Midsommar – Litha, orgasmens tid.

Vilken paradox tänkte jag för en stund sedan när jag började tänka på att skriva något om Litha, midsommar. Paradox på det sätt att det är många som ser midsommar som början av deras sommar medans det egentligen är någon form av ljusets höjdpunkt och sedan avtar det sakta igen. Här och nu är vi toppen för att vi sedan sakta men säkert närmar oss mörkret igen. Midsommar, orgasmens tid.

 

Höjdpunkten, allt blommar och detta är den högsta punkten. Här och nu ger solens oss mest soltimmar. Det sägs att ordet “solstice” (solstånd) kommer från det Latinska ordet solstitium som bokstavligen översätts till “solen står still”. Här i Sverige har vi alltid haft ganska mycket fokus på midsommar och ett tag var det tal om att denna midsommarafton skulle bli vår nationaldag till och med.

Romarna, som på den tiden hade en festival för i princip allting firade denna tid som helig för Gudinnan Juno, eftersom jag brukar använda mig av de Grekiska namnen så kan du som läser min blogg mer känna igen Gudinnan Hera i detta. Månaden Juni sägs vara uppkallad efter henne och eftersom hon är förknippad med äktenskapet så är då denna månad en populär månad att gifta sig i. Denna tiden på året var även helgad till Gudinnan Vesta ( på Grekiska Gudinnan Hestia ) och man brukade offra i hennes tempel i hopp om att hon skulle välsigna deras hem. Gudinnan Hestia är också förknippad med härden och på midsommar var det vanligt inom många traditioner att ha en eld.

I vissa traditioner tände man en eld och höll den brinnande från solnedgången natten före midsommar till solnedgången nästa dag. Runt dessa eldar festade man. Elden var för många ett sätt att hedra Solen och att nu Solen hade sin “topp” på året. Man dansade runt elden och man kunde även hoppa över eldar. Inom en del traditioner ledde man boskapen mellan två eldar innan man förde dem till sitt sommarbete, något som ansågs skydda boskapen från “onda väsen”.

En del av det som jag ser som paradoxalt är att det är i detta firande av ljuset, av allt detta blomstrande liv, en tid då fertilitet är i centrum och i denna orgasmens tid så hör vi viskningen och löftet att nu är det mörkret som åter kommer till oss. Från och med nu börjar mörkrets tid återvända till oss och vi vandrar åter igen mot det ögonblick då årshjulet kommer att bli komplett.

Här och nu är vi i fullmånens tid. Månen och Solen står mittemot varandra. Så olika men ända så lika. Och vi är beroende av de båda. Dag och Natt, Ljus och Mörker. Och visst kan man tycka att detta är lite paradoxalt.

Jag kan inte låta bli att göra ett utdrag ur Patricia Tudor-Sandahls bok “Ordet är ditt”. Detta ger så mycket när man är på väg och även är i ett utforskande av sig själv. Precis som Patricia skriver så upptäckte jag att det fanns aspekter av mig själv som inte var överensstämmande. Patricia skriver:

Självkännedom har tre aspekter som inte alltid överensstämmer med varandra; den som motsvarar vad vi verkligen är ( och som kanske inte ger sig tillkänna förrän vi ställs inför livets stora prövningar), den som motsvarar vad vi tror oss vara och den som motsvarar vad andra anser oss vara.

Och hon fortsätter med att säga att du inte ska vänta dig enkla entydiga sanningar då du sätter din självbild under lupp.

En paradox är en paradox

” Varje människa bär inom sig frön till alla mänskliga egenskaper”, sade Leo Tolstoj. “Stundom framträder det ena, stundom det andra. Hon är ofta icke sig själv lik, medan hon likväl förblir en och samma.”

Bakom den mest finputsade fasaden kan det finnas kaos och ordning; en sanning som kan förbrylla och oroa den som helst vill nöja sig med det uppenbara och lättillgängliga hos människor.

“Paradox” är uppbyggt av två ord: det grekiska “para” – bredvid- och “dox” – mening. En paradox är till sin natur motsägande: skenbart orimlig men i grunden sann. Att tolerera det paradoxala är centralt för förståelsen av både atomfysik och djuppsykologi.

 

Det verkar som om det paradoxala är inbyggt i människans psyke och som sådant måste det accepteras, respekteras och även välkomnas, eftersom det kan vara källan till mycket visdom. Om man tillåter sig att bejaka det paradoxala, kan vägen banas mot självinsikt. Men de paradoxala sanningarna för oss samtidigt snubblande nära det lilla barnets ångest då det konfronterades med en kaotisk värld som det varken kan begripa eller rå för. Den som vill söka djupare kunskap om sig själv bör ha mod nog att närma sig det paradoxala gränslandet där även rädsla slagit rot.

 

Det paradoxala är definitionsmässigt oförklarligt. Det går inte att fatta på annat sätt än att man djupare och djupare tränger sig in i det. “En paradox är en paradox”, skrev Kierkegaard. ” Det är det ofullkomliga i allt mänskligt att man når vad man åtrår först i dess motsats…först genom synden skönjer man saligheten. ” I antologin Modet att leva illustrerar Rollo May påståendet att ingen skönhet skulle finnas utan disharmoni genom att hänvisa till Beethovens musik. Om man lyssnar noga på den, säger May, finner man att den är sammansatt av en kombination av disharmonier som tillsammans bildar en vacker och gripande helhet. De perioder i livet då vi drabbas av ohälsa och andra svårigheter visar sig ofta i längden vara av avgörande betydelse för personlig utveckling. Disharmonier föder en förtvivlan som tvingar fram en förändrad självuppfattning. Att våga sig in i sin förtvivlan måste inte alls vara en negativ upplevelse, tvärtom kan det vara ingången till en förhöjd livskvalitet.

 

Att tänka paradoxalt är att iklä sig ett slags janusansikte, dvs stå ut med att se åt två motsatta håll samtidigt och upprätthålla två motsägande påståenden. I detta finns en parallell till den skapande processen.

En av källorna till paradoxalt tänkande är att de olika verkligheter som vävs i vårt inre liv samspelar med varandra och bjuder oss att betrakta världen ur olika synvinklar. I litteraturens och teaterns värld är det vanligt att olika nivåer av verklighet vävs in i och samexisterar samt interagerar med varandra.

 

Shakespeares En midsommarnattsdröm är ett exempel på detta: aristokraterna vid Theseus och Hippolitas hov, det övernaturliga ( representerat av Puck, Titania och Oberon), det jordnära och bondkomiska som tangerar gränsen till djurvärlden (representerat av Botten och hans vänner) och historien om Pyramus och Thisbe, den pjäs-i pjäsen som var vanlig i elisabetansk dramatik.

 

Folkvisdom innehåller paradoxala sanningar som t ex att lyckan inte brukar infinna sig hos den som jagar den, att man kan känna både hat och kärlek till samma människa, att ensamhet är en förutsättning för gemenskap och att man minns det man försöker komma ihåg först då man inte anstränger sig att minnas.

Att påstå sig vilja ha ett långt liv, samtidigt som man beklagar sig över att man inget har att göra på en regnig söndag, kan kanske vara ett exempel på paradoxalt tänkande.

Jag tänker att jag den här midsommaren, eller rättare sagt natten mellan 20 och 21 juni, ska forma min egna ceremoni. En ceremoni där jag för ihop min glädje över att jag både har ljus och mörker i mitt liv och att jag har en förmåga att uppskatta de båda. Jag har en viss dragning till det ena men det förhindrar mig inte från att uppskatta det andra. Jag är hemma i separation och i helhet. Samtidigt.

Och nu kan jag berätta det som behöver berättas för att lämna det tomt.

Leave a reply

required