Archives

Att smida medan järnet är varmt

324px-rubens_-_vulcano_forjando_los_rayos_de_jupiter1Att smida medan järnet är varmt, ja det var nog Guden Hephaistos tvungen att göra om han skulle lyckas som smed. Hephaistos som är härskare över stjärntecknet stenbocken och även make till Gudinnan Afrodite. Och visst passar den symboliken bra just för den här månfasen.

En fas där månen visserligen är på väg till att bli mörkare och mörkare men fortfarande är i den halva som man brukar benämna som utåtriktad. Och just nu är den allra bäst för att smida när järnet är varmt. Att sprida det man brinner för medan man har energi nog. Att tålmodigt och ihärdigt gång på gång forma det som formas ska. Gång på gång stoppa in grunden i elden, låta den bli varm igen för att sedan med noggrannhet och skicklighet låta den bli det som är meningen.
Då är det viktigt att inom sig ha bilden klar för hur det ska se ut när det är färdigt, det minsta lilla misstag och det blir något helt annat än vad man tänkt sig från början. Man får inte heller låta sitt humör styra och ställa.
Det sägs att när Hephaistos var arg, ja då var mycket som kom från hans smedja skadat.

Så nu när det är dags för oss att visa upp det vi har skapat passar det ju bra att kunna ta Guden Hephaistos till hjälp. Han var ju trots allt formens Gud. Tänk på att det är du som formar det som ska komma ifrån dig. Och hur det ska se ut behöver du vara medveten om. Du behöver veta vad det är som skapas inom dig.
Hephaistos står på många sätt för att det som visas utåt skapas från insidan. Hans yttre verk var en manifestation av hans inre värld. Han var introvert, alltså en tystlåten person som hade en stark intensitet i sitt hjärta.

En fråga till dig själv just nu skulle kunna vara om det du gör och säger just nu är en bild av det som du har inom dig?

Av någon anledning kom jag också att tänka på de veckor som jag och min moster satt och vakade över en annan moster till mig. Jag stod mina mostrar nära, dels för att det inte skilde så mycket i ålder på oss, dels för att jag bodde hos min mormor under en stor del av min uppväxt och dels för att just den moster vi vakade över bodde jag hos i över ett år när jag var 11 år.
Jag tror att hon dök upp i mitt sinne för att jag nu funderar över det där med att sprida frö och att dela med sig av det som grundats. Jag har skrivit om detta förut men berättar i korta drag igen.

Vi satt vid hennes sida från det ögonblick hon fick beskedet om att hennes lever slutat fungera tills hon tog sitt sista andetag. Dag för dag blev det mindre kvar av hennes medvetande, sakta försvann hon i takt med att levern dog inom henne. De sista dagarna låg hon stilla i sin säng. Då och då öppnade hon ögonen då systrarna hjälpte henne med tvätt och vid ett tillfälle tittade hon rakt på mig och skrek – Hjälp. Vad gör man inte förutom att be att hon skulle få gå vidare så fort som möjligt.
En dag satt jag trött i fåtöljen vid fönstret medan min andra moster satt vid fotändan av sängen. Jag sa att jag skulle försöka sova en stund och slöt ögonen. Det tog inte många minuter förrän jag tyckte att jag hörde min moster ropa – hjälp igen. Jag ryckte till och satte mig upp men hon låg lugnt kvar i sängen och hade inte heller rört sig. Återigen blundade jag.

time of deathEfter en liten stund bildades bilder i mitt sinne och jag hörde henne återigen ropa. Jag visste att jag skulle gå in i den grå dimma jag såg framför mig. Jag trevade mig fram och kom till slut fram till vad jag förmodade var ett stort stenblock. När jag rundade det kunde jag se min moster hopkrupen bakom det. Rädd tittade hon på mig. Jag sträckte ut min hand och visade att det var dags att gå därifrån. Tveksamt tog hon den och följde med. Vi tog några steg och sedan tog hennes rädsla över och hon släppte och försvann igen. Jag hittade henne igen och nu följde hon med. Vi gick fram till gränsen där den grå massa upphörde, tog ett steg över det lilla staket som fanns där och ut på en väg. Där på vägen fanns många av våra släktingar väntande. De stod en bit bort och tittade mot oss. Min moster tittade på mig och vände sedan och gick bort mot dem.
Jag har aldrig haft en sådan känsla förut som när jag såg henne gå mot alla de jag haft så nära och som nu gått bort, alla…inklusive min mamma stod där. Min moster omringades av dem, och efter att ha gett mig en blick följde hon med dem längs vägen.
I det läget öppnade jag ögonen och sa till min moster som satt vid änden av sängen att nu är det dags, nu går hon över. Vi satte oss nära henne, tog hennes händer och minuten senare tog hon sin sista andetag.
Det var magiskt, vackert och oerhört smärtsamt.

Kanske är det behovet av att dela med mig som gjorde att detta kom just nu, kanske är det ett behov av att så frö om att vi har livet inom oss och att det fortsätter. Kanske finns det något som hör ihop med att det är vi själva som formar våra liv, att våra rädslor skapar ett mörker eller en dimma som det inte är nödvändigt för oss att ha.