Spännande tecken att undersöka, kräftan. Kanske tycker jag så för att jag spontant vill placera kräftan med Artemis eller med någon annan mångudinna men enligt den hellenistiska zodiaken hör kräftan ihop med guden Hermes. Och Hermes i sin tur skulle visa sig höra ihop med månen. Det är minsann kul att gräva ner sig i texter även om jag ibland får svårt för att begränsa mig. Det är mycket som är intressant. 🙂

Hermes är alltså den gud som styr över kräftans tecken som startar upp den 21 juni fram till den 20 juli. (Kan vara olika beroende på vilken kalender man följer)

Den naturlag som Hermes styr över är Rörelse inom den gudomliga sfären. Naturlagen är inte naturen själv utan en funktion inom naturen.
Det är de lagar som styr naturens karaktär och dess utveckling, i synnerhet utvecklingen av själen enligt Hellenismos ( som antikens religion heter i Grekland ).

Naturlagarna är starka krafter, egentligen är de Gudar, men de är opersonliga gudar. Människorna har svårt för att arbeta eller förstå dessa opersonliga gudar och är därför mer benägna till att kommunicera med “varelser” som har medvetande. På grund av detta är det fördelaktigt att en personlig gudom  har herraväldet över en naturlag och detta har de Olympiska gudarna som är tolv till antalet.
Dessa Gudar och Gudinnor har ett medvetande och kan kommunicera med människorna och förklara vad naturlagarna innebär, de är väktare av naturlagarna.
Var och en av dessa naturlagar representerar en väg som den gudomen arbetar med för att hjälpa själen att utvecklas.

 Kräftan och Hermes

Johfra’s bild som du ser här till höger är full av symbolik som alla på något sätt tillhör kräftans tecken. Som du ser finns Artemis som är mångudinna med i bilden men det finns även andra bilder som nyanserar eller lägger till något helt annat. I den zodiak vi känner till idag är det ju Månen som är den som styr över kräftans tecken vilket innebär att det inte är så konstigt att man tar in en mångudinna också.

 

Längst ner i bilden, ungefär i mitten kan du se en skalbagge (scarab) som rullar en pärla. När man börjar leta lite runt kräftan och dess ursprung hittar man ganska snart mycket forskning. Över huvud taget finns det väldigt lite fakta om denna stjärnkonstellation och i de ursprungliga zodiakerna, skapade i Egypten som inte hade någon närhet till kräftan, fanns däremot den heliga skalbaggen med. Scarab eller helig skalbagge var i Egypten en symbol för återuppståndelse tillsammans med höken (som var en symbol för Hermes).  Hermanubis, eller Hermes, med ett huvud som en ibis eller en hök placerades som en symbol för det tecknet som nu är förknippat med kräftan. Inte heller finns kräftan med i andra traditioner även dessa tidiga sådana (400BC).

För dig som känner igen figuren med ett huvud som en ibis som Toth så har du alldeles rätt. Toth, Hermes och Merkurius är namn härstammade från samma gud.

 

Initierade och invigda Egyptier kallades för scarabs på grund utav att de bar med sig ägget för sin återfödelse. Det får mig att fundera över Johfra’s meditationsbild, för visst kan pärlan liknas även vid ett ägg? Alla Johfra’s zodiakbilder har uppstått efter att han gått in och mediterat över symbolen.

 

På en kista under Romartiden, första seklet, har man hittat en ritning av den Egyptiska gudinnan NUT och där finns också de 12 tecknen inristade runt henne + scarabeer. Det verkar alltså som att kräftan är införd först långt senare eftersom original zodiaken är äldre än detta.

Det finns mycket mer att gräva ner sig i bland annat lite intressanta historier om hur Druidernas sätt att röra sig sidledes förknippas med kräftan, eller hur viktigt det var med cirklar för dem och hur dessa förknippas med kyrkor och detta i sin tur förknippas med Hermes och hur han i vissa traditioner ses som en präst. En del forskare vill också identifiera Hermes som “Grand Master” inom magik traditionen.

Vad kan vi mer hitta på Johfra’s bild av kräftan som påminner om Hermes?
Längst ner i bilden har vi ett par händer som grabbar tag i juveler och visst är det så att Hermes anses som beskyddare av tjuvar. Han är en av de mest omtänksamma och beskyddande av gudarna vilket också sträcker sig till tjuvarna. Faktum är att han själv enbart var några få timmar gammal när han stal Apollos heliga kreatur. Han satte också skor på dem…bakochfram. Han offrade två av dem och gömde resten i en grotta. Han tog sedan kohud runt ett sköldpaddeskal och satte tarmar tvärsöver, två horn genom de hål där sköldpaddebenen varit fullbordade det hela, han hade skapat lyran.

Apollo sökte efter sina kor men hittade de ingenstans (skorna var ju bakochfram), en gudomlig ingivelse visade honom till platsen där Hermes befann sig och Apollo vände sig till sin mor Maia. Det hjälpte föga eftersom Maia bara pekade på Hermes som låg i sin vagga. Apollo lät sig dock inte luras utan gick vidare med Hermes till Zeus. Hermes förnekade först men när ingen ville tro på honom var han tvingad att ge tillbaka korna till Apollo. När detta pågick upptäckte Apollo lyran som Hermes hade skapat och blev så förtjust i den att han bytte till sig den för de kreatur som fanns kvar. När Hermes nu förde iväg sin hjord så skapade han en herdepipa för honom själv, en herdepipa som Apollo också blev förtjust i. Han bytte till sig även denna och Hermes fick då gåvan av sia med hjälp av småsten och Apollos gyllene stav. Staven var en caduceus, en stav med två ormar hopslingrade.

Som ni märker finns här en naturlig koppling till att Hermes skulle beskydda tjuvar, kopplingen till att vara en trickster kan du säkert också se men också till att vara en beskyddare av köpmän, handel och kommers.

För att komma tillbaka till händerna som grabbar tag i juvelerna visar det även ett annat drag som är associerat till kräftan, att hålla fast vid saker. Vid saker, vid minnen och vid människor. Kräftor har gjort sig mer eller mindre kända för att ha svårt för att släppa taget och det brukar vara något som en del av dem får tänka på.

Kistan på bilden är även detta något som hänvisar till att spara, att spara på rikedomarna, inre såväl som yttre. I min värld fungerar även slottet/fästningen som finns till höger i bilden på ungefär samma sätt. Slottet hänvisar även till hemmet, hur viktigt det är för en kräfta. “Mitt hem är min borg” passar verkligen in på detta tecknet.

 Hermes ansågs också vara en psychopomp, alltså en budbärare mellan människan och gudarna och han kunde också röra sig ner mellan skikten, till underjorden och de döda. (På så sätt liknar han alltså gudinnan Hekate) Det är inte bara som psychopomp som Hermes är associerad med månen, man säger också att han är pigg på nattliga amorösa äventyr och drömmarna tillhör hans domän. Shapeshifting, att byta skepnad tillhör Hermes egenskaper precis som det tillhör månen.

Hermes är också den av Olymperna som stod närmast människan, han var deras vän, deras väktare, försvarare och guide. I mångt och mycket så styrdes Hermes av sin medkänsla och han betraktas också som den mest omhändertagande av alla. Kräftans samhörighet med vatten och känslor finns även inom Hermes natur vilken också är förknippad med det icke-heteronormativa sexualiteten. (Hermes fick exempelvis Hermafrodite, tvåkönad, tillsammans med Afrodite) På det stora hela kan man säga att när det kommer till elementet vatten, till kärlek både romantisk och på annat sätt, att ta hand om samhället och att skapa det då är det Hermes vi söker.

Det finns väldigt mycket berättelser om Hermes men tyvärr ganska lite om kräftan.

En myt handlar om ett av Herkules stordåd. En jättelik krabba skickades till Herkules för att döda honom. Krabban lyckades dock bara att stinga till honom och Herkules trampade helt enkelt krabban till döds. Så enkelt var det.

Det finns ju dock inget i kräftans tecken som säger att det skulle vara en skicklig krigare men däremot att kräftan skyddar de som den har kär till varje pris. Att skydda och att försvara behöver inte betyda attackera och en kräfta är väldigt duktig på att dra sig tillbaka in i sitt skal som en försvarsåtgärd. Deras sätt att sidsteppa blir även detta ett sätt att glida undan utan att konfrontera.
I vilket fall som helst så säger myten att Hera tyckte synd om krabban och därför satte den på himlen som ett stjärntecken.

En annan myt som jag hittade tycker jag säger lite mer om de egenskaper som kräftan bär på. Från Delphi skrifterna.
En jättekrabba vid namn Crios hade som uppgift att vakta sjönymferna i Poseidons rike. Han var enorm och stark och Poseidon själv hade gett honom odödlighet.
När monsterguden Typhon terroriserade Olympos gudar gjorde Poseidon som flera av de andra gudarna, vilket var att gömma sig. Han lämnade Crios med ansvaret att vakta över nymferna. Crios tog sitt uppdrag väldigt seriöst och bokstavligt och släppte inte iväg nymferna längre än att han kunde se dem.
Efter ett tag blev nymferna rastlösa och de var övertygade om att de inte hade något att frukta från Typhon så de flydde ut till det öppna havet.
Crios kunde inte jaga efter dem själv eftersom han också behövde vakta över de nymfer som var kvar så han tog hjälp av en enorm bläckfisk som hette Vamari. Han visste inte alls att Vamari (vars namn senare översattes till Vampire Squid = Vampyr bläckfisk) hade onda avsikter. Vamari letade upp nymferna och slukade dem.

När han kom tillbaka till Crios så sa han att trots att han letat överallt så kunde han inte finna de saknade nymferna. Crios visste att han ljög och attackerade honom. De slogs i timmar ända tills Crios vann. Crios, krabban hade dock fått allvarliga skador och blev svårt handikappad efter striden. Eftersom han var odödlig fick han leva med dessa smärtor.
När Poseidon återvände så såg han det mod som Crios visat och befriade honom från sina smärtor och satte honom på stjärnhimlen som konstellationen kräftan.

Den historian påminner lite om pärlan från Johfra’s bild. Pärlan som egentligen genom sin existens är symptom på en sjukdom. Det är ju när en främmande kropp tränger in i ostronet som det reagerar. Det kan vara ett litet sandkorn, en liten sten som genom sin existens i ostronet gör att ostronet täcker det mer och mer med pärlemor för att runda av och slipa ner för att lindra smärtan från detta främmande föremål. Kan man säga att genom lidande blir det en vacker juvel?

Och kanske är detta något att tänka på för en kräfta? Att vilja spara, att vara mer i historien än i framtiden, att lida för att det ger en förståelse. Kräftan är så känslig och så sidsteppande att det är lätt hänt att de sparar på oförätter och slipar och slipar på dessa i sitt sinne.

Kräftan har också blivit kallat för “Gate of Men” där själar blir födda till en mänsklig form och i den Egyptiska mytologin så är scarabeaus en skalbagge som rullar sin dynga till bollar och sedan bär sina ägg där. (Jämför med Johfra’s bild och pärlan som scaraben rullar framför sig)
Hieroglyfen av en scarab sägs ha två betydelser, skalbaggen själv är en, och den cykliska naturen är den andra. Scaraben är en symbol för odödlighet och återfödelse.

På sätt och vis kan jag tycka att kräftan hör ihop med detta ovan i och med associationen modern och även minnen och historien. Här kommer även Hermes in och förutom alla de övriga associatiorna såsom psychopomp, drömmar och guide så också med egenskaper som ex, kommunikation och som skapare av skriftspråket. För visst innebär skriftspråket också något som rent symboliskt blir både återfött och odödlig?

Rundar av nu med tanke på att det kommer fler tillfällen att skriva om både Hermes och om kräftan.