Archives

Dag 6 Symbolkalender

Date: November 20, 2017
Author: malou
Categories: Symbolkalender
Comments: Leave a reply

Dag 6 Symbolkalender

Intuitionövningar

Det som vi uppfattar som intuition kan många gånger vara vår rädsla eller varför inte något som vi tror är rätt på grund av att vi har erfarenhet av en upplevelse som har skapat just den känslan.

För att vi ska veta att det är intuition behöver vi träna på detta eller åtminstone vara uppmärksam på när den här upplevelsen kommer och att då försöka ta reda på om denna känslan har ett ursprung i något som jag bär med mig.

“Intuition beskrivs som en förmåga att bilda en omedelbar uppfattning eller att göra en omedelbar bedömning med medvetandet utan att ha tillgång till alla fakta. Detta ställs oftast i motsats till att resonera och förstå logiskt.”

Ovanstående förklaring är taget från wikipedia och jag tror säkert att det är många som har haft erfarenhet av att man med automatik får en känsla av något och utifrån den känslan tar man ett beslut. Ofta är detta beslutet lika fel som det är rätt. Vi behöver lära oss vilken känsla det är som ger oss de signaler som säger att det är rätt. Känslan ska komma utan osäkerhet eller undran. Vi bara vet att det är rätt.

Många gånger behöver vi träna oss i detta eftersom vi behöver lära känna oss själva. En anledning till att vi behöver just träna oss i hur vår egen intuition fungerar är bland annat för att vår omgivning har en tendens till att dölja, ljuga eller komma med små vita lögner. Detta görs säkert i många fall av ren välmening om det är något som de vill skydda oss ifrån men i längden talar det om för oss att vår känsla och upplevelse är fel.
Det är inte heller ovanligt att vi döljer eller ljuger för oss själva eftersom vi inte vågar eller inte vill ta in en sanning för oss själva.
Att jag skriver om att dölja eller ljuga beror lite på att det är väldigt vanligt att vår intuition gör sig tydlig när något inte stämmer i vår omgivning. Som en varning eller upplysning. Självklart kan vår intuition även användas till helt ordinära och positiva saker men…det är dock inte lika vanligt att den aktiveras vid dessa tillfällen.

Tänkte att jag här kunde ge lite tips på hur du kan träna upp din intuition.

  • När vi får ett överflöd av känslor emot oss  hamnar vi lätt i en låst inre position. När vi är låsta slutar vi att lyssna och använder oss bara av att höra. Det är en stor skillnad mellan detta. Träna dig till att låta omgivningen ställa sig i bakgrunden så att det du behöver se kommer längst fram.
  • Stanna i känslan. Att försöka bli av med en känsla kan innebära att man endast fastnar i den dynamiken.Tillåt dig själv att vara i känslan på så sätt hinner du upptäcka att en känsla aldrig kan skada dig. Att försöka motarbeta en känsla är som att gå med båda händerna knutna och du kan inte ta meot något annat. Du äger din känsla inte tvärtom.
    Ovanstående är effektiv oavsett om det är din intuition du vill utveckla eller om du vill reda ut vad du känner.
  • Får du en känsla som stör dig och som kommer utan att du ser en anledning. Stanna med den en stund, försök scanna av din omgivning och uppfatta om den kommer från en annan person. Vanligtvis brukar upplevelsen lätta lite i intensitet när man hittar rätt område för känslan.
  • Låt dina vänner och din omgivning hjälpa dig att sortera upp vad som är ditt och vad som är deras. Ställ frågor! Upplever du ilska, fråga din vän om hon/han är arg med mera.
  • Rena intuitionsövningar kan vara bra, svara inte i telefon förrän du har gissat vem det är. Gissa vilken färg din vän har på kläderna innan ni ses. Vilken färg är det på den första bilen du kommer att möta etc.
  • Boka en tid då du kan “scanna” av din vän. ex, på tisdag kl:11 kommer du att försöka uppfatta så mycket osm möjligt av vad din vän håller på med. Din vän måste då naturligtvis vara medveten om detta så hon/han kommer ihåg det. Allt från färger, smaker, hörsel, omgivning med mera.

 

Till sist…lär dig att du själv behöver känna att du är en person att lita på. Först och främst för dig själv. Ljug inte för dig själv.

Uppgift för dagen:

Var riktigt ärlig mot dig själv. HItta inte på förklaringar varför det inte riktigt blev som du tänkt dig.

/Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman

Källan

Date: October 16, 2017
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

Källan

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Detta är väl ett budord vi idag skulle ta till oss väldigt mycket av? Människor rusar runt, de är utbrända, stressade och olyckliga. Allt går snabbt och vi överöses med information dygnet runt. Telefonsnäckorna bor i öronen och datorn är ständigt närvarande.

Vi behöver helt enkelt andningshål i dag. Vi behöver boka in ledig tid i almanackan som inte är semestertid. Vi behöver tid varje vecka och varje dag som vi håller heliga så att vi kan värna om det som VI har skapat i vårt liv. Behövde Bibelns Gud vila och reflektion så behöver väl vi sannerligen det?

Vad är det för mening att skapa om vi inte stannar upp och njuter av det vi har både inom och utom oss? Och kan vi skapa om vi inte stannar upp då och då?

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig är ett uttryck med en positiv karaktär. Det står inte att vi ska sluta göra något utan att vi ska tänka på att göra något. En vilodag då vi kan göra något för vår skull, en dag för njutning och för att kunna upprätthålla vår relation med oss själva.

För att hitta värdet med vårt liv ser jag det som en nödvändighet att börja titta på det. För att hitta meningen bör vi stanna till. Det är svårt att se något nära om det hela tiden är i rörelse.

Att aldrig stanna till och njuta av livet är som att sitta vid ett dukat middagsbord och inte upptäcka maten som står där.

– Jag har inte tid! Känns det uttrycket familjärt? Jag tror att det är ett av de vanligaste fraserna som vi använder. Både för oss själva eller som svar när någon annan börjar prata med oss om att vi ska ta det lugnt, njuta eller ta en stund för oss själva.

Så min fråga till alla blir: Är inte ditt liv värt några timmars reflektion varje vecka? Finns det något som är viktigare?

Själv har jag efter många års rusande fram i tillvaron valt att jag ska införa dejting-tid med mig själv. I min almanacka har jag helt enkelt avsatt tider då jag enbart ägnar mig åt inre reflektioner på något sätt. Stunder då jag ger mig själv möjligheten att njuta av det som jag skapat under dagen eller veckan. Stunder då jag njuter att jag är jag. Jag kan njuta och hitta samhörigheten av naturen eller av en kopp kaffe på ett fik som jag bjuder mig själv på.

Det tog tid att komma hit eftersom någonstans i tanken och i känslan fanns det alltid något som var viktigare. Innan tanken överhuvudtaget uppstod att det kunde vara bra att bara vara visst jag inte om att det var nödvändigt.

Idag vill jag värna om dessa stunder och förstår hur viktiga de är för att ge mitt liv meningsfullhet. Idag kan jag stanna upp några minuter varje timma och bara ta några medvetna andetag och uppleva hur jag kommer tillbaka till mig själv, till den medvetna njutningen av att förstå att jag lever och jag lever gott. Varje timma ger jag mig själv några minuter för att komma tillbaka till mitt centrum. Jag säger hej till den del av mig som har behov av det som Gudinnan Hestia är symbol för.

Mitt eget liv har ofta rusat på i en hejdundrande fart. En del av farten har varit det som alla nog kan känna igen sig i. Det har varit arbete, barn, släkt och vänner.

Dagarna har bestått av sjukdomar, kalas, föräldramöten, gräl, utbildning, matlagning, små bekymmer och stora bekymmer. Och jag kan inte med bästa vilja i världen säga att det var ofta jag helgade någon sabbatsdag. Jag funderade inte överhuvudtaget på det.

Semesterdagar fanns ju eller rättare sagt det var mer rehabiliteringsresor som vi hade på grund av sjukdomar.

Kan ett skäl till att många idag febrilt söker sig till den ena andliga kursen efter den andra vara att vi inte stannar till och värnar om de vardagar vi har? Vi ser inte längre värdet i det som vi har utan vi vill ha något annat som vi förknippar med inre sökande?

Varför inte vända trenden och börja söka en del svar här och nu, precis där du står och verkar i din vardag!

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2017 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: burst shopify photo

Smider vi våra egna kedjor?

Date: December 27, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

Vad passar bättre än att titta in i en Julsaga av Charles Dickens så här runt jul? Även om denna historia handlar om julen tycker jag att den passar när som helst när man tittar på den symbolik som finns i berättelsen. Kanske är det också så att det är just symboliken som har gjort att den är så populär?

I berättelsen finns naturligtvis det som är uppenbart, det giriga och missunnsamma pengahungriga samhället mot det fattiga på gränsen till armod men ändå hoppfulla människorna men det finns också så mycket mer att se. Symbolik som vi kanske inte ser så uppenbart framför oss men som ändå ger ett budskap till oss på ett omedvetet sätt.

scrooge doorknockerSjälv blir jag sådär barnsligt förtjust i dörrknappen som förvandlas till Scrooges numera döda kompanjon Marley. Att på ett sådant härligt sätt visa att här kommer nu något alldeles speciellt att knacka på. Något från förr, något som vi trodde var dött och begravet knackar på din dörr. Marley är också en väldigt tydlig symbol för hur ensam Scrooges är. Inledningen till berättelsen ger oss ingen möjlighet att komma ifrån just den där iskalla ensamheten. Marley var Scrooges kompanjon, enda vän och ja egentligen en sorts familj för honom även om Scrooges inte var utan släkt.
Scrooges brorsons gemytliga tonfall när han kommer in i Scrooges kontor gör att vi verkligen inser hur kall och ensam Scrooge har valt att vara, hans självvalda isolering skapar en kyla runt honom så stor att folk som möter honom på gatan går omvägar runt honom.

Vi märker också hur ensligt och kyligt det är i Scrooges sinne när vi tillsammans får komma in i Scrooges stora hus.Där är lika kallt och mörkt som det var på hans kontor. Många rum står tomma och det ekar kusligt mellan väggarna även om detta inte skrämmer Scrooge själv. Redan från start blir det tydligt hur tomt, girigt, kallt och missunsammt liv Scrooge lever och också hur det speglar Scrooges inre.

Så småningom kommer ju också hans kompanjon som spöke för att varna honom om han fortsätter leva på den väg som han vandrar just nu så kommer han att få samma öde som han själv (Marleys) om inte värre.

Att han kommer som spöke och Scrooges reaktion på detta är ju spännande naturligtvis men det är också intressant och tankeväckande tycker jag att Marley kommer med rasslande kedjor. Inte vilkascrooge chain kedjor som helst heller. Det var kedjor som bestod av räkenskapsböcker, nycklar, tunga plånböcker, kassaskåp med mera.

“Du är kedjad säger Scrooge darrande. Tala om för mig varför?”

“Jag bär de kedjor jag skapade i livet svarar Spöket. Jag gjorde den länk per länk. Jag skapade den av min egen fria vilja och av min egen fria vilja bar jag den. Är det mönstret främmande för dig? “

Den kedja som han var fjättrad vid var alltså en kedja han skapat själv och den bestod av allt det som var viktigast för honom i livet, pengar, ränta och vinst. Så det som höll fast honom i livet håller också fast honom nu. En kedja han skapat själv och som man inte kan säga är tilldömt honom från någon form av högre makt precis.

Jag funderar över om det nu i mellandagarna innan nyår då det är så vanligt att vi funderar över det vi lämnar och det vi önskar för det nya, om det nu kunde vara en bra idé att titta efter om vi själv har några kedjor som börjar hänga efter oss som en svans? Vad är det vi smider på och som en dag kan fjättra oss?

Och hur är det med vårt hus? Ekar det tomt och kallt för att vi inte anser oss ha tid eller råd med att sprida lite värme? Inte ens till oss själva? Tackar vi nej gång efter annan på grund av bitterhet eller misstänksamhet till de som vill visa oss värme och omtänksamhet?

Mörkret och Persephone

Date: November 22, 2015
Author: malou
Categories: Gudinnan Persefone, Naturens symbolik
Comments: Leave a reply

Persephone Pre-Raphaelites

Mörkret och Persephone

Vi befinner oss i det “mörka” halvåret. Hösten har varit och vintern är här. Dagsljuset försvinner och vi omfamnas av mörkret ganska fort. Ett mörker och ett halvår då naturen drar sig tillbaka och vilar. Åtminstone verkar det kanske så för oss att naturen vilar. Vilar för att våra ögon inte möter gröna blad och doftande blommor. Vilar för att naturen klär sig i frostigt vitt och temperaturen sjunker.

I den Grekiska myten möter vi Gudinnan Demeter och hennes dotter Gudinnan Persephone och lyssnar vi på den hittar vi förklaringen till varför naturen drar sig tillbaka. Gudinnan Demeter var bitter och sorgsen och vägrade se till att grönska och näring växte på jorden eftersom hennes dotter, Persephone, var kidnappad. Efter många om och men fick Persephone lämna sin kidnappare och återvända till jorden och sin mor men villkoren som gjordes innebar att hon var tvungen att återvända till underjorden och sin kidnappare varje år.
Varje gång hon återvänder märker vi av det eftersom naturen drar sig tillbaka och förvägrar oss sin näring. Söker du i min blogg så hittar du mer av denna berättelse.

Och jag lyssnar till naturen och tänker att det är så mycket som orden bestämmer vår attityd. Enkla ord som att naturen drar sig tillbaka, i myten möter vi ord som ex, förvägrar och ofta pratar vi själva om att naturen vilar, växterna dör etc.
Vi möter attityden att detta är något som är förknippat med mörker och med död. När vi inte ser en aktivitet finns den alltså inte. Och i det långa loppet att utåtriktad är ljus och introvert är mörker. Denna attityd som gör att det är många av oss som intar en viss position som det är svårt att komma ur.

För många år sedan hade jag upplevelser då jag mötte myten om Gudinnan Persephone och jag tänkte att jag kunde dela med mig av en del av dessa för kanske skulle det kunna få någon annan att se på våra årstider och mörker på ett annat sätt. I detta finns också det temat som går som en röd tråd genom allt, kvinnan.

I myten är Persephone ute och plockar blommor tillsammans med sin mor, då hon plötsligt blir kidnappad. Blomman som lockar henne bort från mammas ögon är den vackra Narcissus.

The narcissus, which Earth made to grow at the will of Zeus and to please the Host of Many, to be a snare for the bloom-like girl — a marvellous, radiant flower. It was a thing of awe whether for deathless gods or mortal men to see: from its root grew a hundred blooms and it smelled most sweetly, so that all wide heaven above and the whole earth and the sea’s salt swell laughed for joy

—Homeric Hymns, To Demeter ll. 8–14
 Narcissus_GeraniumDenna blomma lockade och pockade Persephone och gav Guden Hades, som var Persephones kidnappare, en chans att få iväg henne till sitt eget rike.
Vilken ålder Persephone var när hon försvann är inte känt för mig men hon var tillräckligt vuxen för att det skulle vara aktuellt med giftermål eftersom detta var skälet till att Hades ville ha henne till sitt rike. Tillräckligt gammal för att bli nyfiken på sig själv och på allt det som hände inom henne skulle jag kunna gissa. I en dröm som jag fick handlade det bland annat om Narcissus.
Om den Narcissus som blev förälskad i sin egen spegelbild och som idag är upphovet till det vi kallar narcissister. (Narcissism är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.)I min dröm var det inte Narcissus, en vacker grekisk man, som var vid källan utan Persephone. Den spegelbild som hon såg lockade henne och gjorde henne nyfiken.
Drömmen bestod av mycket mer än detta men den gav mig en ledtråd till en av de saker som lockade Persephone till att försvinna ur hennes mors närhet.Det som lockade var förmodligen det som alltid lockar en tonåring, utforskandet av livet och sig själv.
Vem är jag och vad är det som händer inom mig?
Narcissus står för det som lockar och pockar, för den doft som förför och som används för att stimulera. Feromoner som både används för att larma om fara och för att dra till sig det vi vill ha.
I myten är det Hades som vill ha Persephone och Persephone uppfattar doften och närmar sig. Och visst är det så i vår vardag, vi uppfattar en doft och antagligen är den inte attraktiv och då tackar vi nej eller så blir vi helt betagna och glömmer allt annat och följer doftspåret som är lämnat.

När detta väl har hänt dyker vi ner i den värld som består av känslor vi inte visste fanns. Vi upptäcker reaktioner och upplevelser vi inte hade en aning om. Vi är i underjorden. Vi är i den mörka världen.
I den grekiska myten om Persephone nämns det inte någonstans att denna underjord skulle vara välkommen för Persephone men vi vet att den definitivt inte var välkommen av hennes mor Demeter. Min känsla är nog i alla fall att det kanske är en aning naivt att lägga skuld på Hades, trots allt uppfattade Persephone doften vilket hon förmodligen inte skulle ha gjort om det inte var läge för att lära sig mer om sig själv.

I underjorden där det råder mörker får Persephone en möjlighet att möta andra sidor av sig själv. Och visst är det där vi möter de känslor som vi både är rädda för och som lockar oss. I vårt eget inre, det som vi kanske bara anar och inte till fullo ser. De som vi vill gömma för omvärlden och för dagsljuset. Det är också samma mörker som vi kan förknippa med den kvinnliga energin. Det som är Jorden och myllan. Här finns näringen som gör att växter dyker upp på vårkanten, här finns det som omvandlar det oätliga till ätligt. Här i mörkret tar Moder Jord hand om oss, här ligger vi i hennes livmoder och får till oss allt det som vi behöver få för att leva.

Kan det vara så att här möter Persephone sin inre vildkvinna, den del av henne själv som visar henne vad livet är? Den del som visar hur och varför vår fysiska kropp reagerar? Mötte hon sin längtan, både den fysiska och psykiska?

Möter hon sina känslor för hennes egen dynamik? Möter hon sin mörka prins, sin sexualitet eller/och möter hon sin depression och sina rädslor?

Trots allt äter hon av de granatäpplekärnor som Hades erbjöd henne precis innan hon fick återvända till jorden. Granatäpplet som man tror var det som ormen erbjöd Eva och Adam? Det känns som om det inte är speciellt troligt att Persephone inte visste om att man inte ska äta något i underjorden och rent symboliskt innebär det nog att hon vet vad hon gör och att hon vet att det är meningen att hon ska återvända till underjorden.

Det finns så mycket symbolik i den här berättelsen så för mig är det omöjligt att sammanfatta allt i ett och samma inlägg så jag hoppas att du som läser vill fortsätta läsa i kommande inlägg men också att du själv sätter dig in i berättelsen och får en möjlighet att applicera den på ditt eget liv och din känsla i att vad det är att vara kvinna.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

En sak kan jag avslöja…

Date: August 19, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

Jag sitter och tittar på tv och en reklambild dyker upp.

“En sak kan jag avslöja, säger en man till en kvinna som ligger bunden i en baklucka. Du kommer att ropa efter mamma i slutet.”

Hela mitt inre drar ihop sig, så berörd blir jag. Jag får omedelbart samma känsla tillbaka som jag har haft förr och som nu varit i fokus i mitt sinne det senaste.

Är det något som jag verkligen lägger märke till är det denna synkronicitet. Är det meningen att något ska bearbetas så gör det verkligen det.
Det känns som om jag befinner mig i kvinnans situation och känner hennes ångest i den här situationen och det känns som att jag befunnit mig i en sådan här situation ganska många gånger.

Denna hemska ångest över att veta vad som kommer att hända och inte kunna undvika det.

Min kropp letar och min hjärna söker förtvivlat efter svar. Vad är det som har hänt? Vad för hemska saker är det jag varit utsatt för? Kan sinnet verkligen förtränga så i den grad att det inte dyker upp några minnesbilder? Kommer denna känsla ifrån samma ställe där jag i mitt inre kunde se gamla trasmattor i en källare?

Jag får inga svar och jag går omkring med en olustkänsla. Jag blir både bortstött som dragen till dessa ord som ger mig en så stark upplevelse. Detta är inget som jag kan vända mig bort från. Detta är något jag behöver få bort från mitt system. Det hämmar mig som kvinna, jag tar inte min rättmätiga plats på grund av att jag tillåter något ta bort min kraft.

Under flera dagar bär jag på denna känsla, den är inte på ytan och förhindrar mig att skratta och leka men, den ligger där och molar och då och då dyker den upp och tar bort min fria andning.

Detta, som ligger under ytan, dyker upp tillsammans med ett annat gammalt inslag en natt då jag satt och lyssnade på en kurs som jag deltar i och som leds av Robert Moss. Vi pratar drömmar och vi pratar kunskap om den shamanska världen. Robert leder oss i en väldigt kort trumresa, en förberedelse skulle man kunna säga. Under 2 minuter låter jag trummans ljud leda iväg mig till upplevelser som visar mig vägen.

Trumma2En upplevelse som leder iväg mig till Maha igen. Maha är namnet jag gav till min trumma. En trumma som jag byggde själv under en shamankurs jag gick. Näst sista kvällen under den helgen då vi byggde trumman berättade kursledaren att under morgondagen skulle vi ha en ceremoni där vi namngav trumman och välkomnade den till oss.

På morgonen vaknar jag av att jag själv pratar. Något som jag gör ganska frekvent, inte alltid jättekul men ibland med både roliga och spännande resultat.

I drömmen är jag är ganska frustrerad för jag får inte till det riktigt med namnet. ” Maha” säger jag med en irriterad röst, är det så du menar? Jag kommer inte ihåg till vem det är jag säger det men jag vet att det är jag som ska heta så hädanefter.

Mina kurskamrater tillika rumskamrater stod runt mig och log brett eftersom de hörde att jag låg där och muttrade.

Jag berättade min dröm och sedan kom jag på; ”Nämen, det är ju idag vi ska döpa våra trummor! Jag tror jag har fått namnet till min trumma.”

Och Maha fick bli trummans namn.

I den korta trumresa jag nu gjorde som Robert Moss ledde kom alltså Maha upp igen.

Plötsligt såg jag mig själv, lite sådär uppifrån, stå på golvet. Jag eller min kropp kanske jag ska säga, bara stod där rakt upp och ner. Jag kom lite närmare och då såg jag att jag runt min överkropp hade som ett nät runt mig. Mina armar låg tätt intill min kropp.
Plötsligt så visste jag bara att detta var inget som någon annan kunde se, det var bara jag som just då såg genom Mahas ögon som kunde se detta. Just denna insikt var inte ett dugg konstigt i den situationen.
Jag visste också att detta var det som förhindrade mig att göra något. Detta var det som gjorde att jag var maktlös.

Trumresan avslutades och bilderna försvann från mitt inre.

När kursinslaget var slut funderade jag över min upplevelse. Jag förstod att min upplevelse innebar att jag en gång i tiden haft erfarenhet av att veta vad som väntade mig men att jag inte kunnat göra något åt det och att detta i sin tur inte kunde försvinna om jag inte fick bort det från mitt system.

Djupt inom mig vaknar också insikten om att jag förmodligen har blivit visad de verktyg som krävs för att jag ska kunna plocka bort det som binder min kraft. Maha är namnet på min trumma och Robert Moss är involverad i det shamanska drömmandet. Det är inom den världen jag kan hitta lösningen.
Robert Moss kommentar till mig var att jag skulle koncentrera mig på att ta fram mitt kraftdjur som skulle kunna hjälpa mig med detta.

Och det ekar sanning inom mig. Jag behöver ha något som kan riva och slita bort detta nät. Osynligt och ändå fullt av makt sitter det där runt omkring mig.

Ett nät som gör att jag böjer mig inför det som jag finner omöjligt att göra något åt. Det som gör att jag kanske ger upp i förtid. Det som gör att jag utstår lidande för att jag tror att det är det som är ett måste.

Jag behöver hitta djuret som ska hjälpa mig. Kanske är det bläckfisken och kanske hittar jag svaret i namnet Maha. Ett namn som på sanskrit betyder ”stort”, ett namn som också är ett namn på en stam i Omaha. Tänk att Maha faktiskt betydde något och inte bara var ett namn som jag drömde om. Fantastiskt.

Kanske kan jag hitta några svar om mig själv om jag letar här. Kanske ska jag sätta min tillit till mig själv och min drömvärld.

 

Här är en “flaggsång” på Maha folkets språk.

Låter du andra guida bort dig från dig själv?

Date: June 23, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

stoppljus Låter du andra guida bort dig själv från ditt eget inre centrum?

Du sitter där i din bil och väntar på att trafikljuset ska slå över till gult från rött. Fingrarna trummar otåligt på ratten. Känslan av att det är så onödigt att sitta här och vänta på att få köra när det är totalt öde vart du än ser. Inga bilar, inga trafikanter så långt ögat kan nå. Men du sitter kvar och när det äntligen slår över är foten på gaspedalen fortfarande än man kan blinka.

Du står still vid rött för det är vad du har lärt dig att vi måste göra. Kör du mot rött får du böter och det kan också hända en massa andra hemska saker som du inte ens vill fundera över. Generellt sätt så tror jag att vi är väldigt duktiga på att följa regler och lagar, det är ju till och med så att det kanske skämtas om oss laglydiga svenskar ute i världen. Och jag vill inte alls vara ironisk på något sätt när det kommer till dessa lagar som har stiftats för att vi ska kunna vara säkra, jag vill snarare komma fram till att vi idag följer så många lagar och normer som vi inte ens tänker på att vi gör.

Vi följer väldigt mycket för att vi har en tro att de som säger och utför vissa saker vet vad de gör. Inte nog med det, de vet mycket bättre än vad vi själva gör. Och i många fall är det så, vi kan inte veta allt om allt, vi kan inte ens veta allt om oss själva. Eller?

Och det är just till detta jag vill komma. Hur många gånger låter vi andra guida bort oss från vårt eget inre centrum? Och egentligen pratar jag om alla från läkare, terapeuter, coacher till personliga tränare och inredningsspecialister.

Jag tror att vi alla behöver hjälp från alla dessa personer någon gång i vårt liv men jag tror också att vi ibland tappar bort vårt eget kunnande om oss själva. Vi tappar bort det enbart för att vi är så vana vid att lyssna på de som vi anser är specialister. Mer och mer försvinner vi bort från vårt eget förnuft. För visst handlar det väldigt ofta om den sans och balans som vi alla har inom oss. Att lära känna sig själv, att lära känna sin kropps signaler är för mig vägen till att hitta sitt eget ansvar för sig själv, för andra och för den omgivning man befinner sig i. Det kan vara en aning trixit att komma förbi de där hindren som våra behov skapar för oss men det går. Många av våra behov har vi skaffat oss för vår bekvämlighets skull, oavsett om de är skapade utifrån rädsla eller njutning.

Min fråga blir till mig själv och till dig som läser detta: Vad är det jag stannar till för och lyssnar på någon annan istället för mig själv? Är det rätt och riktigt att göra det eller har jag möjligtvis ett eget svar som är mer rätt för mig?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Fjäril

Date: May 30, 2015
Author: malou
Categories: Djursymbolik
Comments: Leave a reply

Fjäril2

För ett tag sedan ramlade det in en massa fjärilar i mitt liv. Dels i egna drömmar och i användandet av just fjäril som symbol i olika sammanhang + att flera personer nära mig också pratade om fjärilar i olika sammanhang. Tycker att det är lite kul att undersöka just det där som kommer i sjok, oftast dyker det upp något från mitt inre som jag i den här situationen behöver ta tillvara på.

Det första jag kom att tänka på när jag nu satte mig för att skriva var fjärilseffekten. Ett uttryck som hör ihop med kaosteorin och en förklaring till vad den betyder kan man hitta i en novell av  Ray Bradbury : Ett antal resenärer åker där tillbaka i tiden och av ett misstag råkar en av resenärerna döda en fjäril under vistelsen i forntiden. Detta lilla misstag ändrar på nutiden, så att de återvändande tidsresenärerna inte längre känner igen sig. Och förmodligen har du hört talas om uttrycket “En fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan jorden”.

Oftast är det väl så att man har svårt för att förstå att en liten händelse kan orsaka något väldigt stort och svårt att inse att det som är väldigt litet för en själv kan ha en enorm betydelse för någon annan. För mig betyder fjärilen bland annat det. Det kan alltså vara viktigt att bli uppmärksammad på om det är så att man trivialiserar något som kan vara viktigt för någon annan.

John_Reinhard_Weguelin_–_Psyche_(1890)

Konstnär: John Reinhard Weguelin

Självklart dyker också Psyche upp hos mig. En berättelse som jag är oerhört fascinerad av precis som så mycket annat som tilltalar just mitt sinne från de mytiska berättelserna. Som du ser här på bilden har hon fjärilsvingar. Anledningen är faktiskt att Psyche betyder fjäril samtidigt som ordet också betyder liv,själ och andedräkt.
Det finns många som använt sig av berättelsen om Psyche och Amor för att förklara olika utvecklingsstadier. En del ser den som att Psyches mödosamma vandring är själens vandring mot fullkomning, vägledd av Amor, kärleken,

Vad som är utmärkande tycker jag är att berättelsen om Psyche handlar om utveckling och detta i form av utmaningar. Psyche utsätter sig och utsätts för prövningar, prövningar som måste klaras av för att hon ska få det liv hon vill ha, ett liv med Amor.

Så jag vet att när fjärilen dyker upp i mitt liv då behöver jag även titta på denna berättelse om Psyche eftersom jag bär med mig den. För så är det ju med symboler, de har ofta en grundbetydelse och därefter har den alltid en personlig betydelse som är formad utifrån händelser som tillhör den som äger symbolen. Och även om du inte bär med dig Psyche i samband med fjäril kan det kanske vara så att vår kollektivt omedvetna bär med sig något av detta även till dig. Det skulle kunna vara något som kan ge dig en aha-upplevelse.

Och så har vi också då själva fjärilen.
Det första som kommer till mig just nu är puppstadiet. Ett puppstadie som oftast varar längre än den fas då det är en utvecklad fjäril. Och jag tänker på att det är när man är i ett förberedande stadium som det mesta händer. Även om vi inte tycker, ser eller känner av någon förändring. Ibland märker man liksom inte av de där vingslagen som sagt. Men det kan ju också vara så att det är under puppstadiet som det smärtar mest, även att befinna sig i en kokong kan vara plågsamt. Många av oss behöver nog acceptera att det är steg för steg som vi lär oss, det där med att bli fix och färdig över en natt har förmodligen aldrig hållit för en närmare granskning.

Fjärilen som symbol är ju också transformation inom de mesta kulturerna. På sätt och vis även inom flera olika religioner också. Inom den kristna är ofta fjärilen med när det gäller Jesus återuppståndelse. Fjärilen symboliserar där steget från död till återfödd. Kokongen blir synonymt med kryptan och därefter blir fjärilen symbol för att bli återfödd till ett liv vackrare och mer kraftfull än den var innan.

På många sätt kan vi hitta oss själva när vi kikar närmare på hur fjärilens liv ser ut och det är både spännande och kan också vara helande att se på sitt liv utifrån andra perspektiv än de vi brukar använda. Fjärilen ber oss att acceptera förändringar, för att fjärilen vet att förändringarna är till för oss och att vi ska bli de som vi är ämnade att bli. Lika mycket som acceptera förändringen säger fjärilen till oss att bära på tillit. Tillit till att det blir till det bästa.

Om fjärilen har dykt upp i ditt liv kanske det är dags att sätta sig ner och försöka förstå hur den pratar med dig. Använd din egen känsla för att gå lite djupare in i fjärilssymboliken. Lite hjälp kanske det kan vara att ta reda på i vilket stadium som fjärilen befinner sig i:

Är det i äggstadiet – är det enbart en tanke eller en idé`? Är det i larvstadiet – Behöver jag besluta något? Är det i kokongstadiet – Utvecklar jag eller gör jag något för att realisera min idé? Är det i födselstadiet till en fjäril – Delar jag med mig av hela min idé?

fjäril

Foto: Anna Wedin Andersson

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: wikipedia, medicine cards, foto: Anna more...

Oåterkalleligt – Acceptans

Date: May 24, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: 2 Replies

Jag hörde orden och de landade någonstans inne i de vindlande kanalerna i hjärnan. Jag hörde innebörden och de landade i hjärtat.

Visst är det förunderligt att man går bär på något i väldigt många år och man har kunskapen men någonstans förhindrar man sig själv för att uppleva den sanning som bor i insikten? Upplevelsen som jag pratar om nu skedde på Universal Heart i fredags. Universal Heart är en föreläsningsserie som startades upp av Jörgen Tranberg. Eller rättare sagt var en föreläsningsserie. Just den här omgången har avslutats men som det är så ofta med saker som har en mening så sker ett avslut enbart för att en ny början ska kunna starta. Och så är det väl med Universal Heart. Jörgen Tranbergs projekt har vuxit och den fortsätter nu i andra former och i andra sammanhang.

Lasse Gustafsson

Lasse Gustafsson Foto: Malou Thorman

I vilket fall som helst så befann sig Lasse Gustafsson på Universal Heart den här sista gången och han höll ett föredrag. Har du inte hört talas om Lasse och hans budskap kan du gärna följa länken och läsa lite om honom. Jag kommer att skriva om föredraget för Ascala Magazine och där kan du läsa mer om du är nyfiken men just här och nu är det om min egen upplevelse jag vill skriva.

Det var inte bara Lasse som befann sig där i fredags även Björn Natthiko Lindeblad fanns där. Den här gången bland besökarna. Under den absolut sista timman befanns sig dessa båda tillsammans med en del andra på scenen för att kunna besvara frågor från publiken och det var där som Björns ord slet upp samma innebörd som Lasse hade gjort 2 timmar innan.

Precis innan jag drog mig hemåt haffade jag Björn. Något inom mig ville dela med sig av denna upplevelse, något inom mig ville tacka. Lasse var just då försvunnen så honom får jag tacka här och nu och även vid ett senare tillfälle rent personligt. Ibland vill man liksom inte vara tyst, det finns en del som verkligen vill jubla ut ord, kanske var det detta som gjorde att jag hade ett starkt behov av att uttrycka mig.

Ända sedan jag var barn har jag haft drömmar som inte på något sätt varit trevliga. Känslan och bilderna pratar mer om tortyr än något annat. När jag var yngre hade jag dessa mardrömmar relativt ofta och varje gång jag hade dem vaknade jag upp kallsvettig och ångestfylld. Idag sker det väldigt sällan men det kan komma tillfällen då jag känner igen känslan jag hade från mardrömmarna.
Som alltid är det svårt att sätta ord på känslor och i dessa drömmar är det en mix av många olika jobbiga känslor.

I drömmen vet jag att det är något jag ska utsättas för. Jag kan inte komma ifrån det, det vet jag med säkerhet. Jag vet att det kommer att innebära mycket smärta. Oftast vaknade jag här, just i stunden där jag stod och väntade på att detta “något” skulle hända. När jag vaknade som barn darrade jag av ångest och upplevelsen smakade som något oåterkalleligt.

Så småningom förvandlades drömmen, jag vaknade inte längre av att jag stod och väntade, jag vaknade när jag mardrömaccepterade. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra för att undkomma. Inga flyktvägar. Jag accepterade och vaknade. I acceptansen försvann ångesten även om jag visste att jag fortfarande var tvungen att gå igenom detta som var oåterkalleligt och smärtsamt. Mig veterligen har jag aldrig drömt vidare så jag i drömmen har upplevt smärtan och inte då heller sett vad det varit som har varit oåterkalleligt, däremot har jag i många sessioner arbetat mig igenom händelser som varit en del av orsaken till mitt behov av bearbetning i drömmen.

Genom åren har jag lärt mig att stå kvar. Jag har lärt mig vad det betyder att acceptera. Jag har lärt mig att det finns viss smärta som jag inte kommer ifrån, den är oåterkallelig. Och den här smärtan är förmodligen väldigt individuell men min upplevelse är att oavsett hur denna smärtan upplevs så finns det ett sätt att hantera den, acceptera att den är där. Vilka verktyg du sedan använder dig av för att hantera detta kan vara väldigt olika, vi behöver alla ta hänsyn till vilken personlighet vi har. Det som passar för mig behöver inte passa för dig.

Under många år, i många samtal och under många kurser har jag pratat om vikten av att acceptera. Att inte slåss mot dig själv och att inte göra sig så upptagen med att kämpa emot så att man missar resten av livet. För så kan det ju bli. Vi blir så upptagna av att förneka vår smärta eller vi är så rädda för att uppleva smärtan så vi gör allt vad vi kan för att hålla den borta.

Trots att jag alltså vet, trots att jag har en medveten kunskap och medveten insikt, förstod jag i fredags att det kunde bli ännu djupare.

Lasse pratar om sina brännskador, han gör sina känslor levande för oss som sitter och lyssnar, och när han berättar om hur han levde som en fånge i en enda cell frågar han publiken ” får man panik då”, man hör hur det mumlas ett ja från många och Lasse säger direkt efteråt, “nej, inte om det inte finns någon flyktväg. Finns det ingen flyktväg finns det ingen källa till panik. Jag var så svag, så utfläkt att det bara fanns acceptans. För att detta nu är endast detta nu.”
I slutet berättar Lasse ytterligare en episod av sina erfarenheter och det handlar bland annat om synkronicitet, symboler och en uppslagen bok där han läser orden “När smärtan blir för stark så stänger vi av.”

Han blir påmind om något som han själv redan har erfarenhet av för att klara av att bära den situation han befinner sig i. När smärtan blir för stark stänger vi av, när Lasse säger dessa ord landar det något inom mig med en duns. Det sprider sig en värme inom mig som växer. Jag tar ett djupt andetag och inser att jag inom mig själv vet något. Jag tar inte reda på mer där och då, jag fortsätter lyssna medan mitt inre fylls av mig själv som liten.

Universal Heart

Jörgen Tranberg, Björn Natthiko Lindeblad, Kajsa Ingemarsson, Lasse Gustafsson Foto; Malou Thorman

Min lilla flicka finns fortfarande kvar inom mig när det är dags för den stund där deltagarna kunde ställa frågor. En fråga som dök upp handlade om lidandet. Om vi behövde gå lidandets väg för att nå upplysning. (Inte exakt men något åt det hållet). Björn är det som svarar och han berättar om Jesus och korsfästelsen. Att där fanns en stund då Jesus kämpade med sig själv, när han inte ville eller kunde inse vad det var som hände med honom, en stund då han kämpade. Och sedan skulle man kunna tro, ana eller veta att det infann sig en acceptans. En acceptans som gjorde att en frid kom över honom och att han i den stunden också kunde se att de som gjort detta mot honom inte kunde ha insikt nog att förstå vad det gjort. Något som var oåterkalleligt fick honom till acceptans. En acceptans som gav honom någon form av frid och hur smärtfri han blev har vi väl svårt att avgöra men kanske blev han ångestfri i alla fall. Orden jag har skrivit kommer inte från Björn utan det är snarare min efterkonstruktion av vad han säger men kontentan av detta är nog liknande.

Men det var också här som min lilla flicka tog ytterligare ett steg fram och den här gången fanns hon väldigt tydligt på min näthinna. Meningen som jag själv använt i vissa övningar: Vem är det som ser ut genom dina ögon? hör jag från Björn och jag inser där och då att det fortfarande hade funnits delar jag inte accepterat. Delar jag gjort motstånd emot. Delar som jag inte ville vara med om, inte ville känna och inte förstå.

Min lilla flicka log och öppnade armarna och jag gick direkt in i famnen. Trots att jag så många gånger redan som liten pratat med mig själv i dessa drömmar om att acceptera så slipper du den smärta som kommer av motstånd, så kommer inte ångesten på besök, fanns det bitar jag gömt inom mig som hade dolts bland annat.Och Lasses ord ekar inom mig och jag förstår vad det är jag har gjort för att överleva: När smärtan blir för stor så stänger vi av.

Övergrepp är smärtsamt, ensamhet är smärtsamt, förlust av liv är smärtsamt, det är mycket som är djupt smärtsamt i våra liv och sanningen är förmodligen att om du inte kan göra något åt det, om du inte har några andra vägar att gå, ja då befinner du dig i en situation där acceptans av situationen förmodligen är det bästa valet för att ha en chans att vara hel.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, mardröm är okänt ursprung

Möte vid källan

Date: February 11, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

källanLät görandet stanna till en stund under kvällen. Vissa saker fanns att fundera över. Vissa saker behövde landa inom mig för att jag skulle kunna se dem riktigt klart. Säkert är det någon mer än jag som då och då behöver lite avstånd till skeenden för att se vad de egentligen innehåller och ibland behöver jag mer vara i dem för att känna efter vad det är som rör sig.

Idag behövde jag stanna till för att låta saker komma nära mig så jag kunde ta ett beslut. Åtminstone var det syftet när jag satte mig för att resa in i mig själv.

Det gick snabbt att komma till min äng. En äng som jag har för vana att vara på när jag startar mina meditationer. Idag upplevde jag att jag stod precis vid en stenmur som markerade ängens gräns. Jag tittade mig omkring och njöt, det var verkligen vackert och den skönheten gick direkt in i hjärtat. Känslor av tacksamhet strömmade genom mig. Jag bara stod där ett tag njöt.

När jag sedan såg mig omkring så förstod jag att ängen var lite lätt sluttande uppåt ifrån den plats där jag stod. Jag kunde inte riktigt se hur hela ängen såg ut. Jag blev nyfiken och vandrade iväg för att se vad som fanns bakom höjden.

Och det var magiskt, absolut magiskt. Ängen sluttade neråt och jag hade träd, tjocka och knotiga av ålder framför mig. Det var en öppen plats men ändå var där både träd och annan växtlighet och mitt upp i allt detta så fanns det en källa. När jag började gå fram till källan verkade det som att den växte. Från att ha sett ut som en ganska liten källa blev den allt större och när jag väl var framme vid kanten kunde jag inte länge gå runt eller bredvid den. Den hade i princip förvandlat sig till en ganska bred å. Underligt nog var känslan fortfarande att det var en källa och inget annat än det.

Jag hittade en sten precis vid vattenbrynet som jag kunde sitta ganska bekvämt på och det var alldeles lagom avstånd till vattnet så jag kunde se hur både jag och träden speglades på vattenytan.
Jag satt och följde krusningarna på vattnet och såg hur de formade grenarna på ett lustigt sätt och hur mitt eget ansikte trädde fram och försvann med jämna mellanrum. Plötsligt förändrades upplevelsen och det var som om känslan blev “tätare”. Inte skrämmande men det gjorde mig uppmärksam. Jag fortsatte att titta på vattenytan och såg att den nu var helt stilla och tänkte att det var kanske orsaken till att det blev en annan känsla. Vinden hade mojnat.
Och även om jag nu satt och tittade på ansiktet som fanns på ytan så såg jag liksom det inte. Det tog en stund innan jag förstod att det där var ju faktiskt inte mitt. Det liknade mitt på sätt och vis men det var verkligen inte mitt. Jag tittade hastigt upp och mot andra sidan av “källan” och såg en äldre kvinna befinna sig där. Precis som jag satt hon vid vattenbrynet men istället för att bara sitta rakt upp o ner verkade det som om hon slevade upp vatten till någon slags behållare. Hon hade en underlig huvudbonad och en lång klänning eller så var det en rock på sig.

Medan hon fyllde på sin behållare pratade hon, jag kunde inte höra orden men ljudet av dem gick fram till mig. Hon reser sig upp och fortfarande verkar hon inte ha sett mig vilket jag tycker är underligt. Hon sätter på en kork på behållaren och tar den sedan och håller upp den mot himlen. Jag får en känsla av att jag inte borde vara här, det här är något som är privat, en bön, ett tack och hälsningar till något privat och heligt.
Jag hör kvinnans röst inom mig som högt och tydligt säger till mig att det är klart jag ska vara där. Jag kan inte vara någon annanstans för att det är jag.

Jag står fortfarande och tittar på henne medan hon snurrar runt med bägaren upplyft över huvudet och inte med en min visar hon att hon på något sätt skulle prata med mig. Och jag förstår ingenting.

Kvinnan säger återigen – du har rätt att vara här för jag är du och du är jag. Du ser just nu precis det som är meningen att du ska se. Du ser källan. Källan som är grunden för vår själ. Här i det renaste och klaraste av alla vatten kan du hämta det som är nödvändigt för dig att bära med dig. Där du står har jag stått och varit lika förundrad jag. När det är din tur att vara där jag är kommer du också att vara upptagen med att visa och förmedla. Du får inte visa att du ser eftersom fokus då dras ifrån det som är det viktigaste och ser du blir du rädd för vad du ser. Meningen är att vara lagom iakttagande på den sidan där du är.

Jag tänker att det här är ju jättekonstigt och vad ska jag få ut av detta. Jag får bilden av ett kort som jag brukar dela på facebook i mitt sinne. En tecknad kvinna som kikar in i en spegel och spegelbilden sträcker ut och kramar om henne.

Kvinnan på andra sidan ler och sätter sig sedan ner, lägger bägaren framför sig och blundar. – Precis hör jag rösten igen. Precis så är det. Du ser nu dig själv, det är ingen spegelbild men det är en del av det som är du och en del av det som bär dig.

Vad som är viktigt är att du bär din kunskap inom dig, all din kunskap och detta är källan som gör att du kommer att komma ihåg det. Du ska nu börja komma hit och dela den med mig och därefter med andra. Jag vet när du är på väg, oroa dig inte för det. När du lämnar källan bär med dig att lika mycket som du är du, lika mycket är du jag. Det kan inte vara på något annat sätt eftersom det är utvecklingens trappa. Blunda nu, hamna i stillhet och i din vagga. Tacka för källan och ditt liv och vänd åter. Jag kommer att finnas här.

Jag var på något sätt väldigt upptagen av henne, att lyssna så jag kände inte hur spänd jag var. Inte innan jag blundade i mitt inre och upptäckte hur pulsen slog. Efter ett tag hittade jag stillhet och därefter gjorde jag som hon sa, jag tackade och började gå tillbaka uppför kullen.

När jag var uppe vände jag mig om och återigen såg källan ut som en liten källa och inte en stor å. Jag gick ner för slänten och förberedde mig på att komma tillbaka till här o nu.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Udda och unik?

Date: January 6, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

collage3

En gång för sisådär snart 25 år sedan ringde en medicinsk forskare till mig och frågade halvt skämtsamt om jag ”verkligen var säker på att jag kom från jorden?”

Denna fråga plus några till kom på grund av att de analyserade mitt och min familjs DNA mönster då de ville se om mitt då nyfödda barn hade samma sjukdom som ett av mina andra barn hade.

Då och då har jag nämnt detta på skoj när man har pratat om ”konstigheter” som uppstår i livet men det har inte hänt sådär väldigt ofta. Och idag efter att jag har suttit och skrivit ut mitt samtal med Mikael Säflund börjar jag fundera på vad jag egentligen känner inför detta uttalande.

(Mikael Säflund som är en oerhört populär föreläsare och kursledare pratar om kvantfysik och transformering och du kommer att kunna läsa om honom i ett av Ascalas nummer.)

Att jag började fundera berodde på att Mikael utbrast samma sak som forskaren precis när jag började prata om detta.

Som många andra har jag haft en upplevelse av att vara udda och att inte höra hemma. En ganska vanlig företeelse när man inte har haft den anknytning man behöver ha som liten. Att detta var ganska vanligt att känna fick jag ju inte kunskap om förrän jag var vuxen och själv läste psykologi så naturligtvis formade det min personlighet. Även om jag hade insett och tagit till mig detta långt innan den här forskaren ringde till mig så hände det något inom mig. Och det hände trots att jag förstod att han halvt om halvt skämtade. Något var udda och de fick inte riktigt ihop hur just min DNA sträng såg ut eller arbetade. Jag vet faktiskt inget mer om det.

Men detta uttalande la sig till rätta inom mig och konfirmerade min uppväxts känsla..jag hör inte hemma, jag är udda.

En känsla som under min uppväxt och inte heller vid det här tillfället placerade sig på den positiva sidan av känsloregistret utan den mer negativa nedvärderande sidan. ”Du hör inte hemma” ekade det i mina celler.

När nu Mikael utbrast, “- tänk det var min tanke också”, så började det röra sig igen inom mig. Denna rörelse började mer intensivt ge sig till känna när jag nu suttit och skrivit ut vårt samtal.

Jag har nu en liten annan känsla inför mig själv och inför faktumet att jag på något sätt skulle vara udda. Under de senaste åren har jag fått höra av läkare bland annat att jag förmodligen är född så att de kan lära sig något. 🙂 Det är stort det. En levande lektion minsann. En av läkarna utbrast en gång att det måste vara så att du har någon underlig självläkande förmåga.

Detta har jag naturligtvis alltid burit med mig, några av mina nära har självklart också få ta del av dessa udda underliga grejer, men nu rör sig detta inom mig på ett helt annat sätt.

Kanske är det så att det är dags att inse att det finns något som vill tala om för mig att – Självklart är du unik. Självklart har du unika förmågor. Och att detta är positivt och inte negativt.

Och detta är ju det som är det viktiga i detta. Det är positivt.

Säkert har du också en hel del gömt i dina minnen som har skapat din verklighet i dag. Minnen som kan vara ord eller meningar som gjort att du placerat in dig i ett fack. Och i detta fack har du stannat.

Upplevelser som barn gör att vi stannar i dessa fack och processen är oftast omedveten men vi behöver vara medvetna för att ta oss ur den.

Min egen upplevelse av att vara udda har gjort att jag inte varit den som tagit steget ut och visat vem jag är. För just detta Jag har ju varit det som varit problemet. Istället har jag varit i bakgrunden och gett min kreativitet till andra. Ibland för att jag verkligen vill ge och att det också ligger i min natur att jag drivs av att ”bygga” upp andra men ibland också för att kanske skulle någon se ”mig” om jag gav.

Det har varit många personer som hittat ett språng i sin karriär eller nått framgång efter att vi möts. Det är många som tagit tillvara på mina idéer och tankar och nu använder sig av dem.

I vissa fall har jag stått kvar och funderat på …vad hände? I andra fall har jag bara gått vidare.

Jag kan inte säga att jag är bitter även om jag erkänner att jag då och då har varit frustrerad och tyckt att nu får det väl vara bra i alla fall. Men för att inse sanningen så är det ju ingen annan än jag själv som har gett detta. Oavsett hur jag tänkt eller tyckt så är det jag som har gett.

Om jag tar en lång och djup blick på mig själv då hittar jag en person som faktiskt trivs med att ge till andra, jag hittar en personlighet som behöver vara i grupp och tillsammans med andra för att må riktigt bra. Men jag hittar också behovet av att vara självständig och att ta ansvar för mig i detta.

Min upplevelse leder till många ord märker jag men för att komma till det som jag vill ha sagt så formar denna utskrift av mitt möte med Mikael Säflund, det som ligger till grund för mitt 2015. Min bas har hittat den plats där den vill vara och det är en stolthet över att vara den jag är. Varken mer eller mindre. Och den jag är kan skapa de mest fantastiska saker i tillvaron.

Och jag skiljer mig inte ifrån dig i detta. Jag är udda och unik och så är du. Och samtidigt så hör vi ihop så att det som jag upplever kan ge eko i dig precis som det du upplever ger eko i mig.

Jag ser också hur jag någonstans har smärtsamt gnidit på denna levande organism som sagt att jag är ”utanför och udda”. Hur jag har hållit denna cell tyst inom mig själv som ett ostron håller sitt ursprung till en pärla inom sig. Och hur jag nu är redo att möta denna vackra pärla som jag burit så länge.

Jag bär med mig den inspiration som mötet med det fantastiska Hillesgården har gett mig. En plats som är något annorlunda. Läs gärna mina upplevelser på Ascala Magazine. Jag har fått möjlighet att få vara med på Jörgen Tranbergs föreläsningsserie Universal Heart. Vad ska jag säga, så fantastiskt att få ta del av olika sätt att närma sig sin egen mittlinje. Detta är upplevelser som rent symboliskt varit ostronöppnare.

Och hur möter jag då denna pärla i år? Jag inser att jag någonstans varit beredd på att få ett annorlunda år när jag ser de planer som redan finns för 2015.

Jag och Linda Lindblad lanserar vår serie av Gudinne halsband. Tillsammans har vi mediterat, fått till oss meditationer, text och budskap som i sig har skapat en upplevelse som vi vävt in i olika unika och udda halsband. Dessa halsband kommer vi att sälja tillsammans med information om Gudinnan, meditation och en text om orsaken till att just du valt att bli dragen till det halsbandet.

Tillsammans med Maria Äxter och några kvinnor till kommer vi att lansera något nytt senare under året.

Jag fördjupar mitt samarbete med Terry Evans och tillsammans med honom skapar jag en kurs som vänder sig till de som är väldigt öppna och känsliga.

Jag och Maria kommer att ha en kurs/upplevelsevecka på Fanthyttan som kommer att gå i Ascalas tema. Det kommer att bli fantastiskt, ser så fram emot denna.

Detta och en hel del mer finns redan och jag känner att när jag nu börjar stabilisera min upplevelse av mig själv och det som är unikt med mig så kan vad som helst hända.

Och jag önskar och längtar till alla de ögonblick då jag får en möjlighet att vara med om när andras skal öppnas, då de verkligen ser hur unika de är och vilken potential vi alla har inom oss.

Varför inte ta en fundering på i vilket rum du själv har placerat dig i och känna om du mår som allra bäst där eller om det finns en dörr som kan leda dig till något helt annat?

Att bli medveten är som sagt det som leder till att det omedvetna kan förändra sig till något som skulle kunna vara helt fantastiskt för just dig.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman