Archives

Symbolkalender 19

kreativitet1-alvaro-tapia-hidalgo

Kreativ, när då?

När brukar du känna dig som mest kreativ? Är du en kreativ morgonmänniska, middag, kväll eller mitt-i-natten kreativ?

Nu säger forskning att den biologiska rytmen och vilken typ av kreativitet som du söker hör ihop med när du är som mest kreativ.

Vad man hittills har sett i de här undersökningarna är att om du är en morgonmänniska, då menat som piggast och klarast i sinnet, då har du bäst möjlighet att få tillgång till en kreativitet som ligger utanför boxen på kvällen. Och vise versa alltså, kvällspersoner får det på morgonen.

Vad man menar är att vi tänker utanför ramarna när vi är lite dåsiga och inte så fokuserade.

Kanske man kan ha den här tanken med sig när man planerar sina dagar. Gör det som kräver ditt fokus och analytiska sinne när du är som piggast och vänta med alla vi-ska-hitta-på-nya-idéer-möten tills du är lite suddig! 🙂

Det här sättet att tänka brukar jag ha med mig när jag planerar mina dagar. Jag vet att det inte är någon idé att planera in promenader, jogging eller liknande på morgonen. Jag får bara dåligt samvete eftersom jag aldrig kommer iväg på detta. Morgonen är inte min tid att bege mig ut på.

På det här sättet brukar jag då planera all min tid, dygnet, veckan och månaderna/årstiderna.

Nu när månfasen handlar om att få ut det vi fött eller det som vi burit på under en längre tid så kan det ju vara ganska bra att ha fokus på rätt saker vid rätt tid.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: Alvaro Tapia Hildago

Halvmåne – avtagande fas i Stenbocken

the-square-eclipse_04

När jag idag satte mig för att skriva om denna halvmåne fas var det en sak som hela tiden kom upp i tankarna, fokus. Vad är det jag har fokus på?

Och just den här månfasen skulle man kunna säga visar detta. En månfas som många kan uppleva som problematisk, kanske inte så där stora överväldigande problem utan mer som skavsår, utspillda kaffekoppar, en printer som inte fungerar eller borttappade nycklar – besvärlig fas om du förstår hur jag menar. I slutet av dagen kan vi hamna utmattade i soffan och låta vår omgivning få ta del av alla de missöden som har förstört din dag och missa din frus/mans glittrande ögon, dina barns glada röster eller doften av tryggheten i ditt eget hem. Sakta försvinner glittret och de glada rösterna och doften drar sig mot missnöjets beska droppar.

Så skulle det kunna vara i just den här fasen. Och allt beror på fokus!
Fokuset ändrar inte alltid på vad som praktiskt sker men det kan sannerligen ändra på upplevelsen. Jag tänker att det hela tiden finns något att lära, något att se i livet. Något som kan leda till något annat. Skavsår kan leda till något så enkel men praktiskt som att jag nästa gång inte tar skor som är nya när jag ska gå långt eller lär mig att tänka efter före och tar på plåster. Att förebygga alltså, vilket är en bra egenskap att ha ibland.
Jag menar inte att det optimala är att se positivt och glömma det som är jobbigt och svårt utan snarare att försöka balansera upplevelsen så att en sida inte tar överhanden. Även om det låter lite klichéartat så undrar jag om det inte är så att om något är negativt för dig kan det vara positivt för någon annan. Det tar inte bort din upplevelse men kanske kan den balansera den lite.

Jag tänker att nu står vi mellan det yttre och det inre, vi är på gränsen mellan att vi fokuserar på yttre ting och inre ting. Månen på ena sidan och går vi runt hörnet har vi solen på den andra. Det är en kvadrat, så om ni tänker er att ni går längs kanten denna kvadrat så är det omöjligt för er att se vad som är bakom hörnet. Vi kan fastna i denna omöjlighet om ni förstår? Eller så kan detta väcka nyfikenhet. Vad finns det där och hur på verkar den sidan, det som sker där, mig just nu?

När månen är i Stenbockens tecken så är det Hephaistos som härskar. Denna Gud kan ni läsa om här i bloggen och personligen tycker jag att det är en fascinerande Gud. Här tycker jag att vi alla har något att lära oss om oss själva även om vi inte själva förknippar oss med tecknet. I den Grekiska zodiaken menar man att Gudarna alltid arbetar i par. Varje människa har en relation till ett sådan helig konstellation och gudaparet assisterar människan i hennes arbete att gudomliggöra sin själ. Hephaistos samarbetar med Hestia, härdens Gudinna.
Återigen två sidor. Eller är det två helt olika sidor egentligen?

Jag tror att det finns mer samband i skeenden än de vi kan se med blotta ögat. Kanske är jag naiv men jag tror på kreativiteten som finner kraft i problemlösningarna. Det finns något vackert också i motstånd vilket inte plockar bort kärleken i oändligheten. Jag kommer att tänka på den smärtan som finns i födelseögonblicket och det förlösande första andetaget. Jag kommer också att tänka på eller snarare så anar jag/känner jag mer något som påminner mig om min egen erfarenhet av att befinna mig där mellan det yttre och det inre. Mellan ljus och mörker eller varför inte mellan sol och måne.
Något som jag fortfarande inte kan sätta vare sig ord eller en bild till men som jag bär med mig i mitt inre, i min kropp.

När jag idag låter mig komma tillbaka till detta ögonblick då jag stod och såg på denna gränslinje mellan liv och död kan jag förnimma mitt eget val. Ett val som jag kan placera mellan det handfasta och det ….ja det obeskrivliga. Där och då kunde jag förnimma att livet är fokus. Och fokus är härden. ( Gudinnan Hestia, visst är det fantastiskt) Härden är både liv och död. Och döden i sin tur skapar liv. Kärleken på den handfasta sidan består av både outhärdlig smärta och lycka. Kärleken i det obeskrivliga, ja jag vet egentligen inte om jag kan säga att det är kärlek eftersom vi då genast skapar oss en bild och en upplevelse av det vilket för mig inte då blir sant. Men jag vet att just där och då valde jag att fokusera på det handfasta. Och jag tog med mig den upplevelsen att det är jag som väljer mitt fokus.

Jag valde livet där kärleken både består av smärta och lycka och jag valde livet där det finns ljus även i det mörkaste mörker. Och kanske kanske är det i detta mörker som ljuset finns? I den mörkaste myllan som fröet växer? Någon annan kanske öppnar dörren när vi tappat bort våra nycklar? Utan skavsår tar vi inte på andra skor?

Så kanske vill jag med detta inlägg fråga dig – Vad är det du fokuserar på idag? Låt din inre kapacitet arbeta för dig och inte mot dig. Låt din kreativitet flöda.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild: viatraffic.org

Gudinnan Hestia

Gudinnan HestiaGudinnan Hestia och trygghet

Funderar vidare på det där med bas och trygghet. Vårt hem är i många fall vår trygghet. Det är vår utgångspunkt och det som vi kommer hem till. Vi tar ett steg in och ser oss omkring och faller ner i vår trygghet.

I hemmet har vi kanske sedan ett eller flera ställen som är speciella för oss. Ställen som vi gjort som små altare. En hylla med fotografier på våra nära, ett bord som betyder det där extra för oss. Och har du inte ett sådant ställe är det ett tips att få till det. Oftast ger det en speciell ro att forma en punkt som du ger en unik energi. Kanske kan det vara punkten där du finner ro att meditera, att läsa en stund eller bara stilla sitta och reflektera.

I vissa kulturer där de inte har våra traditioner när det gäller att skapa hem, jag tänker då på våra fyrkantiga byggnader som står där de står, där formar de sin trygghet utefter en central punkt. Kanske är det en öppen plats där de slår ner någon påle, kanske är det en eldstad. Det här blir då deras centrala punkt, en punkt som de återkommer till och en punkt som de även tar med sig när det är dags att flytta på sig igen.

Jag har fått en känsla att vi lite har tappat vårt centrum, inte bara i oss själva utan även vår förmåga att se/förstå/känna att det finns en poäng, en trygghet att skapa ett centrum för oss.

Under Gudinnan Hestias tid var det vanligt att människan först hedrade och välsignade henne innan de gjorde något annat. Symbolen för Hestia, var härden. Elden som stod i mitten av hemmet. Elden som tjänade till nytta och till att hedras. Runt elden fanns centrum, det centrum som människan hela tiden återkom till. Varje gång de byggde en ny boplats var det härden som kom först och som skulle hedras.

När ett nytt liv kom till världen var det till Gudinnan Hestia de först begav sig. Genom att gå några varv runt elden, genom att utföra en ceremoni hedrade de Gudinnan, vördade de deras centrum och såg till att barnet blev ordentligt välkomnat och att barnet alltid skulle känna sig hemma vid sitt centrum.

Vi kan hjälpa oss själva genom att hedra vårt centrum, det som vi har inom oss. Vår kärna av trygghet och kärlek. Och vi kan hjälpa oss själva att hitta detta, påminna oss om detta genom att forma ett centrum i vårt hem. En punkt som ger den energi som är nödvändig för att vi ska kunna stilla oss och hitta vår inre röst.

Det inre ger det yttre och det yttre kan hjälpa till med att komma ihåg det inre.