Dagens tanke

Alla dessa idéer

alla ideérAlla dessa idéer som rusar runt. Alla dessa idéer som vill ut och som vill förverkligas. Idéer som inte har lust att ställa sig i kö utan som vill ut nu, inte sen.

Idéer som gör att det är svårt för sinnet att vila och svårt för att fokusera sig. Då, i det läget är det bra att ha papper och penna till hands. Då i det läget är det bra att använda sig av disciplin som man förhoppningsvis skaffat sig genom åren för att enbart fokusera sig på att få ner alla idéer på papper. Då och först då får hjärnan en liten vilopaus.

När jag väl fått allt på pränt så brukar jag göra något som bryter tankekedjorna. Arbeta praktiskt med något. Först därefter sätter jag mig med mina papper eller med en speciell idé igen och låter den sjunka in i mitt medvetande. Sakta men säkert får den form, många gånger en annorlunda form än vad den ursprungligen hade. Jag drömmer mig bort och kan gärna bli lite halvdåsig för det är då som den allra största klarheten på något sätt kommer.

Jag får grepp på om den är genomförbar nu med en gång eller om den kräver lite tid för att mogna.

Det krävs arbete, tålamod och disciplin för att få resultat, vilket kan tyckas vara tråkigt när hjärnan och sinnet bubblar över av iver för att starta upp något. Men ännu tråkigare är det när inga idéer blir förverkligade på grund av att ivern och behovet av en viss form av dynamik gör att man rusar runt i en kreativitet som aldrig ger resultat.

Det här kan vara bra nu när den intensiva skorpionen gärna vill gräva djupare och mer intensivare, men också kan göra oss mer taggigare och kanske eventuellt även lite mer ivriga i att starta nu och inte sedan.

Jag är villig att titta på mina idéer från utsidan.

Malou

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Dörren

Dörr Dagens tanke handlar om dörren.

Dörren som symboliskt kan ha en sådan stor betydelse. I dag växer månen, steg för steg blir den mer synlig för oss och med detta blir också våra steg mer och mer synliga för oss själva.

Vi kan börja se vart våra steg leder och vi kan urskilja vilka dörrar vi har framför oss och kanske även vilka dörrar vi har bakom oss. För vi har fortfarande inte kommit så långt bort att vi inte kan vända oss om och se hur den dörr såg ut som vi gick in genom eller kanske till och med, ut från under mörkermånen. För där och då kunde vi ana, vi förstod inte allt, men vi “visste”. Åtminstone trodde vi att vi visste.

Kanske en del av er som läser detta är bekanta med den Bergsmeditation som finns? En verktyg för både personlig utveckling såväl som medial utveckling. (Vilket det sistnämnde också kräver personlig utveckling i och för sig). I vilket fall som helst så är detta för mig två olika sätt att arbeta med mig själv och även om själva tillvägagångssättet är detsamma i de mesta av stegen så är det för mig två helt olika upplevelser. Och för att komma till saken så är också ingången/utgången från ängen (där meditationen startar) helt olika.

Grinden/dörren ser helt olika ut beroende på vilket fokus jag har på meditationen. Alltså olika dörrar.

Jag kommer då att tänka på C.S. Lewis berättelse om “Narnia”, vilket i sig får mig att le stort då jag inser att dagens måntecken är Lejonet.

I de olika berättelserna får dessa barn som är med om alla dessa äventyr stiga in/ut genom lite olika typer av dörrar för att uppleva något annat. Något stort och något fantastiskt öppnas upp för dem. Hemska och underbara händelser om vartannat precis som det är när vi växer både på insidan och utsidan. Dörrarna ser lite olika ut och de leder även till olika landskap och historier.

Aslan som är lejonet i C.S Lewis böcker betyder faktiskt lejon på turkiska, och Aslan är en av huvudpersonerna i böckerna, Aslan är skrämmande men också kärleksfull och omtänksam. Aslan har makt och Aslan visar vägen. Aslan visar sig alltid när barnen verkligen är i stort behov av hjälp och många gånger är det Aslans magiska verktyg som blir till en hjälp på vägen.  På många sätt visar C.S Lewis att Aslan symboliskt är något stort, mäktigt och något som vi alla har inom oss. Inom oss men ändå på något sätt något som finns utanför oss.

Utanför för att vi har svårt att anamma att denna mäktiga och storslagna kraft/makt är något vi själva bär på. Och just denna kraft är något vi i denna månfas verkligen kan få syn på och ta till oss. I samma stund behöver vi också ta till oss  både de starka och svaga sidorna av denna kraft, eller rättare sagt, hur vi kan använda oss av den. Vi kan använda den för att visa upp oss med syftet att visa omvärlden hur starka vi är och vi kan använda den med syftet att för oss själva visa hur starka vi är. Lejonet kan vara bra på båda.

Och vad är detta för kraft då? Lewis lejon menar många tolkare är symbolen för Gud, för Ljuset. Och kanske är just denna kraft som både är så skrämmande och samtidigt så härlig, en andlig kraft. Vad vi väljer att kalla den är väldigt personlig tycker jag, där det inte finns några rätt eller fel.

Nu i den här fasen har vi möjlighet att verkligen se att det vi burit med oss skapar de dörrar vi ska gå ut genom eller in genom. Våra erfarenheter ger oss eller tar ifrån oss möjligheter. En fas som vi skulle kunna tolka som att vi har en möjlighet att se vår karma. När jag lästa Karl-Erik Edris fantastiska bok “I ett annat ljus” för några år sedan läste jag något som jag burit med mig. Han skriver bland annat att vi haft en tendens till att förklara karma och karmalagen som en exklusiv österländsk föreställning. Men så är inte fallet konstaterar han.

 De har i själva verket en tydlig motsvarighet i den kristna eller västerländska tankevärlden. Där kallas karmalagen för skördelagen, och den uttrycks bäst i Galaterbrevet 6:7 som lyder; ” Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.

Vi skördar det vi sått och någonstans behöver vi verkligen inse att detta är sanning. Och kanske kan den sanningen visa sig genom vilken dörr du har framför dig. Jag vet i alla fall att den dörr jag har framför mig säger mig mycket om hur jag ser, tänker och känner inför olika situationer oavsett om det handlar om den personliga utvecklingen eller den mediala.

Om du idag tar och stillar dig en liten stund, föreställer dig en plats där du står på i stillhet i ditt inre och sedan tar och promenerar fram till din grind eller dörr och tittar på den. Hur ser den då ut? Hur känns den?

När jag tar vägen in till den stig som leder mig till min kontakt med “andevärlden” då är min port verkligen en storlagen port. Jag själv är väldigt väldigt liten och precis så är verkligen min känsla inför den storslagenhet som jag känner inför den värld som finns inom mig och den värld som alltid finns men som vi inte alltid ser…kärlekens värld.

 

Kvinnan

KvinnanTill Kvinnan

Det krävs öppenhet, mod och känslighet för att du ska kunna leva medvetet och utan skam i en harmoni med din inre månrytm.

Vår västvärlds civilisation med dess linjära livsstil ärar inte den visa sanningen i ditt feminina djup eller dess spiralliknande rörelse i ditt månatliga ebb och flod flöde.

Det är onaturligt för dig att leva “överaktivt” i världen när du är pre-menstruell, under din menstruation, gravid, ammande eller i din menopaus.

Detta är kraftfulla faser som fördjupar medvetenheten och där vi överlämnar oss till essensen i vad det är att vara kvinna.

Under dessa faser behöver vi närvaro, näring och kärleksfulla ögonblick med jordens skönhet.
Där behöver vi utrymme för en inre stillhet utan onödiga distraktioner och aktiviteter. Du och din kropp är helig, precis som allt liv är heligt.

Följ månens rytm och känn att den är din egen. Tillåt henne att leda dig hem till djupet av din egen kraft och till kärlekens mysterier som du har inom dig.

Fritt översatt från Roslyne Sophia Breillat

Har du funnit ditt Excalibur ännu?

excaliburHar du funnit ditt Excalibur ännu? Det där svärdet som ingen annan än du kan få ur stenen?

Dagens tanke kommer från ett inlägg som jag har gjort på coachingbloggen. Tyckte att det var en tanke som kunde passa en gång till.

Visst kommer du ihåg historien om Merlin där den enda rättmätiga kungen kunde få upp svärdet ur stenen? Det finns även en version där svärdet gavs till den sanna kungen av Kvinnan i sjön.

Jag tror att vi alla har en Excalibur, något som enbart är för oss. Ett verktyg som passar oss som hand i handske och som gör att det naturliga flödet inom oss lossnar och får en möjlighet att användas.
Det handlar bara om att vi ska hitta det. Det där med bara är ett bara med modifikation förstås. Det är inte alltid så enkelt att hitta och att göra. Att höra….det är bara att göra, kan för många vara det som gör att man definitivt lägger ner alla försök. Ofta sägs det av personer som inte har hittat sin förståelse av att andras liv kan se ut på ett annat sätt.

Oavsett det där med bara så behöver man definitivt förstå att verktygen finns. Att Excalibur finns där någonstans för oss. Om man inte vet det så letar man inte heller.
Så när du har hittat den insikten, då är det tid att börja söka. Oftast är det ju först när vi inser att något saknas som vi börjar söka, innan dess är vi ganska nöjda med hur saker förhåller sig.

Så vilket svärd är ditt? Hur tänker du dig detta? Eller ser du en bild av det? Du kanske till och med kan höra det? Eller känna det?

Hur svärdet är utformat är individuellt, vad det består av är individuellt. Det finns ingen annan än du själv som vet när du har hittat det och var du kan hitta det. Vad du däremot kan vara säker på är att det är bara du som kan få ut det magiska av det!

Malou

Uttorkad…..

uttorkadVisst vet du hur det känns att vara uttorkad? Kanske till och med både fysiskt och psykiskt.

Att vara uttorkad psykiskt blir man lätt när man inte tillför näring till själen. Livet själv trivs när det är fuktigt och förtorkad varelser vill vi väl inte någon av oss vara.

Förtorkad riskerar man att bli när man försöker att passa in och vara perfekt på ett sätt som inte passar den egna personligheten. Förtorkad kan man bli när inte balansen är det rätta och vi är ju fortfarande i vågens tecken och ju närmare vi kommer fullmånen desto mer kan våra känslor, tyckande och tänkande hamna i svajning.

Följande berättelse av Clarissa Pinkola Estés tycker jag visar detta fenomen så bra:

En man kom en gång till en szabó, skräddare, för att prova en kostym. När han ställde sig framför spegeln såg han att västen var litet ojämn i nederkanten.

– Äh, sa skräddaren, det är ingen fara med det. Håll bara ner den kortare sidan med vänstra handen, så är det ingen som märker något.

Kunden gjorde det men då märkte han att slaget på kavajen rullade sig uppåt i stället för att ligga slätt.

– Jaså det? sa skräddaren. Det gör ingenting. Vrid bara litet på huvudet och tryck ner kragen med hakan.

Kunden gjorde det men då märkte han att byxorna var för snäva i grenen.

– Å, det gör ingenting alls, sa skräddaren. Håll bara ner innersömmen med högra handen så sitter de perfekt.

Kunden höll med om det och köpte kostymen.Dagen därpå tog han på sig sin nya kostym och var noga med att ändra den med händer och haka.

När han haltade genom parken med hakan tryckt mot kragen, ena handen i västfållen och den andra i skrevet, avbröt två gamlingar sitt damspel för att titta på honom.

– Å gode Gud utbrast den ene. Titta på den stackars krymplingen!

Den andre funderade en stund. -Ja han var verkligen illa vanskapt muttrade han, men vad jag undrar är…var kan ha fått tag i den där fina kostymen?

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; www.niclashjelm.se

Drömvärlden

Drömvärlden.

Återigen ett inlägg som redan varit publicerat på en gammal blogg sida jag haft. På tal om inlägget från Senoi folket.

Det är tur att jag inte så ofta är sjuk för hua vad trött jag blir av det. Vad ska jag kalla den här omgången för tro? Feberinfluensa?..

Och när jag nu tyckte att det började vända igår…vad händer? Upp mitt i natten för att placera kroppen i ett helt annat rum..maginfluensa? Just nu matt o lite lätt uppgiven!

In ut i drömmarnas värld har veckan bestått av. Konstiga, roliga, sorgliga och svettiga drömmar.

Jag hade en häftig upplevelse som fortfarande finns kvar hos mig.
Det var under en period som man brukar kalla “hypnagoga” tillståndet. Den där stunden precis innan du somnar. Du är inte riktigt vaken och inte riktigt sovande heller.

Det som finns kvar i minnet är;
Jag ska delta vid något evenemang; jag står utanför ett helt enormt vackert vitt hus och kommer precis på att det här kräver nog lite förberedelser. Det är någon form av samgående som ska ske, ett par som ska gifta sig kanske. Men den ena är ifrån sydstaterna och den andra från nord. När jag kommer på det blir jag lätt förundrad och tittar mig omkring. Jisses,,jag är i USA! Hur kom jag hit? Vad underligt!

Jag står utanför på den grus/sandbelagda uppfartsvägen och bara är förvirrad, hur kom jag hit? I nästa sekund känner jag hur jag är omgiven av lågor. Det brinner! Jag kan se och uppfatta mig själv mitt inne i dessa flammor och när jag tittar närmare ser jag att jag är bunden vid något mitt inne i elden. Mitt huvud hänger ner mot bröstet och jag försöker förstå vad den här bilden kommer ifrån. Vad är det som händer?

Jag börjar fundera över om jag håller på och vandrar i tiden? Med den tanken landade jag i ett rum. Jag står mitt på ett golv i ett litet ganska mörkt rum. Det är oerhört mycket lukter som når mig, så många att jag inte kan särskilja någon utan bara mer får ta ett djupt andetag som för att hämta mig från chocken. Jag ser mig omkring, massor av skränande människor sitter runt grovt yxade träbord.

Jag ser ner på min egen kropp och märker att jag har klänning med ett förkläde på mig. På mitt huvud har jag en “mössa”, det enda sätt som jag kan beskriva den på är som en “nattmössa”.

Lite lätt förvirrad tar jag ett steg bakåt och går då emot en person. Han vänder sig om, tar ett grabbatag i min hand och liksom spärrar upp ögonen. Det känns som om han är förvånad, förskräckt och arg samtidigt när han får syn på mig.
Jag blir rädd och sliter loss min arm och försvinner ut genom en av de dörrar, (väldigt låga sådana) som finns vid sidan av en öppen spis. När jag tar ett steg ut,,vaknar jag..

Åtminstone tror jag att det är då som jag vaknar eftersom saker flyter ihop. Det är det som finns kvar från “drömvaken-tillståndet”. Någonstans vet jag att jag inte hade somnat ordentligt så en “riktig” dröm var det inte.

Häftig upplevelse som jag fortfarande suger på som en karamell.
Och förresten på tal om att sällan vara sjuk! Min man pratade med sin mamma häromdagen, ca 82 år. Hon hade för första gången i sitt liv haft ont i huvudet! För första gången!

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara?!

 

Att tro….

Ett inlägg från förr som passar så bra på mina funderingar som dök upp idag. Funderingar som dök upp då jag läste Karl-Erik Edris inlägg om att han var på väg till vackra Hillesgården. Det här fick mig att fundera på att tro, något som han har skrivit så bra om.

Hade morgon-Tv på när jag satt o planerade idag ( hm, jag vet, bra fokus! ;)) I vilket fall som helst var det om “sjätte sinnet” och hur det på en man hade utvecklats efter en olycka.

Något som ständigt upprepades under programmets gång var just att det är så många som har dessa privata upplevelser som vi aldrig pratar om.

Som vi aldrig pratar om på grund av….. orsak?

Allvarligt talat så är jag ganska trött på att det ska vara en nödvändighet idag att förklara allt i vetenskapliga termer. Att vår bild av det som är sant eller ej är format av den vetenskap som vi själva har skapat.

En vetenskap som i sin tur är skapat av vår “tro” att detta är den “sanning” som är grunden för allt liv. En vetenskap som är formad av vår, människans, behov av förståelse och kontroll. ( Min slutsats)

En vetenskap som fick sitt starka fäste (enl. Karl-Erik Edris, författare till boken “I ett annat ljus”) bl.a. som ett resultat av det avståndstagande som man tog från kyrkans makt.

Vetenskapen har blivit vår religion. En trossats som vi ska akta oss noga för att försöka ifrågasätta. För aj då vad vi blir påhoppade, eller blir sedda över axeln på.

Någonstans tycker jag att det har blivit samma häxjakt på de som anser att deras subjektiva upplevelser är upplevelser som är meningsfulla och “sanna” som de som kyrkan hängav sig åt förr.

Och kanske jag ska modifiera mitt uttalande med att säga att min upplevelse så här långt är att det är de som är anhängare av den vetenskapliga tron som är mer besatta av att misskreditera de som inte tror att vetenskapen har svar på allt, än de forskare som faktiskt är insatta i den vetenskapliga världen.

Karl-Erik Edris anser också, vilket jag till fullo håller med om, att vetenskapen idag på något sätt anser att de måste konkurrera med religionen och allra helst eliminera den. Och jag citerar från hans bok:

Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Kan det vara så att vetenskapen ( inom ovanstående genre) lever på grund av att vi har gjort oss själva till “offer” och slavar under det som vi själva har skapat? Vi underminerar våra egna möjligheter till utveckling genom att frivilligt begränsa oss?

Om fler av oss faktiskt vågar vara och uttrycka allt det som vi faktiskt är då kanske det är den signal som behövs? Varför leva detta liv i det fängelse som vi själva har skapat?

Jag tror på mina upplevelser. Min tro gör att jag är jag, den skapar mina möjligheter eftersom den är en del av det som är jag. Min tro är en tro i dess egentliga mening. Inte en tro som att jag “anar” eller “gissar”, utan en tro som är en levande del av mig. Det är en tro som jag inte kan ge förklaringar på eftersom min hjärna och dess logik vill begränsa och inte förstår.

Denna tro hindrar mig inte från att vara en skeptiker. Jag är oerhört skeptiskt. Jag tar in och funderar, försöker se vad som kommer från mina önskningar och behov. Jag väger in mina erfarenheter/upplevelser från min uppväxt och vad som kan komma från dessa. Jag är en analytiker av ohejdad vana. Kanske till och med lite för analytisk ibland.

Detta hindrar mig inte från att vara öppen för andra verkligheter än den som jag har gjort till min. Jag instämmer till fullo med Adrian Parkers (forskare Gbg:s universitet) i det svar han gav i en frågeställning insänd till tidningen “Modern Psykologi”

Enligt sociologiprofessorn Marcello Truzzi finns det flera sorters skepticism. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar också sin egen skepticism. Den äkta skeptikern är också beredd att avstå från ställningstaganden tills vi vet mer. Denna inställning stämmer överens med de gamla grekernas användning av ordet skeptikoi som en väg mot ny kunskap.

Alla mina jag – att vara i nuet

Mina-Jag-mindre
Dagens tanke:
Att vara i nuet

Jag sätter mig för att skriva om nästa månfas. En fas som pratar om att vara otålig, att vilja mer och vara allmänt uttråkad. Jag bär fortfarande med mig funderingar över det där med att vara i långsamhet och steget till att vara i nuet är inte långt. Så jag bestämmer mig för att skifta fokus och börjar låta tankarna flyta iväg till att vara i nuet. Bilden ovan kommer nästan omedelbart till mig. En bild och en övning som jag brukar göra då och då och som på något sätt inte alls förknippas med att vara i nuet.

Bilderna på Alla mina jag är ju att vandra iväg till det som varit och inte alls på det som är just nu i denna stund. Men i mina ögon har min dåtid i allra högsta drag med mitt nuet att göra på samma sätt som min framtid har med mitt nuet att göra. Utan dessa är det svårt för mig att vara här menar jag.

Jag tänker att jag behöver vara medveten om vad min dåtid betytt, vad mina erfarenhet har gett mig för ögon, öron och mun. För visst är det min dåtid som ser ut genom mina ögon, min dåtid som formar det jag hör och min dåtid som väljer de ord som kommer ur min mun. Precis som mina tankar, drömmar och upplevelser om min framtid formar de visioner jag ser, vad jag hör och hur jag väljer mina ord. Allt detta är mitt nuet på sätt och vis.

Jag spelar samtidigt musik som jag skriver detta, det strömmar ut musik jag hört förut och min kropp väcks utan att mitt medvetna jag har något att göra med detta. Här och nu föder min kropp mig med känslor och upplevelser. Jag kan inte sätta ord till allt men det formar min stund här och nu. Samtidigt som jag känner här och nu är jag tillbaka till en annan tid och upplever den samtidigt.

Mitt lilla jag som tittar på mig får mig att vilja krama om henne. Redan där och då hade jag erfarenhet av att vilja vara någon helt annan stans än där och då. För mig är det viktigt att veta vad jag bär med mig för att kunna uppleva det som är nu på ett äkta sätt. Om inte det som varit och det som väntar är betydelsefullt så borde ju nuet upplevas på samma sätt för alla…eller?

Hur tänker du om alla dina jag och den betydelse de har för det är ditt nuet här och nu?

I am me.

In all the world, there is no one else like me.

There are some persons who have some parts like me,

but no one adds up exactly like me.

Because I own all of me,

I can become intimately acquainted with me.

By doing so, I can love me

and be friendly with me in all my parts.

I can see, hear, feel, think, say, and do.

I am me and I am okay.

       – Virginia Satir

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Långsamhet

Dagens tanke;

Långsamhet

Dagens tanke kom utav att jag åter igen drömde om mina sköldar. Dessa 12 rörliga och fasta sköldar som jag började drömma om för flera år sedan och visst… här kan man verkligen prata om långsamhet för innehållet i dessa sköldar har sannerligen inte kommit snabbt. Jag fick reda på motivet i ytterligare en av de rörliga sköldarna och denna gång var det en sköldpadda som var symbolen. Jag har fortfarande inte fått de ord som ska göra sköldarna aktiva men eftersom saker o ting går sakta får jag tydligen ha tålamod.

Både att symbolerna på sköldarna uppenbarar sig i minst sagt ett långsamt tempo och just den här symbolen, sköldpaddan, är långsam gjorde att begreppet långsamhet fick mig att stanna till och börja fundera. Finns det något här jag bör ta till mig? Hur ser jag egentligen på långsamhet, är det positivt eller negativt laddat?

Bägge och måste jag säga när jag tagit till mig ordet en stund men samtidigt är min första reaktion..otålighet. En lite mindre positiv upplevelse alltså om jag nu ska var riktigt ärlig.

När saker går för långsamt blir jag otålig. Jag vill att saker ska hända just där och då, har lite svårt för det där med att vänta tålmodigt. Även om jag skam att säga ger sken av att jag har hur mycket tålamod som helst.

Jag har ett väldigt svagt och diffust minne av att vi i min barndom hade en sköldpadda. Jag kan idag bli lite nyfiken på vad det var som gjorde att vi hade en och tyvärr har jag ingen som kan svara på frågan. Jag kan bli väldigt fascinerad av sköldpaddan, både av deras utseende, myter runt dem och av det faktum att de kan bli väldigt gamla.

Bari - 30 x 30cm back sköldpaddssköldVad kan de säga mig att jag nu har fått sköldpaddan på min sköld? På vilket sätt kan långsamhet vara ett skydd för mig? För en sköld är ju ett skydd. Åtminstone den form av sköld som jag har fått till mig. Skölden håller du för hjärtat, kan långsamhet vara ett skydd för hjärtat?

Ja på många sätt kan det ju det även om det också kan vara tvärtom. Att ta god tid på sig kan förhindra att man drar förhastade slutsatser, precis som det kan innebära att man inte drar några alls. Långsamma rörelser kan göra att man har tid att se sig omkring och verkligen insupa atmosfären samtidigt som det kan göra att man missar det man förutsatt sig att göra. Långsamhet kräver en ordentlig planering. Man brukar pussla ihop långsamhet med tålamod och tålamod är en dygd sägs det. Men man kan också ha för mycket tålamod, så mycket tålamod att gränser suddas ut och man riskerar att till slut helt försvinna.

Och försvinna är det verkligen risk för när det gäller vissa sköldpaddsarter. Eftertraktade bland många tydligen som inte har någon känsla för det där med liv. Och kanske är det en symbol för sig. Att långsamhet och tålamod är utrotningshotade tillstånd. Vi har inte tid med långsamhet och tålamod…vad är det? Det finns andra, det finns annat..till bättre pris och snabbare är det också.

By CristianChirita (talk · contribs) (Own work), CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=819860

By CristianChirita

En annan form av skydd var Sköldpaddsformationen. Åtminstone är det vad man brukar kalla den formation som man har kunnat se i många olika filmer där Romerska soldater varit aktiva.

Sköldpaddan finns i många myter vilket kanske inte är så konstigt för det är ett urtida djur och ska man tro många historier så var det på sköldpaddans rygg som jorden skapades. Inte konstigt att den även förknippas med stabilitet. De ses även som fredliga varelser men jag har läst att man ska akta sig för att låta några kroppsdelar komma allt för nära dess käftar som kan knipsa av det mesta om det skulle vara så. Ett ordentligt bett i dem alltså.
Eftersom de rör sig långsamt är det också vanligt att man har föreställningen om att de är ganska stationära men det finns ju olika arter. När det gäller havssköldpaddor kan de röra sig över väldigt långa distanser.

Något annat som jag nu upptäcker att det är ganska lätt att låta bli att upptäcka dem. På något sätt kan de komma och gå ganska obemärkta. Om man inte tittar efter naturligtvis. De gör inte mycket väsen av sig utan snarare tvärtom, de befinner sig i sin egen värld och deltar inte i det som försiggår runt omkring.  Jag läser på en sida att sköldpaddan också är förknippad med magi, att man använder sig av sköldpaddan för att förklara den heliga geometrin med mera.

Jag kommer på att vissa sköldpaddor drar in både huvud och ben när de känner sig hotade. Kanske är det en symbolik att fundera på? Kan en sköld visa att i vissa situationer är det bästa skyddet att dra sig undan? Man behöver inte alltid utsätta sig själv utan det är okey att dra sig tillbaka? Genom att dra sig undan ger man sig själv tid för reflektion, allt behöver inte attackeras och ske snabbt.

Som alltid är symboler mångfacetterade och som alltid får jag en känsla av magi när dessa sköldar dyker upp i drömmar med mera. Kanske säger långsamhet och sköldpaddan något till dig också!

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst: By Cri more...

Att åka tåg

tåg Dagens tanke:
Att åka tåg

Tidig morgon och jag sitter och väntar på att tåget ska komma in på stationen. Allt är stilla runt omkring denna nationaldag och solen börjar värma bänken jag sätter mig på.
Mina ögon fastnar på rälsen och tankarna vandrar iväg. Det är lustigt det där när tankarna drar iväg med sinnet, plötsligt är man inte längre där man var alldeles nyss. Inte längre i nuet och uppmärksam på det som sker runt omkring och inte heller uppmärksam på det som sker inom. Det är verkligen som att resa i tiden. Våra minnen förflyttar oss till platser vi en gång varit och våra drömmar placerar oss till ställen vi vill vara.

Vilken makt våra tankar har utan att vi ens är medvetna om det.

Tåget kommer in och strax efter att jag satt mig startar det upp och ljudet får mig att le. Jag återvänder snabbt till minnen och nu till trygghet. Samma ljud repeteras om och om igen och visst är det någon form av trygghet, saker som upprepar sig?

Jag tittar ut och ser en avskalad trädstam, snabbt försvinner den igen och nu kommer en spännande stig fram. Jag hinner se att den ringlar sig upp i skogen innan den också försvinner från mitt synfält.
Vilka spännande platser det finns att besöka ändå! Inte nu för nu sitter jag ju på tåget. Ett tåg som följer rälsen, tvingad att stanna där det finns stationer, något annat är inte att tänka på.
Fascinerat följer jag de känslor som väcks inom mig medan jag tittar ut på landskapet som nu sveper förbi. Jag fylls av glädje och frågan är om det inte också är av vördnad när jag ser hur berget höjer sig och speglar sig i sjön vi passerar. Stigar, träd, ängar och en äldre man som böjer sig ner för att plocka upp något från vägen framför ett hus. Nog finns det en tjusning i att passera saker? Det kan väcka en reflektion och en känsla av ödmjukhet precis som det gjorde hos mig nu.

Som symbol kan en tågresa ses som att att vandra mot ett mål tillsammans med andra, en resa där man inte själv kan bestämma var den ska stanna till. Du har förmodligen inte heller valt alla de som reser tillsammans med dig. Du följer med helt enkelt. Ett hyfsat säkert sätt att ta sig fram på, och oftast kan du lugnt luta dig tillbaka och vara säker på att når fram dit du har tänkt utan några större överraskningar. Johfra-Bosschart-Cancer-painting

Åter igen kommer dunket från tåget mig att tänka på trygghet och jag kan inte låta bli att le för mig själv när jag i samma stund börjar fundera på i vilket tecken månen vandrat in i och kommer på att det är i kräftan.

Kräftan som skulle kunna ha en tendens till att hålla fast vid saker, som gärna vill känna sig trygg. Bilden här bredvid säger mycket om mönster som kräftan skulle kunna ha. Kika lite på vänster sida av bilden, händer som griper tag i det de vill ha. Pärlan som ligger där och steg för steg blir polerad, smärtsamt vacker skulle man kunna säga.

Mina tankar drar iväg med mig och jag tappar vyerna som vi susar förbi och jag inser att jag förlorar ögonblick som kan vara viktiga. Återigen kan jag inte låta bli att le när jag inser att jag återigen har gett mig själv en ledtråd som jag behöver. Vad kan vara mer symboliskt än att åka tåg i det här läget? Tåget som symbol tillåter mig ju faktiskt att susa förbi, att inte stanna till och fördjupa mig, jag kan låta det ena ögonblicket efter det andra lämna mig.

Det finns en styrka att låta saker passera, det är viktigt att enbart notera något utan att just där och då fördjupa sig i det. I vilka andra situationer kan man vara uppmärksam på det som susar förbi utan att stanna till? Inte många. Å andra sidan tillåter också en tågresa oss att just sjunka in i oss själva utan att ta notis om något annat trots att det kanske till och med finns någon så nära oss att armarna nuddar vid varandra.

Återigen har jag hamnat djupt inom mig själv och kanske är det inte så konstigt, månen är trots allt fortfarande mörk även om vi är i nymånefasen. Vi ser inte riktigt det där nya som skapats inom oss, vi kan ana och lyssnar vi noga kan vi höra en ton som lockar oss. Samtidigt vill vi gärna vara i den trygga famnen nu, kräftan som i mångt och mycket står för moderskap och för traditioner. Vi stannar helt enkelt till vid de stationer som finns, vi vet också vart vi ska för biljett till vår destination har vi ju köpt i förväg.

Om vi tillåter oss att titta ut på de landskap vi passerar kan de landa inom oss och väcka något vi senare kan ta oss till.

När jag nu ser mig omkring i vagnen ser jag att det nu har börjat bli fullt av passagerare. Vi vandrar tillsammans på samma väg, en del har samma hållplats andra inte. I samma transport, skenbart lika men precis som pärlan inne i sitt skal är vi alla olika. Det finns inte en pärla som är lik den andra trots att alla har blivit till i det mörker som ostronets skal skapar. Precis som vi alla sitter i samma vagn, på väg åt samma håll är vi alla olika även om vi har blivit till i det mörker vår moders livmoder skapat.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; överst okänd, nederst Johfra more...