Äpplet och kvinnan.
Efter att ha jobbat natt vaknade jag idag mitt på dagen och drömmen om ett äpple var kvar i mitt sinne.
Funderade ett tag över varför tills ett aha-ögonblick dök upp. Kanske har det med mörkermånen att göra!
För något år sedan använde jag mig av äpplet som symbol när jag mediterade just under den här fasen. Varför? Jo, för mig har äpplet som symbol en hel del gemensamt med det som man brukar kalla det “mörka” att göra. Det “mörka” som på något sätt en del av kvinnans egenskaper har blivit förvandlats till. Jag tänker på sensualism, mystik och magi, sexualitet, makt, liv och död.
Äpplet har ju någonstans verkligen blivit en symbol för liv och för död. Redan i historien om Adam och Eva är äpplet inblandat. Där som en symbol för frestelse (tillsammans med ormen), kunskap och på sätt och vis, liv och död. Ursprunget är förmodligen inte ett äpple utan ett granatäpple, vilket för tankarna till gudinnan Persefones och hur hon tog emot och åt några kärnor från granatäpplet. Just detta gjorde att hon var tvungen att återvända till underjorden och guden Hades under några månader varje år. 
Varför åt hon detta, kan man fråga sig? Förmodligen var hon väl medveten om att när man åt något i underjorden var man tvungen att återvända? Hon hade vägrat att äta ända fram tills det ögonblick då hon skulle återvända till sin mor, gudinnan Demeter. Kan det ha något att göra med frigörelsen från sin mamma? Denna process vi alla behöver gå igenom för att börja stå på våra egna två ben. Kanske var det en nyfikenhet på det okända, på det som kittlade på insidan, ett uppvaknande och lust? Ungefär som Eva, från berättelsen om Adam, Eva och paradiset upplevde?
Kommer att tänka på hur Jung resonerade runt manligt och kvinnligt. Han menade att till den manliga logosprincipen tillhörde en strävan efter fullkomlighet (perfekt, ljus och kärlek) medan det kvinnliga idealet är mer fullständighetsideal, ett ideal där allt sammanhålls till en helhet. Vilket betyder allt från list, grymhet, mörker, bottenlös lidelse och dödskeende. Liklukt och förruttnelse lika väl som pånyttfödelse. Marie-Louise von Franz uttrycker det så här:
I den praktiska verkligheten upplever varje kvinna denna makts mörka sida i sig, när hennes erotiska svartsjuka väcks, när hennes barn vill dra sig undan från henne, när hon som änka ensam och övergiven måste klara sig i livet. I henne framträder då tigrinnan, den gnällande hyndan, den intrigspinnande ödesgudinnan och ingen kvinna kan bli medveten om sin större gestalt utan att i sig ha upplevt denna aspekt av gudinnan.
I böner som är bevarade från trolldomspapyrerna hittar du också många av dessa olika epitet som gudinnorna fick. Där fanns allt från ljusbärare till fördärverska i samma bön och till samma gudinna. Helt enkelt ett uttryck för kvinnans helhet, det som finns i mörkret såväl som ljuset.
Förutom i historien om Adam och Eva (där det sägs att Adams “första hustru” Lilith, som förvandlade sig till en orm, som frestade Eva med äpplet) hittar du äpplet som är ett huvudobjekt i sagan om Snövit.
Jag tror att vi numer förknippar Snövit med Walt Disneys produktion men ursprunget kan vi hitta i de uråldriga muntligt berättande sagorna. Bröderna Grimm var det tyska par som satte historien på pränt, en mycket grymmare version än den mer publikvänliga saga Walt Disney gjorde om den till.
I den vanligaste versionen har vi styvmodern som i sin avund skickar en jägare för att leta reda på Snövit för att döda henne. Snövit är hennes mans dotter, en vacker jungfru på väg in i sin vuxna roll, som styvmodern får reda på är den skönaste i världen. Intressant nog är det genom att “spegla” sig som kunskapen kommer till styvmodern. Jägaren ska ha blod på sin kniv och snövits hjärta med sig som bevis. Ett hjärta som sedan styvmodern tillagar. Genom denna kannibalism använder sig styvmodern av något som är ganska vanligt, en integration av den magi och den kraft som “offret” eller “fienden” bar. Vi tar till oss det som om det tillhörde oss.
Vad styvmodern ville ha var skönhet. Kan vi känna igen rädslan för ålderdom och de skönhetsideal vi har idag tro? Styvmodern hade sin status och roll i slottet där hon huserade på grund av sin skönhet. Förlorar hon sin skönhet förlorar hon också sin status. På så sätt kan man komma fram till att det inte var någon svartsjuka som egentligen var drivkraften för henne att döda styvdottern utan snarare en avund. Avund och bitterhet för den skönhet som ansåg försvann från henne själv.
I vilket fall som helst klarade inte jägaren av att döda Snövit utan tog med sig ett djurhjärta hem till styvmodern. Efter ett tag frågade styvmodern spegeln igen vem som var skönast i världen och fick då samma svar igen. Snövit var den vackraste. Styvmodern tog då skepnaden av en gammal hiskeligt ful kvinna (häxa) och letade sig fram till den lilla stugan där Snövit bodde tillsammans med de sju dvärgarna. Trots alla varningar som Snövit fått av dvärgarna att inte släppa in någon eller ta emot något från någon, kunde hon inte motstå och inte tro att den gamla kvinnan kunde vilja henne något ont med det äpplet som den förklädda styvmodern gav henne. Ett bett på det vackert röda äpplet och Snövit föll ner i djup sömn.
Att sedan Snövit väcktes av en ung prins genom en kyss kanske ligger bakom den längtan som många unga flickor, men också äldre sådana, bär med sig. Längtan efter den prins (kraft) som ska väcka dem till liv. På ett sätt visar sagan kvinnans undergivenhet för mannens makt, styvmoderns skönhet var det enda som kunde få henne kvar vid makten – hennes förmåga att attrahera mannen. Och prinsen var det enda som kunde väcka Snövit. På andra sätt kan man tolka det utifrån manliga aspekter inom kvinnan men det finns också något mer att läsa in i sagan och det är att Snövits pappa, styvmoderns man, aldrig är närvarande i sagan. Och det är också hans frånvaro som på något sätt skapar sagans möjlighet att finnas. Spännande vinklingar som är värda mer eftertanke.
I vilket fall som helst så var det äpplet igen som blev det verktyg som skapade “död”. Detta äpple som inte går att motstå och som förknippas med list, med lust och med något oemotståndligt. Något vi vill ha men inte får.
Äpplet, ett gyllene sådant, var också det som i sin förlängning var en del av det som orsakade kriget av Troja. 
Eris, en Grekisk gudinna av kaos, strid och oenighet, blev inte inbjuden till ett bröllop.
I bitterhet kastade då hon in ett gyllene äpple som hade en inskription där det stod – Till den skönaste. Gudinnorna Hera, Afrodite och Athena började ganska snart att argumentera över vem av dem som skulle få äpplet. Den unga Prins Paris blev den som skulle bedöma detta. De olika gudinnorna kom med olika mutor och Prins Paris valde till slut Afrodites. Han skulle få den sköna Helena av Troja till brud. Detta ledde så småningom till det krig som skulle vara i 10 år.
Även här hittar vi alltså det stackars äpplet och även här jakten på att vara den skönaste. Split, söndring och förstörelse. Tvärtom kan man tycka är det med hur äpplet är förknippat med Avalon. Denna plats som vi dag hör talas om ihop med prästinnor och gudinnor. Om du känner till historien om Kung Arthur har du också säkert hört Avalon förut.
Avalon, som har sina rötter från Welsh där ordet afal betyder äpple. Island of Avalon. Äpplenas land. Här där mytomspunna Morgan le Fay styrde över de nio systrarna. Här där det sägs att Kung Arthurs svärd smiddes och hit där Kung Arthur kom för att läkas efter ett att ha blivit sårad. Ön som också kallades det “Lyckosamma landet.” Lyckosamt för att det producerade allt vad det behövde själv. Inga åkrar behövde plogas av en bonde, ja hela ön hade den magiska förmågan att föröka och ge näring helt av sig själv.
Nog låter det som en härlig plats att vara på. Det finns mycket mer att undersöka som handlar om äpplets värld, även här i norr har vi ju myter. Gudinnan Idun exempelvis sägs vara den som bevarar äpplet som gör att du behåller din ungdom. (Tja, varför inte komma tillbaka till det temat igen) och det var till henne man vände sig om man började känna sig lite grå och gammal.
Inspiration och citat från “Själens speglingar” av Marie-Louise von Franz
Copyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
För länge sedan dök mitt intresse upp för Gudinnan. Vår patriarkaliska kyrka har inte fångat mitt intresse och jag har funderat över vilken betydelse det har för oss kvinnor att inte känna igen oss i den Gudsbild som ges.
Och kanske är det så att det är först när vi kan börja acceptera våra skuggor som vi kan återfå den kraft som vi en gång föddes med?