En dröm – så börjar pilgrimsresan mot den kvinnan som är jag.

Jag sätter mig rakt upp i sängen. Jag vet att jag drömt och jag vet att jag drömt något viktigt. Jag har haft ett möte, viktigt för mig och viktigt för andra.
Jag vänder mig om, tar upp papper och penna och börjar skriva.

Och jag sitter där och låter orden falla in i mig. Ord som har kristallklara toner och skiner starkt. Är det att bli fylld av den heliga anden? Jag vet inte, jag skulle vilja beskriva det som att bli fylld av mig, kanske är det min heliga ande.
Jag är för ett ögonblick kärlek och inget annat än kärlek.
Detta magiska ögonblick som inte låter sig berättas men som inte gör något annat än att ropa ut sin glittrande ton.
Och jag sitter där fylld men tom. Och jag sitter där med ögon som ser bakom och öron som lyssnar bortom.

Ögonen sluts och jag låter mitt sinne fyllas av bilder, bilder av den unga flickan som älskar livet stötvis. Bilder av ängen med högt sommargräs, av det gamla knotiga men ack så stolta trädet, av vinden som modigt stryker mot flickans hår. Vinden som får henne att sträcka ut hennes armar och virvla runt. En plötslig glimt och hon stannar till. Vid ängens kant, precis där vid skogsbrynet står den still.

Vacker , stolt och vild. Vargen. Den gamla. Silverstråna som är upplandade i det svarta lyser som stjärnorna på himlen när solen träffar pälsen. Vargens mörka ögon tycks bli ännu mörkare när de möter flickans.
Ögonens möte skapar en väg, vägen som endast ses av de seende.

Det är kärlek och jag känner igen. Jag är hemma. Hemma i separation och i helhet. Samtidigt.

Jag, som är jag med min heliga ande liggande i sängen. Jag som sluter ögonen och som är flickan som hälsar naturen med sin glädje. Jag som är flickan som är vargen, som skapar vägen.
Och nu kan jag berätta det som behöver berättas för att lämna det tomt.
För vi behöver berätta oss fria, för att kunna skapa oss själva på nytt. Om och om igen.
Och jag är i kärlek tills jag älskar. Och där förändras det. Inte omärkligt men försiktigt. Den har samma grund men färgas av olika nyanser. Att jag älskar har helt enkelt en annan ton.
Jag älskar med alla mina minnen och erfarenheter inom mig, vilket gör mig skör. Skör för egot skulle man kunna säga. Egot som har vandrat med mig sedan jag var i den åldern då den fastnade på mig. Egot som på inget sätt enbart är förkastligt utan som till en stor del varit det som skyddat. Men idag gör mig egot skör den får mig att skydda och värna mina rädslor.

Rädslor som föddes för längesedan och som handlar om att förlora.
Förlora något som är viktigt trots att vetskapen finns om att det är viktigare med den äkta sanningen.

Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman