Fullmånen i kräftan och vi pratar om tecknet där månen hör hemma.

Månen själv är den som håller sina vakande tentakler över kräftans tecken. När nu månen knackar på dörren blir det alla de välkomstbeteenden som vi kanske upplevt i familjen själv eller så har vi sett dem i de typiska familjefilmerna.
Alla pratar i munnen på varandra, kramar om, fnissar och gråter en skvätt. Men även det typiska brummandet och den försiktiga klappen på ryggen av någon man egentligen är “ovän” med inklusive de sneda blickarna från den som man ordentligt är i luven med.

Allt är mycket helt enkelt, både av glädje, sorg och ilska. Och allt handlar om hemmet med allt vad det innebär.

Hemmet som ska vara trygghet och säkerhet. Hemmet där vi ska kunna vara och/eller hitta vår balans. Den upplevelse som vi under hela vårt liv strävar efter. Oavsett om vi någon gång har haft den eller ej.

Efter ett tag går vi omkring i det här stimmet och stojet. Så otroligt härligt o roligt att återses igen. Mycket att prata om och ta igen. Alla snurrar runt överallt. Det finns mycket att visa och alla ser inte utan är upptagna med att prata med någon annan och då behöver vi visa igen. Rösterna surrar och skratt höjer volymen men jämna mellanrum.

Och plötsligt står vi där i köket och funderar på vad som hände. Vi älskar denna rörelse och vi älskar vår familj men egentligen just nu skulle vi bara vilja ha den upplevelsen där vi sitter alla lugnt o stilla vid brasan och alla lyssnar på en person i taget. Vi vill ha det där som är mysigt, hembonat och alla ler…inte hysteriskt på något sätt.

Och nu just i den här stunden kan fullmåneinsikten ramla ner…det är inte omständigheterna som gör det stressigt det är vårt sätt att se på det eller med andra ord..vilken föreställning vi har av hur det ser ut när det är tryggt och lugnt.

Vad är det som gör att vi låter allt det materiella eller yttre hindra oss från att uppleva den inre frid och trygghet vi vill ha? Vad är det som gör att vi låter en skapad bild vara det som bestämmer när vi är trygga eller ej?

Fullmåneinsikten handlar om att det inte finns något som ligger i vår väg att finna detta inre hem eller den trygghet vi längtar efter. Vi ser inte att vi låter vår omgivning vara vår spegel. Om vi bara tillåter oss själva kan det också vara så att detta virrvarr av händer, fötter, skratt o gråt är vägen in till den lättnad vi får när vi hittar vårt inre centrum, vårt hem. Precis som yttre ljud när vi mediterar kan vara ett verktyg för att komma djupare i kontakt med sig själv.

Med kräftan kommer behovet av att omge sig med “familj” och “trygghet” och kanske då också med behovet av att hålla fast vid det som varit, hålla fast vid minnen och hålla fast rent generellt av allt som skulle kunna ge lite säkerhet i livet.

Att hålla fast kan även vara ett sätt att växa. Vi väljer alla ett sätt som vi lär oss på, ibland mer eller mindre smärtsamt naturligtvis. Ett kräftbeteende skulle nu i fullmånen kunna vara att hålla fast i något som är känslomässigt smärtsamt. Att älta samma sak om och om igen skulle kunna påminna oss om beteendet av den organism som småningom blir den fulländade pärlan. Det skaver och skaver inne i ostronets skal, fram och tillbaka för att till slut vara denna vackra glimrande pärla.

När fullmånen blir speglad av kräftan kan den få oss att bli en aning överdrivna i vårt beteende och det gör att det kan bli ett överflöd av känslor, eller överflöd av ord eller tvärtom inga ord alls (vilket är överdrivet det också). Det innebär att om vi fortsätter att älta, om vi fortsätter att skava och inte öppnar det här ostronet och ser vad det har blivit av det, då har vi missat något. Vi har fastnat i det där yttre perspektivet och inte låtit oss själva förstå att vi behöver se saker ur ett annat perspektiv.

Vi skulle kunna, om vi är lite alerta, få ögonen på vad det är i vår personlighet som ligger under ytan eller som är framme i vårt vardagsliv som lätt kan bli överdrivet just nu.

Med fullmånen i kräftan kan vi plötsligt upptäcka att vi verkligen tillhör det där vattenelementet, eller så upptäcker någon annan det om vi är för mycket inne i dynamiken. Vattnet kan spegla sig i allt som dyker upp och det gäller sannerligen kräftmånen också. Känsligt och intuitivt kan den plocka på sig de mesta och när man känner igen något, ja då kan fördämningarna brista. En kräfta kan lätt finna att den agerar kurator eller psykolog. En kräfta behöver “ta hand om” för att må riktigt bra och detta kan plockas fram hos oss själva när månen nu är som intensivast. Det finns också en risk med att vi speglar oss i andra så till den mildra grad att vi inte vet vilka vi själva är längre precis som det finns risk att vi tappar bort oss själva på grund av att vi agerar som om våra axlar är till för alla andra att gråta ut på.

Du kan läsa mer om kräftan och Hermes som är den som styr tecknet enligt den Grekiska Hellenistiska zodiaken här och även här som handlar om mörkermånen och kräftan.

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Acknowledgements: Bild; Dali, wikipedia