Prima donna1Att fundera över Primadonnan i oss själva eller andra nu när Månen går in i sin sista fas.

Månen går in i sin sista fas den här måncykeln. Fasen då vi många gånger får ett behov av att dra oss tillbaka eller kanske skulle jag säga att vi då och då skulle kunna lära oss något av måncykeln och faktiskt dra oss tillbaka.
I vår värld är det svårt att uppfatta de signalerna som månen talar om för oss, vila och att vara i mörkret. Det är inte konstigt att månfaserna har fått de betydelser de fått eftersom inget ljus nu fanns för att lysa upp omgivningarna för de som en gång levde här. Signalen var alltså…dags att dra sig tillbaka, vila, sitta vid brasan, prata om livet kanske eller sitta och filosofera alldeles själv tills det var dags att lägga ner kroppen för att falla i sömn.

Jag undrar om vi inte alla skulle må så mycket bättre om vi mer följde månen mer ordentligt. Nu under sisådär 3-4 dagar ägna oss åt lite introspektion, att helt enkelt ägna lite tid åt själviakttagelse.
Hur har jag själv reagerat, tänkt och känt på allt det som har hänt den här måncykeln? Hur har jag tagit emot andras reaktioner på mig och har jag varit med om något liknande någon annan gång?

Månen landar i kräftan just när den här sista månfasen inträder och Sabian Symbol för den här graden är passande nog:

A FAMOUS SINGER IS PROVING HER VIRTUOSITY DURING AN OPERATIC PERFORMANCE.

Eller som det numera är populärt att förkorta det till:

A PRIMA DONNA SINGING

 

Kan just den här symbolen säga mig något om tiden som har gått sedan nymånen?

Att skapa sig själv en bild.

Min första tanke blir att jag behöver ge mig själv en bild över symbolen. Jag behöver utveckla den, måla den, ge den ord för att se vad som dyker upp. Och det första som dyker upp är just en scen.
En operascen, där hela sceneriet är uppbyggt för att framhäva primadonnan. Allt från den minsta lilla kulissdetalj till kläderna är anpassade för att passa primadonnan.
Eller är den det?
Den Prima Primadonnan är ju rösten. Hon är den som ger ord, som förmedlar en känsla, hon är den som målar fram bilderna i vår själ. Varför? Jo, för en opera är en berättelse. Primadonnan ger oss på sätt och vis nyckeln till en dörr vi behöver öppna. Vi sätter oss där lugnt tillbaka lutade och låter scenen som är uppbyggd framför oss sakta vagga in oss på den stig som det är meningen att vi ska gå. Allt är uttänkt i minsta detalj och utan att vi tänker på det, utan att vi egentligen är medvetna om det befinner vi oss plötsligt i en annan värld. Rummet skapas för oss. Vi lockas och förförs för att sedan när Primadonnan kommer in och låter sin stämma ljuda, ja då öppnar vi vår inre dörr helt. Hon var nyckeln. Vi förförs och hämningslöst ger vi oss in i berättelsen.
Hon berättar om svek, kärlek, mord och födelse. Vi sveps in i mytens underbara värld och där stannar vi tills den sista tonen tas.

Är det kanske detta som denna symbol vill säga oss något om? Har vi den sista tiden låtit oss bli förförda av vår omgivning, har vi lyssnat så hänfört på någon att vi glömt av att delta själv i livet? Eller är det kanske så att vi har blivit så hänförda av rösten att vi glömt av berättelsen? Det som egentligen är syftet med hela föreställningen? Vi har skapat oss en idol och fastnat där på grund av den dragningskraften och släppt det som egentligen är syftet – att lyssna på det som berättas?

Jag kan också vända på steken och fråga mig om det är jag som är den stora Primadonnan? Ser jag mig själv som det viktigaste och det som jag uttrycker som underordnat? Primadonna
Vem har inte varit i den situationen att man känt sig en aning undanskuffad av sin omgivning och försökt att ta den plats på scen som man själv tycker att man förtjänar?

Jag kommer även att tänka på vad resultatet blir om man är en Primadonna? Vad innebär det och klarar man av att vara en Primadonna hela tiden? Behöver man en scen för att synas och innebär det att man är osynlig annars? Vad skulle det i så fall innebära?

Å andra sidan kan symbolen prata om att det finns något som behöver uttryckas, att man behöver ta plats? Att inse att man är den Prima Primadonnan i sitt eget liv. Det jag säger är viktigt, min historia, min berättelse är värd att lyssnas på. Det jag säger kan väcka, mina ord, känslor och uttryck kan vara nyckeln för andra.

Låter du din röst bli hörd? Använder du din talang på det sätt som det är tänkt? Tar du plats på scen vid rätta tidpunkten – alltså vilken timing har du i livet?

Visst är detta tankar vi kan ta med oss och fundera över när vi nu kan passa på att fundera på den tid av måncykeln som passerat.

Tycker också att det är intressant när jag läser i den här bloggen vad som sägs om Merkurius som går retrograd nu den 30 augusti. Det känns väldigt aktuellt den här gången och helt klart värt att ta med i funderingarna redan nu.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bilder; hittar inte ursprungskälla

Leave a reply

required