Att våga vara kvar och vila med styrkan.

Att våga stanna tillsammans med kraften även när den behöver vila. Att inte låta sig bli förförd av dagsljusets starka impulser – måste lösa nu och måste göra något nu – utan stanna där med nattmedvetandet. Det medvetande som innebär att alla sinnen är redo att uppfatta minsta lilla ljud och rörelse.

Det medvetande som är närmare den visa del av dig mer än något annat.

Men vågar vi det? Vågar vi stilla oss när kreativiteten tryter? När paniken slår till och vi inte vill göra något annat än att ge upp och göra något annat?

Oftast inte.

När vi inte orkar längre, när vi inte ser lösningarna framför oss, klart som i dagsljuset, när något negativt inträffar så har vi en tendens till att lämna idéerna bakom oss.

Men kreativa blockeringar kommer och går, även kreativiteten ingår i det cykliska förloppet. Och kreativiteten kan handla om allt från en idé om vad vi själva är till något vi vill åstadkomma eller något vi åtagit oss.

Det är då vi behöver vila och stanna kvar inom oss själva. Att inte låta bristen på energi eller koncentration få oss att agera under dagmedvetandets kontroll. Vi behöver vara kvar hos och i idén ett tag.

De ögonblicken då vi känner oss blockerade kommer till oss alla. I mitt liv har de varit många. Det har varit stunder då jag trött och uppgivet vårdat mina barn på sjukhus eller hemma. Stunder i långa utbildningar då jag känt att nu är det nog. Det har infunnit sig under den personliga utvecklingen, i en relation, i mitt ledarskap och under planeringar av kurser.

Det är då jag stannar till och är kvar. Kvar tills jag känner hur den visa inom mig vaggar mig till ro. Mitt dagmedvetande vill rusa runt och hitta lösningar, mitt dagmedvetande vill fly och göra nytt – men jag stannar kvar.

Stannar kvar och låter det som är runt omkring sakta försvinna och vilan infinner sig. I vilan med styrkan kommer fokus, inte genomträngande utan sakta som skymningen. Och i mörkret låter jag mina sinnen vara och ge mig det jag behöver.

Copyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman