Jag hörde orden och de landade någonstans inne i de vindlande kanalerna i hjärnan. Jag hörde innebörden och de landade i hjärtat.
Visst är det förunderligt att man går bär på något i väldigt många år och man har kunskapen men någonstans förhindrar man sig själv för att uppleva den sanning som bor i insikten? Upplevelsen som jag pratar om nu skedde på Universal Heart i fredags. Universal Heart är en föreläsningsserie som startades upp av Jörgen Tranberg. Eller rättare sagt var en föreläsningsserie. Just den här omgången har avslutats men som det är så ofta med saker som har en mening så sker ett avslut enbart för att en ny början ska kunna starta. Och så är det väl med Universal Heart. Jörgen Tranbergs projekt har vuxit och den fortsätter nu i andra former och i andra sammanhang.

Lasse Gustafsson Foto: Malou Thorman
I vilket fall som helst så befann sig Lasse Gustafsson på Universal Heart den här sista gången och han höll ett föredrag. Har du inte hört talas om Lasse och hans budskap kan du gärna följa länken och läsa lite om honom. Jag kommer att skriva om föredraget för Ascala Magazine och där kan du läsa mer om du är nyfiken men just här och nu är det om min egen upplevelse jag vill skriva.
Det var inte bara Lasse som befann sig där i fredags även Björn Natthiko Lindeblad fanns där. Den här gången bland besökarna. Under den absolut sista timman befanns sig dessa båda tillsammans med en del andra på scenen för att kunna besvara frågor från publiken och det var där som Björns ord slet upp samma innebörd som Lasse hade gjort 2 timmar innan.
Precis innan jag drog mig hemåt haffade jag Björn. Något inom mig ville dela med sig av denna upplevelse, något inom mig ville tacka. Lasse var just då försvunnen så honom får jag tacka här och nu och även vid ett senare tillfälle rent personligt. Ibland vill man liksom inte vara tyst, det finns en del som verkligen vill jubla ut ord, kanske var det detta som gjorde att jag hade ett starkt behov av att uttrycka mig.
Ända sedan jag var barn har jag haft drömmar som inte på något sätt varit trevliga. Känslan och bilderna pratar mer om tortyr än något annat. När jag var yngre hade jag dessa mardrömmar relativt ofta och varje gång jag hade dem vaknade jag upp kallsvettig och ångestfylld. Idag sker det väldigt sällan men det kan komma tillfällen då jag känner igen känslan jag hade från mardrömmarna.
Som alltid är det svårt att sätta ord på känslor och i dessa drömmar är det en mix av många olika jobbiga känslor.
I drömmen vet jag att det är något jag ska utsättas för. Jag kan inte komma ifrån det, det vet jag med säkerhet. Jag vet att det kommer att innebära mycket smärta. Oftast vaknade jag här, just i stunden där jag stod och väntade på att detta “något” skulle hända. När jag vaknade som barn darrade jag av ångest och upplevelsen smakade som något oåterkalleligt.
Så småningom förvandlades drömmen, jag vaknade inte längre av att jag stod och väntade, jag vaknade när jag accepterade. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra för att undkomma. Inga flyktvägar. Jag accepterade och vaknade. I acceptansen försvann ångesten även om jag visste att jag fortfarande var tvungen att gå igenom detta som var oåterkalleligt och smärtsamt. Mig veterligen har jag aldrig drömt vidare så jag i drömmen har upplevt smärtan och inte då heller sett vad det varit som har varit oåterkalleligt, däremot har jag i många sessioner arbetat mig igenom händelser som varit en del av orsaken till mitt behov av bearbetning i drömmen.
Genom åren har jag lärt mig att stå kvar. Jag har lärt mig vad det betyder att acceptera. Jag har lärt mig att det finns viss smärta som jag inte kommer ifrån, den är oåterkallelig. Och den här smärtan är förmodligen väldigt individuell men min upplevelse är att oavsett hur denna smärtan upplevs så finns det ett sätt att hantera den, acceptera att den är där. Vilka verktyg du sedan använder dig av för att hantera detta kan vara väldigt olika, vi behöver alla ta hänsyn till vilken personlighet vi har. Det som passar för mig behöver inte passa för dig.
Under många år, i många samtal och under många kurser har jag pratat om vikten av att acceptera. Att inte slåss mot dig själv och att inte göra sig så upptagen med att kämpa emot så att man missar resten av livet. För så kan det ju bli. Vi blir så upptagna av att förneka vår smärta eller vi är så rädda för att uppleva smärtan så vi gör allt vad vi kan för att hålla den borta.
Trots att jag alltså vet, trots att jag har en medveten kunskap och medveten insikt, förstod jag i fredags att det kunde bli ännu djupare.
Lasse pratar om sina brännskador, han gör sina känslor levande för oss som sitter och lyssnar, och när han berättar om hur han levde som en fånge i en enda cell frågar han publiken ” får man panik då”, man hör hur det mumlas ett ja från många och Lasse säger direkt efteråt, “nej, inte om det inte finns någon flyktväg. Finns det ingen flyktväg finns det ingen källa till panik. Jag var så svag, så utfläkt att det bara fanns acceptans. För att detta nu är endast detta nu.”
I slutet berättar Lasse ytterligare en episod av sina erfarenheter och det handlar bland annat om synkronicitet, symboler och en uppslagen bok där han läser orden “När smärtan blir för stark så stänger vi av.”
Han blir påmind om något som han själv redan har erfarenhet av för att klara av att bära den situation han befinner sig i. När smärtan blir för stark stänger vi av, när Lasse säger dessa ord landar det något inom mig med en duns. Det sprider sig en värme inom mig som växer. Jag tar ett djupt andetag och inser att jag inom mig själv vet något. Jag tar inte reda på mer där och då, jag fortsätter lyssna medan mitt inre fylls av mig själv som liten.

Jörgen Tranberg, Björn Natthiko Lindeblad, Kajsa Ingemarsson, Lasse Gustafsson Foto; Malou Thorman
Min lilla flicka finns fortfarande kvar inom mig när det är dags för den stund där deltagarna kunde ställa frågor. En fråga som dök upp handlade om lidandet. Om vi behövde gå lidandets väg för att nå upplysning. (Inte exakt men något åt det hållet). Björn är det som svarar och han berättar om Jesus och korsfästelsen. Att där fanns en stund då Jesus kämpade med sig själv, när han inte ville eller kunde inse vad det var som hände med honom, en stund då han kämpade. Och sedan skulle man kunna tro, ana eller veta att det infann sig en acceptans. En acceptans som gjorde att en frid kom över honom och att han i den stunden också kunde se att de som gjort detta mot honom inte kunde ha insikt nog att förstå vad det gjort. Något som var oåterkalleligt fick honom till acceptans. En acceptans som gav honom någon form av frid och hur smärtfri han blev har vi väl svårt att avgöra men kanske blev han ångestfri i alla fall. Orden jag har skrivit kommer inte från Björn utan det är snarare min efterkonstruktion av vad han säger men kontentan av detta är nog liknande.
Men det var också här som min lilla flicka tog ytterligare ett steg fram och den här gången fanns hon väldigt tydligt på min näthinna. Meningen som jag själv använt i vissa övningar: Vem är det som ser ut genom dina ögon? hör jag från Björn och jag inser där och då att det fortfarande hade funnits delar jag inte accepterat. Delar jag gjort motstånd emot. Delar som jag inte ville vara med om, inte ville känna och inte förstå.
Min lilla flicka log och öppnade armarna och jag gick direkt in i famnen. Trots att jag så många gånger redan som liten pratat med mig själv i dessa drömmar om att acceptera så slipper du den smärta som kommer av motstånd, så kommer inte ångesten på besök, fanns det bitar jag gömt inom mig som hade dolts bland annat.Och Lasses ord ekar inom mig och jag förstår vad det är jag har gjort för att överleva: När smärtan blir för stor så stänger vi av.
Övergrepp är smärtsamt, ensamhet är smärtsamt, förlust av liv är smärtsamt, det är mycket som är djupt smärtsamt i våra liv och sanningen är förmodligen att om du inte kan göra något åt det, om du inte har några andra vägar att gå, ja då befinner du dig i en situation där acceptans av situationen förmodligen är det bästa valet för att ha en chans att vara hel.

Tack! Jag har sparat den här tills jag hade ro nog att läsa ordentligt. Jag har också reflekterat en del över lidandet i perioder, och det kändes som om du satte ord på mycket jag tänkt.
Tack för dina ord Anne. Visst är det så att vi ibland behöver höra samma ord vi själva tänkt från någon annan för att på riktigt höra meningen i dem.