Labyrintens röda tråd uppenbarade sig igen. Det var några dagar sedan som jag hörde hennes röst, berätterskan, men nu är hon här igen.
Hon pratar om att vi inte får glömma hjärtats väg och jag kommer att tänka på den dagen för många år sedan som jag mötte en man som sa till mig att mitt syfte med det här livet är att vandra hjärtats väg. Hjärtats väg ser ju så klart olika ut för alla men min uppfattning är att på allas väg ingår mötet med vad man kanske kan förklara med nollpunkten. Ett möte med något som varken kan namnges eller formas. Något som är betydligt större än vad vi själva är och som gör att vi böjer oss för det som är.
Jag kommer också att tänka på den dröm jag hade som handlade om en flicka visade mig vägen. Medan hon pekade på en karta framför sig kunde jag känna i min kropp att vägen ristades in. En otrolig upplevelse. Jag fick också i min dröm känna på hur det kändes hur vägen försvann från min kropp när jag inte ville ta vägen som visades mig. Och jag tänker att vandra hjärtats väg innebär inte bara lekfulla skutt på en utstakad väg, den innebär också att möta det som befinner sig i både hel och halvmörker och hälsa det välkommet.
Den gamla berätterskan drar den röda tråden mellan sina fingrar och säger att ugglan inte är riktig färdig och att ugglan i allra största drag har inverkan på hjärtats väg.
Hon berättar för mig aspekter som är väldigt personliga för mig, aspekter som jag vet om men som jag fortfarande inte riktigt är färdiga med. Hon berättar hur dessa delar har förhindrat mig att dyka djupare in i vad Gudinnan Athena och hennes uggla kan berätta för mig. Och jag håller med henne, jag vet att jag inte varit så intresserad av Athena. En av anledningarna är just hennes förhållande till sin far. Men Athena har väldigt mycket att ge och hon ger en insikt som vi alla behöver.
Tillsammans med den gamla berätterskan får jag uppleva ugglan djupt och intensivt. Tillsammans flyger vi tyst i natten, och jag menar verkligen tyst. Inte ett knyst hörs när ugglan närmar sig sitt mål. 
Skrämmande tyst och jag känner att det inte är underligt att ugglan kan uppfattas som skrämmande. Döden kommer snabbt, intensivt och tyst tillsammans med ugglan. Jag förstår symboliken, med visdom kan du tysta och döda all möjlig uppsåt som inte är av godo. Du behöver inga genvägar och inte många pukor och trumpeter när du kommer med vishet i din kropp.
Ugglan ger dig klarhet i mörkret säger hon till mig. Det kan vara skrämmande. Ugglan ger dig en möjlighet att höra det som inte sägs, hon hör ihop med månens magi. Förstå att hon kan lära dig att du behöver röra på mer än ögonen för att uppfatta det som kan ses. Din kropp behöver följa ditt sinne, lyssna och se med din kropp, den kommer att visa dig vägen. Hon lär dig att du behöver vara still för att upptäcka det som behöver ses och hon lär dig att ditt mål kommer i sikte när du lär dig att inte bli distraherad av det som är oviktigt för stunden.
I en nisch i min labyrint ser jag nu ugglan sitta och titta på mig. Jag tackar för allt vad jag fått vara med om och fortsätter gå med den röda tråden stadigt i min hand. Jag ser henne inte längre men jag känner att hon finns där, den gamla berätterskan och jag vet att mitt hjärta öppnar sig mer och mer i hennes närvaro.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman 
Vid halvmåne befinner sig månen och solen i en aspekt till varandra som många astrologer menar kan vara besvärlig. Med poängtering på kan. Vissa känner aldrig av denna aspekt och andra tycker att det alltid är något besvärligt just nu. Som alltid tror jag på att det finns flera olika perspektiv och vi väljer det perspektiv som är enklast för oss just nu om vi inte är medvetna om vad vi gör. Som Gudinna bär Athena både på attributen för krig och för visdom bland annat. Två aspekter som vi kanske har svårt för att få ihop idag men då, för sisådär 2-3000 år sedan, hörde dessa ihop på ett annat sätt.