Vilka spår lämnar du efter dig?
Och är det viktigt att lämna något efter sig?

Då och då händer det att vi kommer i kontakt med döden. Det kan vara någon nära anhörig eller vän. Då och då kanske vi också får erfara något som gör att vi själva börjar fundera på vår egen bortgång. I sådana lägen kan även tanken på vad det är vi lämnar efter oss dyka upp. Lämnar jag något som mina efterlevande kommer att komma ihåg?

Jag har pratat om det här förut bland annat för att det finns en övning man kan göra för att hjälpa till med att plocka upp om man lever efter de värderingar man vill leva efter. En övning du kan göra själv hemma om du vill.

Utforma din egen dödsruna. Inte bara en liten annons som du är van vid att se i dagstidningar utan en liten text om dig själv och de utmärkande drag som du har. Eller det som du egentligen tror att de personer som finns runt omkring dig skulle nämna om dig.

Tror du att de nämner de saker som du vill bli ihågkommen för?

Egentligen var detta ett litet sidospår ifrån vad jag kom att tänka på idag. Jag funderar lite över det där med att vi idag är så medvetna om att leva här och nu, även om det är svårt att göra det. Någonstans har vi en intention och en tanke om att det är det vi behöver göra för att kunna uppleva meningsfullhet med vårt liv. Och till viss del stämmer ju detta tror jag. Vi behöver vara här och inte hänga oss fast vi det som varit och inte heller hänga upp oss på det som kommer. Gör vi detta så lever vi ju i princip aldrig nu. Men hur går detta ihop med det vi lämnar efter oss eller har vi helt släppt den tanken eller det behovet?

Själv är jag oerhört intresserad av historia och med detta menar jag också släktforskning. Allt som har med vårt förflutna intresserar och engagerar mig. Förmodligen är jag inte ensam om detta och det vi är intresserade av är ju sådant som andra personer har lämnat efter sig. Jag tänker också på alla böcker som består av tankar en annan person har tänkt, jag tänker på alla bibliografier som är skrivna som handlar om en persons liv, värderingar och handlingar. Hur vi än bär oss åt använder vi och ser runt omkring oss sådant som andra har lämnat efter sig.

Någonstans här börjar jag bli lite konfunderad över hur vi idag ska få ihop detta med de tankar och med de strömmar som vi idag blir påverkade av. Vi kanske inte får det. Vi kanske börjar ett helt nytt paradigm där vår historia blir helt ointressant? Vi kanske slutar att bli beroende av att bli ihågkomna? Kanske är detta ett led i de nya energierna som vi nu ska börja befinna oss i?

Rent vardagligt så har vi ju, åtminstone enligt min verklighet, redan nu skuffat undan den generation som både finns och fanns innan oss. Vi försöker få våra äldre så långt ifrån vårt vardagsliv som möjligt. Vi verkar inte vilja ha kontakt vare sig med de personligen eller med deras värderingar. Det ser ut som vårt liv är mer utifrån individ än familj.

I motsats till detta så finns det fortfarande de familjer som lever med deras förfäder på väggarna. Jag såg ett tv-program för ett tag sedan om den engelska aristokratin som på alla möjliga och omöjliga sätt försökte bevara deras släkttraditioner inklusive deras hem. Här gick de omkring med det förflutna ständigt närvarande i nuet. En del kände sig tyngda av förfädernas ögon med de allra flesta ansåg att det var viktigt att försöka bevara familjens traditioner. Och nu var ju inte alla dessa familjer rika, aristokrati är ju inte precis synonymt med detta, men någonstans i allt så har det varit oerhört viktigt att bevara värderingar, familjen och traditioner.

Och jag tänker, har de vunnit något vi har förlorat eller är det tvärtom? Kanske vandrar de i konstant motvind, kanske få de inte hänga med i den tid som allt fler anser att vi närmar oss, uppgraderingens tid?

Jag tänker på de kulturer som varje år firar de dödas dag, vilket även vi gör i någon mån. De dödas dag som är en festdag, där tallrikar dukas upp och platser lämnar för alla de som gått vidare. Kulturer som anser att när vi inte längre minns våra döda så finns de inte. Där vi behöver minnas våra döda i minst sju generationer bakåt.

Alla dessa funderingar mixas i mitt sinne och jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig att bära med mig min bakgrund såväl som min framtid i nuet. Och jag inser när jag ser mig omkring att vi omger oss med något som man skulle kunna kalla för materialistisk spiritualism och jag tycker nog att vi har missat att bära med oss det som vi inte kan se omedelbart.

 

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman