Archives

Kutig måne

Guds kraft

Kutig måne

Nästan fullmåne…ibland funderar jag just över det uttrycket. Nästan fullmåne? Att någonstans alltid jämföras med något och inte vara där man precis är. Personer som är födda i just den här månfasen kanske kan känna igen sig i just det där uttrycket, nästan framme. För många av dem kan det bli som ett livstema men det innebär ju inte att andra inte hamnar i den situationen. Att bli jämförd eller att jämföra själv med något som inte riktigt blir och med detta blir det också mycket besvikelser.

Som alltid kan man vända och vrida på saker och i vissa lägen/situationer är det viktigare än annars att göra just det. Många gånger beror det på hur vi tar våra upplevelser, en del menar att om man är född i den här fasen då har man en större benägenhet att befinna sig i situationer där man just får uppleva det där med att vara nästan framme och i samband med detta tänker jag att vi kan reagera på olika sätt. En del kanske ger upp med en gång och säger till sig själv att det här går aldrig medan andra tänker att det vore tusan också om jag inte ska lyckas. Jag har skrivit en del om just den här fasen här.

Den här månaden är det stenbocken som presenterar fasen för oss. Sabian symbol för fasen är;

A Veiled Prophet Speaks Seized By the Power of a God

En beslöjad profet talar, tagen av Guds kraft.

Jag funderar på uttrycket och blir själv lite tagen av att det på något sätt påminner om ett samtal jag hade med en vän idag. Vi pratade om saker som inte syns, åtminstone inte syns av alla och inte samtidigt och till och med kanske inte syns på samma sätt. Vi pratade om att tro. Det fick mig att gå tillbaka till ett inlägg som jag gjorde för några år sedan som jag tycker passar så bra in i just den här månfasen som placerar sig i stenbocken.

“Idag pågår det en ganska hetsig debatt mellan de som har tron på att det som du kan bevisa med de vetenskapliga metoder som vi har är det enda som är vettigt och mellan de som anser att det finns skeenden och upplevelser som inte går att bevisa.

Den här debatten fick mig att tänka på ett kapitel som jag läste i boken “Coniunctio 2011, en årsbok för analytisk psykologi och kultur.” Kapitlet heter Tro och är ett utdrag från “The New Man” skriven av en skotsk psykiater vid namn Maurice Nicoll.

I detta kapitel fördjupar han sig i Nya testamentets liknelser och mirakel. En återkommande tanke i detta är att människan är ett frö med möjligheter till omfattande utveckling och förändring. Han undersöker hur verklig tro påverkar en människa att utvecklas till det hon djupast sett är.

Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar.

Tro

Den tro som han tar upp är inte den tro som man pratar om när man tror på något i intellektuell mening, det är alltså inte ett aktivt ställningstagande för eller emot. Det är något mycket mer än ett aktivt ställningstagande. Tron är här i sitt väsen sammanlänkat med idén om transformation och handlar alltså inte om tron så som när man tror på vad någon säger eller gör.

…så handlar tro i själva verket om övertygelse, om vissheten att livet kan tolkas på ett högre plan och som en konsekvens av detta människans inneboende möjlighet till transformation. Vi finner trons innersta kärna i idén om att livet endast kan levas och förstås genom detta som är större än oss själva, och att vi äger förmågan att transformeras vilket visar oss vägen till att se på våra liv med helt nya ögon.

Det är denna särskilda egenskap som tron djupast handlar om och som i högsta grad skiljer sig från det vi vanligtvis menar med tro. Faktum är att verklig tro urholkar alla våra gängse föreställningar för den leder oss bortom världslig tro i en riktning som inte kan bekräftas av vedertagna normer eller vetenskapligt förnuft.

Jag hoppar lite i kapitlet..

Begreppet tro är kopplat till särskild kraft och förmåga med en särskild sorts dynamik. Det är inte fråga om kraft eller förmåga som kommer sig av innehav av ställning, position, världslig make eller från någonting yttre överhuvudtaget. Tro baseras inte på det synliga. Den formas inte i den del av medvetandet som befattar sig med vardagens plikter och bekymmer.

Tron är överhuvudtaget inte på den nivån utan tillhör medvetandets högre plan, det plan som höjer sig över det vardagligt uppenbara. Det är som om det finns en plats till vårt förfogande ovanför oss själva.

….Föreställningen om människans annorlunda väsen är inte begränsad till enbart evangelierna utan förekommer i de flesta äldre läror. Det är den enda verkliga bas som människans sanna natur kan grundas på. Ett ekollons verkliga natur måste baseras på det faktum att det kan bli en ek. Tar man inte hänsyn till detta riskerar man att missförstå ekollonets existens. Och på så sätt kan en människa som endast förlitar sig på sina sinnen och sina tankar inte förstå vad tro är. För tron är redan den absoluta vetskapen om en högre nivå och i sig själv öppnar den för de högre nivåerna att verka i människan.

faith-black-whiteMaurice Nicolls fördjupning av begreppet tro är något som tilltalar mig eftersom jag tycker att man så lätt slänger sig med detta ord och att det finns en okunskap om hur meningsbärande Tron är för många.

För mig är min tro viktig, det är en stark värdegrund som jag lever efter. Jag blir djupt kränkt och skakad över att läsa alla de tillmälen som kastas ut i artiklar och som på något sätt vill göra mig ( som troende) till en öppen måltavla för allehanda nedsättande kommentarer.

Jag tror på min andlighet, jag tror på att medvetandet är något mer än det som vi idag kan förklara med vår vetenskap. Vilket faktiskt inte är speciellt mycket. Jag tror på att den dag som min kropp ger upp så fortsätter min själ att leva. Och jag tror på detta på grund av mina egna upplevelser och mina egna erfarenheter. Utan dessa upplevelser och erfarenheter hade jag inte varit övertygad.

Jag kan inte bevisa min tro för någon annan. Det är min upplevelse. En upplevelse som jag i samtal med andra kan förstå att jag inte är ensam om att ha.Jag tycker om och värderar vetenskap, den är oerhört värdefull, men däremot tycker jag inte om de världsbildsambitioner som lanseras. För att citera Karl-Erik Edris

” Vetenskapen är det kloka sättet att vinna kunskap om den objektiva aspekten av vår tillvaro och religionen och andligheten har potential att utvecklas till ett lika klokt sätt att systematiskt vinna och underhålla kunskap om tillvarons subjektiva aspekt.”

Jag fortsätter med ett annat utdrag av Karl-Erik Edris bok ” I ett annat ljus” där han skriver:

En…komplikation på vetenskapens område är att vetenskapen kommit att bli förknippad med en världsbild som bygger på ett grovt missförstånd av vetenskapens roll. Att man helt enkelt tror att den måste konkurrera med religionen, ja helst eliminera den. Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Det finns en klok andlighet, en andlighet som bygger på medmänsklighet. Den tro som jag följer har inte gjort mig till en svag, viljelös, hjälplös stackars människa. Den har inte gjort mig till en desperat person.”

Att jag tar upp det här just nu är bland annat just för det samtal jag hade idag men också för att den fas och det tecken som vi vandrar in i passar så bra för de här tankarna. Stenbocken som symboliseras genom att ha en överkropp tillhörande bocken och underkropp tillhörande en fisk. Två världar och ändå en. Vi behöver ha både hjärta och hjärna med oss i alla sammanhang.

Sabian symbol påminner mig också om det faktum att om jag inte i sanning ser vem det är som talar så intensivt och med så mycket känslor kan jag lätt bli förledd in i något som jag inte riktigt vet vad det är. Med att se menar jag då att veta vad man ger sig in i och inte lockad av den dynamik som lätt kan uppstå när det är mycket i känslor i omlopp.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; finns på flera astrologiska si more...

Att tro….

Ett inlägg från förr som passar så bra på mina funderingar som dök upp idag. Funderingar som dök upp då jag läste Karl-Erik Edris inlägg om att han var på väg till vackra Hillesgården. Det här fick mig att fundera på att tro, något som han har skrivit så bra om.

Hade morgon-Tv på när jag satt o planerade idag ( hm, jag vet, bra fokus! ;)) I vilket fall som helst var det om “sjätte sinnet” och hur det på en man hade utvecklats efter en olycka.

Något som ständigt upprepades under programmets gång var just att det är så många som har dessa privata upplevelser som vi aldrig pratar om.

Som vi aldrig pratar om på grund av….. orsak?

Allvarligt talat så är jag ganska trött på att det ska vara en nödvändighet idag att förklara allt i vetenskapliga termer. Att vår bild av det som är sant eller ej är format av den vetenskap som vi själva har skapat.

En vetenskap som i sin tur är skapat av vår “tro” att detta är den “sanning” som är grunden för allt liv. En vetenskap som är formad av vår, människans, behov av förståelse och kontroll. ( Min slutsats)

En vetenskap som fick sitt starka fäste (enl. Karl-Erik Edris, författare till boken “I ett annat ljus”) bl.a. som ett resultat av det avståndstagande som man tog från kyrkans makt.

Vetenskapen har blivit vår religion. En trossats som vi ska akta oss noga för att försöka ifrågasätta. För aj då vad vi blir påhoppade, eller blir sedda över axeln på.

Någonstans tycker jag att det har blivit samma häxjakt på de som anser att deras subjektiva upplevelser är upplevelser som är meningsfulla och “sanna” som de som kyrkan hängav sig åt förr.

Och kanske jag ska modifiera mitt uttalande med att säga att min upplevelse så här långt är att det är de som är anhängare av den vetenskapliga tron som är mer besatta av att misskreditera de som inte tror att vetenskapen har svar på allt, än de forskare som faktiskt är insatta i den vetenskapliga världen.

Karl-Erik Edris anser också, vilket jag till fullo håller med om, att vetenskapen idag på något sätt anser att de måste konkurrera med religionen och allra helst eliminera den. Och jag citerar från hans bok:

Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Kan det vara så att vetenskapen ( inom ovanstående genre) lever på grund av att vi har gjort oss själva till “offer” och slavar under det som vi själva har skapat? Vi underminerar våra egna möjligheter till utveckling genom att frivilligt begränsa oss?

Om fler av oss faktiskt vågar vara och uttrycka allt det som vi faktiskt är då kanske det är den signal som behövs? Varför leva detta liv i det fängelse som vi själva har skapat?

Jag tror på mina upplevelser. Min tro gör att jag är jag, den skapar mina möjligheter eftersom den är en del av det som är jag. Min tro är en tro i dess egentliga mening. Inte en tro som att jag “anar” eller “gissar”, utan en tro som är en levande del av mig. Det är en tro som jag inte kan ge förklaringar på eftersom min hjärna och dess logik vill begränsa och inte förstår.

Denna tro hindrar mig inte från att vara en skeptiker. Jag är oerhört skeptiskt. Jag tar in och funderar, försöker se vad som kommer från mina önskningar och behov. Jag väger in mina erfarenheter/upplevelser från min uppväxt och vad som kan komma från dessa. Jag är en analytiker av ohejdad vana. Kanske till och med lite för analytisk ibland.

Detta hindrar mig inte från att vara öppen för andra verkligheter än den som jag har gjort till min. Jag instämmer till fullo med Adrian Parkers (forskare Gbg:s universitet) i det svar han gav i en frågeställning insänd till tidningen “Modern Psykologi”

Enligt sociologiprofessorn Marcello Truzzi finns det flera sorters skepticism. Den äkta skeptikern söker inte bara normala förklaringar till påstådda fenomen utan granskar också sin egen skepticism. Den äkta skeptikern är också beredd att avstå från ställningstaganden tills vi vet mer. Denna inställning stämmer överens med de gamla grekernas användning av ordet skeptikoi som en väg mot ny kunskap.

Att tro på själen

själMånga gånger rör jag mig i omgivningar där de pratar om, arbetar med eller tror på vad man kan kalla ett evigt liv. En tro på att när vi dör så är det vår fysiska kropp som dör men inte vår själ. En tro som säger att själen är evig och oförstörbar.

Mina funderingar idag handlar om detta är en tro av sorten “en aning”? En tro som är lite mer befäst än en gissning. Eller är det en tro som man mer kan kalla en inre vetskap och som kanske ligger mer i linje med den faktiska tro som man kan tolka berättelserna i bibeln som?

 

 

Och är det så att den första tron handlar mer om en vilja att tro och den andra tron handlar om en egen upplevelse av något slag? Min nästa fråga blir då om det blir någon skillnad på liv mellan dessa olika grupper (om det nu finns uppdelat på ett sådan här sätt)?

Får detta sätt att närma sig livet någon konsekvens?

Hur lever jag livet om jag inte tror på själen och ett evigt liv? Hur lever jag livet om jag tror på själen och ett evigt liv? Hur lever jag livet om jag upplever själen och har erfarenhet av ett evigt liv?

Vilka praktiska konsekvenser för det med sig för mitt liv här och nu? Får det några konsekvenser överhuvudtaget? Vilka konsekvenser för det med sig för samhället i stort?

Nyfiken på hur det ser på det och om du känner igen dig själv som tillhörande i någon av dessa grupper och vad detta i så fall innebär för ditt liv?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman