Bear moon av sharondewhirst
Jag vaknar med denna mening i mina öron. Fortfarande halvt kvar i drömmen upprepas denna mening som ett eko. Jag ser en björn lång bort och den ställer sig på sina bakben och liksom vädrar i luften och jag vet att den kikar efter mig. Vyn jag har framför mig är fantastisk, som ett alplandskap, jag ser snön högt uppe i bergen men där jag står är det barmark även om det inte är sommargrönt ännu.
Meningen ekar lite ödesmättat inom mig, det finns en liten darrande vibration av rädsla och det liksom luktar av ofrånkomlighet. Vinden från väst är på väg.
När jag sedan är helt vaken och börjar fundera över drömmen kommer jag att tänka på den korta filmsnutt som jag la in på min sida i facebook i går. En björn som i princip slog sig ner jämte två fotografer. Hur mycket har den bilden spelat roll för min dröm tro? och tar detta bort något av betydelsen?
Jag lämnar ganska snart den tanken för den får mig att någonstans plocka bort den inre betydelsen och jag låter den istället få finnas där men inte i centrum.
Jag kommer att tänka på månen och på den Gudinna som är förknippad med björnen; Artemis. Hon som är den växande månens Gudinna, precis som i den måncykel vi är i nu. Nästa tanke som slår mig är “shapeshifting”. Jag kommer ihåg drömmar och meditationer som jag hade under förra året som handlade just om shapeshifting. Nu har jag de inte så klart i minnet men det hade något att göra med att jag var i ett hus och fick veta att jag tillhörde en klan som var shapeshifters. Det handlade om något med läkande förmågor, medicinkvinnor och shamaner.
Kanske är det inte så underligt att sinnet kom in på shapeshifting. Artemis är beskyddare för de som kallades för Arktoi “kvinnliga björnar”, vilket var unga flickor i sin tonårsfas. Och visst är det en fas man kan kalla shapeshifting. Från den barn till ung vuxen. Så mycket som händer och så många upplevelser som gör att man knappt känner igen sig själv och hur många föräldrar har inte i sin frustration skrikit ut att de inte känner igen sitt barn längre. Något har hänt som har förändrat.
Jag läser ett gammalt inlägg jag har gjort här på bloggen om Artemis och björnen känner hur symboliken greppar mig och för mig vidare. Både symboliskt och känslomässigt. Och jag funderar över vad mitt inre förbereder mig på. Björnen som för mig personifierar moderskap. Den kraft som har kärlek nog att ta emot likväl som att släppa taget. Balans och som sannerligen skulle kunna vara en symbol för liv och död. Och väst?!
Öst är ju där solen går upp, ny dag föds vilket betyder att i väst går den ner och låter månen ta över. Liv och död. Och väst ses ju också som den lilla döden i flera traditioner. Gamla mönster som behöver dö för att ge plats åt nytt liv. I väst möter vi vår smärta och våra förluster men också våra visioner och vår väg framåt. Vi behöver ta emot döden för att kunna se livet. Vi går från barn till vuxen. Vi är i en fas av shapeshifting. 
Jag tänker att egentligen borde detta ju vara en mer mörkermånefas än något annat men i samma stund kommer jag på att just nu är månen i kräftan och månfasen som är just nu pratar med oss om rädslor och ansvar för att gå vidare eller stanna kvar. Faktum är att det är en ganska bra synkronicitet i dessa symboler som dykt upp i min dröm.
Kräftan som är specialist på att hålla kvar och som har sin tillhörighet och känsla i hemmet. Trygghet och familj är oftast ett honnörsord. Så känslomässigt kan vi just nu uppleva ett behov av den trygghet som hemmet ger oss. Där vi är bekväma och där vi kan vara oss själva. Och kan vi inte vara oss själva i det rum som vi kallar hem, ja då behöver vi göra något för att förändra detta. Finns det något som är så smärtsamt och svårt som att stå öga mot öga med sig själv och se vilka behov som finns där och vilka som inte finns?
Nu kan det nog vara dags att fundera över vad det är vi behöver för att kunna gå vidare eller om det ser som att vi behöver stanna kvar i det som varit ett tag till? Björnen kanske kan hjälpa till där. För instinktivt vet björnen när det är dags att puffa ut ungarna ur boet. I många fall obönhörligt. Obönhörligt. Oavsett hur man ber o bönar så är det dags. Ett modershjärta smärtar men har man en frisk kärlek så säger det att släppa taget är det bästa sättet att se till att det blir ett nytt liv.
Och jag undrar igen vad det är som min själ vill säga mig och varför björnen spanar efter mig? Jag googlar och hittar “Ode to West Wind”. Där läser jag att vinden från väst symboliserar den som förstör men också den som bevarar. Återigen liv och död. Balans.
En enkel mening och en bild har djup och kunskap. Jag har fortfarande inga svar men jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att uppleva min själs budskap till mig.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Och är det inte detsamma just nu! Följ kulturen och följ normen. Det är inte förrän du går in i dig själv och fullt ut upplever ditt ursprung du i grunden kan förändra ditt sätt att vara och tänka.
nu ut ifrån boet med siktet på att skaffa mat. Hon är bra på det björnen. Hon är också en hejare att att veta var det finns föda, att spåra upp det som inte är så uppenbart. Då och då unnar hon sig det goda, du känner säkert till Nalle Puhs förtjusning i honung. Hon är hejare på att klättra i träd och är oerhört snabb när hon fått vittring på något hon är nyfiken på. När det är dags för ungarna att lämna den trygga modersfamnen är hon mycket bestämd och sjasar bort dem. Hon har lärt dem allt hon kan och det är dags för dem att stå på egna ben, skaffa egen föda och hitta sina egna revir att röra sig i.
Gudinnan Artemis förknippas även med Ursa Major, stjärnbilden på himlen. Denna stora björn som sägs vakta polstjärnan och Axis Mundi.