Måncykelns faser upprepar sig igen och igen. Liv, död och återfödelse. Same, same but different.
Vi har kommit till den fas efter fullmånen då vi vill sprida det vi tog fram under fullmånen. Något är fött och vi vill inget annat än att visa fram. Varje månad kommer samma fas men, allt är beroende på vilka omständigheter du har skapat, hur den beter sig och upplevs. Du kan hitta hur jag i andra inlägg om samma fas nämner att det här är fasen då du kan likna en präst. Du har din sanning klar för dig, du vet vad du vill och vad du brinner för och du vill mer än gärna ställa dig där i predikstolen och förkunna detta ut till världen.
Och detta är då rätta tidpunkten för det. En bra tidpunkt att sprida vidare.
Och det jag vill sprida vidare är – månen.
En symbol som är full av inbyggd visdom, en uråldrig arketyp som fyller oss alla med upplevelser oavsett om vi vill det eller ej. Jag vill sprida vidare hur denna symbol kan vara det medlet som just du behöver för att komma på rätt väg i din vardag. Framförallt om du är kvinna men, självklart även för dig man. Den finns där månen, natt efter natt visar den sig för oss alla. Den ger dig en individuell betydelse men, den är också kollektiv.
För mig påminner den också om att jag är en individ i ett samhälle. Jag tolkar utifrån min person men ser att den är där lika mycket för andra, för samhället. Så på sätt och vis har månen för mig även blivit en symbol för hur viktigt det är för oss att förstå att vi behöver varandra. I stort och i smått. Och mer nu än förr.
Att känna sig själv är oerhört viktigt, att förstå vem man är och hitta sin egen bärighet. Att ta ansvar för allt vad gör och allt man säger. Att förstå att det som jag sprider kan påverka min granne som i sin tur påverkar…som i sin tur påverkar. Ja, du förstår säkert hur jag menar.
Att jag är en individ och att mitt “jag” är viktigt. Detta mitt “jag” är inte bara viktigt för mig, det är viktigt för dig också, och för dig, och dig med.
Då och då upplever jag att vi har glömt av detta. Att vi är viktiga för varandra. Vi har glömt av att visa tillit till varandra och vi har glömt att ha tillit till varandra. Vi har knappt tillit till oss själva för allvarligt talat så vet vi inte riktigt när vi sviker oss själva, det kan hända när som helst. Oftast gör de det också.
Jag lyssnade på Sandra Ingerman idag. En kvinna som är praktiserande shaman och som har arbetat med detta under många år. Idag hörde jag henne prata om att vi behöver vara individer i ett kollektiv. Vi har glömt av detta idag när vi är så starkt inriktade på snabba flöden och på ett liv som är inriktat på det materiella. Hon fick frågan på vilket sätt shamaner kunde vara till nytta för världen idag. Hennes svar handlade just om det som jag funderar på. Behovet av att se oss som individer i ett kollektiv. Hur vi är fast i mentala processer och hur vi behöver landa i vår kropp, ta tillbaka vår själ till oss själva men också till samhället.
Hon berättade om hur praktiserande shamaner samlade ihop byarna eller byn när en person var sjuk. Hela byn kom, inte bara för att alla ville att personen i sig skulle bli frisk utan för att byn, för att samhället behövde just den personen som frisk. Samhället som själ behövde vara intakt.
Idag är det en stor skillnad, för vi ser oss själva och andra som utbytbara. Vi ser oss som icke behövande varelser vilket gör att vi beter oss och känner oss på sätt som kan få stora negativa konsekvenser för många.
En shaman kan bege sig på en resa till andra världar för att hämta hem den del av själen som är sjuk, i många fall hämtas den delen tillbaka till personen som är sjuk men det finns fortfarande de shamaner som hämtar hem den delen av själen och släpper den i det sociala rummet.
När jag hörde Sandra berätta kom jag att tänka på att det är detta bland annat som jag tycker vi kvinnor behöver. Vi behöver hämta hem de delar av vår själ som vi har förlorat under tusentals år och släppa ner dessa i det sociala rummet. Jag tror att vi behöver varandra för att läka och för att bli intakta igen. Allt för många själsdelar flyger omkring i världar vi inte har en medveten tillgång till.
Och för att komma till en punkt där vi kan börja hämta hem känner jag att månen är ett verktyg. Ett verktyg som i sig har ett inbyggt värde att vara för mig samtidigt som den är för alla.
Denna månfas är för dig såväl som för mig. Jag använder den på mitt sätt och du på ditt. Månen är i Vädurens tecken som i sin tur styrs av Gudinnan Athena. En Gudinna som var strateg i alla högsta grad. Så just nu i denna månfas som är bra för att sprida vidare det du vill ha spritt, passar det att ta hjälp av henne. Behöver du planera och fundera ut hur du ska sprida det du vill på bästa sätt – anropa Athena och se vad hon har att erbjuda dig.
Själv använder jag energin för att strukturera upp mina Mån- och Drömkvällar som börjar i augusti. En bra början för att visa hur viktigt jag tycker det är för mig, för dig och för oss alla att använda oss av vår själs röst.
/Malou
