Här kan du hitta min berättelse om varför jag engagerar mig i de roller som kvinnor ärver och tar på sig. Jag har valt att kalla menopausen för “Det sista ägget” efter en radioserie som gick för många år sedan.

 

Jag som person, som kvinna, har så länge jag kan minnas varit en person som opponerat mig. Mot mig själv, mot omvärlden, mot normen, mot lagar och regler. De livsfaser som jag gått igenom hittills har inte varit av de smidiga och lätta arten.

Kanske kan man hitta orsakerna till detta på omständigheter runt omkring mig, kanske kan det vara genetiskt betingat? Vem vet vad vi traderar från de som varit innan oss, både biologiskt och andligt? Kanske är det omständigheterna som gett mig kraften/lusten/envisheten att opponera mig eller så är det opponeringslusten som gett mig omständigheterna? Vem vet? Som i så många andra frågor är det svårt att veta vad som kommer först, hönan eller ägget? Och eventuellt kan det finnas en mening i att det är så? Meningen kan vara att lusten till att undersöka, att finna svar ska infinna sig.

Mina erfarenheter genom livet har format mig till den person som jag är och jag kan utan att tveka säga att jag har en mycket stark kärna. Trots denna kärna har jag stunder där jag har en mycket svag självkänsla.Min svaga självkänsla som infinner sig ibland har bl.a. sin grund i den något villkorade kärlek som jag upplevde som barn.

Denna självkänsla har enligt mig spelat en stor roll för den livsfas som jag kom in i ganska tidigt i mitt liv.

Jag som varit tidig med allt, menstruation, graviditet etc. var även väldigt tidig med att komma in i min perimenopaus. Den tid då min hormonhalt av östrogen och progesteron minskade. Jag tillhör den 1 % av den kvinnliga befolkningen som får en minskning av detta redan vid ca 35 års ålder. När jag var 40 år hade redan förmågan att bli gravid försvunnit.

När man kommer in i denna livsfas så pass tidigt är det inte lätt att uttrycka detta och få ett bra bemötande. Omgivningen tar inte detta som en sanning utan responsen blir lätt raljerande och ironiska kommentarer om ”åldersnojer” och åldersfixering är det som regerar. Det är inte bara omgivningen som dikterar detta bemötande, min egen kommunikation och reaktion angående min kropps funktioner eller icke funktioner var även den av den ironiska naturen.

En ironi som kommer av den ”Göteborgska naturen”, självbevarelsedrift och hur påverkad jag var av hur normen ser ut angående klimakteriet och åldrandet.

Detta tillsammans med den låga självkänsla som jag hade  gjorde att jag var tvungen att hitta vägar in till min innersta kärna, till den urmoder som jag vet att jag bär på. Allt för att orka bära denna livsfas. En jobbig och krävande period som delvis fortfarande håller på.

Jag satte redan tidigt ihop dessa bitar, min självkänsla och den norm som samhället har gentemot klimakteriet, med min upplevelse av de symptom som jag hade.

Jag har alltid opponerat mig mot den kvinnosyn som råder i vår kultur men min dåliga självkänsla har även gjort att jag varit beroende av min omgivning och då också försökt leva efter den norm som satts. Ett ständigt inre krig har försiggått. En krigszon som inte är bra för hälsan, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Ju mer jag plockat fram min urmoder desto mer angelägen har jag blivit av att vara en del av att den norm, den kultur som vi lever i förändras. Ju mer jag har läst om klimakteriet i den press som vänder sig till kvinnor, ju mer jag har lyssnat på de uppfattningar som kommer från omgivningen desto angelägnare har jag blivit.

Framförallt har jag fått insikt i att det sällan talas om klimakteriet. Det verkar vara en livsfas som inte ska finnas. Vi skäms, vi försöker dölja och när vi nämner något om den, då blir det i raljant skämtsamt ton om vallningar och kärringsymptom.

Det blir en konstig paradox för mig när jag tänker på den starka kvinnliga urkraften som visar sig hos de kvinnor som kommit genom sitt klimakterium stärkta av upplevelsen och den inställning som finns innan kvinnan uppnått denna livsfas. Marianne Ammitzboll, psykolog, skriver i sin bok ”Den visa kvinnan, övergång och inre växt” att läkarvetenskapen har inställningen att klimakteriet är en ”bristsjukdom”.

Jag kan inte annat än att instämma och det är inte bara hos läkarvetenskapen som denna inställning är rådande utan även rent generellt i samhället. Klimakteriet ska ”botas” och helst i tysthet.

Du verkar inte vara kvinna längre om din förmåga att vara fertil inte längre finns, ditt värde som person är inte lika högt, en degradering sker. En degradering som kvinnor inte ifrågasätter, snarare är det tvärtom, vi köper den med hull och hår.

Jag kan också tycka mig se en ytterligare en paradox i samband med den tid som vi nu befinner oss i.

För närvarande finns det en ökande medvetenhet om behovet av personlig utveckling, behovet av att upptäcka vilka vi är. Den ökande individualiteten har det med sig att vi mer och mer ägnar egen tid åt att utveckla våra egna intressen, att öka vår självkänsla m.m. Inom dessa områden finns otaliga kurser och terapier som ska få oss att acceptera den person som vi verkligen är.

Det underliga är att den person som vi verkligen är verkar vara den evigt unga personen.

Mellanperioden, tiden då åldrandet börjar visa sig, får inte göra sig bemärkt. De flesta av de faser som vi genomgår i livet verkar vara något som vi antingen ser fram emot ( bli vuxen, bli mor etc) och/eller accepterar och lever med på ett naturligt sätt men när det kommer till vår övergångsålder då låter vi oss inte längre ledas in i denna. Vi lägger istället en otrolig energi på att förneka och motarbeta denna livsfas.

Jag får mina tankar och känslor bekräftade då jag läser Patricia Tudor- Sandahls bok ” Den tredje åldern” där hon menar att ”vi tyvärr är alltför snabba att bedöma oss själva efter det som vi inte är och mer sällan efter det som vi är, och hur vi har varit framför hur vi vill bli. Brister och begränsningar överskuggar livserfarenhet, mognad och potential.”

Jag kan förstå att många skulle opponera sig då jag säger att det sker en degradering som inte ifrågasätts. Idag hittar du många reportage och tidningar som vänder sig till kvinnan som befinner sig mitt i livet. Här hittar du tips om hur du ska ”öka” din sexlust, hur du ska sminka dig så att du ser ut som 30 år igen, krämer som slätar ut och puffar upp. Kläder som ska dölja och forma om, ”enkel” motion och rörelser som passar dig över 50. Hur du ska piffa upp din vardag genom ett teaterbesök, god middag m.m.

Ingenting om hur deprimerad och desperat kvinnan kan känna sig när insikten kommer att perioden då hon kunde föda barn är borta för alltid. Ingenting om den sorg som kan komma och den känslan av att vara utanför.

Däremot om den nya deodoranten, eller den käcka väskan där du kan gömma lite extra kläder. Och det är naturligtvis bra att få alla dessa tips och all den information som reportagen i många fall också ger, men det som händer där inunder, på insidan, det finns det inte så mycket om. Vi ska mest lära oss att dölja eller vara hurtfriskt pigga.

Och som så mycket annat, är och blir vi påverkade även av det som inte sägs. Pratar vi inte om hur vi kan känns oss så finns det inte heller.

Jag hör en kvinna säga till mig – Jag tillhör inte längre den grupp som köper libresse mensskydd, eller tamponger. Det är något som har gått förlorat.

Detta får mig att tänka på det som Shinoda skriver i sin bok ”Gudinnan inom oss”.

”Metaforiskt inträffar en psykologisk död när vi tvingas lämna något eller någon och sörjer förlusten. Döden kan vara en del av oss själva, en gammal roll, en tidigare position, skönhet eller ungdomliga egenskaper som nu försvunnit och måste begråtas. Vi kan också sörja en dröm som aldrig blev annat än en dröm. Kommer hjältinnan i kvinnan att stiga fram och överleva förlusten? Kan hon sörja och gå vidare? Eller kommer hon att ge upp, bli bitter eller deprimerad. Kommer hon att upphöra med sin resa vid denna punkt? Om hon går vidare väljer hon hjältinnans väg.”

Ett sätt att börja gå hjältinnans väg kan vara genom ritualen.

Ordet ritual härstammar från R´tu ( Sanskrit) och som betyder menstruation. Ett ord som är djupt förankrad i kroppen.

Fler och fler i dagens forskarsamhälle är inne på tesen att den brist på ritualer/ceremonier som vi har idag kan vara en förklaring på det utanförskap, på upplevelsen av främlingskap och isolering som människan säger sig uppleva nu. Myters, ritualers och symbolers betydelse är också företeelser som studeras inom religionsantropologin. Symboler hjälper bland annat människan att förklara religionernas komplexitet och medlar mellan profant och sakralt, mellan människan och det gudomliga.

Ritualernas funktion och betydelse är ytterligare en annan viktig del som man lägger stor vikt på inom religionsantropologin. En av teorierna kring ritualer är att de gör något för människan vid viktiga tillfällen i livet, i det att vi blir hjälpta att handskas med känslor och dylikt (t.ex. vid en begravning). I en annan teori, utvecklad av Victor Turner,( Brittisk antropolog ) framhålls ritualernas samhällsfunktion där ritualerna hjälper oss att fortsätta som funktionsdugliga samhällsmedlemmar. Ritualens betydelse för individen motsäger dock inte att den samtidigt kan ha en viktig samhällsfunktion.

I samband med bristen på ritualer gällande kvinnans övergångsfas så är vi inte bara isolerade från vårt samhälle, vi isolerar oss och bildar ett främlingskap i och med oss själva och kanske är det så att en ritual/ceremoni skulle hjälpa alla de kvinnor som anser att de nu inte har någon funktion i samhället. Så jag blev glad när jag kunde läsa i Marianne Ammitzbolls bok samt i Patricia Tudor-Sandahls bok att även dessa rekommenderar en ritual, en ceremoni som blir en ram och hjälper oss att förhålla oss till de fysiska, sociala, psykologiska och andliga förändringar som vi kan uppleva under vår övergångsfas.

Hur vi upplever vårt klimakterium verkar även vara en kulturell fråga.

Tidigare studier i Västvärlden har visat att kvinnors upplevelser av menopausen är påverkade av faktorer såsom meningsfullhet, vilken social status kvinnor har i klimakteriet, en positiv självuppfattning och ett produktivt arbete utanför hemmet.

Man har jämfört data man fått från kvinnor i Västvärlden med data gjorda genom djupintervjuer med kvinnor från Botswana. De kvalitativa analyserna som gjordes av dessa indikerar att dessa kvinnor från Botswana upplevde menopausen som ett naturligt fenomen som enbart Gud hade kontroll över, det upplevdes som en befrielse av de bekymmer som menstruationen innebar och upplevelse av frihet då oönskad graviditet inte längre kunde förekomma. Kvinnorna upplevde även en ökad sexuell lust och en försumbar andel nämnde vallningar som ett problem. Hjälp och upplysning angående menopausen fick de från äldre kvinnor eller från vårdcentrum.

Ovanstående har gjorts av ”- Sheila Dinotshe Tlou, PhD University of Botswana”

Man har gjort liknande studier runt om i världen där man rapporterat liknande resultat, exempelvis från Maya kvinnor från Mexico där ingen av kvinnorna upplevde något av det som vi i Västvärlden förknippar med klimakteriebesvär, hos Maya kvinnorna kunde man inte heller hitta några exempel på benskörhet. Detta trots att de visar samma låga halter av östrogen etc. som kvinnorna från Västvärlden. (Då måste man nog också ha i åtanke att födan inte är detsamma ” mitt tillägg”)

Detta konstaterar man genom en undersökning gjort av ”- National Institute of Aging, National Institutes of Health; Grant Number: ROI # AG07619”

Intressant nog verkar det vara att klimakteriesymptomen varierar ganska starkt med kulturen. Och man tror att det kan ha att göra med de förväntningar som samhället ställer.

I kulturer som är mer fokuserade på ungdomlighet är klimakteriesymptomen flera och starkare.  I kulturer där de äldre anses visare, får mer respekt och en högre status är klimakteriebesvären mycket lindriga eller obefintliga.

De här studierna verkar visa att det finns en sanning i att min egen upplevelse av mitt värde styr en del av min upplevelse av klimakteriet. Det blir en aning svårt att hitta mitt värde så länge som jag är påverkbar av den norm som finns i den kultur som jag lever i. Och påverkbar är jag då jag behöver bekräftelse och också speglar mig i min omgivning.

Då jag inte heller kan hitta speciellt många miljöer där det pratas om upplevelser som har med en inre dynamik att göra blir det svårt att se att den får lov att existera. Så länge som vi lägger tyngdpunkten på hur vi ska ”bota” med yttre medel och inte heller har en nära ”pratsam” relation med kvinnor som har erfarenhet av klimakteriet blir det svårt att förändra kulturen. Och som Patricia Tudor-Sandahl skriver ” Missuppfattningen om att åldrandet under den tredje åldern bara är frågan om att stå ut med förlust och förfall kan tyvärr bli en självuppfyllande profetia.”

Men vi är kvinnor hela livet ut. Om vi som idag befinner oss i denna livsfas lär oss att acceptera, finna vår styrka och stolthet, kan vi som medmänniskor vara de äldre, visa och kloka kvinnor som våra ungdomar behöver för att förändra den norm som är rådande. Vi kan ge kvinnor insikt i att denna livsfas är något att se fram emot, att vår intuition fördjupas och att vår kontakt med det som vi verkligen är bara väntar på att få uttryckas. Det är inte för inte som kvinnor i andra kulturer får positionen som sierska, shaman, klok gumma, en vördad och aktad kvinna. Kvinnan som är ursprunget, källan till vårt liv.

Som ett steg, en hjälp vid den vägkorsning som menopausen kan innebära, har jag utformat en kursserie där jag använder de Grekiska Gudinnorna som vägvisare för att hitta en inre klarhet, styrka och acceptans av den kunskap och vishet som finns inom varje kvinna.

 Att vara kvinna är så fantastiskt, så komplicerat och förvirrande att förmodligen bara en kvinna kan stå ut med det.