Tankar o Personlig Utveckling

Tid

Ja så förunderligt livet kan forma sig.
Samma kväll som jag postade mitt senaste inlägg om Scrooge så hamnade jag i situationen där jag gick i takt med döden. Kanske var min impuls om att skriva om honom en impuls inifrån mig själv? För jag fick verkligen ett djupt besök. Jag kommer fortfarande inte ihåg så mycket ifrån dessa två dygn som det var som värst men vissa situationer finns där och seglar runt inuti mig. Jag är också ganska tacksam över att min närvaro inte var så påfallande under dessa timmar eftersom själva upplevelsen av att vara bortanför medvetenhet borde vara ganska skrämmande.
Enligt vård och man som hela tiden befann sig vid min sida var jag vid medvetande men inte närvarande. En annan sak som också var väldigt förunderlig var att det jag pratade (vilket inte var mycket) var engelska och tyska. Engelska, okey kan jag tycka eftersom jag ganska ofta pratar engelska bland annat med Terry men tyska! Jag kan inte ens tyska! Vårt sinne är förunderligt.

Nu är jag i alla fall på väg tillbaka och läkarna tror inte att det ska bli några men efter detta. Vad som hände är också väldigt ovanligt, vilket i och för sig inte är så ovanligt när det gäller mig och sjukdomar, vilket betyder att de gärna vill fortsätta forska och ha med allt som var på kärlkonferenser. Det är ju bara bra eftersom jag då vet att de har mig under lupp!

Mina upplevelser nu efteråt har varit otroliga och min uppfattningsförmåga har verkligen skärpts. Jag har haft sådana “närkontakter” med mina bortgångna släktingar som jag aldrig haft förut. Jag har alltid pratat o haft de nära men nu kan jag nästan sträcka fram handen och ta på dem. En otrolig känsla och tårarna rinner.

Scrooge in A Christmas Carol

Scrooge in A Christmas Carol

Återigen har jag blivit påmind om tid. Hur jag, vi, ser på tid, tillbringar vår tid, och uppfattar vår tid. Dickens julsaga och det som precis hänt mig har ju då gjort detta ännu mer aktuellt.

Tiden som ett stort och viktigt tema upprepar sig i julsagan. Klockan som ringer i Scrooges hus, kedjorna som rasslar, de olika åren i Scrooges upplevelse, och …att Scrooge vaknar upp vid midnatt fast han går och lägger sig senare än så. Det allra senaste säger ju tydligt till oss att vad han är med om sker i en dröm. Inte bara det, i sin upplevelse får ju Scrooge vara med om vad som kommer att hända efter hans död om han inte ändrar sig, alltså då när “tiden” inte existerar.

Och vad gör vi egentligen med vår tid?

Jag kanske kan tycka att det mer handlar om vad vi gör med vår uppmärksamhet? Vad är det som är viktigt för oss och varför är det detta? Är det viktigt av skäl som egentligen betyder något för mig? Som gör att mitt liv blir så som jag vill ha det?

När jag läser Dickens Julsaga upptäcker jag att den kära Scrooge kanske inte är så snål när det kommer till saker/pengar som till tid. Han bråkar mer över sen ankomst och om ledighet än om räkningar. För mig blir detta en liten påminnelse över att tänka över vad jag prioriterar att fokusera på i mitt liv och varför jag gör det.

Vad är viktigt för dig och varför?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman

Smider vi våra egna kedjor?

Vad passar bättre än att titta in i en Julsaga av Charles Dickens så här runt jul? Även om denna historia handlar om julen tycker jag att den passar när som helst när man tittar på den symbolik som finns i berättelsen. Kanske är det också så att det är just symboliken som har gjort att den är så populär?

I berättelsen finns naturligtvis det som är uppenbart, det giriga och missunnsamma pengahungriga samhället mot det fattiga på gränsen till armod men ändå hoppfulla människorna men det finns också så mycket mer att se. Symbolik som vi kanske inte ser så uppenbart framför oss men som ändå ger ett budskap till oss på ett omedvetet sätt.

scrooge doorknockerSjälv blir jag sådär barnsligt förtjust i dörrknappen som förvandlas till Scrooges numera döda kompanjon Marley. Att på ett sådant härligt sätt visa att här kommer nu något alldeles speciellt att knacka på. Något från förr, något som vi trodde var dött och begravet knackar på din dörr. Marley är också en väldigt tydlig symbol för hur ensam Scrooges är. Inledningen till berättelsen ger oss ingen möjlighet att komma ifrån just den där iskalla ensamheten. Marley var Scrooges kompanjon, enda vän och ja egentligen en sorts familj för honom även om Scrooges inte var utan släkt.
Scrooges brorsons gemytliga tonfall när han kommer in i Scrooges kontor gör att vi verkligen inser hur kall och ensam Scrooge har valt att vara, hans självvalda isolering skapar en kyla runt honom så stor att folk som möter honom på gatan går omvägar runt honom.

Vi märker också hur ensligt och kyligt det är i Scrooges sinne när vi tillsammans får komma in i Scrooges stora hus.Där är lika kallt och mörkt som det var på hans kontor. Många rum står tomma och det ekar kusligt mellan väggarna även om detta inte skrämmer Scrooge själv. Redan från start blir det tydligt hur tomt, girigt, kallt och missunsammt liv Scrooge lever och också hur det speglar Scrooges inre.

Så småningom kommer ju också hans kompanjon som spöke för att varna honom om han fortsätter leva på den väg som han vandrar just nu så kommer han att få samma öde som han själv (Marleys) om inte värre.

Att han kommer som spöke och Scrooges reaktion på detta är ju spännande naturligtvis men det är också intressant och tankeväckande tycker jag att Marley kommer med rasslande kedjor. Inte vilkascrooge chain kedjor som helst heller. Det var kedjor som bestod av räkenskapsböcker, nycklar, tunga plånböcker, kassaskåp med mera.

“Du är kedjad säger Scrooge darrande. Tala om för mig varför?”

“Jag bär de kedjor jag skapade i livet svarar Spöket. Jag gjorde den länk per länk. Jag skapade den av min egen fria vilja och av min egen fria vilja bar jag den. Är det mönstret främmande för dig? “

Den kedja som han var fjättrad vid var alltså en kedja han skapat själv och den bestod av allt det som var viktigast för honom i livet, pengar, ränta och vinst. Så det som höll fast honom i livet håller också fast honom nu. En kedja han skapat själv och som man inte kan säga är tilldömt honom från någon form av högre makt precis.

Jag funderar över om det nu i mellandagarna innan nyår då det är så vanligt att vi funderar över det vi lämnar och det vi önskar för det nya, om det nu kunde vara en bra idé att titta efter om vi själv har några kedjor som börjar hänga efter oss som en svans? Vad är det vi smider på och som en dag kan fjättra oss?

Och hur är det med vårt hus? Ekar det tomt och kallt för att vi inte anser oss ha tid eller råd med att sprida lite värme? Inte ens till oss själva? Tackar vi nej gång efter annan på grund av bitterhet eller misstänksamhet till de som vill visa oss värme och omtänksamhet?

Att bli till genom vittnen

Jag är....Återigen har jag fått möjligheten att bli till. En grupp kvinnor som står mig väldigt nära har genom sin närvaro och tillåtande egenskaper möjliggjort att jag återigen blivit född.

Kanske låter det konstigt och udda men min upplevelse är faktiskt så. Genom att jag befunnit mig i en omgivning där jag känner mig trygg, sedd och omtyckt har jag kunnat bekräfta mig själv. För jag tror att det är något väldigt viktigt och för mig är det något som jag ser som oerhört givande just det där med att jag får en chans att bekräfta mig själv.

Och bekräfta mig själv gör jag genom att ge ord till min historia. Jag dyker djupt in i min själ och låter den vara impulsen till de bilder som vill bli med ord. Dessa ord blir meningar, dessa bilder är uttryck för känslor som just nu behöver komma upp till ytan och när de kommer ut ur min mun skapar de lättnad.

Här finns då en möjlighet till acceptans. Jag uttalar det som inte har blivit sagt. Jag uttalar det som jag inte ens visste fanns. Jag uttalar det som jag inte ville ha sagt. Genom min egen berättelse ser jag mig själv och när jag hör mina ord och upplever känslan av det som är uttryckt hittar jag mig själv. Det som gömmer sig under ytan och det som legat långt ner i mörkret och gnytt.

Jag låter mig bli upptäckt av mig själv och av de som sitter lugnt och tryggt runt omkring mig. Jag knyter an helt enkelt, både till mig själv och till mina vänner. Det fantastiska är att jag även kan knyta an till de som inte är närvarande enbart genom att släppa taget och låta det som ville vara osagt bli sagt.

Om det som är sagt är sanning eller ej spelar ingen roll. Sanningen är en föreställning vi har och min själ vet att om jag fokuserar på den föreställningen så missar jag denna möjlighet jag har. Sanningen tillhör intellektet och jag läste någonstans att intellektet gärna vill bygga tempel och andra helgedomar åt sina sanningar som de sedan använder all sin kraft åt att försvara. Jag håller med om det uttalandet. Jag uttalar upplevelser och känslor.

Genom att lyssna på vad själen vill ha sagt litar jag på att det som uttrycks blir till insikter, insikter som i sin tur så småningom kan landa som visdom. Jag speglar mig i mina vänners ögon och uppfattar mig såsom både de och jag själv ser mig som. Och jag ser kärlek. En tillåtande kärlek, tillåtande till den grad som den kan bli och den grad är för mig ännu okänd.

Jag är tacksam för att jag fått en möjlighet att bli bevittnad. Jag har blivit bekräftad och kan nu ha en djupare kontakt med mig själv.

Tack till mina underbara symbollor!

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att vara sur

Funderade länge på det där med att vara sur. Försökte komma på när jag var sur och varför jag var det.
Till slut blev detta en fråga för mig. Kan det vara så att det är i omgivningens ögon man är sur? Att sur är något helt annan för den personen som då bär på det vi kallar sur?

Jag hamnade också i funderingar om det var så att vara sur kräver att vi är det på någon annan eller av någon anledning, precis som det är för svartsjuka? Att omgivningen alltså är inblandad i denna känslan på något sätt?
Kan det till och med vara så att vara sur är en fysisk beskrivning av en reaktion som har sin grund i hur jag uppfattar min omgivning?

Jag satt och tänkte tillbaka på situationer där känslan sur var inblandad och i mitt huvud hör jag uttryck som; – Var inte så sur!, – Se inte så sur ut!, – Det är inget att sura över!
Uttryck som säger att omgivningen inte riktigt klarar av det agerandet och kroppsspråket som vi tolkar till att vara sur. Oftast ett uttryck som vi säger till ett barn men, då och då även något som gäller vuxna. Fast då kanske mer om en vuxen och inte till.

Ju mer jag funderar på det desto mer klarare blir det för mig att de stunder då jag själv varit sur eller de stunder då jag ansett att mina barn eller någon annan varit sur då har detta berått på att något gått fel, man har känt sig åsidosatt, blivit utan med mera. Situationer som alltså beror på tolkningar av omgivningen eller omgivningens tolkning av personen.

När barnen inte fick sin vilja igenom, inte fick godis, inte fick gå ut, fick stanna hemma i stället för att följa med och när jag kom för sent för att hämta dem, är alla situationer då jag kunde tycka att de blev sura. Och förmodligen är det så att uttrycket var att vara sur men känslan grundade sig i att vara ledsen eller arg etc. Många gånger upplever jag också att begreppet sur används när någon inte riktigt klarar av att vänta, inte har tålamod nog och när de inte får sitt behov av att omedelbar tillfredsställelse uppfyllt. Men måste vänta med godiset, med kompisar etc tills något annat är gjort.

Att vara sur är också ypperligt att vara då man vill få reaktioner från omgivningen. Få saker får föräldrar att tappa tålamodet som ett barn som går omkring och surar.

Jag har kanske inte riktigt landat i mina funderingar ännu men, jag tror helt enkelt att jag tycker att man som förälder behöver vara lite detektiv när man ser sina eller andras barn gå omkring och vara “sura”.
Är det ett uttryck som enbart är en signal för någon helt annan känsla?
Är det en signal till den vuxna att barnet ännu inte har lärt sig att man inte alltid kan få allt omedelbart? (vilket i mitt personliga tycke är jätteviktigt för hur vi kommer att må och vara i vuxen ålder.)
Är det ett försök till att “använda” sig av kroppsspråk för att straffa omgivningen?
Visar det att det finns en missuppfattning av omgivningen eller visar det att jag eller annan person utsätter barnet för något som den inte kan visa, inte har ett annat språk för, som den inte kan hantera?

Kan det vara så att det aldrig är okey att låta någon vara “sur” ifred om det är ett barn?

#sur, #känslouppropet, #känslor
friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att vara en glad skit.

Att vara glad är känslotemat för dagen.

Visst är det en känsla som borde vara ganska okomplicerad! Att tillåta kroppen uppleva den sprudlande känslan av glädje, att låta ett fnitter bubbla upp som såpbubblor eller kraften i ett riktigt råflabb, som vi sa när jag växte upp, växa fram och uttryckas.

Men ack vad vi bedrog oss om vi trodde detta. För oj, vad vi kan komplicera saker och glädje kan faktiskt visa sig vara en av det mest komplicerade som finns.
Som det är med alla känslor har vi en tendens att bli påverkade av vår omgivning om det är tillåtet att visa dem eller ej. Påverkad blir exempelvis barnet som får en åthutning för att det skrattar på fel ställe och för högt så blir det ju inte skrattet som sådant som blir åthutat, det landar ju också i ursprunget glädje. Resultatet kan bli att det är känslan glädje man inte får lov att känna. Påverkad blir också barnet som inte blir åthutat för att det skrattar på fel ställe och för högt. Resultatet av det kan så småningom bli en känsla av utanförskap och mobbing för att man inte lärt sig det sociala spelet och inte upptäcker de normer som omgivningen använder sig av.

Kanske är detta ovan att hårdra det men jag har erfarenhet av båda exemplen.

Att känna det man känner är aldrig fel för det är ju faktiskt det du gör. Däremot kan det bli väldigt konstiga situationer som inte alltid är till det bästa för oss om vi inte lär oss att hantera våra känslor och att låta bli att identifiera oss med dem. Och det är detta som är så viktigt tycker jag att föräldrar, vuxna, visar yngre. Att visa att alla känslor är okey att känna men att alla känslor kan uttryckas på olika sätt och även uttryckas lite olika beroende på var vi befinner oss. Det här gäller ju inte bara känslan glädje utan alla känslor.

Glädje upplever jag också är en känsla som kan få oss att må riktigt dåligt. Glädje kan få oss att känna riktigt dåligt samvete. Glädje kan få oss att känna oss som riktigt dåliga människor. Glädje kan skapa mycket mer än bara den lyckliga känslan i kroppen.

För mig är det idag viktigt att vi lär våra barn att glädje är glädje, ingenting annat. Detta som ett led för att vi inte ska känna att glädje bär med sig negativa konsekvenser. För mig gör vi det genom att vi tänker på hur vi uttrycker oss och hur vi agerar bland annat. Glädje leder ju till så mycket positiva upplevelser och till så mycket tillfredsställelse i livet och inte vill vi väl missunna våra barn detta!

“Att vara en glad skit” och få höra det över huvudet på sig själv gör inget barn glad. Att leva upp till detta i alla situationer skapar förmodligen ingen lycklig människa precis.
“Att man är ett snällt barn som alltid ler”, är inte heller detta något som är optimalt att höra precis. För vilket barn vill vara elakt?
“Det är så gott att komma till dig för du är alltid på så gott humör”, tja skapar inte det ett tvång att bete sig på ett visst sätt?

Dessa och många andra uttrycker skapar vår vardag och våra upplevelser av hur vi kan ta till oss känslan glädje.

Att försäkra våra barn att vi får lov att känna oss glada fast någon har dött, fast det är krig, fast det är svält, fast någon är arg/sur hemma etc tycker jag är viktigt samtidigt som jag tycker att vi vuxna behöver bli mer medvetna om hur vi uttrycker oss och agerar. Vi behöver visa att glädje kan uttryckas på olika sätt så att vi kan vara empatiska medmänniskor.

#känslouppropet, #glad, #känslor

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att prata och att reagera på känslor

För några år sedan sa min son till mig, ” Vi pratar inte så mycket om känslor i vår familj, det tycker jag är synd.”
– Va! Häpet vände jag mig om till honom. – Gör vi inte det? Jag tycker jag ofta uttrycker mig i känsloform.

När jag funderar på vad han sa kanske han hade rätt. Kanske är det så att vi inte pratade mycket känslor i vår familj. Förmodligen finns det en radda av förklaringar till detta vilket det vanligtvis finns för allt sker och jag ska inte nämna allt för många men däremot finns det en förklaring som jag vill gå in på eftersom jag tror att den är oerhört vanlig.

Jag tror inte att man behöver tillhöra de högkänsliga personerna (som det pratas mycket om) och inte heller behöver man vara en av alla de som går alla möjliga utvecklingskurser för att man som förälder “känner in” vad barnen upplever. Man behöver ju inte heller vara förälder utan helt enkelt någon som lever i en familjesituation.

Detta tror jag är en av de vanligaste anledningarna till att man egentligen inte ställer frågor om känslor eller att man pratar om känslor. Man agerar helt enkelt utefter de signaler man får. Inte bara det att man reagerar och agerar utefter detta i många fall tror jag också att man sätter ord på känslor istället för att barnet själv gör det.
– Åh, är du ledsen? Kom här får du en kram!
– Men oj, vad arg du ser ut? vad har hänt? eller – Måste du se så sur ut?
Jag tror också att man som förälder inte alltid säger något, utan det sker enbart ett agerande. Utifrån det som man plockar upp från barnen, så svarar vi upp.

I och med att vi reagerar och agerar i många situationer med automatik så får det naturligtvis också konsekvenser av olika slag. Något som jag tror kommer utifrån detta är att våra barn inte lär sig att själv uttrycka vad de känner eftersom de inte behöver det. De får också lära sig bedöma sina egna känslor utefter omgivningens, i första hand familjens, reaktioner.

Vissa känslor är acceptabla och andra är det inte. Något som våra barn lär sig utan att vi behöver säga ett enda ord.

När jag som känslig mamma tänker tillbaka på tiden då mina barn var små, ja då ser jag mig själv reagera på mina barns signaler utan att de behövde uttrycka sig verbalt. Inte alltid, men ofta! Vilket naturligtvis är bra och förmodligen något som är oerhört naturligt och viktigt. Men lika viktigt är det att inte ta för givet att du som förälder kan bedöma dina barns signaler korrekt.

Vi behöver ställa frågor, för att de ska förstå att det är viktigt att uttrycka sig och för att de ska förstå att de och deras känslor är viktiga. Framförallt så tycker jag att det är viktigt att vi föräldrar och vuxna runt barn behöver medvetandegöra våra egna reaktioner och ställa de där frågorna till oss själva. Ska vi vara fina förebilder när det kommer till känslor behöver vi vara medveten om hur och vad vi svarar upp på.

Under den här veckan kommer en del av mina inlägg handla om #Känslouppropet och du kan gå till hemsidan Friendy för att läsa mer om känslouppropet som kommer att hålla på mellan den 24 – 30 augusti.

friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Känslouppropet

På måndag den 24 augusti startar Känslouppropet. För min del kommer det att betyda att jag här på min blogg kommer att skriva om mina tankar och upplevelser om känslor.
Här nedan har du pressmeddelandet från de två personer som är initiativtagare. Kanske är detta något för dig också?

Åkersberga 20150824

Känslouppropet – för barns rätt till alla sina känslor

Under dagarna 24 till 30 augusti genomförs den virtuella kampanjen ”Känslouppropet”. Trettio psykologer, pedagoger, beteendevetare, föreläsare, författare och föräldrar skriver om känslor och delar i sociala kanaler under #känslouppropet. Målet är att öka den allmänna medvetenheten om vikten av känslor och hur en väl utvecklad emotionell kompetens hos barn bidrar till god psykisk hälsa i livet.

Känslouppropet är ett initiativ där människor som alla brinner för barns psykiska hälsa gör gemensam sak för att sätta barns viktiga känsloliv på agendan.

  • Enkelt uttryckt handlar det om att alla barn ska ha rätt till alla sina känslor. Det uppnår vi genom att alla barn i förskoleåldern får stöd att hantera och uttrycka vad de känner. Det tror vi motverkar och förebygger psykisk ohälsa, stress och utanförskap, säger initiativtagare Maria-Pia Gottberg som skapat känslodockan Friendy.

Barns fysiska hälsa och utveckling följs upp på ett strukturerat sätt redan från födseln. Samma stöd erbjuds inte för att säkerställa barnets emotionella utveckling.

  • Barn har behov av och tycker dessutom att det är roligt och intressant att prata om sina inre upplevelser om vi ger dem chansen. Idag råder det brist på både kunskap om och kompetens kring hur vi kan stötta barns emotionella utveckling. Att vi vuxna säkerställer att våra barn får lära sig hur man sätter ord på sina känslor borde vara en lika självklar grundläggande säkerhetsåtgärd som bilbälte, cykelhjälm och flytväst, säger Maria-Pia Gottberg.

För mer information kontakta:

Maria-Pia Gottberg: maria-pia@friendy.se: 070-517 37 62

Anna Eriksson Skarin: anna.skarin@spokesplace.se 0707-88 13 15

Om Känslouppropet

Maria-Pia Gottberg och Anna Eriksson Skarin är initiativtagare till Känslouppropet. Båda två arbetar på olika sätt för att främja barns emotionella utveckling. Maria-Pia Gottberg har skapat Friendy-konceptet som används på 700 förskolor runt om i norden. Anna Eriksson Skarin har skrivit text och musik till barnskivan ”Friendy- en musikalisk känslorresa” och är tillsammans med Maria-Pia medförfattare till boken ”Sjung och lär med Friendy” som lanseras den 24 september.

friendy

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

En sak kan jag avslöja…

Jag sitter och tittar på tv och en reklambild dyker upp.

“En sak kan jag avslöja, säger en man till en kvinna som ligger bunden i en baklucka. Du kommer att ropa efter mamma i slutet.”

Hela mitt inre drar ihop sig, så berörd blir jag. Jag får omedelbart samma känsla tillbaka som jag har haft förr och som nu varit i fokus i mitt sinne det senaste.

Är det något som jag verkligen lägger märke till är det denna synkronicitet. Är det meningen att något ska bearbetas så gör det verkligen det.
Det känns som om jag befinner mig i kvinnans situation och känner hennes ångest i den här situationen och det känns som att jag befunnit mig i en sådan här situation ganska många gånger.

Denna hemska ångest över att veta vad som kommer att hända och inte kunna undvika det.

Min kropp letar och min hjärna söker förtvivlat efter svar. Vad är det som har hänt? Vad för hemska saker är det jag varit utsatt för? Kan sinnet verkligen förtränga så i den grad att det inte dyker upp några minnesbilder? Kommer denna känsla ifrån samma ställe där jag i mitt inre kunde se gamla trasmattor i en källare?

Jag får inga svar och jag går omkring med en olustkänsla. Jag blir både bortstött som dragen till dessa ord som ger mig en så stark upplevelse. Detta är inget som jag kan vända mig bort från. Detta är något jag behöver få bort från mitt system. Det hämmar mig som kvinna, jag tar inte min rättmätiga plats på grund av att jag tillåter något ta bort min kraft.

Under flera dagar bär jag på denna känsla, den är inte på ytan och förhindrar mig att skratta och leka men, den ligger där och molar och då och då dyker den upp och tar bort min fria andning.

Detta, som ligger under ytan, dyker upp tillsammans med ett annat gammalt inslag en natt då jag satt och lyssnade på en kurs som jag deltar i och som leds av Robert Moss. Vi pratar drömmar och vi pratar kunskap om den shamanska världen. Robert leder oss i en väldigt kort trumresa, en förberedelse skulle man kunna säga. Under 2 minuter låter jag trummans ljud leda iväg mig till upplevelser som visar mig vägen.

Trumma2En upplevelse som leder iväg mig till Maha igen. Maha är namnet jag gav till min trumma. En trumma som jag byggde själv under en shamankurs jag gick. Näst sista kvällen under den helgen då vi byggde trumman berättade kursledaren att under morgondagen skulle vi ha en ceremoni där vi namngav trumman och välkomnade den till oss.

På morgonen vaknar jag av att jag själv pratar. Något som jag gör ganska frekvent, inte alltid jättekul men ibland med både roliga och spännande resultat.

I drömmen är jag är ganska frustrerad för jag får inte till det riktigt med namnet. ” Maha” säger jag med en irriterad röst, är det så du menar? Jag kommer inte ihåg till vem det är jag säger det men jag vet att det är jag som ska heta så hädanefter.

Mina kurskamrater tillika rumskamrater stod runt mig och log brett eftersom de hörde att jag låg där och muttrade.

Jag berättade min dröm och sedan kom jag på; ”Nämen, det är ju idag vi ska döpa våra trummor! Jag tror jag har fått namnet till min trumma.”

Och Maha fick bli trummans namn.

I den korta trumresa jag nu gjorde som Robert Moss ledde kom alltså Maha upp igen.

Plötsligt såg jag mig själv, lite sådär uppifrån, stå på golvet. Jag eller min kropp kanske jag ska säga, bara stod där rakt upp och ner. Jag kom lite närmare och då såg jag att jag runt min överkropp hade som ett nät runt mig. Mina armar låg tätt intill min kropp.
Plötsligt så visste jag bara att detta var inget som någon annan kunde se, det var bara jag som just då såg genom Mahas ögon som kunde se detta. Just denna insikt var inte ett dugg konstigt i den situationen.
Jag visste också att detta var det som förhindrade mig att göra något. Detta var det som gjorde att jag var maktlös.

Trumresan avslutades och bilderna försvann från mitt inre.

När kursinslaget var slut funderade jag över min upplevelse. Jag förstod att min upplevelse innebar att jag en gång i tiden haft erfarenhet av att veta vad som väntade mig men att jag inte kunnat göra något åt det och att detta i sin tur inte kunde försvinna om jag inte fick bort det från mitt system.

Djupt inom mig vaknar också insikten om att jag förmodligen har blivit visad de verktyg som krävs för att jag ska kunna plocka bort det som binder min kraft. Maha är namnet på min trumma och Robert Moss är involverad i det shamanska drömmandet. Det är inom den världen jag kan hitta lösningen.
Robert Moss kommentar till mig var att jag skulle koncentrera mig på att ta fram mitt kraftdjur som skulle kunna hjälpa mig med detta.

Och det ekar sanning inom mig. Jag behöver ha något som kan riva och slita bort detta nät. Osynligt och ändå fullt av makt sitter det där runt omkring mig.

Ett nät som gör att jag böjer mig inför det som jag finner omöjligt att göra något åt. Det som gör att jag kanske ger upp i förtid. Det som gör att jag utstår lidande för att jag tror att det är det som är ett måste.

Jag behöver hitta djuret som ska hjälpa mig. Kanske är det bläckfisken och kanske hittar jag svaret i namnet Maha. Ett namn som på sanskrit betyder ”stort”, ett namn som också är ett namn på en stam i Omaha. Tänk att Maha faktiskt betydde något och inte bara var ett namn som jag drömde om. Fantastiskt.

Kanske kan jag hitta några svar om mig själv om jag letar här. Kanske ska jag sätta min tillit till mig själv och min drömvärld.

 

Här är en “flaggsång” på Maha folkets språk.

Vad vill Cecil Lejonet säga oss? Once in a blue moon.

Lejon

I dagarna har det varit mycket skrivet i media om det ståtliga lejonet Cecil som blev dödat av en jägare i Zimbabwe. Alldeles oerhört mycket har det skrivits helt enkelt och minst sagt upprörda människor har krävt allt från jägarens död till de mest hemska uttalanden.
Folk är ilskna helt enkelt.
Sedan har vi alla de som reagerar på att det är så många som reagerar och inte förstår varför det reageras då vi inte reagerar på hur korna behandlas. Eller varför det blir en sådan uppståndelse över ett djur som blir dödat när vi inte reagerar lika starkt på när människor blir dödade.

Själv kommer jag att tänka på fullmånen vi har idag. Once in a Blue Moon.
För mig personligen tycker jag att det händer saker som gör att jag stegar fram emot en punkt där jag inte kan göra något annat än att välja. På inget sätt brukar jag känna att jag är styrd men jag erkänner att jag just nu får ta del av väldigt mycket synkronicitet som mitt inre tar upp. Symbolerna i min vardag leder mig både framåt och bakåt och emellanåt behöver jag släppa taget om mitt hjärta och hjärna eftersom de bråkar alldeles förfärligt med mig. De försöker hitta en balans och arbeta tillsammans och sakta blir det lugnare men helt lugnt är det som sagt inte på långa vägar.

När jag skrev mitt fullmåneinlägg funderade jag ganska mycket på Lejonet eftersom det som sagt står precis mittemot Vattumannen där vår fullmåne befinner sig idag. Det var också i samband med detta som jag började inse att Lejonet Cecil också hoppade in i mina funderingar runt symboliken. Jag försökte få lite kläm på vad detta kunde betyda? För mig och kanske även för andra.

Att det är många upprörda röster tycker jag egentligen inte är så underligt. Alla reagerar vi på myter. Medvetet eller omedvetet. Och i Lejonet har vi placerat ganska många myter med tiden. De är levande inom oss och i mångt och mycket så personifierar myterna oss själva på olika sätt.

Under tusentals år har lejonet varit en symbol för majestätisk makt. En makt som handlar om liv och död men som inte är direkt synlig. Vi behöver inte se hur farligt Lejonet är för vi vet det redan. Det är en känsla som är inbyggd i oss. Här finns fascinationen och här finns rädslan. Historieberättare i alla tider har vetat om hur man ska kunna fånga sina lyssnare och Lejonet har varit ett tacksamt motiv. Ibland behöver de inte ens använda sig av lejonet i djurform utan enbart använda sig av ett namn som påminner oss om den mytiska figuren för att det ska fungera för vårt inre att sätta detta i samband med makt och ställning.
Även om det är liv och död inbegripet i detta laddade ord som Lejon kan vara betyder det inte alltid att det är av onda. Det finns många berättelser som tar fram Lejonets stora modiga och rättvisa hjärta. Tittar du till lite extra inom astrologin så hittar du många av dessa inbyggda egenskaper som vi ger till Lejonet där.

Framförallt så ser vi Lejonet som kung. I vissa astrologiska traditioner har de också placerat solen som härskare över Lejonet. Solen som i våra tider ses som den högste. (I alla fall sedan solarisationen, tiden då Gudinnan både våldtogs, kidnappades och trycktes ner som mindre värd.)

AslanOm du inte kommer på några berättelser som har lejonet med som kung kan jag nämna, Lejonkungen, Robin Hood (den tecknade versionen, i filmen heter kungen Lejonhjärta) och vi har Narnia där Aslan var Lejonet.
När barnen i Narnia fick syn på Aslan första gången stod han på en höjd, helt tyst och bara tittade på dem. Stor och skinande som solljuset. Men det var inte storleken som betydde något. Ingen vågade fråga vem eller vad det var. De alla visste bara att det var Aslan.

De bara visste att detta var den högste, en symbol att vörda, att ha respekt för och att älska. C.S Lewis som har skrivit Narnia böckerna bakade in olika planeter och dess betydelse i sina historier och Lejonet Aslan var Solen i den kristna Lewis liv. Aslan var en symbol för Jesus.

Jag tror inte att det idag är många som sätter samman ett Lejon med Jesus och jag tror inte heller att det idag är många som vare sig uttrycker och kanske inte heller känner en djup respekt för den kristna tron men jag tror att vi är många som mer eller mindre omedvetet har respekt för våra myter. Och nu har en av våra viktigaste myter blivit brutalt mördad. Jag tror till och med att det faktum att det är ett Lejon och inte ett dussin gör att det blir värre för oss. Vi har lättare att identifiera oss med en individ än med massor. Vi har lättare att ta till oss och reagera känslomässigt när vi får en möjlighet att göra det personligt och ett Lejon gör det väldigt personligt.

Så var är det som vi behöver se…eller rättare sagt vad jag behöver se eftersom det är jag som gör det symboliskt för mig?

Jag är ambivalent i detta. Å ena sidan kan jag se att det är någon som för sitt eget höga nöjes skulle dödar något som många ser som heligt. Lejonet med det stora hjärtat, som vill leka men som också vill synas och med en kunglig glans skrida fram. Någon som alla kan se och respektera. Den stora.

Är det dags att inse att vi inte kan idealisera något eller någon? Alla har vi samma värde. Men….det kanske också är en varning för att vi låter de som följer sitt inte så goda ego förfölja och skada de delar av oss skiner?
Är det en stor varning för att bara för att vi kan göra något betyder det inte att vi behöver göra något?
Behöver vi påminna oss om att vi behöver tänka efter före? Mer anamma egenskaperna hos oss själva som gör att vi kan kika in i framtiden på vilka konsekvenser våra handlingar skapar?

Vår girighet (jägaren) kanske driver oss till att handla på ett sätt som inte på något sätt har med vår överlevnad att göra. Har vi nått den punkt där detta är så uppenbart att det är löjligt nu?!
Eller har vi nått den punkt där vi verkligen ser att vi inte klarar av att ta till oss det som händer på vår jord, vi lägger våra reaktioner på ett enskilt djur istället för att se vilken ondska som människan använder jorden på alla sätt och vis för sitt eget syfte?

Behöver vi också fundera över det faktum att det nu är stor risk att alla Lejonets Cecil avkommor kommer att bli dödade av de andra hannarna?  Hur ser vi egentligen på de som kommer efter oss? 7 generationer framåt säger vissa traditioner att vi behöver bära med oss i tankar och i handlingar.
Om vi låter en del av vår personlighet dö, identitet, hur påverkar detta de som kommer efter oss?

Detta och mer därtill funderar jag på när det gäller Lejonet. Och kanske är det så att detta är “Once in a Blue Moon”. Kanske är detta chansen att välja att se hur vi verkligen är? En möjlighet för oss att använda Vattumannens rationella sinne för att fundera på vad det är som gäller för oss härifrån och framåt.

I allt det finns det också något i detta raseri och det hat som riktas mot jägaren. Hur agerar vi egentligen och vilket ansvar har vi? Kan vi verkligen med gott samvete kasta den här stenen på jägaren? Om vi plockar bort händelsen från just Lejonet Cecil så tycker jag att det finns en uppenbar symbolik i hur vi väljer att ställa oss utanför ansvar och peka finger mot någon annan.

Ja, det här är lite tankar som kommer från mig om det som vi kan spegla oss i vår vardag. Det finns alltid något som kan lära oss något eller hur?

Ha en underbar fullmånekväll.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Pilgrimsresan mot den kvinna som är jag

En dröm – så börjar pilgrimsresan mot den kvinnan som är jag.

Jag sätter mig rakt upp i sängen. Jag vet att jag drömt och jag vet att jag drömt något viktigt. Jag har haft ett möte, viktigt för mig och viktigt för andra.
Jag vänder mig om, tar upp papper och penna och börjar skriva.

Och jag sitter där och låter orden falla in i mig. Ord som har kristallklara toner och skiner starkt. Är det att bli fylld av den heliga anden? Jag vet inte, jag skulle vilja beskriva det som att bli fylld av mig, kanske är det min heliga ande.
Jag är för ett ögonblick kärlek och inget annat än kärlek.
Detta magiska ögonblick som inte låter sig berättas men som inte gör något annat än att ropa ut sin glittrande ton.
Och jag sitter där fylld men tom. Och jag sitter där med ögon som ser bakom och öron som lyssnar bortom.

Ögonen sluts och jag låter mitt sinne fyllas av bilder, bilder av den unga flickan som älskar livet stötvis. Bilder av ängen med högt sommargräs, av det gamla knotiga men ack så stolta trädet, av vinden som modigt stryker mot flickans hår. Vinden som får henne att sträcka ut hennes armar och virvla runt. En plötslig glimt och hon stannar till. Vid ängens kant, precis där vid skogsbrynet står den still.

Vacker , stolt och vild. Vargen. Den gamla. Silverstråna som är upplandade i det svarta lyser som stjärnorna på himlen när solen träffar pälsen. Vargens mörka ögon tycks bli ännu mörkare när de möter flickans.
Ögonens möte skapar en väg, vägen som endast ses av de seende.

Det är kärlek och jag känner igen. Jag är hemma. Hemma i separation och i helhet. Samtidigt.

Jag, som är jag med min heliga ande liggande i sängen. Jag som sluter ögonen och som är flickan som hälsar naturen med sin glädje. Jag som är flickan som är vargen, som skapar vägen.
Och nu kan jag berätta det som behöver berättas för att lämna det tomt.
För vi behöver berätta oss fria, för att kunna skapa oss själva på nytt. Om och om igen.
Och jag är i kärlek tills jag älskar. Och där förändras det. Inte omärkligt men försiktigt. Den har samma grund men färgas av olika nyanser. Att jag älskar har helt enkelt en annan ton.
Jag älskar med alla mina minnen och erfarenheter inom mig, vilket gör mig skör. Skör för egot skulle man kunna säga. Egot som har vandrat med mig sedan jag var i den åldern då den fastnade på mig. Egot som på inget sätt enbart är förkastligt utan som till en stor del varit det som skyddat. Men idag gör mig egot skör den får mig att skydda och värna mina rädslor.

Rädslor som föddes för längesedan och som handlar om att förlora.
Förlora något som är viktigt trots att vetskapen finns om att det är viktigare med den äkta sanningen.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman