Archives

Halvmåne i avtagande fas

Halvmånen är här och det i sin avtagande fas.

En månfas som på många sätt brukar förknippas med något som man kan kalla för “motstånd”. Man kanske kan säga att allt inte flödar så lätt. Vissa av oss känner inte av det alls medan andra tycker att livet är mest ett enda stort problem.

Jag tänker att det är ganska skönt att det finns dessa avbrott i en cykel. En del gånger flyter allt på, kanske till och med så att man börjar uppleva det som om det aldrig händer något, lite stiltje. Andra gånger är det den ena saken efter dan andra som ställer sig i vägen, inget fungerar som det ska.

Personligen tycker jag att dessa stunder av motstånd kan vara bra, jag tror att vi växer i dessa stunder. Motstånd gör att vi behöver tänka och förhålla oss på ett annat sätt. Motstånd innebär inte att vi behöver ge upp på något sätt. Motstånd kan innebära att vi inser att den väg vi går inte är den bästa och det kan också innebära att vi ser att den väg vi tänker gå är den bästa och det är de eller det som förhindrar är kvar i något som inte är bra för någon. Eller att de/det helt enkelt har ett behov av att vara kvar.
I vilket fall som helst så kan halvmånen och den typ av situationer som kan uppstå få oss att fundera på om det vi håller på med är det bästa för oss.

Symboliskt kan man se fullmånen som förlösningen av något, vi ger ut/avslöjar något som vi arbetat för. Efter fullmånen är vi lite i en eufori över detta som vi brinner så för. Nu kommer vi då in i en fas där vi mer vänder oss in mot oss själva istället för att övertyga vår omgivning att det vi upplever som rätt också är rätt. Denna fas gör då också att vi med automatik börjar fundera över vilket resultat det har gett.
Var detta verkligen rätt? Har det gett det som jag hade förväntat mig eller är det på rätt väg mot det som jag vill ska ske?
Vi kan alla behövs dessa stunder av reflektioner för att hamna rätt.

Den här gången kanske det då också handlar extra mycket om just detta. Halvmånen har vågen som tecken och visst är det att väga saker mot varandra. Väger det jämt eller är det den ena sidan som väger över?
Balans helt enkelt.
Balans kan man ju också kalla det som halvmånen står för på sätt och vis. Har vi balans om vi aldrig möter motstånd i livet?
Den Gudinna som styr och ställer över vågens tecken enligt Hellinistiska tron är Hestia. Du kan läsa lite mer om henne här på min sida om du vill veta mer om henne. Hestia, där handlar det en del om fokus, om härden. Den plats som fanns i mitten av våra hem förr i världen. Mittpunkt och balans.

Jag tänker på Justice, på bilden där Gudinnan står med en våg i ena handen och ett svärd i den andra. Svärdet står precis som vågen för balans. Ett perfekt svärd ska kunna balansera på sin spets.

Svärdet är även förknippat med elementet luft, vilket innebär den mentala världen. Tankar och kommunikation. Självklart finns här även associationer till kraft, makt , ära, krig och försvar.
I processen att skapa ett svärd är det nödvändig att använda sig av alla elementen, alltså eld, luft, vatten och jord. Det sista elementet som är viktigt att använda är – anden. Om du inte är balanserad och vet den rätta vägen kan ett svärd vara verktygen för mycket ondska.

Drömmer du om ett svärd kan det handla om att ta tag i den egna kraften, att skära av band, att söka den egna sanningen. men också om beslut, aggression och att agera.
Svärdet har i alla tider haft en stor betydelse, titta på Kung Artur och vilken betydelse svärdet hade för honom. Men även i den verkliga världen har den haft betydligt större betydelse än den har idag då den inte alls används på samma sätt. Ett svärd med dess inskription kunde vara en oerhört viktig symbol för en hel familj och dess ätt. Svärdet fanns i många ritualer och idag har den kanske bara en funktion i en ceremoni. Men den finns i vårt sinne och den kollektiva arketypiska världen påverkar oss hela tiden, så det är fullt möjligt att den kan uppstå i våra drömmar.

Vad du behöver vara uppmärksam på är i vilket sammanhang du använder ett svärd, varifrån fick du det och din känsla inför det. Kanske är det just detta som har en betydelse här och nu?

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2018 Malou Thorman

Stenhuggaren

Stenhuggaren

Det var en gång en stenhuggare, som var missnöjd med sig själv och med sin ställning här i livet.

En dag gick han förbi en förmögen köpmans hus, och genom den öppna grinden såg han många vackra ägodelar och betydande gäster. ” Vilken makt den köpmannen måtte ha!” tänkte stenhuggaren. Han blev mycket avundsjuk och önskade att han kunde bli sådan. Då skulle han inte längre behöva leva en vanlig stenhuggares liv.

Till sin stora förvåning blev han plötsligen köpmannen och åtnjöt större lyx och mer inflytande än han någonsin hade drömt om, och han blev avundad och avskydd av dem som var mindre rika än han själv. Men kort tid därefter kom en hög ämbetsman förbi i en bärstol, åtföljd av tjänare och eskorterad av soldater, som slog på gonggong. Alla, hur rika de än var, måste buga sig djupt för processionen. “Så mäktig den ämbetsmannen är!” tänkte han. “Jag önskar att jag kunde bli en hög ämbetsman!”.

Och så blev han det, och han bars omkring överallt i sin brokadklädda bärstol, och han fruktades och hatades av alla människor runt omkring, som var tvungna att buga djupt för honom då han passerade. Det var en varm sommardag, och ämbetsmannen hade det allt annat än trevligt inne i den instängda bärstolen. Han tittade upp mot solen . Den sken stolt på himlen, opåverkad av hans närvaro. “Så mäktig solen är!” tänkte han. “Jag önskar att jag kunde bli solen!”

Och så blev han solen, och han sken hett ner på människorna, och han förtorkade fälten och förbannades av bönder och arbetare. Men ett jättestort mörkt moln gled fram mellan honom och jorden, så att han inte längre kunde lysa på allting där nere. “Så mäktigt det där ovädersmolnet är!” tänkte han. “Tänkt om jag kunde bli ett moln!”

Och så blev han det, och han dränkte åkrar och byar, och alla röt åt honom. Men snart fann han att han föstes undan av någon våldsam kraft, och han förstod att det var vinden. “Så mäktig den är!” tänkte han. “Jag önskar att jag kunde bli vinden!”

Så blev han vinden och blåste bort tegelpannor från taken, ryckte upp träd med roten och hatades och fruktades av alla där nere. Men efter en stund stötte han emot något som inte ville flytta på sig, hur kraftfullt han än blåste på det – ett väldigt, upptornat stenblock. “Så mäktg den stenen är!” tänkte han. “Jag önskar att jag kunde bli en sten!”

Och så blev han då en sten, kraftigare och mäktigare än något annat här på jorden . Men som han stod där, hörde han ljudet av en hammare som drev en mejsel in i den fasta klippan, och han kände hur han förvandlades. ” Vad skulle kunna vara mäktigare än jag, stenen?” tänkte han. Han tittade ner och såg långt under sig en stenhuggares gestalt.

~Kinesisk historia~

Dörren

Dörr Dagens tanke handlar om dörren.

Dörren som symboliskt kan ha en sådan stor betydelse. I dag växer månen, steg för steg blir den mer synlig för oss och med detta blir också våra steg mer och mer synliga för oss själva.

Vi kan börja se vart våra steg leder och vi kan urskilja vilka dörrar vi har framför oss och kanske även vilka dörrar vi har bakom oss. För vi har fortfarande inte kommit så långt bort att vi inte kan vända oss om och se hur den dörr såg ut som vi gick in genom eller kanske till och med, ut från under mörkermånen. För där och då kunde vi ana, vi förstod inte allt, men vi “visste”. Åtminstone trodde vi att vi visste.

Kanske en del av er som läser detta är bekanta med den Bergsmeditation som finns? En verktyg för både personlig utveckling såväl som medial utveckling. (Vilket det sistnämnde också kräver personlig utveckling i och för sig). I vilket fall som helst så är detta för mig två olika sätt att arbeta med mig själv och även om själva tillvägagångssättet är detsamma i de mesta av stegen så är det för mig två helt olika upplevelser. Och för att komma till saken så är också ingången/utgången från ängen (där meditationen startar) helt olika.

Grinden/dörren ser helt olika ut beroende på vilket fokus jag har på meditationen. Alltså olika dörrar.

Jag kommer då att tänka på C.S. Lewis berättelse om “Narnia”, vilket i sig får mig att le stort då jag inser att dagens måntecken är Lejonet.

I de olika berättelserna får dessa barn som är med om alla dessa äventyr stiga in/ut genom lite olika typer av dörrar för att uppleva något annat. Något stort och något fantastiskt öppnas upp för dem. Hemska och underbara händelser om vartannat precis som det är när vi växer både på insidan och utsidan. Dörrarna ser lite olika ut och de leder även till olika landskap och historier.

Aslan som är lejonet i C.S Lewis böcker betyder faktiskt lejon på turkiska, och Aslan är en av huvudpersonerna i böckerna, Aslan är skrämmande men också kärleksfull och omtänksam. Aslan har makt och Aslan visar vägen. Aslan visar sig alltid när barnen verkligen är i stort behov av hjälp och många gånger är det Aslans magiska verktyg som blir till en hjälp på vägen.  På många sätt visar C.S Lewis att Aslan symboliskt är något stort, mäktigt och något som vi alla har inom oss. Inom oss men ändå på något sätt något som finns utanför oss.

Utanför för att vi har svårt att anamma att denna mäktiga och storslagna kraft/makt är något vi själva bär på. Och just denna kraft är något vi i denna månfas verkligen kan få syn på och ta till oss. I samma stund behöver vi också ta till oss  både de starka och svaga sidorna av denna kraft, eller rättare sagt, hur vi kan använda oss av den. Vi kan använda den för att visa upp oss med syftet att visa omvärlden hur starka vi är och vi kan använda den med syftet att för oss själva visa hur starka vi är. Lejonet kan vara bra på båda.

Och vad är detta för kraft då? Lewis lejon menar många tolkare är symbolen för Gud, för Ljuset. Och kanske är just denna kraft som både är så skrämmande och samtidigt så härlig, en andlig kraft. Vad vi väljer att kalla den är väldigt personlig tycker jag, där det inte finns några rätt eller fel.

Nu i den här fasen har vi möjlighet att verkligen se att det vi burit med oss skapar de dörrar vi ska gå ut genom eller in genom. Våra erfarenheter ger oss eller tar ifrån oss möjligheter. En fas som vi skulle kunna tolka som att vi har en möjlighet att se vår karma. När jag lästa Karl-Erik Edris fantastiska bok “I ett annat ljus” för några år sedan läste jag något som jag burit med mig. Han skriver bland annat att vi haft en tendens till att förklara karma och karmalagen som en exklusiv österländsk föreställning. Men så är inte fallet konstaterar han.

 De har i själva verket en tydlig motsvarighet i den kristna eller västerländska tankevärlden. Där kallas karmalagen för skördelagen, och den uttrycks bäst i Galaterbrevet 6:7 som lyder; ” Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.

Vi skördar det vi sått och någonstans behöver vi verkligen inse att detta är sanning. Och kanske kan den sanningen visa sig genom vilken dörr du har framför dig. Jag vet i alla fall att den dörr jag har framför mig säger mig mycket om hur jag ser, tänker och känner inför olika situationer oavsett om det handlar om den personliga utvecklingen eller den mediala.

Om du idag tar och stillar dig en liten stund, föreställer dig en plats där du står på i stillhet i ditt inre och sedan tar och promenerar fram till din grind eller dörr och tittar på den. Hur ser den då ut? Hur känns den?

När jag tar vägen in till den stig som leder mig till min kontakt med “andevärlden” då är min port verkligen en storlagen port. Jag själv är väldigt väldigt liten och precis så är verkligen min känsla inför den storslagenhet som jag känner inför den värld som finns inom mig och den värld som alltid finns men som vi inte alltid ser…kärlekens värld.

 

Alla mina jag – att vara i nuet

Mina-Jag-mindre
Dagens tanke:
Att vara i nuet

Jag sätter mig för att skriva om nästa månfas. En fas som pratar om att vara otålig, att vilja mer och vara allmänt uttråkad. Jag bär fortfarande med mig funderingar över det där med att vara i långsamhet och steget till att vara i nuet är inte långt. Så jag bestämmer mig för att skifta fokus och börjar låta tankarna flyta iväg till att vara i nuet. Bilden ovan kommer nästan omedelbart till mig. En bild och en övning som jag brukar göra då och då och som på något sätt inte alls förknippas med att vara i nuet.

Bilderna på Alla mina jag är ju att vandra iväg till det som varit och inte alls på det som är just nu i denna stund. Men i mina ögon har min dåtid i allra högsta drag med mitt nuet att göra på samma sätt som min framtid har med mitt nuet att göra. Utan dessa är det svårt för mig att vara här menar jag.

Jag tänker att jag behöver vara medveten om vad min dåtid betytt, vad mina erfarenhet har gett mig för ögon, öron och mun. För visst är det min dåtid som ser ut genom mina ögon, min dåtid som formar det jag hör och min dåtid som väljer de ord som kommer ur min mun. Precis som mina tankar, drömmar och upplevelser om min framtid formar de visioner jag ser, vad jag hör och hur jag väljer mina ord. Allt detta är mitt nuet på sätt och vis.

Jag spelar samtidigt musik som jag skriver detta, det strömmar ut musik jag hört förut och min kropp väcks utan att mitt medvetna jag har något att göra med detta. Här och nu föder min kropp mig med känslor och upplevelser. Jag kan inte sätta ord till allt men det formar min stund här och nu. Samtidigt som jag känner här och nu är jag tillbaka till en annan tid och upplever den samtidigt.

Mitt lilla jag som tittar på mig får mig att vilja krama om henne. Redan där och då hade jag erfarenhet av att vilja vara någon helt annan stans än där och då. För mig är det viktigt att veta vad jag bär med mig för att kunna uppleva det som är nu på ett äkta sätt. Om inte det som varit och det som väntar är betydelsefullt så borde ju nuet upplevas på samma sätt för alla…eller?

Hur tänker du om alla dina jag och den betydelse de har för det är ditt nuet här och nu?

I am me.

In all the world, there is no one else like me.

There are some persons who have some parts like me,

but no one adds up exactly like me.

Because I own all of me,

I can become intimately acquainted with me.

By doing so, I can love me

and be friendly with me in all my parts.

I can see, hear, feel, think, say, and do.

I am me and I am okay.

       – Virginia Satir

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Att åka tåg

tåg Dagens tanke:
Att åka tåg

Tidig morgon och jag sitter och väntar på att tåget ska komma in på stationen. Allt är stilla runt omkring denna nationaldag och solen börjar värma bänken jag sätter mig på.
Mina ögon fastnar på rälsen och tankarna vandrar iväg. Det är lustigt det där när tankarna drar iväg med sinnet, plötsligt är man inte längre där man var alldeles nyss. Inte längre i nuet och uppmärksam på det som sker runt omkring och inte heller uppmärksam på det som sker inom. Det är verkligen som att resa i tiden. Våra minnen förflyttar oss till platser vi en gång varit och våra drömmar placerar oss till ställen vi vill vara.

Vilken makt våra tankar har utan att vi ens är medvetna om det.

Tåget kommer in och strax efter att jag satt mig startar det upp och ljudet får mig att le. Jag återvänder snabbt till minnen och nu till trygghet. Samma ljud repeteras om och om igen och visst är det någon form av trygghet, saker som upprepar sig?

Jag tittar ut och ser en avskalad trädstam, snabbt försvinner den igen och nu kommer en spännande stig fram. Jag hinner se att den ringlar sig upp i skogen innan den också försvinner från mitt synfält.
Vilka spännande platser det finns att besöka ändå! Inte nu för nu sitter jag ju på tåget. Ett tåg som följer rälsen, tvingad att stanna där det finns stationer, något annat är inte att tänka på.
Fascinerat följer jag de känslor som väcks inom mig medan jag tittar ut på landskapet som nu sveper förbi. Jag fylls av glädje och frågan är om det inte också är av vördnad när jag ser hur berget höjer sig och speglar sig i sjön vi passerar. Stigar, träd, ängar och en äldre man som böjer sig ner för att plocka upp något från vägen framför ett hus. Nog finns det en tjusning i att passera saker? Det kan väcka en reflektion och en känsla av ödmjukhet precis som det gjorde hos mig nu.

Som symbol kan en tågresa ses som att att vandra mot ett mål tillsammans med andra, en resa där man inte själv kan bestämma var den ska stanna till. Du har förmodligen inte heller valt alla de som reser tillsammans med dig. Du följer med helt enkelt. Ett hyfsat säkert sätt att ta sig fram på, och oftast kan du lugnt luta dig tillbaka och vara säker på att når fram dit du har tänkt utan några större överraskningar. Johfra-Bosschart-Cancer-painting

Åter igen kommer dunket från tåget mig att tänka på trygghet och jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag i samma stund börjar fundera på i vilket tecken månen vandrat in i och kommer på att det är i kräftan.

Kräftan som skulle kunna ha en tendens till att hålla fast vid saker, som gärna vill känna sig trygg. Bilden här bredvid säger mycket om mönster som kräftan skulle kunna ha. Kika lite på vänster sida av bilden, händer som griper tag i det de vill ha. Pärlan som ligger där och steg för steg blir polerad, smärtsamt vacker skulle man kunna säga.

Mina tankar drar iväg med mig och jag tappar vyerna som vi susar förbi och jag inser att jag förlorar ögonblick som kan vara viktiga. Återigen kan jag inte låta bli att le när jag inser att jag återigen har gett mig själv en ledtråd som jag behöver. Vad kan vara mer symboliskt än att åka tåg i det här läget? Tåget som symbol tillåter mig ju faktiskt att susa förbi, att inte stanna till och fördjupa mig, jag kan låta det ena ögonblicket efter det andra lämna mig.

Det finns en styrka att låta saker passera, det är viktigt att enbart notera något utan att just där och då fördjupa sig i det. I vilka andra situationer kan man vara uppmärksam på det som susar förbi utan att stanna till? Inte många. Å andra sidan tillåter också en tågresa oss att just sjunka in i oss själva utan att ta notis om något annat trots att det kanske till och med finns någon så nära oss att armarna nuddar vid varandra.

Återigen har jag hamnat djupt inom mig själv och kanske är det inte så konstigt, månen är trots allt fortfarande mörk även om vi är i nymånefasen. Vi ser inte riktigt det där nya som skapats inom oss, vi kan ana och lyssnar vi noga kan vi höra en ton som lockar oss. Samtidigt vill vi gärna vara i den trygga famnen nu, kräftan som i mångt och mycket står för moderskap och för traditioner. Vi stannar helt enkelt till vid de stationer som finns, vi vet också vart vi ska för biljett till vår destination har vi ju köpt i förväg.

Om vi tillåter oss att titta ut på de landskap vi passerar kan de landa inom oss och väcka något vi senare kan ta oss till.

När jag nu ser mig omkring i vagnen ser jag att det nu har börjat bli fullt av passagerare. Vi vandrar tillsammans på samma väg, en del har samma hållplats andra inte. I samma transport, skenbart lika men precis som pärlan inne i sitt skal är vi alla olika. Det finns inte en pärla som är lik den andra trots att alla har blivit till i det mörker som ostronets skal skapar. Precis som vi alla sitter i samma vagn, på väg åt samma håll är vi alla olika även om vi har blivit till i det mörker vår moders livmoder skapat.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst Johfra more...

Hundar och Hekate

En dröm jag hade fick mig att leta reda på detta gamla inlägg som jag skrev om i min gamla blogg. Har kopierat in den här.

Spännande eftersom den slingrar sig in i ett möte jag hade tidigare i december som precis varit. Vårt inre är verkligen fantastiskt. Lite kul också att jag såg att nedanstående inlägg var publicerat i januari då också fast under 2014.

Doberman-pinscher-6Under en av mina meditationer under denna mörkermåne ( OBS! mörkermånen 2014 )kom Hekates hundar att bli väldigt tydliga.

Två stycken stora svarta hundar stod plötsligt framför mig och bara tittade på mig. Stilla, smidiga och väldigt levande.
Även om de inte rörde sig en tum gav de mig en känsla av aktivitet. De väntade intensivt medvetna om varje rörelse jag gjorde och frågan är om de inte var medvetna om de tankar som for genom huvudet på mig.
Även om jag har vuxit upp med hundar och inte blev speciellt rädd när de dök upp i meditationen så kan jag av åsynen av dessa förstå att många skulle bli rädda.

Det var inga hundar man gick fram och klappade utan tillåtelse precis. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade men plötsligt var det som att det hände något som jag inte var medveten om och båda hundarna la sig ner, lite mer avslappnade i sin sinnesstämning än tidigare.
Jag visste att jag hade fått tillåtelse att röra mig.

Det här mötet fick mig att börja fundera på vad Hekates hundar tillför hennes arketyp egentligen.

I myter och texter om Hekate kan man läsa att hennes närvaro förebådades av ylandet av hundar. Något som förmodligen gjorde de flesta darriga i knävecken.220px-T16.5Hekate

Att man placerat hundar tillsammans med henne är förmodligen ingen slump eftersom hundar inom många olika traditioner var förknippade med underjorden, en ledsagare och en vägvisare för de som hade dött. ( Vilket Hekate är förknippat med )

I Japan ansåg man att hundar hade en psykisk förmåga att känna av “spöken”, i Grekland fanns exempelvis den trehövdade Cerberus som vaktade underjorden och Hades. Det var också spritt över flera kulturer att begrava en hund tillsammans med sin ägare så att den kunde vägleda och vakta även efter livet.

När det kommer till hundar och Hekate sägs det att hundar offrades till henne i reningsritualer. Bland annat så skulle tikar offras i riter som hade med barnafödsel att göra. De trodde att detta skulle underlätta födseln för mamman eftersom en tik födde med enkelhet. ( Hekate förknippas också med barnafödslar )

Hundar sågs då, precis som idag, som väktare, vilket även Hekates roll var och Plutarch ( grekisk filosof född 46 e.Kr) skriver att hundar precis som Hekate har en utmärkt nattsyn. Han menar även att skällande hundar skrämmer nog inkräktare men de är kärleksfulla och lojala till de som de vaktar. Plutarch menar att hunden symboliserar den bevarande, vakande och filosofiska livsprincipen.

Hunden är ofta följeslagare till jaktgudinnor, till läkedomsgudar och även till de goda hedarna. Hundens symbolik är verkligen lika komplex som Hekate själv och just svarta hundar sägs symbolisera trolldom, de fördömda och döden.

Trohet och lojalitet, människans bästa vän men också “hundlik inställsamhet och skamlöshet” som man ansåg under antiken…. hela tiden två sidor.

Eftersom Hekates hundar inte är någon symbol som vi under vår generation gett henne får vi nog nöja oss med det lilla som man hittar om dem. Tyvärr finns det inte mycket och hennes bakgrund är inte heller enkel att reda ut.

Om man tänker på hur vanligt det var inom många olika kulturer, från Egyptens dödsguds Anubis präster som bar huvudmasker föreställande en hund, till Japan, att de satte hunden i samband med stigfinnare,vägvisare, väktare för livet efter detta, kan man nog dra den slutsatsen att det hade med Hekates förknippelse med underjorden att göra.

Levi Pinfold - Black_Dog_1

Under mitt letade efter texter om hundar i samband med gudar och gudinnor fick jag även nys på annat som kan vara intressant även om det inte går att sätta samman med just Hekate precis.

Visst du att liljekonvalj kan hjälpa om du har blivit biten av en rasande hund? Enligt skrock och sägner ska man dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj plus att man ska tvätta såret med samma blandning. Inget som jag skulle rekommendera förstås!

Ett annat sätt att handskas med en rasande hund skulle vara att man skulle ta sin mössa i munnen och springa mot hunden på alla fyra eftersom det skulle skrämma bort den arga hunden. ( Något jag skulle vilja se faktiskt )

På korsriddarnas gravhällar finns ofta en vinthund avbildad som en symbol för ädel börd, snabbhet och mod. Även på makors gravhällar finns ofta en hund, då som en symbol för lojalitet.

Här är en historia om en hund som berättats om och om igen;

Förra året berättade min mor om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots varningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.

En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plötsligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt. I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring munnen.

Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud.  Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).

Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Smider vi våra egna kedjor?

Vad passar bättre än att titta in i en Julsaga av Charles Dickens så här runt jul? Även om denna historia handlar om julen tycker jag att den passar när som helst när man tittar på den symbolik som finns i berättelsen. Kanske är det också så att det är just symboliken som har gjort att den är så populär?

I berättelsen finns naturligtvis det som är uppenbart, det giriga och missunnsamma pengahungriga samhället mot det fattiga på gränsen till armod men ändå hoppfulla människorna men det finns också så mycket mer att se. Symbolik som vi kanske inte ser så uppenbart framför oss men som ändå ger ett budskap till oss på ett omedvetet sätt.

scrooge doorknockerSjälv blir jag sådär barnsligt förtjust i dörrknappen som förvandlas till Scrooges numera döda kompanjon Marley. Att på ett sådant härligt sätt visa att här kommer nu något alldeles speciellt att knacka på. Något från förr, något som vi trodde var dött och begravet knackar på din dörr. Marley är också en väldigt tydlig symbol för hur ensam Scrooges är. Inledningen till berättelsen ger oss ingen möjlighet att komma ifrån just den där iskalla ensamheten. Marley var Scrooges kompanjon, enda vän och ja egentligen en sorts familj för honom även om Scrooges inte var utan släkt.
Scrooges brorsons gemytliga tonfall när han kommer in i Scrooges kontor gör att vi verkligen inser hur kall och ensam Scrooge har valt att vara, hans självvalda isolering skapar en kyla runt honom så stor att folk som möter honom på gatan går omvägar runt honom.

Vi märker också hur ensligt och kyligt det är i Scrooges sinne när vi tillsammans får komma in i Scrooges stora hus.Där är lika kallt och mörkt som det var på hans kontor. Många rum står tomma och det ekar kusligt mellan väggarna även om detta inte skrämmer Scrooge själv. Redan från start blir det tydligt hur tomt, girigt, kallt och missunsammt liv Scrooge lever och också hur det speglar Scrooges inre.

Så småningom kommer ju också hans kompanjon som spöke för att varna honom om han fortsätter leva på den väg som han vandrar just nu så kommer han att få samma öde som han själv (Marleys) om inte värre.

Att han kommer som spöke och Scrooges reaktion på detta är ju spännande naturligtvis men det är också intressant och tankeväckande tycker jag att Marley kommer med rasslande kedjor. Inte vilkascrooge chain kedjor som helst heller. Det var kedjor som bestod av räkenskapsböcker, nycklar, tunga plånböcker, kassaskåp med mera.

“Du är kedjad säger Scrooge darrande. Tala om för mig varför?”

“Jag bär de kedjor jag skapade i livet svarar Spöket. Jag gjorde den länk per länk. Jag skapade den av min egen fria vilja och av min egen fria vilja bar jag den. Är det mönstret främmande för dig? “

Den kedja som han var fjättrad vid var alltså en kedja han skapat själv och den bestod av allt det som var viktigast för honom i livet, pengar, ränta och vinst. Så det som höll fast honom i livet håller också fast honom nu. En kedja han skapat själv och som man inte kan säga är tilldömt honom från någon form av högre makt precis.

Jag funderar över om det nu i mellandagarna innan nyår då det är så vanligt att vi funderar över det vi lämnar och det vi önskar för det nya, om det nu kunde vara en bra idé att titta efter om vi själv har några kedjor som börjar hänga efter oss som en svans? Vad är det vi smider på och som en dag kan fjättra oss?

Och hur är det med vårt hus? Ekar det tomt och kallt för att vi inte anser oss ha tid eller råd med att sprida lite värme? Inte ens till oss själva? Tackar vi nej gång efter annan på grund av bitterhet eller misstänksamhet till de som vill visa oss värme och omtänksamhet?

Symbolkalender 24

Julafton är här.

vintage-christmas1

Idag har vi en möjlighet att gå bredvid våra barn, vår familj och våra vänner in i den skog där magin bor. Om vi kan dela den här dagen med den upplevelse som barn har vinner vi så otroligt mycket för oss själva. En dag med magi och under. En dag då vårt hjärta är i centrum.

Idag har vi också en möjlighet att vandra den där magiska vägen om det skulle vara så att vi är ensamma. Ensamhet kan vara otroligt smärtsamt och ensam kan du vara i den största församling. Känslan av gemenskap och kärlek finns inom dig själv. Den magiska vägen som går genom hjärtat kan visa dig hur du ska vandra för att hitta din gemenskap, hur du ska hitta din familj. För familj behöver inte betyda släktskap och blodsband, familj är där ditt centrum kan vila och vara helt trygg.

För att du ser så betyder det inte att du tror. Det är när du tror som du börjar se. Det är då du vet.

 

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Symbolkalender XXIII

Nästan där! Nästan där är vad energin säger till dig, både för att julafton står på tröskeln men också för att fullmånen snart är helt ljusfylld.
Har du barn hemma som står och hoppar bredvid i iver och ständiga frågor om jultomten så ökar det säkert också upp nivåerna av stress och “svårt att sova” symtom. Det är många saker som pekar åt samma håll alltså, nästan-där-fasen är här.

jul1En månfas där vi ofta står inför uppgivenhet eller fullt stresspåslag. I mitt inre ser jag bilder av en utschasad kvinna som halvligger på en köksstol med svett som blänker i pannan och kastruller och bakformar i en hög på golvet. Barnen står tyst runt omkring och bara tittar. Jag kan också föreställa mig hur man tittar ner på en lång lista med att-göra-saker och jag hör en djup suck och någon som går och sätter sig i en stol igen. Uppgivet inser man att man inte hinner eller orkar.

Och så där kan det lite vara nu. Många som är födda i den här månfasen strax innan fullmåne bär på en känsla av att nästan nå fram. Aldrig riktigt framme vid de där de vill, aldrig riktigt nöjda. Många bär på prestationskrav från familjen. ” Du kan bättre än det där”. För mycket upplevelser av att man både ska visa och bevisa för andra vad man kan.

Då kan det vara bra mitt i all den energin och stanna till och fundera på varför man gör som man gör och om det leder dig till det du vill? Är detta bara ett sidospår i din labyrint, har du fastnat i en nisch?

När jag lutar mig tillbaka och låter mitt sinne arbeta sig inåt i den här energin hamnar jag hos Guden Apollo. Apollo som är härskare över tecknet Tvillingarna som nu månen dansar över. Apollo som var den som skapade och härskade över templet där Oraklet fanns. Där du kunde läsa vid ingången “Känn dig själv”.

Och jag tänker att om det är någon gång vi verkligen behöver länka till oss själva så är det kanske nu, just nu i den här månfasen strax innan fullmåne. pythiaFör just nu är det så mycket från utsidan som vill dra oss till olika behov och bekräftelser. Egot kämpar konstant för att försvara oss så att vi inte ska må dåligt. Det är smärtsamt att kämpa så mycket och oftast blir vi helt slut.
Kanske månen i tvillingarna säger till oss den här gången – Känn dig själv. Gå in till din kärna, lyssna på dig själv. Vem är du? Vad vill du?

Vad är det för budskap som du får om du går in till det innersta rummet i templet? Vad säger Pythia, prästinnan, till dig? Och vågar vi lyssna på hennes något mystiska budskap?
Det hon säger behöver vi fundera på. Vi behöver gå in i orden, in i meningarna och bilderna för att förstå. Vi behöver alltså stilla oss för att höra budskapet.

Känn dig själv är att lyda. Lyda den röst som bär på dina toner och ingen annans. Det finns ingen som säger att det är fritt från smärta och att livet därefter går på räls men du kommer rätt. Rätt in i ditt eget centrum och där du ska vara. Men personligen tror jag att det handlar om att böja sig, att lyda ditt hjärta.

I det allra innersta i detta tempel fanns det som man kallar navelstenen. Inne templets livmoder bevarade man den sten som bar på hela Grekland och dess kultur och lagar kan man säga. En Omphalos, en sten som var helig för Moder Jord. Omphalos, navelstenen kallades så för att den representerade den kosmiska livmodern. Här fanns hjärtat för rymden, för tomheten, för tankarna och för generationerna. Omphalos var som navet i livshjulet/världshjulet.

omphalosdelphi2Jag läser om Omphalos och jag erkänner att jag blir lite överväldigad och lite tårögd. Den symboliska världen och dess synkronicitet är förunderlig. Häromnatten hade jag återigen en dröm om mina sköldar. En lite för lång historia att berätta igen här och nu, men i vilket fall som helst så drömde jag att på en av sköldarna fanns svanen. Jag har inte drömt om mina sköldar på många månader så jag var verkligen glad och jag har ägnat lite tid nu åt att meditera över svanen för att känna in dess energi. Nu när jag läser om Omphalos läser jag att i myten att två örnar eller svanar som flugit från den allra mest avlägsna punkten på jorden möttes just där vid Delphi och där skulle då navelstenen befinna sig i templet som byggdes. Vad det ska betyda för min symboliska svan det vet jag inte ännu, men säkerligen kommer det att hamna på plats så småningom.

Jag känner att det inte är riktigt färdigt ännu som så många andra känner just nu, jag känner också den otålighet som många kan uppleva. Jag lutar mig tillbaka och vet att när fullmånen är här den 25:e så händer det något. Något som jag inte kanske kan se med en gång men något föds som så småningom visar upp sig. Jag har förtröstan över att jag då, när det väl visar sig, vet hur jag ska anamma det.

Men en sak i taget, Julafton är i morgon och jag firar den tillsammans med alla mina barn, barnbarn och alla andra som tillhöra min familj. Så tacksam, så fantastiskt tacksam över att jag kan se mig omkring och ha de som betyder allra mest för mig.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; John Collier, “Priestess of D more...