Dagens tanke:
Att åka tåg

Tidig morgon och jag sitter och väntar på att tåget ska komma in på stationen. Allt är stilla runt omkring denna nationaldag och solen börjar värma bänken jag sätter mig på.
Mina ögon fastnar på rälsen och tankarna vandrar iväg. Det är lustigt det där när tankarna drar iväg med sinnet, plötsligt är man inte längre där man var alldeles nyss. Inte längre i nuet och uppmärksam på det som sker runt omkring och inte heller uppmärksam på det som sker inom. Det är verkligen som att resa i tiden. Våra minnen förflyttar oss till platser vi en gång varit och våra drömmar placerar oss till ställen vi vill vara.

Vilken makt våra tankar har utan att vi ens är medvetna om det.

Tåget kommer in och strax efter att jag satt mig startar det upp och ljudet får mig att le. Jag återvänder snabbt till minnen och nu till trygghet. Samma ljud repeteras om och om igen och visst är det någon form av trygghet, saker som upprepar sig?

Jag tittar ut och ser en avskalad trädstam, snabbt försvinner den igen och nu kommer en spännande stig fram. Jag hinner se att den ringlar sig upp i skogen innan den också försvinner från mitt synfält.
Vilka spännande platser det finns att besöka ändå! Inte nu för nu sitter jag ju på tåget. Ett tåg som följer rälsen, tvingad att stanna där det finns stationer, något annat är inte att tänka på.
Fascinerat följer jag de känslor som väcks inom mig medan jag tittar ut på landskapet som nu sveper förbi. Jag fylls av glädje och frågan är om det inte också är av vördnad när jag ser hur berget höjer sig och speglar sig i sjön vi passerar. Stigar, träd, ängar och en äldre man som böjer sig ner för att plocka upp något från vägen framför ett hus. Nog finns det en tjusning i att passera saker? Det kan väcka en reflektion och en känsla av ödmjukhet precis som det gjorde hos mig nu.

Som symbol kan en tågresa ses som att att vandra mot ett mål tillsammans med andra, en resa där man inte själv kan bestämma var den ska stanna till. Du har förmodligen inte heller valt alla de som reser tillsammans med dig. Du följer med helt enkelt. Ett hyfsat säkert sätt att ta sig fram på, och oftast kan du lugnt luta dig tillbaka och vara säker på att når fram dit du har tänkt utan några större överraskningar.

Åter igen kommer dunket från tåget mig att tänka på trygghet och jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag i samma stund börjar fundera på i vilket tecken månen vandrat in i och kommer på att det är i kräftan.

Kräftan som skulle kunna ha en tendens till att hålla fast vid saker, som gärna vill känna sig trygg. Bilden här bredvid säger mycket om mönster som kräftan skulle kunna ha. Kika lite på vänster sida av bilden, händer som griper tag i det de vill ha. Pärlan som ligger där och steg för steg blir polerad, smärtsamt vacker skulle man kunna säga.

Mina tankar drar iväg med mig och jag tappar vyerna som vi susar förbi och jag inser att jag förlorar ögonblick som kan vara viktiga. Återigen kan jag inte låta bli att le när jag inser att jag återigen har gett mig själv en ledtråd som jag behöver. Vad kan vara mer symboliskt än att åka tåg i det här läget? Tåget som symbol tillåter mig ju faktiskt att susa förbi, att inte stanna till och fördjupa mig, jag kan låta det ena ögonblicket efter det andra lämna mig.

Det finns en styrka att låta saker passera, det är viktigt att enbart notera något utan att just där och då fördjupa sig i det. I vilka andra situationer kan man vara uppmärksam på det som susar förbi utan att stanna till? Inte många. Å andra sidan tillåter också en tågresa oss att just sjunka in i oss själva utan att ta notis om något annat trots att det kanske till och med finns någon så nära oss att armarna nuddar vid varandra.

Återigen har jag hamnat djupt inom mig själv och kanske är det inte så konstigt, månen är trots allt fortfarande mörk även om vi är i nymånefasen. Vi ser inte riktigt det där nya som skapats inom oss, vi kan ana och lyssnar vi noga kan vi höra en ton som lockar oss. Samtidigt vill vi gärna vara i den trygga famnen nu, kräftan som i mångt och mycket står för moderskap och för traditioner. Vi stannar helt enkelt till vid de stationer som finns, vi vet också vart vi ska för biljett till vår destination har vi ju köpt i förväg.

Om vi tillåter oss att titta ut på de landskap vi passerar kan de landa inom oss och väcka något vi senare kan ta oss till.

När jag nu ser mig omkring i vagnen ser jag att det nu har börjat bli fullt av passagerare. Vi vandrar tillsammans på samma väg, en del har samma hållplats andra inte. I samma transport, skenbart lika men precis som pärlan inne i sitt skal är vi alla olika. Det finns inte en pärla som är lik den andra trots att alla har blivit till i det mörker som ostronets skal skapar. Precis som vi alla sitter i samma vagn, på väg åt samma håll är vi alla olika även om vi har blivit till i det mörker vår moders livmoder skapat.

Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst Johfra more...