Under årens lopp har jag flera gånger fått frågan vad man ska göra när man befinner sig i någon form av tillstånd där ingenting händer. Häromdagen kom jag att tänka på detta igen när jag tänkte eller snarare kände igenom den situation jag själv befunnit mig under den sista tiden.

Jag har alltid sagt att det är just när man upplever den där tomheten, när kroppen och sinnet är rastlös, det är då som det händer som mest. Är det inte så att när man plötsligt upptäcker att man inte är kvar i den där fasen, ja då har man plötsligt en ny syn på omgivningen, nya tankar och helt enkelt ett nytt perspektiv?
Som larvens väg till fjäril. Helt innesluten utan kontakt med något, tillsynes orörlig, händer det massor. När puppan brister kommer det upp något helt annat än det som kröp in. Eller rättare sagt det har skett en transformation, det som varit finns fortfarande kvar även om vi nu ser det som något annat.
Och så är det många gånger för oss också, vi känner och tänker på ett sätt när vi går in i puppan och när vi kommer ut har vi omvandlat det till något annat.

Jag brukar se det som att det som vi kan kalla larvstadiet är en del som vi lägger i vår underjord, långt djupt i vårt undermedvetna lagras det där. Hur vi sedan ser oss själva beror på hur vi accepterat vårt larvstadium. Vill vi inte veta av den delen alls, tycker det är anskrämligt och gärna blunder för den delen, ja då kan vi få en tuff tid som fjäril.

Kanske är det en aning långsökt för många att få ihop den historien med att vara i gränslandet och med livmoder och grav men för mig finns det en hel del känslomässiga likheter.
För mig har myten varit till stor hjälp när det kommer till processen att förstå och acceptera och då gäller detta egentligen alla typer av förändringar. Och jag kan nog tycka att jag har tur som har myterna till hjälp, eller min erfarenhet att arbeta med mig själv och andra, både känslomässigt och psykologiskt. För läkarvården har enbart sett till den fysiska läkningen och inte på något sätt nämnt någon form av psykologisk hjälp när det gäller min sista erfarenhet av att befinna mig i gränslandet.

I myten om Persefone, dotter till Gudinnan Demeter, blir hon kidnappad av Guden Hades, underjordens Gud. Plötsligt och helt utan förvarning blev hon kidnappad en dag när hon var ute och njöt av alla de vackra blommorna i naturen.
Och precis så kan det upplevas när vi råkar ut för något väldigt omvälvande. Det kan vara en livshotande sjukdom, en olycka, dödsfall eller liknande som gör att vi dras ner till något som kan liknas vid underjorden. Ena stunden njuter vi av livet och i nästa befinner vi oss i fullständigt mörker.

Vi befinner oss i en omgivning som vi inte befunnit oss i förut, allt är främmande och framförallt skrämmande. Maktlösheten kan lätt börja sätta bo i oss och vi uppfattar Hades som vår fångvaktare ända tills döden kommer för att hämta oss.

Och här någonstans kan vi lätt falla för frestelsen att känslomässigt falla till föga för maktlösheten.
Tittar vi vidare på myten om Persefone så ser vi snart att hon till en början är helt förskräckt över att befinna sig där tillsammans med Hades. Hades å andra sidan är djupt förälskad och gör allt vad han kan för att få Persefone att besvara hans känslor. Något han inte lyckas med, åtminstone inte till att börja med. Persefone saknar sin mor Demeter alldeles vansinnigt mycket. Hon har i hela sitt liv varit beskyddad från alla erfarenheter som skulle ha inneburit någon känslomässig turbulent. Hon har ägnat sin tid med att roa sig med nymfer och njuta av naturen. Ju längre tiden går i underjorden desto mer avstånd får hon från sin moder och börjar då också upptäcka andra känslor. Hon börjar plötsligt se saker ur ett annat perspektiv och inte bara genom sin moders ögon.
Under hela tiden har hon vägrat äta något i underjorden, av rädsla, straff eller om det var så att hon visste att om man åt något i underjorden var man tvungen att för evigt stanna där, är svårt att avgöra. Till slut var det i alla fall så att Hades var tvungen att släppa taget om Persefone på grund av att Gudnnan Demeter, som också styrde över gröda och naturen, sörjde så mycket att hon inte tillät någon gröda växa på jorden. Innan Hades lät Persefone följa med Hermes, som både var budbärare och vägvisare, upp till sin mor igen bjöd han henne på några granatäpplekärnor. Detta var något som Persefone tog emot, vilket i slutändan innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden en del av året. Den del som Persefone nu tillbringar i underjorden är den tid vi kallar för vinter.

Under en period kan vi lätt hamna i den situationen att vi ger upp, vi anpassar oss till mörkret och ser det som att detta kommer att vara vårt hem hädanefter. Där jag befinner mig nu känner jag igen mig i Persefone. Plötsligt hände något som jag inte var förvarnad för och jag befann mig i gränslandet. Med läkarnas hjälp tog jag ett steg tillbaka och jag befinner mig nu på livets sida. Fortfarande i mörkret behövde jag välja om det mörkret befann sig i en livmoder eller om det var i en grav.

Jag skulle lätt kunna välja graven eftersom den vård vi får idag enbart är inriktad på den fysiska delen. Tyvärr tror jag att det är på samma sätt för många som haft någon form av traumatisk upplevelse. Vi ser till den fysiska och inte den psykiska, åtminstone inte samtidigt och vi ger det inte samma värde. Utav Jean Shinoda Bolens böcker lärde jag mig att ordet “kris” bestod av två olika element, fara och möjlighet. (Antikt Kinesiska)

Jag väljer idag att se nuet som en möjlighet, som en livmoder istället för en fara, en grav. Även om jag fortfarande befinner mig i underjorden så vet jag att delar av mig kämpar för att få upp mig till ytan. Min inre moder kräver min närvaro, jag behövs för att det ska växa och gro. Jag väljer att inte ge efter för rädslan, jag väljer att andas istället för att hålla andan. Jag accepterar att det som har hänt har hänt och jag väljer att se vad som händer utan mellanhänder. Jag väljer också att tro att det som kommer ut ifrån detta kommer att visa sig vara den vackraste fjäril någonsin. Även om jag kan tycka att inget händer så vet jag att min själ pratar med mig, ser till att jag vandrar på rätt väg och visar riktningen.

Jag är övertygad om att vi alla har något att lära när vi vandrar i vår egen tomhet. Någonstans där finns livet och någonstans där i tomheten skapas det som ska bli en gång.