Symbolkalender I
Jag tänker den första dagen i en månad där vi någonstans alla räknar fram eller bockar av dagar. Det finns något där framme som är ett mål. Allt utifrån våra erfarenheter, personligheter och hur omständigheterna ser ut runt omkring oss ser vi denna månad som något väldigt positivt eller som något negativt. Det är få gånger jag mött någon som ställer sig helt neutralt till julmånaden.
I den kultur där jag lever har vi anammat tomten och gåvor till barnen mer än att vi lever kvar i den tidsanda då man helgade Kristus födelse under Jul. Det verkar trots allt som att fler och fler familjer drar tillbaka lite från julklappsinköp till att värdera tiden mer tillsammans. Åtminstone hoppas jag att det är så, själv trivs jag mer med julen idag, av många skäl, än jag gjorde när fokus låg på att det måste handlas in julklappar till alla.
December månad är trots allt en symbolisk månad för mig. Det är en månad då jag tar sällskap av berätterskan i mitt inre. Hon som sätter sig tillrätta i gungstolen och har mystik och magi i släptåg. En mörk månad där flämtande lågor gör sig bekväma i varje hem.
När jag idag sätter mig med lysande ögon för att ta del av hennes berättelse tittar hon bestämt på mig. – Är du verkligen beredd på att gå den väg jag visar dig? frågor hon mig viskande. Bara hennes röst gjorde mig en aning spänd men jag har väntat så länge för att göra henne sällskap så självklart svarar jag att jag är beredd och redo att gå. – Nåja, säger hon och lutar sig tillbaka igen, vi får väl se.
Den gamla börjar berätta och snart är det tyst och stilla i rummet. Det enda som hördes var ett liten knaster från stearinljuset då och då. För det är ju så att inget hörs i det yttre av allt det som pågår i det inre.
-Din väg är skrovlig och knappt utmärkt på kartan säger hon till mig, den gamla som sitter där och kisar. Jag ser vägen framför mig och jag känner den något dammiga luften möta mina lungor. Det är inget frodigt runt omkring mig och stora blocka stenar tornar upp sig längs vägen som mer är en upptrampad stig än något annat. Innan jag ens närmat mig den stora klippan där stigen slingrar sig bakom känner jag hur marken vibrerar. – Sch, säger kvinnan hastigt. Vissa lägen i livet behöver vi se lite på avstånd innan vi närmar oss säger hon. Detta är ett sådant. Du vet inte vad det är som väntar men du kan känna av att det är något, du känner dess vibrationer.
Jag står still där på den dammiga stigen och ser hur ett lejon dyker upp runt klippan. – Åhå, skrockar den gamla förtjust. Så lagom att ett lejon dyker upp på din stig. I lejonets tecken hittar du månen och dess energi penslar din dag och dag. Skuggorna som leker utanför tar formen av lejonets stora hjärta och du behöver fundera över vad lejonet kan tillföra dig.
Jag öppnar mina ögon då jag hör hur stearinet knastrar alldeles extra mycket. Jag ser hur skuggorna lämnar spår på väggen och jag kan forma skuggorna till lejonets mastiga tassar och klorna drar sakta spår i tapeten innan de lekfullt börjar om från början igen.
Lejonet säger hon och jag kommer omedelbart att tänka på de runt omkring mig som är födda i detta tecken. Jag tänker på de drag jag känner igen som lejondrag och jag ser också att det inte är så enkelt som att man är det tecken man är född i. Det finns alltid något annat som modifierar och det är ju det som är fantastiskt med symboler. Alltid en grund och alltid något personligt som modifierar och förändrar allt utifrån de egna erfarenheterna och den egna kulturen.
Jag tänker att vi här oss inte är så vana vid Lejon. Vi har inga i vår natur och vi har inte alls samma sätt att förhålla oss till detta djur som de har i andra länder. Kanske är detta också ett skäl till att vi har så svårt för att acceptera och ta till oss de egenskaper som vi applicerat på detta majestätiska djur. Jag kommer att tänka på att placera sig själv i centrum som en självklarhet, jag kommer att tänka på värme och sol och den enorma manen som gör att den verkligen syns.
Vi har inte en vana vid att ställa oss i centrum och för de som gör det har vi inte alltid lätt att acceptera. Att prata gott om sig själv blir lätt till högfärdighet, vi är mer för det kollektiva än för det individuella. Åtminstone har det varit så under lång tid även om det är en förändrad situation idag. Ett lejon tar plats helt klart.
Redan för 30 000 år sedan användes lejonet som symbol. Man har hittat en liten figur i en grotta där ett lejonhuvud är utformat tillsammans med en människokropp. Redan då kanske en Gudom? Därefter har man i alla tider sett Lejonet som en symbol för något kungligt och gudomligt. Även vi här i Sverige har lejonet i statsvapnet även om vi förmodligen aldrig har haft lejon som strövat omkring i våra marker. Runt tiden då Jesus föddes fanns förmodligen lejon i södra Europa men idag lever lejonet på väldigt begränsade ytor. Jesus i sig har lejon som symbol. I gamla testamentet läser vi om Lejonet av Juda och vi kan också se att en av evangelisterna har lejonet som symbol, Markus, och detta som en symbol för kunglig makt. För att gå vidare hittar du lejonhuvud ex i den Egyptiska historien. Vi har sfinxen och vi har flera Gudinnor som har lejonhuvud.
I böckerna av C. S. Lewis om Narnia hittar vi Lejonet som en symbol för Kristus och vi kan helt enkelt slå fast att just makt och kunglighet finns inbyggt i denna lejonbild. Drömmer vi, mediterar vi eller 
på annat sätt använder oss av lejonet så finns denna arketyp helt enkelt.
När jag nu sitter och tittar på skuggbilderna som stearinljuset ger tycker jag att det trots allt är en aning udda att vi inte ser på de andra egenskaperna som då lejonet visar oss. Det är i princip alltid en hane som är avbildad som symbol, vilket i och för sig inte är konstigt eftersom dess man gör den verkligen till en härlig bild. På det här sättet blir också lejonet en symbol för patriarkatet. För hanen är den som försvarar sin flock som oftast består av x antal honor och avkommorna. Förlorar flockledaren sin makt gentemot en annan hane dödas oftast alla de unga avkommorna så att nästa flockledares gener är de som ska leva vidare. I övrigt är inte hanen involverad i vardagslivet precis. Det är honorna som jagar och som ser till hanen är den som får äta först. Det är honorna som föder och uppfostrar sina ungar. Faktum är att det är ganska vanligt att man gör detta i flock. En unge kan dia från någon annan än sin genetiska mor. Så är de ofta släkt med varandra också.
Lite udda är det att lejonet så ofta förknippas med sol och ljus eftersom det oftast är ett nattaktivt djur. Det är väldigt sällan och det ska till något extremt för att djuret ska jaga dagtid. Förmodligen är det så att dess symbolik tillsammans med solen och med ljuset kommer ifrån symboliken kunglighet, gudomlighet och då också från dess patriarkaliska status.
Så vad är det nu som kommer emot mig på stigen nu när månen befinner i lejonets tecken. Vad är det jag kan hålla utkik efter? Först låter jag månens grundtema leda mig och det är att månen är i sin avtagande fas. Fokus är på inåt och på ett mer personligt plan. Kanske dags att titta på den egna auktoriteten och vilka värderingar man har runt detta? Men också hur det står till med sitt hjärta? Lejonet styr över hjärtat och ibland behöver vi ägna lite fokus till om vi verkligen går vårt hjärtas väg.
Och hjärtas väg är det viktigt att gå på nu när vi befinner oss i den magiska december månaden. Tillåter du magin och det mystiska finnas inom dig? Kan du höra ditt eget hjärta och låta den ta del av den saga som är din?
Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Breath of Creation.
Jag kommer återigen i kontakt med vägen. Den gamla besökte mig den här gången i min dröm.
Vi är verkligen i ljusets månad. Trots att mörkret samlas runt oss kan vi ju inte säga något annat än att vårt fokus är inriktat på ljus. Det är nu vi ser fladdrande lågor, ljusstakar och stjärnor sprida sitt ljus som mest. Min tanke om ljuset dök upp när jag plötsligt blev varse en gammal kvinna i dörröppningen mellan hall och vardagsrum. Hon stod där en aning krum och plirig med ett ljus i handen.
Och Jesus är ju verkligen en symbol för ljus, på samma sätt som många andra helgon och Gudar haft ljuset som främsta symbol. En symbol för att vara upplyst och en symbol för kunskap och vishet. Ljuset som många gånger har solen som symbol. Letar man i historien hittar man vanligast män som förknippas med solen. Här i norden har vi eller hade kanske är mer rätt att säga, Gudinnan Sol som körde sin vagn över himlavalvet. Sol kallades också Sunna och man menar att söndagen är döpt efter henne. Men att solen, ljuset skulle bära en kvinna som symbol är alltså ganska ovanligt.