Afrodite och kvinnan kan man tycka hör ihop, Afrodite och Gudinnan hör självklart ihop men kan man tycka att Afrodite har någonting att göra med menopausen tro? Absolut säger jag.

Afrodite (Venus är hennes romerska namn) är en av de gudinnor som vi nästan alla har hört talas om. Otaliga är de statyer och målningar som har hittats och som har gjorts med henne som förebild. Hennes ursprung brukar vi räkna som Grekisk men många anser att myten om henne  härstammar från Astarte,en fruktbarhets-gudinna hos fenicierna men du hittar henne också med olika namn runt om i olika länders myter och i det gamla antika Grekland ansåg man att hon var äldre än tiden. Då kallades hon också Moerae eller Ödet. Hon har fått många namn denna gudinna som vi idag vanligtvis förknippar med skönhet, sexualitet och sensualitet. Hon har även många myter där hon spelar huvudrollen, myter som pratar till oss och som kan hjälpa oss att förstå oss själva. Den Jungianska analytikern Jean Shinoda Bolen har bland annat skrivit boken “Gudinnorna inom oss” där hon analyserar olika grekiska gudinnor på ett sätt som gör att dagens kvinnor kan känna igen sig i dessa gamla arketyper.

Det finns två myter som berättar om Afrodites födsel och den vanligaste är att hon föddes utifrån sjöskum som bildades runt Uranus (guden över himlen) genitalier som Uranus son Kronos (guden över tiden) hade skurit av och kastat i havet. Hon föddes som en vuxen kvinna och det är många som vill göra anspråk på vilken ö hon steg i land på. Hon kallas ibland för den “havsskumsborna” eller den “den uppdykande”.

Den andra myten är att hon är dotter till guden Zeus och gudinnan Dione, en numera bortglömd gudinna. Gudinnan Dione var en Titan och hennes namn är helt enkelt den feminina formen av Zeus (Dios), Divine One (dios).
Bara detta att hon är en gudinna utan en mor i egentligen mening är värt att fundera över. En del menar också att det är av det skälet som det är många kvinnor som har svårt att ta till sig Afrodite. Det är Afrodite och Athena i den grekiska mytologin som inte har en mor utan som enbart är född av mannen. En viktig händelse i den patriarkala historien och något som vill visa att kvinnan inte är nödvändig för att skapa liv. Man undergräver kvinnans “makt” ytterligare och nervärderar hennes förmågor.

För att hitta gudinnan Afrodites verkliga budskap och mening till oss behöver vi gå djupare än den ytliga och idag väldigt vanliga bild av denna skönhetsgudinna. Kanske är det också så att de normer som succesivt har byggts på av männen har gjort att vi kvinnor idag både är avundsjuka, missunsamma samt avskyr denna symboliska bild av Afrodite. En kvinna som knappast förknippas med moderskap eller den trogna hustrun utan snarare med förförelse av män och ett lösaktigt beteende.

Det är först när patriarkatet fått ett ordentligt fästa som historierna om Afrodite som hon börjar göra sig känd för att hugga kvinnor i ryggen samt vara illvillig och svartsjuk. I begynnelsen och hennes verkliga sanna arketyp verkar vara att bekräfta kvinnor.

I det forntida Grekland var Afrodite känd för att vara en trippelgudinna. Hon avgudades i tempel som var helgade åt sexuella och heliga gärningar. Hennes prästinnor, som var högt aktade, ägnade sig bland annat åt sexuella akter som hade likheter med det som kallas tantriskt sex. Dessa jungfruprästinnor kallades för glädje-jungfrur och de barn som föddes av dessa jungfruprästinnor kallades för “divine” alltså gudomliga. Jungfru får här en helt annan betydelse än vad vi är vana vid. Ursprungligen menar man att ordet Jungfru betydde “psykiskt, andligt intakt” och “inte tillhörande någon man”.  Att vara en jungfruprästinna betydde inte att man inte hade sexuellt umgänge med män utan att de inte blev tagna eller ägda av någon annan varelse. Deras rika fertila liv berodde inte på att en man befruktade dem sexuellt utan på att de var andligt befruktade utifrån dess egna inre liv. Med andra ord, Afrodite och hennes följeslagare var inte beroende av att en man skulle befrukta dem, inte sexuellt, inte för att vara fertila och inte heller för att de skulle få “vara”.

Denna betydelse som Afrodite plötsligt får är oerhört betydelsefull menar jag för kvinnor. Och för kvinnor som är mitt uppe i sitt klimakterium och som nu börjar bli rädda för att förlora sin attraktionskraft (eftersom vi lyder under normen, ung=attraktiv) är detta en signal för att börja upptäcka sin inre fertila förmåga.

Det var när själ och kropp samt helighet och sexualitet splittrades som vi började fördöma Afrodites arketyp. När kvinnan blev “farlig” och lust blev demonisk som vi började belägga kvinnans sexualitet med skam.

Med den ursprungliga Afrodite arketypens hjälp kan vi börja njuta av vår kropp igen. Njuta utan att vara beroende av vad spegeln säger eller speglingar utifrån andra och inte då heller av män. Och detta är vad många kvinnor behöver kunna göra för att förstå att vi alla kan bli jungfrur igen. Afrodite tog ett bad i sjön varje morgon för att bli jungfru igen, något som även vi kan göra. Vi behöver varje dag möta och vara i våra känslor så vi vet vilka vi är.

Med inspiration från Jean Shinoda Bolen samt
Katharina Woodworth