Mars måne har många namn och ett av dessa är mask måne.
En av anledningarna till att månen fått det här namnet, främst då av ursprungsbefolkningar, är att vi nu befinner oss mittemellan årstiderna vinter och vår. En tid då maskarna kryper upp från jordens inre och upp till ytan. Det här signalerar också för rödhakens ankomst.
Rent generellt uppfattar jag att masken inte är det mest uppskattade djuret och jag vet många, inklusive mig själv, som tycker att det inte är speciellt trevligt att möta alla dessa maskar som kravlat upp från jordens inre för att gotta sig i det blöta på ytan. Personligen har jag mest ont av mängden och inte så mycket av själva masken men det är jag det.
Jag tror också att man behöver ha kunskap om eller syssla med något som innebär att man ser och vet vilken nytta masken egentligen gör för att uppskatta den. Som så mycket annat här i världen.
Faktum är att utan daggmaskar så skulle vi inte ha den bördiga jord vi har, en jord vi behöver för våra grödor. Dels så avger masken själv näring till jorden och dels fungerar den som en naturlig plog där den tar sig fram. Den gör att jorden luckras upp och att mer luft kommer mellan lagren. Masken är ju också alla trädgårdskompostens bundsförvant eftersom den hjälper till att bryta ner växtmaterialet.
En daggmask är en hermafrodit, en individ som är tvåkönad. Runt maskkroppen finns ett bälte som bilder slem och i detta slem
skapar varje mask både ägg och spermier. Den är alltså både hane och hona samtidigt. Den kan inte para sig med sig själv men bekvämt nog så kan den båda få ägg. Jämställt så det förslår alltså.
Ordet hermafrodit kommer från den grekiska mytologin där Hermes, en grekisk gud, tillsammans med den grekiska gudinnan Afrodite får en son vid namn Hermaphroditus. En son som enligt myten var varken man eller kvinna utan både och, efter att han helt och hållet förenat sig med en sjönymf.
På det sätt som masken fungerar får vi ju en symbolik som handlar både om död och graven men även om skapande av nytt liv, transformation och övergång. I Kinesiska och Syd Amerikanska legender bland annat kan man läsa att människan är född utifrån maskar från de som en gång levt.
Och faktum är att vi hittar masken även i bibeln och det är många som har funderat över vilken symbolik den har och vad det var som man ursprungligen syftade på när man nämnde maskar i denna heliga bok.
I en psalm som börjar med att Jesus ropar ut orden Min Gud, Min Gud, varför har du övergivet mig, senare tar han sedan tillbaka dessa ord och säger att Gud är trofast och befriar de som åkallar honom och förklarar “Men jag är en mask och ingen man”.
Många, inklusive tidiga kyrkliga män har undrat varför Jesus skulle se sig själv som en mask. Kanske var det så, menade de, att eftersom han hängde på korset så kände hans sig förödmjukad och behandlad med avsmak från andra, ungefär så som man skulle göra med en mask. Men, eftersom Jesus som person också är av samma karaktär som Gud är det mycket tveksamt att han skulle se sig själv som mask av om det skulle symbolisera förödmjukelse och avsmak.
Påve Gelasius I trodde att Jesus kallade sig själv en mask, inte för att han var övergiven och korsfäst, utan för att han skulle återuppstå precis som larven återuppstår från dess gravlika tillvaro för att bli en vacker fjäril.
Ett annat sätt att associera masken med fjärilens larvstadie är att det indikerar en passage från det som är lågt, korrupt och tragiskt till den vackra och högre tillståndet som fjäril.
Enligt bibeln säger också Gud, “Räds ej, du mask Jacob, män av Israel. Jag kommer att hjälpa er. (Is 41:14) Gud hör de utvalda. De är svaga och avskydda av sina fiender. Som masken, är deras styrka deras munnar, deras vapen är bönerna. Med bönen blir de små starka och deras mäktiga fiender kommer att falla.
Dessa exempel från bibeln visar också att masken som symbol inte är av ondo precis utan att det finns något mycket mäktigt i den.
I sin bok Om fåglarna, som skrevs under det första århundradet efter Kristus, skriver Plinius d.ä. att Fenix (phoenix) är stor som en örn och har en gyllene ring om halsen, att dess kropp är purpurfärgad medan stjärten är blå med rosa prickar och att den har tofsar på halsen och en fjäderplym på huvudet. Plinius skriver vidare att när Fenix är nära att dö bygger den ett bo runt sig där den dör och att av dess märg och ben avlas en larv vilken därefter förvandlas till en ny fågel Fenix. Plinius tillägger sedan att Fenix måhända tillhör fabeln.
Själv hade jag för flera år sedan en upplevelse under min utbildning till symbolterapeut där en vit orm dök upp under en speciell rörelsemeditation till trummor.
Jag blundade, tog ett djupt andetag och hörde trummornas rytm. Sakta försvann min välkända omgivning och de dagliga tankarna drog sig
mer och mer tillbaka. Plötsligt var det väldigt mörkt och det kändes trångt runt omkring mig. Inget utrymme att göra några rörelser utan jag fick på något sätt lirka mig fram. Jag behövde komma till ytan.
Efter ett litet tag såg jag äntligen ljus och det som höll mig fast luckrades upp. Med ett djupt andetag så såg jag himlen komma fram. Och ljuset stack mig nästan i ögonen. Jag ville sträcka ut mina armar mot skyn och upptäckte snabbt att det kunde jag inte. En snabb, väldigt flyktig känsla av panik växte. Jag kunde inte röra mina armar.
Jag såg mig omkring och jag såg sand. Överallt rödaktig sand och några klippformation lite längre bort. Huvudet svängde runt och det var då jag plötsligt insåg att det var något udda med mitt sätt att röra mig. Jag såg ner mot vad jag ville ha till mina fötter och jag upptäckte en vit stor ormkropp.
Nej, nej, nej tänkte jag. Inte en orm. Av alla kraftdjur, av alla symboler, inte en orm!
Rent symboliskt tycker jag om ormar, men att upptäcka att man själv är en är inte riktigt detsamma.
Jag försökte ta det lugnt och i bakgrunden hörde jag fortfarande det rytmiska trummandet. Hjärtat kopplade snabbt upp sig i rytmen och jag blev lugn. Lite lätt irriterad men lugn.
Jag såg mig omkring lite mer fokuserat och upptäckte ett antal personer som stod och såg på mig en bit ifrån. Deras uppsyn gav mig intrycket att de var lite frågande men samtidigt inte alls överraskade.
Plötsligt insåg jag att jag pratade med dem. Det var inga problem alls med att höra vad de tänkte och känna vad de upplevde, förmodligen var det likadant för dem eftersom de faktiskt svarade på det jag sa.
De välkomnade mig och sa att de väntat på att jag skulle ta plats i deras tid. Gisses,,jag hade hamnat i Australiens öken och de pratade om Drömtiden. Med ett aha inom mig själv så tänkte jag att det här var ju lite typiskt. Självklart skulle jag hamna i drömtiden.
Jag hade inte släppt min irritation över att vara en orm men fick strax förklaringen av “något” som förmedlade kunskap både till de personer som nu var runt omkring mig och till mig.
Jag var en orm för att det var ormens egenskaper och dess symbolik jag behövde acceptera att jag bar på. Jag var den som transformerades och ständigt föddes på nytt. Jag var den som var kraften och den helande förmågan. Jag var den som ständigt dog för att visa att det krävs död för att liv ska uppstå. Jag hade, vad jag vet i alla fall, maskens egenskaper, att kunna befrukta mig själv. Att kunna delas för att bli två.
En mycket underlig upplevelse, underlig och inte allt igenom bekväm.
Du får ta det goda med det som du upplever som det onda, var det någon som sa. Du har förmågan att kunna kommunicera med många samtidigt utan att vara närvarande. Du har förmågan att kunna visa att döden är nödvändig och att den inte alltid är fysisk. Du går drömmarens väg och på den vägen kommer du att skifta ditt yttre många gånger. Du är en del av allt och du är allt. Du är Gudinnan som skapar och som raserar. Du är en del av oss och vi av dig.
Rösterna började bli svaga och jag ansträngde mig för att höra men något annat började bli starkare och pockade på uppmärksamhet. Jag kände hur det ryckte och plötslig blev jag varse att rytmerna hade förändrats. Det var snabba trumslag och jag visste att det var dags att ge mig iväg.
Den var verkligen lik en mask den här ormen, men nu vet jag ju att det inte stämmer att den är självbefruktande utan snarare så att den kan välja om den vill vara hane eller hona. Inte så dumt måste jag säga.
Vad kan man då tänka och tycka om denna mask och dess tillhörighet med månen i mars?
Kanske att vi lära oss att vi behöver krypa in i oss själva då och då, ner till Moder Jords trygga och varma famn för att vila. Och att inse att vi är oerhört nyttiga, för oss själva likväl som för andra. Som masken kan vi luckra upp det som behöver mer syre. Luckra upp för våra vänner likväl som för oss själva. Vi har förmågan att faktiskt ta oss igenom det vi anser är skräp, känslor som gör ont och som vi inte längre vill ha. Tar vi till oss detta, verkligen accepterar och integrerar kunskapen med oss själva, blir det som kommer ut av detta så mycket mer näringsrikt. Vi kan förvandla och vi kan inse att när något dör ger detta möjlighet för något nytt att växa. Vi är helt enkelt liv, död och återfödelse.
Vi har också både det som vi idag kallar manligt och kvinnligt inom oss. Och vi kan balansera detta och välja den attityd och det agerande som krävs i varje situation. Framförallt när vi möter något som skulle kunna vara befruktande för oss. Det här innebär inte på något sätt att du blir mindre kvinna eller mindre man, det innebär enbart att du själv väljer.
Vi kan också lära oss att alla kanske inte tycker om oss men att det är helt okey eftersom det finns de som gör det. En del avskyr oss och andra vill inget hellre än att vi ska befinna oss i deras närhet.
Jag hoppas att du kommer att ha en fin månad när vi nu möter våren och det är dags att stiga upp från vintervilan.
Malou
Information från bibeln är hämtad från http://ww2.netnitco.net/~legend01/worm.htm
Copyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Kvinnoporten – både liv och död
Att få upp hästen som en del i sin egen inre symbolik idag innebär att det är naturligt att börja titta på hur man själv känner och tänker om hästen. Hur associerar jag, vad är det första som jag kommer att tänka på? Samtidigt bär vi med oss symboler som vi knappt är medvetna om. Meningsbärande bilder som vi har fått från sagor och myter. Bilder som medvetet och omedvetet format idéer runt hästen och som är en grund för att den symboliken kommer till oss just idag.
röda ryttaren på den röda hästen och den vita ryttaren på den vita hästen.
annan betydelse. Då verkar den snarare ha varit en port in till nästa liv, en övergångsplats, mellan de olika liv en människa kan leva…..I så fall var också den gravida kvinnans kropp en övergångsplats. Kanske var den födande kvinnan en gudomlig genomförare av mysterieriter kring liv och död.”