Author Archives: malou

Oktober – Jägarens måne

Hunters Moon – Jägarens Måne

Detta är ett av de namn månen har i oktober. Ett namn som talar om vad det är som gäller. Det är nu under denna månad som djuren är mätta och tunga och det är nu som tiden är bäst för att samla på sig det kött människan behöver för vintern.

Som alltid är namnen väldigt tydliga och visar på den praktiska användningen. Under oktober går också månen upp 30 minuter senare än under de övriga månaderna (förutom vårdagjämningen) vilket betyder att jägaren och jordbrukaren har extra tid för att slutföra det som behövs göra.

Idag är vi inte lika benägna till att följa månens eller årstidernas cykler på detta sätt eftersom vi har tillgång till helt andra verktyg. Frågan är om detta alltid är positivt?

Månen och dess cykler har fått mig att fundera på hur mycket jag missat när det gäller min koppling till naturen? Att förlita sig på det som är bekvämt kanske inte alltid är det optimala för oss och i många fall känns det sorgligt när så mycket naturlig kontakt har gått förlorat.

Den här månaden får mig att fundera lite över sans och balans. Bara för att det är jägarens måne innebär ju inte detta att det är samlandet i sig som är viktigt. Det betyder inte att vi idag i vår tid ska samla på oss hur mycket som helst, inte heller att vi helt urskiljningslöst ska ”döda” eller förstöra det som kommer i vägen för oss.

Jag tror på att vandra i min verklighet såsom Gudinnan Artemis, vildmarkens Gudinna. Att se mig omkring och lyssna på det som är min natur. Vad är det som är nödvändigt för mig att samla på? Vad behöver gå förbi min pil för att det inte ännu är moget att använda eller för att det tjänar helt andra syften?

Att vara vaksam över när min rädsla får mig att agera överilat? Kanske behöver jag stå still i skymundan och vänta lite till? Vänta till min kropp och min omgivning pratar samma naturliga språk?

Nymånens första fas är precis över nu när jag skriver detta och vi kommer in i den fas som innebär att vi kan få lite avstånd till det som pockar på inom oss. Vi kan börja se klart på vad det är som behöver hända och ska hända. Nymånens ögonblick är trots allt i det djupaste mörkret. Nymånens fas pratar om att vi behöver använda andra sinnen än seendet för att sätta måncykelns mål.

Nu kan vi alltså börja se och börja ta ställning till vad som behöver göras för att uppnå dessa mål vi har satt. Och har då dessa mål någon nytta av att vi befinner oss i Jägarens Måntid?

Hur använder du din energi, passar den ihop med naturens och passar den ihop med ditt mål?

Själv gör jag som min man brukar göra, sätter mig lugnt ner och lutar mig mot en bekväm trädstam i den klara höstluften. Jag ser mig omkring och tar in de vackra höstfärgerna och låter kroppen svara an på min omgivning.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: vee_kay-d75l7an

Nymåne – Vågen

Dags för nymånen som befinner sig i Vågens tecken.

Att vakna upp är temat för månaden. Ett tema som fortfarande är i mörker om du inte tagit tillvara på mörkermånens energi och forskat i det som finns bakom hörnet.

Mitt sinne drar sig till Gudinnan Hestia som är härskaren enligt den Grekiska Hellenistiska zodiaken. Hestia som är härdens Gudinna. Mittpunkten i hemmet. Hjärtat. En plats där man under tusentals år samlades för att finna sin balans. Hestia är Gudinnan som vänder sig inåt och som strävar efter balans. Hestia är här och nu, inte bakåt och inte framåt. Att vara i stunden oavsett vad du för tillfället är upptagen med är ett av Hestias strävanden. Att uppskatta varje liten del även i det som hela tiden behöver repeteras.
Det här gör att vi kan börja fundera över hur vi själva ser på det som vi kanske tycker är ett ständigt upprepande av samma saker? Kan vi hitta en balans, en jämvikt i den upplevelsen?

Även Hestia var en Jungfrugudinna, alltså andligt intakt och mina funderingar går nu till när, var och hur upplever vi denna andliga intakthet? Hur tar vi oss dit och är den känslan starkare i vissa situationer och inte i andra? Kan denna nymåne innebära att vi funderar på när, var och hur?

Vågens tecken precis som Gudinnan Hestia strävar efter harmoni. Vågen och Hestia pekar till relationer, både inre och yttre sådana. Detta kan vara sådant som dyker upp under den här måncykeln. Relationer och balans, eller varför inte obalans?

Var har vi balans eller obalans? Kanske finns det områden som behöver rivas upp för att vi ska hitta den jämvikt som är nödvändig och kanske finns det områden där det plötsligt blir lite turbulent runt omkring under den här perioden. Uranus befinner sig mittemot denna nymånen vilket innebär att det något oväntade eller vårt behov av uppror inom specifika områden kan gör sig gällande.

Jag hittade också något spännande när det gäller Hestia och det var att symbolen “Chariot” i Tarot förknippas med henne. The Chariot i sin tur förknippas med den geometriska figur som talar om nollpunkten. Vector Equilibrium pratar de om i förhållande till detta. En nollpunkt som är symbolen för frånvaro av kvalité, kvantitet eller massa.

En absolut frihet från varje begränsning. Det är ett tecken på det oändliga och eviga medvetna energin, själv ingenting, men manifesteras i allt. Det är det som var, är och skall vara för evigt; men det är inget vi kan namnge. Gränslös oändligt potential, levande ljus, är det rotlösa roten till allt, av alla aktiviteter av alla former av medvetande. I det ingår alla tänkbara och otänkbara möjligheter, men det överskrider dem alla. Kabbalisternas kallar det: (a) ingenting; (b) Gränslös; (c) Gränslös Light.

För mig blir det spännande eftersom jag sätter detta i samband med att vara andligt intakt, alltså hel men också med att vara i jämvikt och i balans. Den ursprungliga energin skulle jag vilja säga, men detta är rent personligt.

Med detta blir mitt fokus den här måncykeln att vara medveten om var jag har min balans? Har jag en fokuspunkt i mitt inre som jag kan gå till och har jag en yttre fokuspunkt? Hjärtat är det mitt centrum och hur ser jag till att jag är medveten om detta? Tar jag tillvara på den lärdomen ett upprepande kan ge mig eller slarvar jag bort detta i en känsla av otålighet och irritation?

 

Att bli till genom vittnen

Jag är....Återigen har jag fått möjligheten att bli till. En grupp kvinnor som står mig väldigt nära har genom sin närvaro och tillåtande egenskaper möjliggjort att jag återigen blivit född.

Kanske låter det konstigt och udda men min upplevelse är faktiskt så. Genom att jag befunnit mig i en omgivning där jag känner mig trygg, sedd och omtyckt har jag kunnat bekräfta mig själv. För jag tror att det är något väldigt viktigt och för mig är det något som jag ser som oerhört givande just det där med att jag får en chans att bekräfta mig själv.

Och bekräfta mig själv gör jag genom att ge ord till min historia. Jag dyker djupt in i min själ och låter den vara impulsen till de bilder som vill bli med ord. Dessa ord blir meningar, dessa bilder är uttryck för känslor som just nu behöver komma upp till ytan och när de kommer ut ur min mun skapar de lättnad.

Här finns då en möjlighet till acceptans. Jag uttalar det som inte har blivit sagt. Jag uttalar det som jag inte ens visste fanns. Jag uttalar det som jag inte ville ha sagt. Genom min egen berättelse ser jag mig själv och när jag hör mina ord och upplever känslan av det som är uttryckt hittar jag mig själv. Det som gömmer sig under ytan och det som legat långt ner i mörkret och gnytt.

Jag låter mig bli upptäckt av mig själv och av de som sitter lugnt och tryggt runt omkring mig. Jag knyter an helt enkelt, både till mig själv och till mina vänner. Det fantastiska är att jag även kan knyta an till de som inte är närvarande enbart genom att släppa taget och låta det som ville vara osagt bli sagt.

Om det som är sagt är sanning eller ej spelar ingen roll. Sanningen är en föreställning vi har och min själ vet att om jag fokuserar på den föreställningen så missar jag denna möjlighet jag har. Sanningen tillhör intellektet och jag läste någonstans att intellektet gärna vill bygga tempel och andra helgedomar åt sina sanningar som de sedan använder all sin kraft åt att försvara. Jag håller med om det uttalandet. Jag uttalar upplevelser och känslor.

Genom att lyssna på vad själen vill ha sagt litar jag på att det som uttrycks blir till insikter, insikter som i sin tur så småningom kan landa som visdom. Jag speglar mig i mina vänners ögon och uppfattar mig såsom både de och jag själv ser mig som. Och jag ser kärlek. En tillåtande kärlek, tillåtande till den grad som den kan bli och den grad är för mig ännu okänd.

Jag är tacksam för att jag fått en möjlighet att bli bevittnad. Jag har blivit bekräftad och kan nu ha en djupare kontakt med mig själv.

Tack till mina underbara symbollor!

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Nymåne – Solförmörkelse – Jungfrun

 

PerfectionistsMer än en gång har jag märkt av Jungfruns egenskaper inom mig, Jungfrun ståtar som min accendent och kanske är detta en av anledningarna till att jag många gånger störtdyker in i detaljer. Många gånger detaljer som leder mig vidare och djupare. Ibland är det en fördel och ibland en nackdel. I vissa fall kan det vara bra att släppa taget om något eftersom det annars aldrig blir färdigt och i andra fall hittar man en fakta som gör att något får en annan mening. För mitt inlägg om mörkermånen denna månaden behövde jag släppa taget. Jag kände att jag inte kom vidare till texten utan jag rotade runt bland analyser och funderingar. Jag fick helt enkelt bestämma mig för att göra ett stopp.

Just detta fick mig att le när jag läste April Elliot Kents inlägg om den här mörkermånen. Hon säger att Jungfruns gåva är för de arbeten som pågår varje dag. Arbeten som är en never-ending-story, arbeten som tvätt, personlig utveckling eller att försöka hålla garderoben organiserad. Arbeten som helt enkelt aldrig blir avslutade. Jag gillar verkligen hennes text den här gången och framförallt det avsnitt när hon tar filmen “Groundhog Dog” för att visa hur rutinarbeten kan förvandlas till ritualer. Och hur dessa kan innebära det som blir den stora förändringen.

 

“Vad händer om du var tvungen att leva samma dag om och om igen? Och inte en särskilt spännande dag heller, men en dag full av mindre populärare och småaktiga frustrationer, varken bättre eller sämre än tusen andra dagar i ditt liv. Phil Connors, spelad av Virgo Bill Murray, angriper problemet med motstånd, cynism, klagomål och nihilism,tills slutligen, efter att upprepade gånger försökt och misslyckas med att förstöra sig själv, kapitulerar han. Han tillbringar varje dag hängivenhet till goda gärningar och självförbättring, trots att han vet att han måste göra det igen nästa dag. Vid filmens slut har inte mycket förändrats i staden utom Phil, som har blivit medkännande, kunnig och älskad.”

Återigen handlar det om intention och inställning till det vi gör. Och många gånger beror vår attityd på vilket mål vi har, på varför vi gör något. Självklart påverkar detta också Jungfrun och när vi tappar fotfästet och förlorar det stora och högre perspektivet kan vi också bli helt överväldigade av detta repeterande arbetet vi behöver göra varje dag.
Jag ställer samma fråga till mig själv som April gör i sin text, ” Hur kan jag använda mina Jungfruegenskaper och till vilka större ändamål? “

Just nu får vi ta del av både glädjefyllda och skräckfyllda bilder på alla dessa människor som behöver fly från sina hemländer. Jag läser förskräckt i de sociala medierna hur olika grupper i vårt samhälle går till attack mot varandra. Jag ser filmer där poliser attackerar män, kvinnor och barn och försöker förhindra dem att gå vidare eller att komma in till vad de tycker är “deras” land. Ledsen, arg och fylld med avsmak ser jag vad rädsla och egoism skapar. Maktlös sitter jag här i ett land som har ett överflöd av det mesta. Eller är jag maktlös?

Jag tänker på det faktum att det inte fungerar att förändra någon annan utan jag enbart kan förändra mig själv. Och här har jag nu min makt. Jag kan förändra mig själv. Jag kan förändra mitt sätt att närma mig allt det jag har runt omkring mig i mitt liv. Jag kan envist med en känsla av att utföra något viktigt för ett större ändamål göra gott för mig själv såväl som för min omgivning. Jag kan tvätta med en känsla som att jag utför en ritual, jag kan möta min medmänniska med upplevelsen av en omfamning, jag kan se min granne i ögonen och le. Jag kan skänka en slant om jag har möjlighet, jag kan utföra allt med en innerlighet och med en insikt om att det betyder något. För det gör det.
Alla detaljer slutar först betyda något om du inte vet varför eller inte har ett mål med det. De högre målen och visionerna slutar först betyda något när du slutar utföra de detaljer som gör att du kommer dit.

Det är sant att vi kanske inte är vana vid att förändringar kommer när vi knäpper med fingrarna men vi vet också att vi behöver börja med något någon gång. Och varför inte börja nu?supermåne

Solförmörkelsen, sker vid norra månnoden den här gången. En månnod som symboliserar det vi strävar mot, mot de längre perspektiven. En eclips menar man står för förändringar av olika slag. Det kan vara ett större avslut men också en viktig ny början. Norra Månnoden befinner sig i Vågens tecken, ett tecken som pratar om balans och “oss”, mittemot finner du Väduren, ett mer “jag”betonat tecken.
Cathy Pagano säger så här:

“Det är dags att förändra vårt sätt att se oss själva i relation till andra personer. Det gamla sättet (Väduren) är att tänka att vi behöver göra allting själva – en gammal idé om individualism. Jag visavi andra. Det nya sättet (Vågen) ser att allt handlar om oss. Det handlar om att vi behöver varandra. Hur “vi” gör saker lättare. Hur vi behöver hjälpa varandra för att uppnå våra mål.”

Sabian Symbol för denna nymåne är:

En flickas basketbolls team.

Nog pratar den symbolen om lagarbete. Om mig tillsammans med andra. Tillsammans med andra skapar jag något, tillsammans arbetar vi för ett mål och en större vision. En symbol som också säger något om den energin som ligger till grund för detta arbetet. En “flickas” basketbolls team. Om vi ska använda den symbol som vi är vana vid handlar det ju då om den kvinnliga energin. En energi som vi sätter samman med omhändertagande och balansen mellan liv, död och återfödelse. Nymånen är ju också i Jungfruns tecken. En Jungfru som både är mor och barn. Här handlar det om att vara andligt intakt. Att vara hel. Att vara i den heliga feminina gudomliga energin handlar om att vi vördar varandra och att vi ser oss själva i allt det vi har runt omkring oss. Det handlar inte om att vi avgudar något eller någon.
I nymånen planterar vi det som ska växa under månaden och jag känner ett stort behov av att så de frön som ska föra mig vidare i ett arbete som leder till att “vi” skapar. Till ett arbete som har intentionen att vörda och akta den “nygamla” energin som handlar om att vi ser varandra och att vi förstår att vi behöver varandra.

Nymånen sker på söndag den 13:e och varför inte öronmärka en stund åt att dra dig tillbaka och enbart ägna dig åt dig själv. Mörkermånen skapar behov av vila och att uppleva sig själv på ett nära och omhändertagande sätt. Det är nu under mörkermånen som det förr var vanligt att kvinnan menstruerade. En fas som på många sätt påverkar och kanske var det så att man tog hand om denna fas på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Vi har helt enkelt inte de traditionerna kvar och det gör också att vi omedvetet eller medvetet nonchalerar de signaler som kroppen skickar till oss. Till slut har vi också hamnat i den situationen att kroppens signaler inte går fram överhuvudtaget.
Nu är den bästa tiden att släppa taget om det vi inte längre behöver precis som kroppen släpper taget om de ägg vi inte längre har behov av. Saker som inte längre skapar ett fruktbart liv för oss behöver lämna oss så att annat får plats.
Tar vi också hand om denna period på ett bra sätt kan vi också ta tillvara på den förmågan som mörkermånen ger oss att se framåt till det som ännu inte hänt. Eller med andra ord, minnas vår framtid. Det är nu vi skapar förutsättningarna för att det vi sår ska få näringsrik jord att växa i.
Gör din egen ritual, men Jungfruns hjälp hittar du strukturen och detaljerna. Skapa ditt eget altare och fyll det med sådant som ger dig visioner och mål.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Fullmåne i fiskarna

supermåneEn super fullmåne. En måne som är närmare jorden än den brukar vara och därmed också mer påverkan brukar man säga.
Fullmånen har en tendens att göra oss mer medvetna om det som har varit gömt, solen lyser ju trots allt då på hela den sidan av månen som syns.
Detta är även en fullmåne som delar sin plats i Fiskarnas tecken med Neptunus och där Solen delar sin plats med Jupiter.
En fullmåne där vi kan få förmånen att uppleva hur det är att dansa med sig själv, att hitta den takt vi söker efter eller helt försvinna in i andra som leder till den musik de har valt. Det är vi som väljer och för att kunna göra det valet är det som alltid självinsikt som behövs. Men fiskarnas tecken och Neptunus har påverkan. Att öppna sig för de inre språken, till de sfärer som talar till upplevelser som gör att vi får upp ord, bilder och känslor som vi kanske glömt att vi bar på.

Solen med Jupiter bredvid sig i Jungfruns tecken kan vara det som strukturerar upp. Här får vi chansen att jorda alla dessa upplever månen i fiskarna kan bära med sig.
Jag hittade ett citat på en sida som jag tycker passar så bra för den här fullmånen:

 

 

We are here to awaken from our illusion of separateness.
– Thich Nhât Hanh

Detta är vad jag upplever den här fullmånen kan bära med sig. Självklart behövs det både fiskarna och jungfrun i samarbete för att göra detta, båda dessa teckens egenskaper i balans, i samarbete för att vi ska få den gudomliga insikten som fullmånen kan skapa.

Sabian symbol för fullmånen är:

Illumined by a shaft of light, a large cross lie on rocks surrounded by sea mist.

När jag för mitt inre får fram den bilden som meningen ovan inspirerar mig till, ja då får jag fram det där ljuset som gör att jag klart och tydligt ser det som jag står för. Korset för mig betyder det jag tror på och det jag står för utan att jag behöver egentligen sålla mig till någon form av religös tillhörighet. Oavsett hur dimmigt det är runt omkring mig så lyser mina värderingar upp min väg så att det syns. Oavsett hur världen runt omkring kan tyckas suddigt och oklart så kan jag se vart jag kommer ifrån och vad jag bär med mig. Om jag fokuserar på det naturligtvis, jag behöver låta mitt ljus fokusera på det som jag värderar.
Sabian symbol den här gången talar om för mig att det kan vara en risk att fullmånens känslighet kan ha en tendens att dra iväg med mig. Fisken kan så lätt bli berörd och beroende av den dynamik som finns runt omkring. Det kan vara nödvändigt att sätta ljuset på det som man själv värderar och tror på för att inte förlora sig i sin omvärld.

I mitt inre stiger det också upp en känsla av sorg och ensamhet när jag tittar på det där korset där det är det enda som syns i dimman. Är det uppspolat från det stora havet? Är det från ett skeppsbrott? Övergivet?
Är det mina värderingar och min tro som nu kan hjälpa mig vidare, är det detta som jag nu behöver fokusera, sätta ljuset på för att komma vidare?

Jag känner ett behov av att följa med mina känslor och att ta tillvara på denna supermåne utan att förlora mig själv i den vattenvärld jag nu befinner mig i. För mycket vatten gör tillvaron en aning upplöst så därför bär jag med mig vetskapen om att jag behöver hålla tag i mina värderingar och vem jag är när jag nu följer den ström jag sakta guppar med i. Då och då doppar jag ner huvudet och ser allt det liv som finns där under ytan. Med cyklop på kan jag också se mer av detaljerna och inte skapa mig bilder som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Det är lätt att låta sig bli uppskrämd av skepnader som vi inte kan se så tydligt. Jag njuter av att jag behärskar denna vattenvärld, hur jag kan sträcka ut i vattnet och tillåta mig att då och då vila i flytande läge. Jag vet att detta är en värld som snabbt kan förändra sig, en värld som ingen kan kontrollera så därför håller jag mig hela tiden medveten om min omgivning.

Njutning och hänryckning kan enbart upplevas om vi är medvetna om den. Annars är den bara förlorad i dynamiken.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: citat: www.cosmicintelligenceagency.com

Att vara sur

Funderade länge på det där med att vara sur. Försökte komma på när jag var sur och varför jag var det.
Till slut blev detta en fråga för mig. Kan det vara så att det är i omgivningens ögon man är sur? Att sur är något helt annan för den personen som då bär på det vi kallar sur?

Jag hamnade också i funderingar om det var så att vara sur kräver att vi är det på någon annan eller av någon anledning, precis som det är för svartsjuka? Att omgivningen alltså är inblandad i denna känslan på något sätt?
Kan det till och med vara så att vara sur är en fysisk beskrivning av en reaktion som har sin grund i hur jag uppfattar min omgivning?

Jag satt och tänkte tillbaka på situationer där känslan sur var inblandad och i mitt huvud hör jag uttryck som; – Var inte så sur!, – Se inte så sur ut!, – Det är inget att sura över!
Uttryck som säger att omgivningen inte riktigt klarar av det agerandet och kroppsspråket som vi tolkar till att vara sur. Oftast ett uttryck som vi säger till ett barn men, då och då även något som gäller vuxna. Fast då kanske mer om en vuxen och inte till.

Ju mer jag funderar på det desto mer klarare blir det för mig att de stunder då jag själv varit sur eller de stunder då jag ansett att mina barn eller någon annan varit sur då har detta berått på att något gått fel, man har känt sig åsidosatt, blivit utan med mera. Situationer som alltså beror på tolkningar av omgivningen eller omgivningens tolkning av personen.

När barnen inte fick sin vilja igenom, inte fick godis, inte fick gå ut, fick stanna hemma i stället för att följa med och när jag kom för sent för att hämta dem, är alla situationer då jag kunde tycka att de blev sura. Och förmodligen är det så att uttrycket var att vara sur men känslan grundade sig i att vara ledsen eller arg etc. Många gånger upplever jag också att begreppet sur används när någon inte riktigt klarar av att vänta, inte har tålamod nog och när de inte får sitt behov av att omedelbar tillfredsställelse uppfyllt. Men måste vänta med godiset, med kompisar etc tills något annat är gjort.

Att vara sur är också ypperligt att vara då man vill få reaktioner från omgivningen. Få saker får föräldrar att tappa tålamodet som ett barn som går omkring och surar.

Jag har kanske inte riktigt landat i mina funderingar ännu men, jag tror helt enkelt att jag tycker att man som förälder behöver vara lite detektiv när man ser sina eller andras barn gå omkring och vara “sura”.
Är det ett uttryck som enbart är en signal för någon helt annan känsla?
Är det en signal till den vuxna att barnet ännu inte har lärt sig att man inte alltid kan få allt omedelbart? (vilket i mitt personliga tycke är jätteviktigt för hur vi kommer att må och vara i vuxen ålder.)
Är det ett försök till att “använda” sig av kroppsspråk för att straffa omgivningen?
Visar det att det finns en missuppfattning av omgivningen eller visar det att jag eller annan person utsätter barnet för något som den inte kan visa, inte har ett annat språk för, som den inte kan hantera?

Kan det vara så att det aldrig är okey att låta någon vara “sur” ifred om det är ett barn?

#sur, #känslouppropet, #känslor
friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att vara en glad skit.

Att vara glad är känslotemat för dagen.

Visst är det en känsla som borde vara ganska okomplicerad! Att tillåta kroppen uppleva den sprudlande känslan av glädje, att låta ett fnitter bubbla upp som såpbubblor eller kraften i ett riktigt råflabb, som vi sa när jag växte upp, växa fram och uttryckas.

Men ack vad vi bedrog oss om vi trodde detta. För oj, vad vi kan komplicera saker och glädje kan faktiskt visa sig vara en av det mest komplicerade som finns.
Som det är med alla känslor har vi en tendens att bli påverkade av vår omgivning om det är tillåtet att visa dem eller ej. Påverkad blir exempelvis barnet som får en åthutning för att det skrattar på fel ställe och för högt så blir det ju inte skrattet som sådant som blir åthutat, det landar ju också i ursprunget glädje. Resultatet kan bli att det är känslan glädje man inte får lov att känna. Påverkad blir också barnet som inte blir åthutat för att det skrattar på fel ställe och för högt. Resultatet av det kan så småningom bli en känsla av utanförskap och mobbing för att man inte lärt sig det sociala spelet och inte upptäcker de normer som omgivningen använder sig av.

Kanske är detta ovan att hårdra det men jag har erfarenhet av båda exemplen.

Att känna det man känner är aldrig fel för det är ju faktiskt det du gör. Däremot kan det bli väldigt konstiga situationer som inte alltid är till det bästa för oss om vi inte lär oss att hantera våra känslor och att låta bli att identifiera oss med dem. Och det är detta som är så viktigt tycker jag att föräldrar, vuxna, visar yngre. Att visa att alla känslor är okey att känna men att alla känslor kan uttryckas på olika sätt och även uttryckas lite olika beroende på var vi befinner oss. Det här gäller ju inte bara känslan glädje utan alla känslor.

Glädje upplever jag också är en känsla som kan få oss att må riktigt dåligt. Glädje kan få oss att känna riktigt dåligt samvete. Glädje kan få oss att känna oss som riktigt dåliga människor. Glädje kan skapa mycket mer än bara den lyckliga känslan i kroppen.

För mig är det idag viktigt att vi lär våra barn att glädje är glädje, ingenting annat. Detta som ett led för att vi inte ska känna att glädje bär med sig negativa konsekvenser. För mig gör vi det genom att vi tänker på hur vi uttrycker oss och hur vi agerar bland annat. Glädje leder ju till så mycket positiva upplevelser och till så mycket tillfredsställelse i livet och inte vill vi väl missunna våra barn detta!

“Att vara en glad skit” och få höra det över huvudet på sig själv gör inget barn glad. Att leva upp till detta i alla situationer skapar förmodligen ingen lycklig människa precis.
“Att man är ett snällt barn som alltid ler”, är inte heller detta något som är optimalt att höra precis. För vilket barn vill vara elakt?
“Det är så gott att komma till dig för du är alltid på så gott humör”, tja skapar inte det ett tvång att bete sig på ett visst sätt?

Dessa och många andra uttrycker skapar vår vardag och våra upplevelser av hur vi kan ta till oss känslan glädje.

Att försäkra våra barn att vi får lov att känna oss glada fast någon har dött, fast det är krig, fast det är svält, fast någon är arg/sur hemma etc tycker jag är viktigt samtidigt som jag tycker att vi vuxna behöver bli mer medvetna om hur vi uttrycker oss och agerar. Vi behöver visa att glädje kan uttryckas på olika sätt så att vi kan vara empatiska medmänniskor.

#känslouppropet, #glad, #känslor

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att prata och att reagera på känslor

För några år sedan sa min son till mig, ” Vi pratar inte så mycket om känslor i vår familj, det tycker jag är synd.”
– Va! Häpet vände jag mig om till honom. – Gör vi inte det? Jag tycker jag ofta uttrycker mig i känsloform.

När jag funderar på vad han sa kanske han hade rätt. Kanske är det så att vi inte pratade mycket känslor i vår familj. Förmodligen finns det en radda av förklaringar till detta vilket det vanligtvis finns för allt sker och jag ska inte nämna allt för många men däremot finns det en förklaring som jag vill gå in på eftersom jag tror att den är oerhört vanlig.

Jag tror inte att man behöver tillhöra de högkänsliga personerna (som det pratas mycket om) och inte heller behöver man vara en av alla de som går alla möjliga utvecklingskurser för att man som förälder “känner in” vad barnen upplever. Man behöver ju inte heller vara förälder utan helt enkelt någon som lever i en familjesituation.

Detta tror jag är en av de vanligaste anledningarna till att man egentligen inte ställer frågor om känslor eller att man pratar om känslor. Man agerar helt enkelt utefter de signaler man får. Inte bara det att man reagerar och agerar utefter detta i många fall tror jag också att man sätter ord på känslor istället för att barnet själv gör det.
– Åh, är du ledsen? Kom här får du en kram!
– Men oj, vad arg du ser ut? vad har hänt? eller – Måste du se så sur ut?
Jag tror också att man som förälder inte alltid säger något, utan det sker enbart ett agerande. Utifrån det som man plockar upp från barnen, så svarar vi upp.

I och med att vi reagerar och agerar i många situationer med automatik så får det naturligtvis också konsekvenser av olika slag. Något som jag tror kommer utifrån detta är att våra barn inte lär sig att själv uttrycka vad de känner eftersom de inte behöver det. De får också lära sig bedöma sina egna känslor utefter omgivningens, i första hand familjens, reaktioner.

Vissa känslor är acceptabla och andra är det inte. Något som våra barn lär sig utan att vi behöver säga ett enda ord.

När jag som känslig mamma tänker tillbaka på tiden då mina barn var små, ja då ser jag mig själv reagera på mina barns signaler utan att de behövde uttrycka sig verbalt. Inte alltid, men ofta! Vilket naturligtvis är bra och förmodligen något som är oerhört naturligt och viktigt. Men lika viktigt är det att inte ta för givet att du som förälder kan bedöma dina barns signaler korrekt.

Vi behöver ställa frågor, för att de ska förstå att det är viktigt att uttrycka sig och för att de ska förstå att de och deras känslor är viktiga. Framförallt så tycker jag att det är viktigt att vi föräldrar och vuxna runt barn behöver medvetandegöra våra egna reaktioner och ställa de där frågorna till oss själva. Ska vi vara fina förebilder när det kommer till känslor behöver vi vara medveten om hur och vad vi svarar upp på.

Under den här veckan kommer en del av mina inlägg handla om #Känslouppropet och du kan gå till hemsidan Friendy för att läsa mer om känslouppropet som kommer att hålla på mellan den 24 – 30 augusti.

friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Känslouppropet

På måndag den 24 augusti startar Känslouppropet. För min del kommer det att betyda att jag här på min blogg kommer att skriva om mina tankar och upplevelser om känslor.
Här nedan har du pressmeddelandet från de två personer som är initiativtagare. Kanske är detta något för dig också?

Åkersberga 20150824

Känslouppropet – för barns rätt till alla sina känslor

Under dagarna 24 till 30 augusti genomförs den virtuella kampanjen ”Känslouppropet”. Trettio psykologer, pedagoger, beteendevetare, föreläsare, författare och föräldrar skriver om känslor och delar i sociala kanaler under #känslouppropet. Målet är att öka den allmänna medvetenheten om vikten av känslor och hur en väl utvecklad emotionell kompetens hos barn bidrar till god psykisk hälsa i livet.

Känslouppropet är ett initiativ där människor som alla brinner för barns psykiska hälsa gör gemensam sak för att sätta barns viktiga känsloliv på agendan.

  • Enkelt uttryckt handlar det om att alla barn ska ha rätt till alla sina känslor. Det uppnår vi genom att alla barn i förskoleåldern får stöd att hantera och uttrycka vad de känner. Det tror vi motverkar och förebygger psykisk ohälsa, stress och utanförskap, säger initiativtagare Maria-Pia Gottberg som skapat känslodockan Friendy.

Barns fysiska hälsa och utveckling följs upp på ett strukturerat sätt redan från födseln. Samma stöd erbjuds inte för att säkerställa barnets emotionella utveckling.

  • Barn har behov av och tycker dessutom att det är roligt och intressant att prata om sina inre upplevelser om vi ger dem chansen. Idag råder det brist på både kunskap om och kompetens kring hur vi kan stötta barns emotionella utveckling. Att vi vuxna säkerställer att våra barn får lära sig hur man sätter ord på sina känslor borde vara en lika självklar grundläggande säkerhetsåtgärd som bilbälte, cykelhjälm och flytväst, säger Maria-Pia Gottberg.

För mer information kontakta:

Maria-Pia Gottberg: maria-pia@friendy.se: 070-517 37 62

Anna Eriksson Skarin: anna.skarin@spokesplace.se 0707-88 13 15

Om Känslouppropet

Maria-Pia Gottberg och Anna Eriksson Skarin är initiativtagare till Känslouppropet. Båda två arbetar på olika sätt för att främja barns emotionella utveckling. Maria-Pia Gottberg har skapat Friendy-konceptet som används på 700 förskolor runt om i norden. Anna Eriksson Skarin har skrivit text och musik till barnskivan ”Friendy- en musikalisk känslorresa” och är tillsammans med Maria-Pia medförfattare till boken ”Sjung och lär med Friendy” som lanseras den 24 september.

friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

En sak kan jag avslöja…

Jag sitter och tittar på tv och en reklambild dyker upp.

“En sak kan jag avslöja, säger en man till en kvinna som ligger bunden i en baklucka. Du kommer att ropa efter mamma i slutet.”

Hela mitt inre drar ihop sig, så berörd blir jag. Jag får omedelbart samma känsla tillbaka som jag har haft förr och som nu varit i fokus i mitt sinne det senaste.

Är det något som jag verkligen lägger märke till är det denna synkronicitet. Är det meningen att något ska bearbetas så gör det verkligen det.
Det känns som om jag befinner mig i kvinnans situation och känner hennes ångest i den här situationen och det känns som att jag befunnit mig i en sådan här situation ganska många gånger.

Denna hemska ångest över att veta vad som kommer att hända och inte kunna undvika det.

Min kropp letar och min hjärna söker förtvivlat efter svar. Vad är det som har hänt? Vad för hemska saker är det jag varit utsatt för? Kan sinnet verkligen förtränga så i den grad att det inte dyker upp några minnesbilder? Kommer denna känsla ifrån samma ställe där jag i mitt inre kunde se gamla trasmattor i en källare?

Jag får inga svar och jag går omkring med en olustkänsla. Jag blir både bortstött som dragen till dessa ord som ger mig en så stark upplevelse. Detta är inget som jag kan vända mig bort från. Detta är något jag behöver få bort från mitt system. Det hämmar mig som kvinna, jag tar inte min rättmätiga plats på grund av att jag tillåter något ta bort min kraft.

Under flera dagar bär jag på denna känsla, den är inte på ytan och förhindrar mig att skratta och leka men, den ligger där och molar och då och då dyker den upp och tar bort min fria andning.

Detta, som ligger under ytan, dyker upp tillsammans med ett annat gammalt inslag en natt då jag satt och lyssnade på en kurs som jag deltar i och som leds av Robert Moss. Vi pratar drömmar och vi pratar kunskap om den shamanska världen. Robert leder oss i en väldigt kort trumresa, en förberedelse skulle man kunna säga. Under 2 minuter låter jag trummans ljud leda iväg mig till upplevelser som visar mig vägen.

Trumma2En upplevelse som leder iväg mig till Maha igen. Maha är namnet jag gav till min trumma. En trumma som jag byggde själv under en shamankurs jag gick. Näst sista kvällen under den helgen då vi byggde trumman berättade kursledaren att under morgondagen skulle vi ha en ceremoni där vi namngav trumman och välkomnade den till oss.

På morgonen vaknar jag av att jag själv pratar. Något som jag gör ganska frekvent, inte alltid jättekul men ibland med både roliga och spännande resultat.

I drömmen är jag är ganska frustrerad för jag får inte till det riktigt med namnet. ” Maha” säger jag med en irriterad röst, är det så du menar? Jag kommer inte ihåg till vem det är jag säger det men jag vet att det är jag som ska heta så hädanefter.

Mina kurskamrater tillika rumskamrater stod runt mig och log brett eftersom de hörde att jag låg där och muttrade.

Jag berättade min dröm och sedan kom jag på; ”Nämen, det är ju idag vi ska döpa våra trummor! Jag tror jag har fått namnet till min trumma.”

Och Maha fick bli trummans namn.

I den korta trumresa jag nu gjorde som Robert Moss ledde kom alltså Maha upp igen.

Plötsligt såg jag mig själv, lite sådär uppifrån, stå på golvet. Jag eller min kropp kanske jag ska säga, bara stod där rakt upp och ner. Jag kom lite närmare och då såg jag att jag runt min överkropp hade som ett nät runt mig. Mina armar låg tätt intill min kropp.
Plötsligt så visste jag bara att detta var inget som någon annan kunde se, det var bara jag som just då såg genom Mahas ögon som kunde se detta. Just denna insikt var inte ett dugg konstigt i den situationen.
Jag visste också att detta var det som förhindrade mig att göra något. Detta var det som gjorde att jag var maktlös.

Trumresan avslutades och bilderna försvann från mitt inre.

När kursinslaget var slut funderade jag över min upplevelse. Jag förstod att min upplevelse innebar att jag en gång i tiden haft erfarenhet av att veta vad som väntade mig men att jag inte kunnat göra något åt det och att detta i sin tur inte kunde försvinna om jag inte fick bort det från mitt system.

Djupt inom mig vaknar också insikten om att jag förmodligen har blivit visad de verktyg som krävs för att jag ska kunna plocka bort det som binder min kraft. Maha är namnet på min trumma och Robert Moss är involverad i det shamanska drömmandet. Det är inom den världen jag kan hitta lösningen.
Robert Moss kommentar till mig var att jag skulle koncentrera mig på att ta fram mitt kraftdjur som skulle kunna hjälpa mig med detta.

Och det ekar sanning inom mig. Jag behöver ha något som kan riva och slita bort detta nät. Osynligt och ändå fullt av makt sitter det där runt omkring mig.

Ett nät som gör att jag böjer mig inför det som jag finner omöjligt att göra något åt. Det som gör att jag kanske ger upp i förtid. Det som gör att jag utstår lidande för att jag tror att det är det som är ett måste.

Jag behöver hitta djuret som ska hjälpa mig. Kanske är det bläckfisken och kanske hittar jag svaret i namnet Maha. Ett namn som på sanskrit betyder ”stort”, ett namn som också är ett namn på en stam i Omaha. Tänk att Maha faktiskt betydde något och inte bara var ett namn som jag drömde om. Fantastiskt.

Kanske kan jag hitta några svar om mig själv om jag letar här. Kanske ska jag sätta min tillit till mig själv och min drömvärld.

 

Här är en “flaggsång” på Maha folkets språk.