I dagarna har det varit mycket skrivet i media om det ståtliga lejonet Cecil som blev dödat av en jägare i Zimbabwe. Alldeles oerhört mycket har det skrivits helt enkelt och minst sagt upprörda människor har krävt allt från jägarens död till de mest hemska uttalanden.
Folk är ilskna helt enkelt.
Sedan har vi alla de som reagerar på att det är så många som reagerar och inte förstår varför det reageras då vi inte reagerar på hur korna behandlas. Eller varför det blir en sådan uppståndelse över ett djur som blir dödat när vi inte reagerar lika starkt på när människor blir dödade.

Själv kommer jag att tänka på fullmånen vi har idag. Once in a Blue Moon.
För mig personligen tycker jag att det händer saker som gör att jag stegar fram emot en punkt där jag inte kan göra något annat än att välja. På inget sätt brukar jag känna att jag är styrd men jag erkänner att jag just nu får ta del av väldigt mycket synkronicitet som mitt inre tar upp. Symbolerna i min vardag leder mig både framåt och bakåt och emellanåt behöver jag släppa taget om mitt hjärta och hjärna eftersom de bråkar alldeles förfärligt med mig. De försöker hitta en balans och arbeta tillsammans och sakta blir det lugnare men helt lugnt är det som sagt inte på långa vägar.

När jag skrev mitt fullmåneinlägg funderade jag ganska mycket på Lejonet eftersom det som sagt står precis mittemot Vattumannen där vår fullmåne befinner sig idag. Det var också i samband med detta som jag började inse att Lejonet Cecil också hoppade in i mina funderingar runt symboliken. Jag försökte få lite kläm på vad detta kunde betyda? För mig och kanske även för andra.

Att det är många upprörda röster tycker jag egentligen inte är så underligt. Alla reagerar vi på myter. Medvetet eller omedvetet. Och i Lejonet har vi placerat ganska många myter med tiden. De är levande inom oss och i mångt och mycket så personifierar myterna oss själva på olika sätt.

Under tusentals år har lejonet varit en symbol för majestätisk makt. En makt som handlar om liv och död men som inte är direkt synlig. Vi behöver inte se hur farligt Lejonet är för vi vet det redan. Det är en känsla som är inbyggd i oss. Här finns fascinationen och här finns rädslan. Historieberättare i alla tider har vetat om hur man ska kunna fånga sina lyssnare och Lejonet har varit ett tacksamt motiv. Ibland behöver de inte ens använda sig av lejonet i djurform utan enbart använda sig av ett namn som påminner oss om den mytiska figuren för att det ska fungera för vårt inre att sätta detta i samband med makt och ställning.
Även om det är liv och död inbegripet i detta laddade ord som Lejon kan vara betyder det inte alltid att det är av onda. Det finns många berättelser som tar fram Lejonets stora modiga och rättvisa hjärta. Tittar du till lite extra inom astrologin så hittar du många av dessa inbyggda egenskaper som vi ger till Lejonet där.

Framförallt så ser vi Lejonet som kung. I vissa astrologiska traditioner har de också placerat solen som härskare över Lejonet. Solen som i våra tider ses som den högste. (I alla fall sedan solarisationen, tiden då Gudinnan både våldtogs, kidnappades och trycktes ner som mindre värd.)

Om du inte kommer på några berättelser som har lejonet med som kung kan jag nämna, Lejonkungen, Robin Hood (den tecknade versionen, i filmen heter kungen Lejonhjärta) och vi har Narnia där Aslan var Lejonet.
När barnen i Narnia fick syn på Aslan första gången stod han på en höjd, helt tyst och bara tittade på dem. Stor och skinande som solljuset. Men det var inte storleken som betydde något. Ingen vågade fråga vem eller vad det var. De alla visste bara att det var Aslan.

De bara visste att detta var den högste, en symbol att vörda, att ha respekt för och att älska. C.S Lewis som har skrivit Narnia böckerna bakade in olika planeter och dess betydelse i sina historier och Lejonet Aslan var Solen i den kristna Lewis liv. Aslan var en symbol för Jesus.

Jag tror inte att det idag är många som sätter samman ett Lejon med Jesus och jag tror inte heller att det idag är många som vare sig uttrycker och kanske inte heller känner en djup respekt för den kristna tron men jag tror att vi är många som mer eller mindre omedvetet har respekt för våra myter. Och nu har en av våra viktigaste myter blivit brutalt mördad. Jag tror till och med att det faktum att det är ett Lejon och inte ett dussin gör att det blir värre för oss. Vi har lättare att identifiera oss med en individ än med massor. Vi har lättare att ta till oss och reagera känslomässigt när vi får en möjlighet att göra det personligt och ett Lejon gör det väldigt personligt.

Så var är det som vi behöver se…eller rättare sagt vad jag behöver se eftersom det är jag som gör det symboliskt för mig?

Jag är ambivalent i detta. Å ena sidan kan jag se att det är någon som för sitt eget höga nöjes skulle dödar något som många ser som heligt. Lejonet med det stora hjärtat, som vill leka men som också vill synas och med en kunglig glans skrida fram. Någon som alla kan se och respektera. Den stora.

Är det dags att inse att vi inte kan idealisera något eller någon? Alla har vi samma värde. Men….det kanske också är en varning för att vi låter de som följer sitt inte så goda ego förfölja och skada de delar av oss skiner?
Är det en stor varning för att bara för att vi kan göra något betyder det inte att vi behöver göra något?
Behöver vi påminna oss om att vi behöver tänka efter före? Mer anamma egenskaperna hos oss själva som gör att vi kan kika in i framtiden på vilka konsekvenser våra handlingar skapar?

Vår girighet (jägaren) kanske driver oss till att handla på ett sätt som inte på något sätt har med vår överlevnad att göra. Har vi nått den punkt där detta är så uppenbart att det är löjligt nu?!
Eller har vi nått den punkt där vi verkligen ser att vi inte klarar av att ta till oss det som händer på vår jord, vi lägger våra reaktioner på ett enskilt djur istället för att se vilken ondska som människan använder jorden på alla sätt och vis för sitt eget syfte?

Behöver vi också fundera över det faktum att det nu är stor risk att alla Lejonets Cecil avkommor kommer att bli dödade av de andra hannarna?  Hur ser vi egentligen på de som kommer efter oss? 7 generationer framåt säger vissa traditioner att vi behöver bära med oss i tankar och i handlingar.
Om vi låter en del av vår personlighet dö, identitet, hur påverkar detta de som kommer efter oss?

Detta och mer därtill funderar jag på när det gäller Lejonet. Och kanske är det så att detta är “Once in a Blue Moon”. Kanske är detta chansen att välja att se hur vi verkligen är? En möjlighet för oss att använda Vattumannens rationella sinne för att fundera på vad det är som gäller för oss härifrån och framåt.

I allt det finns det också något i detta raseri och det hat som riktas mot jägaren. Hur agerar vi egentligen och vilket ansvar har vi? Kan vi verkligen med gott samvete kasta den här stenen på jägaren? Om vi plockar bort händelsen från just Lejonet Cecil så tycker jag att det finns en uppenbar symbolik i hur vi väljer att ställa oss utanför ansvar och peka finger mot någon annan.

Ja, det här är lite tankar som kommer från mig om det som vi kan spegla oss i vår vardag. Det finns alltid något som kan lära oss något eller hur?

Ha en underbar fullmånekväll.

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman