Funderade länge på det där med att vara sur. Försökte komma på när jag var sur och varför jag var det.
Till slut blev detta en fråga för mig. Kan det vara så att det är i omgivningens ögon man är sur? Att sur är något helt annan för den personen som då bär på det vi kallar sur?

Jag hamnade också i funderingar om det var så att vara sur kräver att vi är det på någon annan eller av någon anledning, precis som det är för svartsjuka? Att omgivningen alltså är inblandad i denna känslan på något sätt?
Kan det till och med vara så att vara sur är en fysisk beskrivning av en reaktion som har sin grund i hur jag uppfattar min omgivning?

Jag satt och tänkte tillbaka på situationer där känslan sur var inblandad och i mitt huvud hör jag uttryck som; – Var inte så sur!, – Se inte så sur ut!, – Det är inget att sura över!
Uttryck som säger att omgivningen inte riktigt klarar av det agerandet och kroppsspråket som vi tolkar till att vara sur. Oftast ett uttryck som vi säger till ett barn men, då och då även något som gäller vuxna. Fast då kanske mer om en vuxen och inte till.

Ju mer jag funderar på det desto mer klarare blir det för mig att de stunder då jag själv varit sur eller de stunder då jag ansett att mina barn eller någon annan varit sur då har detta berått på att något gått fel, man har känt sig åsidosatt, blivit utan med mera. Situationer som alltså beror på tolkningar av omgivningen eller omgivningens tolkning av personen.

När barnen inte fick sin vilja igenom, inte fick godis, inte fick gå ut, fick stanna hemma i stället för att följa med och när jag kom för sent för att hämta dem, är alla situationer då jag kunde tycka att de blev sura. Och förmodligen är det så att uttrycket var att vara sur men känslan grundade sig i att vara ledsen eller arg etc. Många gånger upplever jag också att begreppet sur används när någon inte riktigt klarar av att vänta, inte har tålamod nog och när de inte får sitt behov av att omedelbar tillfredsställelse uppfyllt. Men måste vänta med godiset, med kompisar etc tills något annat är gjort.

Att vara sur är också ypperligt att vara då man vill få reaktioner från omgivningen. Få saker får föräldrar att tappa tålamodet som ett barn som går omkring och surar.

Jag har kanske inte riktigt landat i mina funderingar ännu men, jag tror helt enkelt att jag tycker att man som förälder behöver vara lite detektiv när man ser sina eller andras barn gå omkring och vara “sura”.
Är det ett uttryck som enbart är en signal för någon helt annan känsla?
Är det en signal till den vuxna att barnet ännu inte har lärt sig att man inte alltid kan få allt omedelbart? (vilket i mitt personliga tycke är jätteviktigt för hur vi kommer att må och vara i vuxen ålder.)
Är det ett försök till att “använda” sig av kroppsspråk för att straffa omgivningen?
Visar det att det finns en missuppfattning av omgivningen eller visar det att jag eller annan person utsätter barnet för något som den inte kan visa, inte har ett annat språk för, som den inte kan hantera?

Kan det vara så att det aldrig är okey att låta någon vara “sur” ifred om det är ett barn?

#sur, #känslouppropet, #känslor

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman