Jag sitter och tittar på tv och en reklambild dyker upp.
“En sak kan jag avslöja, säger en man till en kvinna som ligger bunden i en baklucka. Du kommer att ropa efter mamma i slutet.”
Hela mitt inre drar ihop sig, så berörd blir jag. Jag får omedelbart samma känsla tillbaka som jag har haft förr och som nu varit i fokus i mitt sinne det senaste.
Är det något som jag verkligen lägger märke till är det denna synkronicitet. Är det meningen att något ska bearbetas så gör det verkligen det.
Det känns som om jag befinner mig i kvinnans situation och känner hennes ångest i den här situationen och det känns som att jag befunnit mig i en sådan här situation ganska många gånger.
Denna hemska ångest över att veta vad som kommer att hända och inte kunna undvika det.
Min kropp letar och min hjärna söker förtvivlat efter svar. Vad är det som har hänt? Vad för hemska saker är det jag varit utsatt för? Kan sinnet verkligen förtränga så i den grad att det inte dyker upp några minnesbilder? Kommer denna känsla ifrån samma ställe där jag i mitt inre kunde se gamla trasmattor i en källare?
Jag får inga svar och jag går omkring med en olustkänsla. Jag blir både bortstött som dragen till dessa ord som ger mig en så stark upplevelse. Detta är inget som jag kan vända mig bort från. Detta är något jag behöver få bort från mitt system. Det hämmar mig som kvinna, jag tar inte min rättmätiga plats på grund av att jag tillåter något ta bort min kraft.
Under flera dagar bär jag på denna känsla, den är inte på ytan och förhindrar mig att skratta och leka men, den ligger där och molar och då och då dyker den upp och tar bort min fria andning.
Detta, som ligger under ytan, dyker upp tillsammans med ett annat gammalt inslag en natt då jag satt och lyssnade på en kurs som jag deltar i och som leds av Robert Moss. Vi pratar drömmar och vi pratar kunskap om den shamanska världen. Robert leder oss i en väldigt kort trumresa, en förberedelse skulle man kunna säga. Under 2 minuter låter jag trummans ljud leda iväg mig till upplevelser som visar mig vägen.
En upplevelse som leder iväg mig till Maha igen. Maha är namnet jag gav till min trumma. En trumma som jag byggde själv under en shamankurs jag gick. Näst sista kvällen under den helgen då vi byggde trumman berättade kursledaren att under morgondagen skulle vi ha en ceremoni där vi namngav trumman och välkomnade den till oss.
På morgonen vaknar jag av att jag själv pratar. Något som jag gör ganska frekvent, inte alltid jättekul men ibland med både roliga och spännande resultat.
I drömmen är jag är ganska frustrerad för jag får inte till det riktigt med namnet. ” Maha” säger jag med en irriterad röst, är det så du menar? Jag kommer inte ihåg till vem det är jag säger det men jag vet att det är jag som ska heta så hädanefter.
Mina kurskamrater tillika rumskamrater stod runt mig och log brett eftersom de hörde att jag låg där och muttrade.
Jag berättade min dröm och sedan kom jag på; ”Nämen, det är ju idag vi ska döpa våra trummor! Jag tror jag har fått namnet till min trumma.”
Och Maha fick bli trummans namn.
I den korta trumresa jag nu gjorde som Robert Moss ledde kom alltså Maha upp igen.
Plötsligt såg jag mig själv, lite sådär uppifrån, stå på golvet. Jag eller min kropp kanske jag ska säga, bara stod där rakt upp och ner. Jag kom lite närmare och då såg jag att jag runt min överkropp hade som ett nät runt mig. Mina armar låg tätt intill min kropp.
Plötsligt så visste jag bara att detta var inget som någon annan kunde se, det var bara jag som just då såg genom Mahas ögon som kunde se detta. Just denna insikt var inte ett dugg konstigt i den situationen.
Jag visste också att detta var det som förhindrade mig att göra något. Detta var det som gjorde att jag var maktlös.
Trumresan avslutades och bilderna försvann från mitt inre.
När kursinslaget var slut funderade jag över min upplevelse. Jag förstod att min upplevelse innebar att jag en gång i tiden haft erfarenhet av att veta vad som väntade mig men att jag inte kunnat göra något åt det och att detta i sin tur inte kunde försvinna om jag inte fick bort det från mitt system.
Djupt inom mig vaknar också insikten om att jag förmodligen har blivit visad de verktyg som krävs för att jag ska kunna plocka bort det som binder min kraft. Maha är namnet på min trumma och Robert Moss är involverad i det shamanska drömmandet. Det är inom den världen jag kan hitta lösningen.
Robert Moss kommentar till mig var att jag skulle koncentrera mig på att ta fram mitt kraftdjur som skulle kunna hjälpa mig med detta.
Och det ekar sanning inom mig. Jag behöver ha något som kan riva och slita bort detta nät. Osynligt och ändå fullt av makt sitter det där runt omkring mig.
Ett nät som gör att jag böjer mig inför det som jag finner omöjligt att göra något åt. Det som gör att jag kanske ger upp i förtid. Det som gör att jag utstår lidande för att jag tror att det är det som är ett måste.
Jag behöver hitta djuret som ska hjälpa mig. Kanske är det bläckfisken och kanske hittar jag svaret i namnet Maha. Ett namn som på sanskrit betyder ”stort”, ett namn som också är ett namn på en stam i Omaha. Tänk att Maha faktiskt betydde något och inte bara var ett namn som jag drömde om. Fantastiskt.
Kanske kan jag hitta några svar om mig själv om jag letar här. Kanske ska jag sätta min tillit till mig själv och min drömvärld.
Här är en “flaggsång” på Maha folkets språk.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman