Återigen har jag fått möjligheten att bli till. En grupp kvinnor som står mig väldigt nära har genom sin närvaro och tillåtande egenskaper möjliggjort att jag återigen blivit född.

Kanske låter det konstigt och udda men min upplevelse är faktiskt så. Genom att jag befunnit mig i en omgivning där jag känner mig trygg, sedd och omtyckt har jag kunnat bekräfta mig själv. För jag tror att det är något väldigt viktigt och för mig är det något som jag ser som oerhört givande just det där med att jag får en chans att bekräfta mig själv.

Och bekräfta mig själv gör jag genom att ge ord till min historia. Jag dyker djupt in i min själ och låter den vara impulsen till de bilder som vill bli med ord. Dessa ord blir meningar, dessa bilder är uttryck för känslor som just nu behöver komma upp till ytan och när de kommer ut ur min mun skapar de lättnad.

Här finns då en möjlighet till acceptans. Jag uttalar det som inte har blivit sagt. Jag uttalar det som jag inte ens visste fanns. Jag uttalar det som jag inte ville ha sagt. Genom min egen berättelse ser jag mig själv och när jag hör mina ord och upplever känslan av det som är uttryckt hittar jag mig själv. Det som gömmer sig under ytan och det som legat långt ner i mörkret och gnytt.

Jag låter mig bli upptäckt av mig själv och av de som sitter lugnt och tryggt runt omkring mig. Jag knyter an helt enkelt, både till mig själv och till mina vänner. Det fantastiska är att jag även kan knyta an till de som inte är närvarande enbart genom att släppa taget och låta det som ville vara osagt bli sagt.

Om det som är sagt är sanning eller ej spelar ingen roll. Sanningen är en föreställning vi har och min själ vet att om jag fokuserar på den föreställningen så missar jag denna möjlighet jag har. Sanningen tillhör intellektet och jag läste någonstans att intellektet gärna vill bygga tempel och andra helgedomar åt sina sanningar som de sedan använder all sin kraft åt att försvara. Jag håller med om det uttalandet. Jag uttalar upplevelser och känslor.

Genom att lyssna på vad själen vill ha sagt litar jag på att det som uttrycks blir till insikter, insikter som i sin tur så småningom kan landa som visdom. Jag speglar mig i mina vänners ögon och uppfattar mig såsom både de och jag själv ser mig som. Och jag ser kärlek. En tillåtande kärlek, tillåtande till den grad som den kan bli och den grad är för mig ännu okänd.

Jag är tacksam för att jag fått en möjlighet att bli bevittnad. Jag har blivit bekräftad och kan nu ha en djupare kontakt med mig själv.

Tack till mina underbara symbollor!

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman