbundet till modern. Persefone blev en dag kidnappad av Hades, underjordens Gud, och Demeter blev förkrossad. Hon letade överallt men fann henne inte. Hecate kom till hennes hjälp och hon fick reda på att dottern fanns hos Hades och att Persefones far, Zeus, visste om detta och att han ansåg att sämre man kunde man få än Hades.

Demeter sörjde och så småningom slog hon sig ner i ett tempel, där hon hängav sig åt sin sorg. Hon vägrade sköta sina uppgifter vilket fick till följd att inget kunde växa och inget nytt liv alstras. Zeus fick ge upp och för att Demeter skulle blidkas så skickade han budbärarnas gud Hermes till underjorden. Han hämtade Persefone, som innan hon följde med Hermes fick några grantäpplefrön från Hades.

På grund av att Gudinnan Persefone åt av dessa frön var hon tvungen att tillbringa  ( myterna ger lite olika bud om tiden) i underjorden hos sin make Hades. Dessa  månader  är vår vinter då Demeter sörjer sitt barn.Persephone_kellogg

………………………………….

När livet traskar på som vanligt och/eller när vi känner att vi är omgärdade av göromål eller känslor som gör oss trängda på ena eller andra sättet är det lätt att bli fångad av det flyktiga. Man kan fastna i ett köpberoende, bli lätt attraherade av andra kanske mer spännande personer än de som vi alltid umgås med, fastna i droger, depressioner eller det som bara lockar iväg oss med en spännande energi. ( Persefone blir kidnappad )

I underjorden får vi ett annat perspektiv på livet. Om vi enbart lever på ytan förlorar vi viktiga insikter om oss själva, kanske var det detta som Persefone förstod och därför åt av granatäpplekärnorna som Hades erbjöd? Hon behövde komma ifrån och klippa banden med sin mor för att bli vuxen. Kanske förstod hon att hon under vissa stunder i livet behöver gå in djupare i sig själv för att få ett fullödigt liv?

Om man tittar på orsakerna som ligger bakom en ibland tvingande känsla av att göra något förhastat kan man kanske undvika att bli “kidnappad”? Man kan gå in i sig själv, till sitt inre för att ta reda på vad det är för drivkrafter man just nu har.

Vi behöver alla bli vuxna och ta ansvar för vårt agerande själva. Så om du känner dig maktlös, fundera över hur mycket av Persefones energi du har inom dig just nu. Kanske är det dags att kalla på Artemis mer oberoende energi och/eller Hecates förmåga att inte ta sig själv på så stort allvar.

 

 

 

Bild här till höger; Mollie Kellogg