Jag kan vara din pläd.
Vagga dig trygg. Långsamt
och varmt kan du
försvinna
med mig runt omkring dig.
Jag håller dig, lugnt och
stilla. Mitt inre blir mjukt
upplöst och som handen
som för dig över.
Vila i mig och jag bär dig.
-Malou
Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman En dröm – så börjar pilgrimsresan mot den kvinnan som är jag.
Jag sätter mig rakt upp i sängen. Jag vet att jag drömt och jag vet att jag drömt något viktigt. Jag har haft ett möte, viktigt för mig och viktigt för andra.
Jag vänder mig om, tar upp papper och penna och börjar skriva.
Och jag sitter där och låter orden falla in i mig. Ord som har kristallklara toner och skiner starkt. Är det att bli fylld av den heliga anden? Jag vet inte, jag skulle vilja beskriva det som att bli fylld av mig, kanske är det min heliga ande.
Jag är för ett ögonblick kärlek och inget annat än kärlek.
Detta magiska ögonblick som inte låter sig berättas men som inte gör något annat än att ropa ut sin glittrande ton.
Och jag sitter där fylld men tom. Och jag sitter där med ögon som ser bakom och öron som lyssnar bortom.
Ögonen sluts och jag låter mitt sinne fyllas av bilder, bilder av den unga flickan som älskar livet stötvis. Bilder av ängen med högt sommargräs, av det gamla knotiga men ack så stolta trädet, av vinden 
som modigt stryker mot flickans hår. Vinden som får henne att sträcka ut hennes armar och virvla runt. En plötslig glimt och hon stannar till. Vid ängens kant, precis där vid skogsbrynet står den still.
Vacker , stolt och vild. Vargen. Den gamla. Silverstråna som är upplandade i det svarta lyser som stjärnorna på himlen när solen träffar pälsen. Vargens mörka ögon tycks bli ännu mörkare när de möter flickans.
Ögonens möte skapar en väg, vägen som endast ses av de seende.
Det är kärlek och jag känner igen. Jag är hemma. Hemma i separation och i helhet. Samtidigt.
Jag, som är jag med min heliga ande liggande i sängen. Jag som sluter ögonen och som är flickan som hälsar naturen med sin glädje. Jag som är flickan som är vargen, som skapar vägen.
Och nu kan jag berätta det som behöver berättas för att lämna det tomt.
För vi behöver berätta oss fria, för att kunna skapa oss själva på nytt. Om och om igen.
Och jag är i kärlek tills jag älskar. Och där förändras det. Inte omärkligt men försiktigt. Den har samma grund men färgas av olika nyanser. Att jag älskar har helt enkelt en annan ton.
Jag älskar med alla mina minnen och erfarenheter inom mig, vilket gör mig skör. Skör för egot skulle man kunna säga. Egot som har vandrat med mig sedan jag var i den åldern då den fastnade på mig. Egot som på inget sätt enbart är förkastligt utan som till en stor del varit det som skyddat. Men idag gör mig egot skör den får mig att skydda och värna mina rädslor.
Rädslor som föddes för längesedan och som handlar om att förlora.
Förlora något som är viktigt trots att vetskapen finns om att det är viktigare med den äkta sanningen.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman Afrodite, förmodligen inte en Gudinna som man först förknippar med kommunikation. Men för mig hör hon i allra högsta grad ihop med kommunikation. Kommunikation och kreativitet.
Jag har alltid varit djupt fascinerad av historia, arkeologi och myter. I min utbildning till symbolterapeut kom jag ännu djupare i min kontakt med myterna och framförallt med de Grekiska Gudinnorna. Varje Gudinna har sin arketyp, egenskaper som vi lätt kan applicera på oss själva. Afrodite är den Gudinnan som kan ge en djupare insikt, inte bara om kvinnans sensibilitet och sexualitet, utan även om hur vi kan kommunicera.
Gudinnan Afrodites medvetande är fokuserat men ändå mottagande. Kanske kan man säga att det är en aning likt en förälskelse. Jean Shinoda Bolen jämför Afrodites speciella medvetande med teaterljuset. Det ljus som lyser upp en hel scen.
“Detta speciella ljus hjälper oss att bli känslomässigt hänförda av en symfoni, att påverkas av en pjäs eller av en talares ord. Känslor, sinnesintryck och minnen aktiveras inom oss som ett svar på det vi ser och hör.”
Afrodites förmåga att både vara sårbar och osårbar hjälper till i en kommunikationssituation. Att vara fokuserad, vara engagerad och samtidigt bibehålla en viss distans så att man inte förlorar sig i sin egen känsla. När distansen går förlorad är vi inte längre den empatiske lyssnaren längre.
Att lära känna Gudinnan Afrodite, att ta till sig hennes energi är att omfamna sig själv.