Lät görandet stanna till en stund under kvällen. Vissa saker fanns att fundera över. Vissa saker behövde landa inom mig för att jag skulle kunna se dem riktigt klart. Säkert är det någon mer än jag som då och då behöver lite avstånd till skeenden för att se vad de egentligen innehåller och ibland behöver jag mer vara i dem för att känna efter vad det är som rör sig.

Idag behövde jag stanna till för att låta saker komma nära mig så jag kunde ta ett beslut. Åtminstone var det syftet när jag satte mig för att resa in i mig själv.

Det gick snabbt att komma till min äng. En äng som jag har för vana att vara på när jag startar mina meditationer. Idag upplevde jag att jag stod precis vid en stenmur som markerade ängens gräns. Jag tittade mig omkring och njöt, det var verkligen vackert och den skönheten gick direkt in i hjärtat. Känslor av tacksamhet strömmade genom mig. Jag bara stod där ett tag njöt.

När jag sedan såg mig omkring så förstod jag att ängen var lite lätt sluttande uppåt ifrån den plats där jag stod. Jag kunde inte riktigt se hur hela ängen såg ut. Jag blev nyfiken och vandrade iväg för att se vad som fanns bakom höjden.

Och det var magiskt, absolut magiskt. Ängen sluttade neråt och jag hade träd, tjocka och knotiga av ålder framför mig. Det var en öppen plats men ändå var där både träd och annan växtlighet och mitt upp i allt detta så fanns det en källa. När jag började gå fram till källan verkade det som att den växte. Från att ha sett ut som en ganska liten källa blev den allt större och när jag väl var framme vid kanten kunde jag inte länge gå runt eller bredvid den. Den hade i princip förvandlat sig till en ganska bred å. Underligt nog var känslan fortfarande att det var en källa och inget annat än det.

Jag hittade en sten precis vid vattenbrynet som jag kunde sitta ganska bekvämt på och det var alldeles lagom avstånd till vattnet så jag kunde se hur både jag och träden speglades på vattenytan.
Jag satt och följde krusningarna på vattnet och såg hur de formade grenarna på ett lustigt sätt och hur mitt eget ansikte trädde fram och försvann med jämna mellanrum. Plötsligt förändrades upplevelsen och det var som om känslan blev “tätare”. Inte skrämmande men det gjorde mig uppmärksam. Jag fortsatte att titta på vattenytan och såg att den nu var helt stilla och tänkte att det var kanske orsaken till att det blev en annan känsla. Vinden hade mojnat.
Och även om jag nu satt och tittade på ansiktet som fanns på ytan så såg jag liksom det inte. Det tog en stund innan jag förstod att det där var ju faktiskt inte mitt. Det liknade mitt på sätt och vis men det var verkligen inte mitt. Jag tittade hastigt upp och mot andra sidan av “källan” och såg en äldre kvinna befinna sig där. Precis som jag satt hon vid vattenbrynet men istället för att bara sitta rakt upp o ner verkade det som om hon slevade upp vatten till någon slags behållare. Hon hade en underlig huvudbonad och en lång klänning eller så var det en rock på sig.

Medan hon fyllde på sin behållare pratade hon, jag kunde inte höra orden men ljudet av dem gick fram till mig. Hon reser sig upp och fortfarande verkar hon inte ha sett mig vilket jag tycker är underligt. Hon sätter på en kork på behållaren och tar den sedan och håller upp den mot himlen. Jag får en känsla av att jag inte borde vara här, det här är något som är privat, en bön, ett tack och hälsningar till något privat och heligt.
Jag hör kvinnans röst inom mig som högt och tydligt säger till mig att det är klart jag ska vara där. Jag kan inte vara någon annanstans för att det är jag.

Jag står fortfarande och tittar på henne medan hon snurrar runt med bägaren upplyft över huvudet och inte med en min visar hon att hon på något sätt skulle prata med mig. Och jag förstår ingenting.

Kvinnan säger återigen – du har rätt att vara här för jag är du och du är jag. Du ser just nu precis det som är meningen att du ska se. Du ser källan. Källan som är grunden för vår själ. Här i det renaste och klaraste av alla vatten kan du hämta det som är nödvändigt för dig att bära med dig. Där du står har jag stått och varit lika förundrad jag. När det är din tur att vara där jag är kommer du också att vara upptagen med att visa och förmedla. Du får inte visa att du ser eftersom fokus då dras ifrån det som är det viktigaste och ser du blir du rädd för vad du ser. Meningen är att vara lagom iakttagande på den sidan där du är.

Jag tänker att det här är ju jättekonstigt och vad ska jag få ut av detta. Jag får bilden av ett kort som jag brukar dela på facebook i mitt sinne. En tecknad kvinna som kikar in i en spegel och spegelbilden sträcker ut och kramar om henne.

Kvinnan på andra sidan ler och sätter sig sedan ner, lägger bägaren framför sig och blundar. – Precis hör jag rösten igen. Precis så är det. Du ser nu dig själv, det är ingen spegelbild men det är en del av det som är du och en del av det som bär dig.

Vad som är viktigt är att du bär din kunskap inom dig, all din kunskap och detta är källan som gör att du kommer att komma ihåg det. Du ska nu börja komma hit och dela den med mig och därefter med andra. Jag vet när du är på väg, oroa dig inte för det. När du lämnar källan bär med dig att lika mycket som du är du, lika mycket är du jag. Det kan inte vara på något annat sätt eftersom det är utvecklingens trappa. Blunda nu, hamna i stillhet och i din vagga. Tacka för källan och ditt liv och vänd åter. Jag kommer att finnas här.

Jag var på något sätt väldigt upptagen av henne, att lyssna så jag kände inte hur spänd jag var. Inte innan jag blundade i mitt inre och upptäckte hur pulsen slog. Efter ett tag hittade jag stillhet och därefter gjorde jag som hon sa, jag tackade och började gå tillbaka uppför kullen.

När jag var uppe vände jag mig om och återigen såg källan ut som en liten källa och inte en stor å. Jag gick ner för slänten och förberedde mig på att komma tillbaka till här o nu.

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman