Det här är en gammal berättelse som du kan läsa i flera olika varianter. Oavsett vilken variant man läser tycker jag att den har så mycket som är värt att applicera på det egna livet.
Två munkar var ute på en pilgrimsresa. En yngre och en äldre broder. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över floden hade rasat och vid stranden stod en kvinna som behövde ta sig över till andra stranden.
Den äldre munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över. Därefter fortsatte munkarna sin vandring i tystnad. Det tog tre dagar för munkarna att nå sitt mål och under dessa tre dagar växte den yngre munkens förtrytelse. Han humör växlade från frustration, irritation till ren ilska.
Nu när de var framme vid sitt mål och kunde avsluta sitt tystnadslöfte utbrast den yngre munken:
– Hur kunde du? Hur kunde du bära en kvinna på ryggen? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra en kvinna och nu bar du henne!Den äldre munken tittade på sin yngre broder och sa: – Jag bar henne i tre minuter, jag bar henne över vattnet och lämnade henne på stranden. Bär du henne fortfarande?
Zenbuddhistisk berättelse.
I mina kurser brukar jag då och då låta deltagarna diskutera den här berättelsen men man kan lika gärna “diskutera” den själv på egen hand.
Du kan fundera över vad det första är du kommer att tänka på när du läser den. Vad säger det? Vad innebär det?
Här är lite förslag: Vilka principer har du? När är det okey för dig att bryta dem och bär du med dig det efteråt? Hur blir det med samvetet?
Kan positiva händelser vara en nackdel att bära med sig och varför i så fall? Att älta saker, vad innebär det? Kan det vara positivt-negativt?
Jag tror att du kan hitta väldigt mycket i berättelsen som du kan fundera över utöver det som jag tipsar om här. Det finns alltid mer än vad man tror och vi har alla en tendens att välja det första som kommer till oss och sedan utgå därifrån. Det första som kommer till oss är också det som ligger som väl grundad värdering. Vi tillåter oss alltså inte att komma loss från denna värdering, utan vi har den som grund utan att vi vet om det. Det ligger som en bas. Ska vi kunna förändra oss behöver vi luckra upp, fundera över vad det är som har byggt upp oss och först därefter kan vi gå vidare och se vart det kommer att leda oss. Med annorlunda grund kanske det är helt andra möjligheter och framtider som väntar oss.
Ta gärna med påståendet nedan för diskussion:
Allt det vi identifierar oss med begränsar oss!
Copyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman