En dröm jag hade fick mig att leta reda på detta gamla inlägg som jag skrev om i min gamla blogg. Har kopierat in den här.
Spännande eftersom den slingrar sig in i ett möte jag hade tidigare i december som precis varit. Vårt inre är verkligen fantastiskt. Lite kul också att jag såg att nedanstående inlägg var publicerat i januari då också fast under 2014.
Under en av mina meditationer under denna mörkermåne ( OBS! mörkermånen 2014 )kom Hekates hundar att bli väldigt tydliga.
Två stycken stora svarta hundar stod plötsligt framför mig och bara tittade på mig. Stilla, smidiga och väldigt levande.
Även om de inte rörde sig en tum gav de mig en känsla av aktivitet. De väntade intensivt medvetna om varje rörelse jag gjorde och frågan är om de inte var medvetna om de tankar som for genom huvudet på mig.
Även om jag har vuxit upp med hundar och inte blev speciellt rädd när de dök upp i meditationen så kan jag av åsynen av dessa förstå att många skulle bli rädda.
Det var inga hundar man gick fram och klappade utan tillåtelse precis. Jag vet inte hur länge jag stod där och bara tittade men plötsligt var det som att det hände något som jag inte var medveten om och båda hundarna la sig ner, lite mer avslappnade i sin sinnesstämning än tidigare.
Jag visste att jag hade fått tillåtelse att röra mig.
Det här mötet fick mig att börja fundera på vad Hekates hundar tillför hennes arketyp egentligen.
I myter och texter om Hekate kan man läsa att hennes närvaro förebådades av ylandet av hundar. Något som förmodligen gjorde de flesta darriga i knävecken.
Att man placerat hundar tillsammans med henne är förmodligen ingen slump eftersom hundar inom många olika traditioner var förknippade med underjorden, en ledsagare och en vägvisare för de som hade dött. ( Vilket Hekate är förknippat med )
I Japan ansåg man att hundar hade en psykisk förmåga att känna av “spöken”, i Grekland fanns exempelvis den trehövdade Cerberus som vaktade underjorden och Hades. Det var också spritt över flera kulturer att begrava en hund tillsammans med sin ägare så att den kunde vägleda och vakta även efter livet.
När det kommer till hundar och Hekate sägs det att hundar offrades till henne i reningsritualer. Bland annat så skulle tikar offras i riter som hade med barnafödsel att göra. De trodde att detta skulle underlätta födseln för mamman eftersom en tik födde med enkelhet. ( Hekate förknippas också med barnafödslar )
Hundar sågs då, precis som idag, som väktare, vilket även Hekates roll var och Plutarch ( grekisk filosof född 46 e.Kr) skriver att hundar precis som Hekate har en utmärkt nattsyn. Han menar även att skällande hundar skrämmer nog inkräktare men de är kärleksfulla och lojala till de som de vaktar. Plutarch menar att hunden symboliserar den bevarande, vakande och filosofiska livsprincipen.
Hunden är ofta följeslagare till jaktgudinnor, till läkedomsgudar och även till de goda hedarna. Hundens symbolik är verkligen lika komplex som Hekate själv och just svarta hundar sägs symbolisera trolldom, de fördömda och döden.
Trohet och lojalitet, människans bästa vän men också “hundlik inställsamhet och skamlöshet” som man ansåg under antiken…. hela tiden två sidor.
Eftersom Hekates hundar inte är någon symbol som vi under vår generation gett henne får vi nog nöja oss med det lilla som man hittar om dem. Tyvärr finns det inte mycket och hennes bakgrund är inte heller enkel att reda ut.
Om man tänker på hur vanligt det var inom många olika kulturer, från Egyptens dödsguds Anubis präster som bar huvudmasker föreställande en hund, till Japan, att de satte hunden i samband med stigfinnare,vägvisare, väktare för livet efter detta, kan man nog dra den slutsatsen att det hade med Hekates förknippelse med underjorden att göra.
Under mitt letade efter texter om hundar i samband med gudar och gudinnor fick jag även nys på annat som kan vara intressant även om det inte går att sätta samman med just Hekate precis.
Visst du att liljekonvalj kan hjälpa om du har blivit biten av en rasande hund? Enligt skrock och sägner ska man dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj plus att man ska tvätta såret med samma blandning. Inget som jag skulle rekommendera förstås!
Ett annat sätt att handskas med en rasande hund skulle vara att man skulle ta sin mössa i munnen och springa mot hunden på alla fyra eftersom det skulle skrämma bort den arga hunden. ( Något jag skulle vilja se faktiskt )
På korsriddarnas gravhällar finns ofta en vinthund avbildad som en symbol för ädel börd, snabbhet och mod. Även på makors gravhällar finns ofta en hund, då som en symbol för lojalitet.
Här är en historia om en hund som berättats om och om igen;
Förra året berättade min mor om ett par nyblivna föräldrar som blev varnade för att behålla sin hund när det första barnet kom. Hunden kunde bli svartsjuk och skada barnet. Trots varningen behöll de hunden och lät den dessutom vakta babyn då den lämnades att sova under bar himmel.En dag stod kvinnan vid spisen och lagade mat medan barnet och hunden som vanligt var ute i trädgården. Plötsligt hörde hon barnet ge till ett gallskrik som tystnade tvärt. I nästa ögonblick kom hunden inrusande, blodig kring munnen.
Kvinnan slog i blind förtvivlan hunden i huvudet med stekpannan så att skallen sprack. Så sprang hon ut i trädgården och hittade babyn helt oskadad – men bredvid låg en död orm med avbitet huvud. Kvinnan blev sinnessjuk då hon förstod att hon dödat hunden som hade räddat livet på hennes barn. (af Klintberg, 1994, s. 69).
Historien om barnet och vakthunden har varit känd i mer än 2000 år. Det tidigaste belägget finns i den indiska berättelsesamlingen Pancatantra, som anses ha kommit till ca 300 år f. Kr. Under medeltiden nådde den Europa och införlivades i den kända samlingen Sju vise mästare. Händelsen har ortfästs både i Frankrike, där den dräpta hunden (en vinthund) blev föremål för en folklig helgonkult, och i Wales, där hundens grav är en turistattraktion.
Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman 
Stenbocken vandrar in i våra liv. Ett djur vars instinkter talar om för dem att vandra uppåt. Med säkra fötter och ett otroligt balanssinne tar de steg för steg upp för de höga, vassa klipporna. Ett tecken vi sätter ihop med ansvar, skydd och envishet.
Själv blir jag sådär barnsligt förtjust i dörrknappen som förvandlas till Scrooges numera döda kompanjon Marley. Att på ett sådant härligt sätt visa att här kommer nu något alldeles speciellt att knacka på. Något från förr, något som vi trodde var dött och begravet knackar på din dörr. Marley är också en väldigt tydlig symbol för hur ensam Scrooges är. Inledningen till berättelsen ger oss ingen möjlighet att komma ifrån just den där iskalla ensamheten. Marley var Scrooges kompanjon, enda vän och ja egentligen en sorts familj för honom även om Scrooges inte var utan släkt.
kedjor som helst heller. Det var kedjor som bestod av räkenskapsböcker, nycklar, tunga plånböcker, kassaskåp med mera.
En månfas där vi ofta står inför uppgivenhet eller fullt stresspåslag. I mitt inre ser jag bilder av en utschasad kvinna som halvligger på en köksstol med svett som blänker i pannan och kastruller och bakformar i en hög på golvet. Barnen står tyst runt omkring och bara tittar. Jag kan också föreställa mig hur man tittar ner på en lång lista med att-göra-saker och jag hör en djup suck och någon som går och sätter sig i en stol igen. Uppgivet inser man att man inte hinner eller orkar.
För just nu är det så mycket från utsidan som vill dra oss till olika behov och bekräftelser. Egot kämpar konstant för att försvara oss så att vi inte ska må dåligt. Det är smärtsamt att kämpa så mycket och oftast blir vi helt slut.
Jag läser om Omphalos och jag erkänner att jag blir lite överväldigad och lite tårögd. Den symboliska världen och dess synkronicitet är förunderlig. Häromnatten hade jag återigen en dröm om mina sköldar. En lite för lång historia att berätta igen här och nu, men i vilket fall som helst så drömde jag att på en av sköldarna fanns svanen. Jag har inte drömt om mina sköldar på många månader så jag var verkligen glad och jag har ägnat lite tid nu åt att meditera över svanen för att känna in dess energi. Nu när jag läser om Omphalos läser jag att i myten att två örnar eller svanar som flugit från den allra mest avlägsna punkten på jorden möttes just där vid Delphi och där skulle då navelstenen befinna sig i templet som byggdes. Vad det ska betyda för min symboliska svan det vet jag inte ännu, men säkerligen kommer det att hamna på plats så småningom.
Månen glider in i oxens tecken och nu passar det ju verkligen bra att befinna sig i labyrinten. Här i den här labyrinten kan vi hitta flera av oxens aspekter och nu när vi närmar oss fullmånen kan många av oss få känna på en del av dessa.
