Månen är halv i den växande fasen. Den befinner sig i vågens tecken.
Jag tar in denna fakta samtidigt som jag ligger och funderar på just den här veckan. En vecka som har haft en fullspäckad kalender och där jag på det stora hela inte kunnat vara med på något av det. Ibland blir det helt enkelt så i livet, det som är inplanerat blir inte av och på något sätt får man ta hand om det. Vågen och balans hänger väl ihop eller hur? Eller kanske också hur man väger in det ena jämfört med det andra, jaa det finns många funderingar runt det här. Halvmånen på detta…denna fas där man pratar om det som dyker upp och som kan “störa” den planering som finns.
Sabian symbol är
THREE “OLD MASTERS” HANGING ON THE WALL OF A SPECIAL ROOM IN AN ART GALLERY.
Så mycket som varit på gång den här veckan så känner jag personligen att den anteckning som finns om denna symbol passar mig perfekt. Det handlar om att återvända till källan för att hitta nya värderingar i den “omgivningen” som är kaotisk.
Ibland behöver vi faktiskt bara göra detta, gå tillbaka till källan. Den källa som finns inom oss själva för att hitta vår balans igen. När jag plockar in min upplevelse av denna symbol får jag det till att det handlar om talet 3 bland annat. 3 old masters. Vad är detta egentligen? Fader, sonen och anden? Modern, dottern och anden? Kärlek, visdom och intelligens?
Har vi med oss detta 3 tal i vårt vardagliga liv just nu? Vad är det som gör att vi behöver stanna till och fundera över detta? Dessa 3 hänger i ett speciellt rum i ett galleri. Det är alltså även något som är såpass vackert, unikt eller värdefullt så att man kan beskåda det. Något som är värt att beskåda, något som har sin speciella plats och som inte bara är för den enskilda personen.
Jag tänker även på att gå tillbaka till källan och på det som varit lite aktuellt för mig just den här veckan. Att faktiskt konfrontera situationen som den faktiskt ser ut. Att konfrontera mig själv och att inse att det inte hjälper någon utveckling överhuvudtaget att vältra sig i självömkan. Självömkan kan väl annars vara ganska vanligt när det kommer en period där den ena saken efter den andra dyker upp och förhindrar det som du planerat. Det behöver inte vara stora saker som hindrar, men oavsett så hindrar det.
När man väl har börjat gå på den väg som vi hoppas ska leda till utveckling, både personlig sådan som andlig sådan, så behöver vi också verkligen vara realistiska på färdsättet. Det räcker inte med att tänka på målet, vi behöver välja färdsätt och sedan starta resan. Resan i sig handlar ganska mycket om alla de vanliga vardagliga situationer som i sig är ett råmaterial. Vi kan inte undvika eller “glömma” de problem som har att göra med vår yttre omgivning och de människor vi har omkring oss. Vi kan inte undvika vårt eget lidande och vår egen otillfredsställelse.
Som jag ser det är det viktigt att acceptera, och jag tänker då på den verkliga innebörden av just acceptans, och handskas med de situationer som uppstår. Att göra detta på ett avslappnat sätt och att inte göra det så komplicerat helt enkelt. Att acceptera att just så här ser det ut, just så här fungerar det just nu och att ta emot detta precis så som det är.
