Jag hör hur det småpratas inne i rummet. Tre syskon som jag gissar är runt 50-60 år sitter vid sin mammas dödsbädd.

För mig är detta min första vaknatt vid denna kvinnas säng med själva berättar de att de varit där i tre dagar. De tror inte att det är så lång kvar.

– Det kan väl inte vara så långt kvar nu? Ögonen ser bedjande ut när de vänds till mig. De önskar ett svar så intensivt och de vill att jag ska säga att det är dags för henne att gå över. Men jag kan inte ge det svaret. Jag kan ana att det inte är så långt kvar men det är inget som jag kan säga till dem. För jag vet inte! Många äldre kan ligga alltför länge, vår fysiska kropp vill leva, det är inte så lätt för hjärtat att ge upp sitt arbete.

Nu satt jag där och väntade på att de skulle avsluta vad de nu tror är deras avsked till sin mamma.

Jag hör hur de mumla, hur de pratar minnen och hur de till slut tar farväl. När de kommer ut från sin mammas rum är det dags för mig att ta plats vid deras mammas säng. Hon kommer inte att vara ensam under natten.
Hennes barn har tagit fram kläder till henne, deras telefonnummer ligger bredvid mig och jag fick lova att jag ringer så fort deras mamma inte levde längre.

Det är långt ifrån första gången jag vakar. Mitt extra jobb på natten inom kommunen har jag gjort att jag suttit vid sidan av flera sängar. Jag har kommit in i rum och sett en del ta sitt sista andetag just då och jag har kommit fram till sängar där jag då har funnit att döden redan varit där. Jag har suttit vid flera av mina släktingars dödsbäddar och jag har varit med om fler dödsfall bland mina anhöriga än vad jag vill komma ihåg. Jag är van vid döden.

Det är alltid en speciell känsla som infinner sig i rummet där en döende person är. Och just nu, precis här är det också en speciell känsla. Tyvärr är det inte så vanligt att en äldre person har sina barn så närvarande som denna kvinna har. Kvinnan i sängen har tur. Hon har både barnen här och hon har vak. Det är inte alla som får. Många möter döden ensamma i sina rum.

Mina tankar avbryts där av pipröksdoft. Som om en strimma av pipröken stryker förbi mina näsborrar. Närvaron av en man med bullrande skratt är påtaglig. Han väntar, väntar på kvinnan.

Jag känner kärlek till havet och till de små små rosa blommorna man hittar där i smala skrevor. Jag vet inte vem det är som skickar känslan och det spelar kanske inte så stor roll.

Jag sitter och lyssnar på kvinnans rasslande andning, känner hur den förändras, tar hennes hand och nu hörs inte andningen mer. En stunds tystnad, sedan reser jag mig för att göra det jag behöver göra.

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman