Tankar o Personlig Utveckling

Att vara vid dödens sida

Date: July 8, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: 1 Reply

dödJag hör hur det småpratas inne i rummet. Tre syskon som jag gissar är runt 50-60 år sitter vid sin mammas dödsbädd.

För mig är detta min första vaknatt vid denna kvinnas säng med själva berättar de att de varit där i tre dagar. De tror inte att det är så lång kvar.

– Det kan väl inte vara så långt kvar nu? Ögonen ser bedjande ut när de vänds till mig. De önskar ett svar så intensivt och de vill att jag ska säga att det är dags för henne att gå över. Men jag kan inte ge det svaret. Jag kan ana att det inte är så långt kvar men det är inget som jag kan säga till dem. För jag vet inte! Många äldre kan ligga alltför länge, vår fysiska kropp vill leva, det är inte så lätt för hjärtat att ge upp sitt arbete.

Nu satt jag där och väntade på att de skulle avsluta vad de nu tror är deras avsked till sin mamma.

Jag hör hur de mumla, hur de pratar minnen och hur de till slut tar farväl. När de kommer ut från sin mammas rum är det dags för mig att ta plats vid deras mammas säng. Hon kommer inte att vara ensam under natten.
Hennes barn har tagit fram kläder till henne, deras telefonnummer ligger bredvid mig och jag fick lova att jag ringer så fort deras mamma inte levde längre.

Det är långt ifrån första gången jag vakar. Mitt extra jobb på natten inom kommunen har jag gjort att jag suttit vid sidan av flera sängar. Jag har kommit in i rum och sett en del ta sitt sista andetag just då och jag har kommit fram till sängar där jag då har funnit att döden redan varit där. Jag har suttit vid flera av mina släktingars dödsbäddar och jag har varit med om fler dödsfall bland mina anhöriga än vad jag vill komma ihåg. Jag är van vid döden.

Det är alltid en speciell känsla som infinner sig i rummet där en döende person är. Och just nu, precis här är det också en speciell känsla. Tyvärr är det inte så vanligt att en äldre person har sina barn så närvarande som denna kvinna har. Kvinnan i sängen har tur. Hon har både barnen här och hon har vak. Det är inte alla som får. Många möter döden ensamma i sina rum.

Mina tankar avbryts där av pipröksdoft. Som om en strimma av pipröken stryker förbi mina näsborrar. Närvaron av en man med bullrande skratt är påtaglig. Han väntar, väntar på kvinnan.

Jag känner kärlek till havet och till de små små rosa blommorna man hittar där i smala skrevor. Jag vet inte vem det är som skickar känslan och det spelar kanske inte så stor roll.

Jag sitter och lyssnar på kvinnans rasslande andning, känner hur den förändras, tar hennes hand och nu hörs inte andningen mer. En stunds tystnad, sedan reser jag mig för att göra det jag behöver göra.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att döma

Date: June 30, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: 1 Reply
Tänk vad jag gillar alla dessa små fina berättelser..

Berättelse från boken ” Det är aldrig kört”

 ATT DÖMA

Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.

En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. “Vilken dåre du har varit! Du kunde ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!”

Den gamle mannen svarade: “Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?”

Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig, och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.

Folket i byn samlades förundrade. “Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!”

Den gamle mannen svarade: “Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, hur kan du då bedöma hela boken?”

Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de att han hade fel. Han hade ju nu tretton vackra hästar att glädja sig åt.

Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men bara efter en vecka föll han av en av vildhästarna och bröt benet.

Folket i byn samlades igen. “Tänk, du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin”

Den gamle mannen svarade: “Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penselstreck är inte nog för att bedöma hela tavlan.”

En månad senare blev det krig i landet, och alla unga män i byn tvingades gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp, eftersom hans ben var skadat.

Folket i byn samlades hos den gamle mannen. “Du hade rätt, att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i varje fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen.”

Och den gamle mannen svarade: “Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte, då stelnar sinnet. Det enda vi vet är att livets väg är oändlig. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen – det finns en högre topp någon annan stans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare.

väg1

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Att tro på själen

Date: June 28, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

själMånga gånger rör jag mig i omgivningar där de pratar om, arbetar med eller tror på vad man kan kalla ett evigt liv. En tro på att när vi dör så är det vår fysiska kropp som dör men inte vår själ. En tro som säger att själen är evig och oförstörbar.

Mina funderingar idag handlar om detta är en tro av sorten “en aning”? En tro som är lite mer befäst än en gissning. Eller är det en tro som man mer kan kalla en inre vetskap och som kanske ligger mer i linje med den faktiska tro som man kan tolka berättelserna i bibeln som?

 

 

Och är det så att den första tron handlar mer om en vilja att tro och den andra tron handlar om en egen upplevelse av något slag? Min nästa fråga blir då om det blir någon skillnad på liv mellan dessa olika grupper (om det nu finns uppdelat på ett sådan här sätt)?

Får detta sätt att närma sig livet någon konsekvens?

Hur lever jag livet om jag inte tror på själen och ett evigt liv? Hur lever jag livet om jag tror på själen och ett evigt liv? Hur lever jag livet om jag upplever själen och har erfarenhet av ett evigt liv?

Vilka praktiska konsekvenser för det med sig för mitt liv här och nu? Får det några konsekvenser överhuvudtaget? Vilka konsekvenser för det med sig för samhället i stort?

Nyfiken på hur det ser på det och om du känner igen dig själv som tillhörande i någon av dessa grupper och vad detta i så fall innebär för ditt liv?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Låter du andra guida bort dig från dig själv?

Date: June 23, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

stoppljus Låter du andra guida bort dig själv från ditt eget inre centrum?

Du sitter där i din bil och väntar på att trafikljuset ska slå över till gult från rött. Fingrarna trummar otåligt på ratten. Känslan av att det är så onödigt att sitta här och vänta på att få köra när det är totalt öde vart du än ser. Inga bilar, inga trafikanter så långt ögat kan nå. Men du sitter kvar och när det äntligen slår över är foten på gaspedalen fortfarande än man kan blinka.

Du står still vid rött för det är vad du har lärt dig att vi måste göra. Kör du mot rött får du böter och det kan också hända en massa andra hemska saker som du inte ens vill fundera över. Generellt sätt så tror jag att vi är väldigt duktiga på att följa regler och lagar, det är ju till och med så att det kanske skämtas om oss laglydiga svenskar ute i världen. Och jag vill inte alls vara ironisk på något sätt när det kommer till dessa lagar som har stiftats för att vi ska kunna vara säkra, jag vill snarare komma fram till att vi idag följer så många lagar och normer som vi inte ens tänker på att vi gör.

Vi följer väldigt mycket för att vi har en tro att de som säger och utför vissa saker vet vad de gör. Inte nog med det, de vet mycket bättre än vad vi själva gör. Och i många fall är det så, vi kan inte veta allt om allt, vi kan inte ens veta allt om oss själva. Eller?

Och det är just till detta jag vill komma. Hur många gånger låter vi andra guida bort oss från vårt eget inre centrum? Och egentligen pratar jag om alla från läkare, terapeuter, coacher till personliga tränare och inredningsspecialister.

Jag tror att vi alla behöver hjälp från alla dessa personer någon gång i vårt liv men jag tror också att vi ibland tappar bort vårt eget kunnande om oss själva. Vi tappar bort det enbart för att vi är så vana vid att lyssna på de som vi anser är specialister. Mer och mer försvinner vi bort från vårt eget förnuft. För visst handlar det väldigt ofta om den sans och balans som vi alla har inom oss. Att lära känna sig själv, att lära känna sin kropps signaler är för mig vägen till att hitta sitt eget ansvar för sig själv, för andra och för den omgivning man befinner sig i. Det kan vara en aning trixit att komma förbi de där hindren som våra behov skapar för oss men det går. Många av våra behov har vi skaffat oss för vår bekvämlighets skull, oavsett om de är skapade utifrån rädsla eller njutning.

Min fråga blir till mig själv och till dig som läser detta: Vad är det jag stannar till för och lyssnar på någon annan istället för mig själv? Är det rätt och riktigt att göra det eller har jag möjligtvis ett eget svar som är mer rätt för mig?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Vad lämnar du efter dig?

Date: June 5, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

vad lämnar du efter dig Vilka spår lämnar du efter dig?
Och är det viktigt att lämna något efter sig?

Då och då händer det att vi kommer i kontakt med döden. Det kan vara någon nära anhörig eller vän. Då och då kanske vi också får erfara något som gör att vi själva börjar fundera på vår egen bortgång. I sådana lägen kan även tanken på vad det är vi lämnar efter oss dyka upp. Lämnar jag något som mina efterlevande kommer att komma ihåg?

Jag har pratat om det här förut bland annat för att det finns en övning man kan göra för att hjälpa till med att plocka upp om man lever efter de värderingar man vill leva efter. En övning du kan göra själv hemma om du vill.

Utforma din egen dödsruna. Inte bara en liten annons som du är van vid att se i dagstidningar utan en liten text om dig själv och de utmärkande drag som du har. Eller det som du egentligen tror att de personer som finns runt omkring dig skulle nämna om dig.

Tror du att de nämner de saker som du vill bli ihågkommen för?

Egentligen var detta ett litet sidospår ifrån vad jag kom att tänka på idag. Jag funderar lite över det där med att vi idag är så medvetna om att leva här och nu, även om det är svårt att göra det. Någonstans har vi en intention och en tanke om att det är det vi behöver göra för att kunna uppleva meningsfullhet med vårt liv. Och till viss del stämmer ju detta tror jag. Vi behöver vara här och inte hänga oss fast vi det som varit och inte heller hänga upp oss på det som kommer. Gör vi detta så lever vi ju i princip aldrig nu. Men hur går detta ihop med det vi lämnar efter oss eller har vi helt släppt den tanken eller det behovet?

Själv är jag oerhört intresserad av historia och med detta menar jag också släktforskning. Allt som har med vårt förflutna intresserar och engagerar mig. Förmodligen är jag inte ensam om detta och det vi är intresserade av är ju sådant som andra personer har lämnat efter sig. Jag tänker också på alla böcker som består av tankar en annan person har tänkt, jag tänker på alla bibliografier som är skrivna som handlar om en persons liv, värderingar och handlingar. Hur vi än bär oss åt använder vi och ser runt omkring oss sådant som andra har lämnat efter sig.

Någonstans här börjar jag bli lite konfunderad över hur vi idag ska få ihop detta med de tankar och med de strömmar som vi idag blir påverkade av. Vi kanske inte får det. Vi kanske börjar ett helt nytt paradigm där vår historia blir helt ointressant? Vi kanske slutar att bli beroende av att bli ihågkomna? Kanske är detta ett led i de nya energierna som vi nu ska börja befinna oss i?

Rent vardagligt så har vi ju, åtminstone enligt min verklighet, redan nu skuffat undan den generation som både finns och fanns innan oss. Vi försöker få våra äldre så långt ifrån vårt vardagsliv som möjligt. Vi verkar inte vilja ha kontakt vare sig med de personligen eller med deras värderingar. Det ser ut som vårt liv är mer utifrån individ än familj.

I motsats till detta så finns det fortfarande de familjer som lever med deras förfäder på väggarna. Jag såg ett tv-program för ett tag sedan om den engelska aristokratin som på alla möjliga och omöjliga sätt försökte bevara deras släkttraditioner inklusive deras hem. Här gick de omkring med det förflutna ständigt närvarande i nuet. En del kände sig tyngda av förfädernas ögon med de allra flesta ansåg att det var viktigt att försöka bevara familjens traditioner. Och nu var ju inte alla dessa familjer rika, aristokrati är ju inte precis synonymt med detta, men någonstans i allt så har det varit oerhört viktigt att bevara värderingar, familjen och traditioner.

Och jag tänker, har de vunnit något vi har förlorat eller är det tvärtom? Kanske vandrar de i konstant motvind, kanske få de inte hänga med i den tid som allt fler anser att vi närmar oss, uppgraderingens tid?

Jag tänker på de kulturer som varje år firar de dödas dag, vilket även vi gör i någon mån. De dödas dag som är en festdag, där tallrikar dukas upp och platser lämnar för alla de som gått vidare. Kulturer som anser att när vi inte längre minns våra döda så finns de inte. Där vi behöver minnas våra döda i minst sju generationer bakåt.

Alla dessa funderingar mixas i mitt sinne och jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig att bära med mig min bakgrund såväl som min framtid i nuet. Och jag inser när jag ser mig omkring att vi omger oss med något som man skulle kunna kalla för materialistisk spiritualism och jag tycker nog att vi har missat att bära med oss det som vi inte kan se omedelbart.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Oåterkalleligt – Acceptans

Date: May 24, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: 2 Replies

Jag hörde orden och de landade någonstans inne i de vindlande kanalerna i hjärnan. Jag hörde innebörden och de landade i hjärtat.

Visst är det förunderligt att man går bär på något i väldigt många år och man har kunskapen men någonstans förhindrar man sig själv för att uppleva den sanning som bor i insikten? Upplevelsen som jag pratar om nu skedde på Universal Heart i fredags. Universal Heart är en föreläsningsserie som startades upp av Jörgen Tranberg. Eller rättare sagt var en föreläsningsserie. Just den här omgången har avslutats men som det är så ofta med saker som har en mening så sker ett avslut enbart för att en ny början ska kunna starta. Och så är det väl med Universal Heart. Jörgen Tranbergs projekt har vuxit och den fortsätter nu i andra former och i andra sammanhang.

Lasse Gustafsson

Lasse Gustafsson Foto: Malou Thorman

I vilket fall som helst så befann sig Lasse Gustafsson på Universal Heart den här sista gången och han höll ett föredrag. Har du inte hört talas om Lasse och hans budskap kan du gärna följa länken och läsa lite om honom. Jag kommer att skriva om föredraget för Ascala Magazine och där kan du läsa mer om du är nyfiken men just här och nu är det om min egen upplevelse jag vill skriva.

Det var inte bara Lasse som befann sig där i fredags även Björn Natthiko Lindeblad fanns där. Den här gången bland besökarna. Under den absolut sista timman befanns sig dessa båda tillsammans med en del andra på scenen för att kunna besvara frågor från publiken och det var där som Björns ord slet upp samma innebörd som Lasse hade gjort 2 timmar innan.

Precis innan jag drog mig hemåt haffade jag Björn. Något inom mig ville dela med sig av denna upplevelse, något inom mig ville tacka. Lasse var just då försvunnen så honom får jag tacka här och nu och även vid ett senare tillfälle rent personligt. Ibland vill man liksom inte vara tyst, det finns en del som verkligen vill jubla ut ord, kanske var det detta som gjorde att jag hade ett starkt behov av att uttrycka mig.

Ända sedan jag var barn har jag haft drömmar som inte på något sätt varit trevliga. Känslan och bilderna pratar mer om tortyr än något annat. När jag var yngre hade jag dessa mardrömmar relativt ofta och varje gång jag hade dem vaknade jag upp kallsvettig och ångestfylld. Idag sker det väldigt sällan men det kan komma tillfällen då jag känner igen känslan jag hade från mardrömmarna.
Som alltid är det svårt att sätta ord på känslor och i dessa drömmar är det en mix av många olika jobbiga känslor.

I drömmen vet jag att det är något jag ska utsättas för. Jag kan inte komma ifrån det, det vet jag med säkerhet. Jag vet att det kommer att innebära mycket smärta. Oftast vaknade jag här, just i stunden där jag stod och väntade på att detta “något” skulle hända. När jag vaknade som barn darrade jag av ångest och upplevelsen smakade som något oåterkalleligt.

Så småningom förvandlades drömmen, jag vaknade inte längre av att jag stod och väntade, jag vaknade när jag mardrömaccepterade. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra för att undkomma. Inga flyktvägar. Jag accepterade och vaknade. I acceptansen försvann ångesten även om jag visste att jag fortfarande var tvungen att gå igenom detta som var oåterkalleligt och smärtsamt. Mig veterligen har jag aldrig drömt vidare så jag i drömmen har upplevt smärtan och inte då heller sett vad det varit som har varit oåterkalleligt, däremot har jag i många sessioner arbetat mig igenom händelser som varit en del av orsaken till mitt behov av bearbetning i drömmen.

Genom åren har jag lärt mig att stå kvar. Jag har lärt mig vad det betyder att acceptera. Jag har lärt mig att det finns viss smärta som jag inte kommer ifrån, den är oåterkallelig. Och den här smärtan är förmodligen väldigt individuell men min upplevelse är att oavsett hur denna smärtan upplevs så finns det ett sätt att hantera den, acceptera att den är där. Vilka verktyg du sedan använder dig av för att hantera detta kan vara väldigt olika, vi behöver alla ta hänsyn till vilken personlighet vi har. Det som passar för mig behöver inte passa för dig.

Under många år, i många samtal och under många kurser har jag pratat om vikten av att acceptera. Att inte slåss mot dig själv och att inte göra sig så upptagen med att kämpa emot så att man missar resten av livet. För så kan det ju bli. Vi blir så upptagna av att förneka vår smärta eller vi är så rädda för att uppleva smärtan så vi gör allt vad vi kan för att hålla den borta.

Trots att jag alltså vet, trots att jag har en medveten kunskap och medveten insikt, förstod jag i fredags att det kunde bli ännu djupare.

Lasse pratar om sina brännskador, han gör sina känslor levande för oss som sitter och lyssnar, och när han berättar om hur han levde som en fånge i en enda cell frågar han publiken ” får man panik då”, man hör hur det mumlas ett ja från många och Lasse säger direkt efteråt, “nej, inte om det inte finns någon flyktväg. Finns det ingen flyktväg finns det ingen källa till panik. Jag var så svag, så utfläkt att det bara fanns acceptans. För att detta nu är endast detta nu.”
I slutet berättar Lasse ytterligare en episod av sina erfarenheter och det handlar bland annat om synkronicitet, symboler och en uppslagen bok där han läser orden “När smärtan blir för stark så stänger vi av.”

Han blir påmind om något som han själv redan har erfarenhet av för att klara av att bära den situation han befinner sig i. När smärtan blir för stark stänger vi av, när Lasse säger dessa ord landar det något inom mig med en duns. Det sprider sig en värme inom mig som växer. Jag tar ett djupt andetag och inser att jag inom mig själv vet något. Jag tar inte reda på mer där och då, jag fortsätter lyssna medan mitt inre fylls av mig själv som liten.

Universal Heart

Jörgen Tranberg, Björn Natthiko Lindeblad, Kajsa Ingemarsson, Lasse Gustafsson Foto; Malou Thorman

Min lilla flicka finns fortfarande kvar inom mig när det är dags för den stund där deltagarna kunde ställa frågor. En fråga som dök upp handlade om lidandet. Om vi behövde gå lidandets väg för att nå upplysning. (Inte exakt men något åt det hållet). Björn är det som svarar och han berättar om Jesus och korsfästelsen. Att där fanns en stund då Jesus kämpade med sig själv, när han inte ville eller kunde inse vad det var som hände med honom, en stund då han kämpade. Och sedan skulle man kunna tro, ana eller veta att det infann sig en acceptans. En acceptans som gjorde att en frid kom över honom och att han i den stunden också kunde se att de som gjort detta mot honom inte kunde ha insikt nog att förstå vad det gjort. Något som var oåterkalleligt fick honom till acceptans. En acceptans som gav honom någon form av frid och hur smärtfri han blev har vi väl svårt att avgöra men kanske blev han ångestfri i alla fall. Orden jag har skrivit kommer inte från Björn utan det är snarare min efterkonstruktion av vad han säger men kontentan av detta är nog liknande.

Men det var också här som min lilla flicka tog ytterligare ett steg fram och den här gången fanns hon väldigt tydligt på min näthinna. Meningen som jag själv använt i vissa övningar: Vem är det som ser ut genom dina ögon? hör jag från Björn och jag inser där och då att det fortfarande hade funnits delar jag inte accepterat. Delar jag gjort motstånd emot. Delar som jag inte ville vara med om, inte ville känna och inte förstå.

Min lilla flicka log och öppnade armarna och jag gick direkt in i famnen. Trots att jag så många gånger redan som liten pratat med mig själv i dessa drömmar om att acceptera så slipper du den smärta som kommer av motstånd, så kommer inte ångesten på besök, fanns det bitar jag gömt inom mig som hade dolts bland annat.Och Lasses ord ekar inom mig och jag förstår vad det är jag har gjort för att överleva: När smärtan blir för stor så stänger vi av.

Övergrepp är smärtsamt, ensamhet är smärtsamt, förlust av liv är smärtsamt, det är mycket som är djupt smärtsamt i våra liv och sanningen är förmodligen att om du inte kan göra något åt det, om du inte har några andra vägar att gå, ja då befinner du dig i en situation där acceptans av situationen förmodligen är det bästa valet för att ha en chans att vara hel.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild, mardröm är okänt ursprung

Jag drömde om att 8:an skulle undersökas

Date: April 23, 2015
Author: malou
Categories: Drömmar, Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

8theplayHärommorgonen vaknade jag med rester från en dröm som sa att jag skulle undersöka nummer 8. Den äldre kinesiska mannen som gav mig uppgiften sa till mig “glöm inte 8:ans betydelse i bibeln” och det var med den meningen jag till slut vaknade fullt ut.

Något inom mig reagerar för just den meningen eftersom jag inte riktigt får ihop den kinesiska mannen med vår kristna bibel. Självklart inser jag att en kines mycket väl kan vara kristen så det här bli naturligtvis återigen en påminnelse för mig om att jag bär på förutfattade åsikter. Det säger mig också att här någonstans vilar också en paradox och att jag behöver hålla ögonen öppna för alla perspektiv. Tänka utanför boxen så att säga.

Tänk att en sådan liten sak startar upp en sådan här process. Jag har egentligen ingen kunskap alls om siffrornas betydelse i våra liv. Visst har jag lite kunskap om treenighet etc men jag har aldrig satt mig in i denna värld som numerologin är.

8:an som siffra har aldrig tilltalat mig måste jag säga. Det är ingen siffra som jag på något sätt har någon relation till, jag är mer förtjust i udda siffror, som 9 eller 3. Bara det faktumet gör att det ska bli intressant att undersöka siffran. Och självklart är jag också nyfiken på om jag kommer att hitta någon förklaring till varför jag skulle undersöka 8:an. Jag har också funderat över drömmen såsom dröm och tittat på den äldre kinesen som en aspekt av mig med mera men jag låter denna del hamna utanför detta inlägg.

Jag gjorde en snabb koll i bibeln och förhållandet till siffran 8:an samma morgon och spännande nog verkar det betyda ny början, återfödelse i vad man kan säga den verkliga betydelsen och ny skapelse. Det här sammanföll ju alldeles ypperligt med den nymåne som var just den dagen. Nymåne är ju även den en symbol för ny början, ny födelse etc.

Efter att ha gjort en liten paus och samlat på mig lite fakta om 8:an kommer det lite rysningar inom mig. Jag känner att här finns något i detta. Precis nu i dagarna, i förrgår rättare sagt satt jag och skrev ett inlägg om tillit och ledarskap i samband med en krönika om Hillesgården för Ascala Magazine.
Jag har jämfört denna gård med Noaks ark och gjorde det även denna gång, nu även i samband med ledarskap. Och vad är det jag nu får tag på när jag letar fakta runt 8:an?

Jo bland annat är 8:an förknippad med Noaks ark då Gud räddade 8 personer för att dessa skulle starta en ny början efter översvämningen, detta sägs också vara anledningen till att dopfunten är formad som en oktagon. Enligt numerologin står också 8:an för makt, handlingskraft och förverkligande där gott omdöme och kunskap krävs.

Även om jag har arbetat med vårt inre, våra symboler, synkronicitet under många år känner jag att jag aldrig slutar att förundras över hur vårt inre fungerar. Vad är egentligen oddsen för att man ska drömma om en siffra som i sin tur skulle visa sig innehålla en symbolik som påminner om sådant man precis har sysselsatt hjärnan med? Om numerologin hade varit familjär för mig hade det varit en sak men nu är detta ett område jag inte har erfarenhet av.

Under antiken ansågs talet 8 som ett kraft- och lyckotal. Hos de gamla Babylonierna ansågs 8 som gudarnas tal och i templen härskade gudarna på en högsta 8e våning vilket senare anknyter till paradistankar. I islamsk symbolik finner vi 8 paradis (och 7 helveten). Buddha talar om den heliga 8-faldiga vägen och Konfucianismen har 8 heliga ting.
8 kan också ! uppfattas som en andra start, en nystart på en högre nivå efter 7ans fulländning.

Inom talsymboliken gäller att 8an kommer från två kvadrater (4), alltså två grundläggande formationer som kan stå för himmel och jord och som, om man lägger dem i kors över varandra, tillsammans bildar himlen på jorden, en helig plats. Den symbolen, med åtta hörn, kan vi finna både i kyrkor och tempel.

8an visar också genom sina två klot på en balansakt inneboende i arketypen. Det nedre och det övre, det inre och det yttre, det andliga och det materiella måste vara i balans. Ja siffran/arketypen visar den balans som krävs för att vår värld ska kunna fungera, för att liv ska kunna upprätthållas. Om det andliga och materiella blir i obalans kommer det hela i gungning och livet kan utmanas.

Texten är ifrån Annikas beskrivning av siffran 8 utifrån årtalet 2015. Tagen ifrån Annika Langlé hemsida.

Jopp, så är det ju också, lägger man ihop siffrorna från årets siffror får man 8. Detta är ett år då Törnrosa måste vakna säger Annika, ett år då hon har möjlighet att se vem hon är och leva utefter hjärtat.

Just hjärtat har ett fokus för mig just nu. Jag deltar i varje Universal Heart föreläsning vars genomgående tema är hjärtats medvetenhet. Jag går även en kurs inom Heart Math som i sig utgår frånheart-665091_640 hjärtat. Så visst är hjärtat ett angeläget tema för närvarande.

Den åttonde dagen är den första dagen i den nya veckan, precis som oktaven är den åttonde noten som är början  på en musikalisk cykel på en högre nivå. Detta interagerar med Jesus återuppståndelse. Faktum är att Jesus namn står för 8:an och Jesus visade sig 8 gånger efter sin återuppståndelse. På den gudomliga nivån anspelar nummer 8 till Guds absoluta oändlighet.

*I zodiaken anses jungfrun stå för 8 och med detta menar man “Christ formed in her” *taget från biblewheel.com

 Helt klart är i alla fall att 8 i bibeln är starkt förknippat med Jesus, med Noak och med återuppståndelsen. Ny början helt klart. Det här passar ju verkligen bra att drömma om då vi just då befann oss precis i nymånen.

8 handlar också om balans enligt numerologin. Tittar man på hur den ser ut kan ju detta vara logiskt. Lite för mycket åt ena eller andra hållet och den börjar luta lite betänkligt.

När jag läser vidare om nummer 8 får jag också reda på att det handlar mycket pengar och makt. Det finns de som vill ha tillagt ett namn som blir en 8 enbart för att de menar att det kommer att tillföra bättre ekonomi exempelvis. Och det är då också många som fastnar där och inte går vidare med 8:ans betydelse. Först och främst är det tydligen balans som är A och O. Det är den stora Karma utjämnaren. Dyker 8:an upp, ja då kan du räkna med att du får skörda det du har sått.

Det blir ju spännande tänker jag. Vad är det jag har sått som det är dags att skörda nu?

8:an balanserar det materiella med det immateriella. Som bäst är det lika andlig som materialistisk. Den andliga sidan av 8 är praktisk, realistisk och intelligent. Den vet skillnaden mellan fantasi och äkta andliga insikter. På det materiella planet så är den fokuserad på resultat, men pengar tjänas inte för pengars skull utan det ses som ett verktyg och inte som ett slutmål.

Jag hittar också att 8 låter som “att bli rik” på kantonesiska. 🙂  Feng shui, som är en kinesisk lära som är för att skapa harmoni, bygger på kompassens åtta olika riktningar.

8Jag började också att titta på den symbol som känns igen som oändlighetens symbol. Den figur som ser ut som en liggande åtta heter leminskata. Det är en ren matematisk symbol. När jag läser om detta i Wikipedia ser jag också att det finns några som ställer sig frågan om detta begrepp har någon koppling till det religiösa begreppet Gud. Idag när kvantfysiken får mer och mer betydelse och forskningen tar rejäla kliv framåt borde man kanske ta upp de funderingarna.

Även här kommer betydelsen av symbolen in i det som är min verklighet just nu. Universal Heart som drivs av Jörgen Tranberg har kvantfysiska kurser och föreläsningar. En hel del av innehållet i den föreläsningsserien bygger på kvantfysiken. Även jag har gått Jörgens kvantfysiska mentorutbildning. Kan den liggande åttan ha en betydelse för mig i det här sammanhanget tro?

När jag smakar på det innehållet kommer jag också att tänka på att Bergsmeditationen som jag håller på med sedan mer än 20 år har visat sig ha en faktisk förmåga att förändra bland annat EEG. Resultat som visades under en stor internationell konferens för några år sedan av några Kinesiska forskare. Precis när jag skriver detta kommer ordet hoppande upp framför mig,,,kinesiska forskare. Ytterligare ett samband och en förklaring till att det fanns en kines i min dröm. Oändlighet, kvantfysik, medvetenhet och Gud. Det finns återigen många beröringspunkter.

ouroboros

Och det är kanske inte så konstigt eftersom 8:ans betydelse någonstans är detsamma och enbart förändrad utifrån vilken kultur du befinner dig i.

Inom mysticismen kan den liggande åttan, leminskata,representera Ouroboros. Det är den omättliga ormen, den som äter sin egen svans. Den sägs stå för evighet eller helhet. Det är en symbol för integration och assimilering av det motsatta, alltså skuggan, den här processen är på samma gång en symbol för odödlighet eftersom det sägs att Ouroboros dräper sig själv och ger sig till livet, befruktar sig själv och föder sig själv. Den symboliserar Den Enda som utgår från sammandrabbningen av motsatser.

 

Jag känner att drömmen talar till mig om att se ur alla perspektiv. Att ha balans och främst inom vissa områden. Att det just nu handlar om ny början och återfödelse. Vilket i sig innebär att släppa taget och begrava något annat. Att det handlar om Gud, medvetenhet och oändlighet. Något som alltid har funnit och alltid ska finnas. Men också risken att i detta hamna i moment 22. Detta och lite till blev betydelsen av drömmen om 8. Kanske får du också en aha-upplevelse om du har 8:an i ditt liv. Som alltid tycker jag det är viktigt att fundera över drömmar som är extra starka.

Och jag har funderat och mediterat. Jag har läst på och glömt av igen. Jag har sorterat bort en massa symbolik. Jag har vandrat i en 8 och jag har målat en 8. Jag skrev en dikt om en 8.

Jag har haft intressanta dagar när jag burit med mig 8:an och framförallt har jag bekräftat mig själv. Och när jag skriver detta sista tittar jag åt sidan och ser mitt Vediska horoskop ligga där och jag kan inte låta bli att skratta. Ny början, medvetenhet och balans har tre personer alldeles nyligen pratat med mig om. Två personer som ställt mitt vediska horoskop och en som läste min hand.

Visst är livet fantastiskt.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: wikipedia, biblewheel.com, Annika Langlé

Möte vid källan

Date: February 11, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

källanLät görandet stanna till en stund under kvällen. Vissa saker fanns att fundera över. Vissa saker behövde landa inom mig för att jag skulle kunna se dem riktigt klart. Säkert är det någon mer än jag som då och då behöver lite avstånd till skeenden för att se vad de egentligen innehåller och ibland behöver jag mer vara i dem för att känna efter vad det är som rör sig.

Idag behövde jag stanna till för att låta saker komma nära mig så jag kunde ta ett beslut. Åtminstone var det syftet när jag satte mig för att resa in i mig själv.

Det gick snabbt att komma till min äng. En äng som jag har för vana att vara på när jag startar mina meditationer. Idag upplevde jag att jag stod precis vid en stenmur som markerade ängens gräns. Jag tittade mig omkring och njöt, det var verkligen vackert och den skönheten gick direkt in i hjärtat. Känslor av tacksamhet strömmade genom mig. Jag bara stod där ett tag njöt.

När jag sedan såg mig omkring så förstod jag att ängen var lite lätt sluttande uppåt ifrån den plats där jag stod. Jag kunde inte riktigt se hur hela ängen såg ut. Jag blev nyfiken och vandrade iväg för att se vad som fanns bakom höjden.

Och det var magiskt, absolut magiskt. Ängen sluttade neråt och jag hade träd, tjocka och knotiga av ålder framför mig. Det var en öppen plats men ändå var där både träd och annan växtlighet och mitt upp i allt detta så fanns det en källa. När jag började gå fram till källan verkade det som att den växte. Från att ha sett ut som en ganska liten källa blev den allt större och när jag väl var framme vid kanten kunde jag inte länge gå runt eller bredvid den. Den hade i princip förvandlat sig till en ganska bred å. Underligt nog var känslan fortfarande att det var en källa och inget annat än det.

Jag hittade en sten precis vid vattenbrynet som jag kunde sitta ganska bekvämt på och det var alldeles lagom avstånd till vattnet så jag kunde se hur både jag och träden speglades på vattenytan.
Jag satt och följde krusningarna på vattnet och såg hur de formade grenarna på ett lustigt sätt och hur mitt eget ansikte trädde fram och försvann med jämna mellanrum. Plötsligt förändrades upplevelsen och det var som om känslan blev “tätare”. Inte skrämmande men det gjorde mig uppmärksam. Jag fortsatte att titta på vattenytan och såg att den nu var helt stilla och tänkte att det var kanske orsaken till att det blev en annan känsla. Vinden hade mojnat.
Och även om jag nu satt och tittade på ansiktet som fanns på ytan så såg jag liksom det inte. Det tog en stund innan jag förstod att det där var ju faktiskt inte mitt. Det liknade mitt på sätt och vis men det var verkligen inte mitt. Jag tittade hastigt upp och mot andra sidan av “källan” och såg en äldre kvinna befinna sig där. Precis som jag satt hon vid vattenbrynet men istället för att bara sitta rakt upp o ner verkade det som om hon slevade upp vatten till någon slags behållare. Hon hade en underlig huvudbonad och en lång klänning eller så var det en rock på sig.

Medan hon fyllde på sin behållare pratade hon, jag kunde inte höra orden men ljudet av dem gick fram till mig. Hon reser sig upp och fortfarande verkar hon inte ha sett mig vilket jag tycker är underligt. Hon sätter på en kork på behållaren och tar den sedan och håller upp den mot himlen. Jag får en känsla av att jag inte borde vara här, det här är något som är privat, en bön, ett tack och hälsningar till något privat och heligt.
Jag hör kvinnans röst inom mig som högt och tydligt säger till mig att det är klart jag ska vara där. Jag kan inte vara någon annanstans för att det är jag.

Jag står fortfarande och tittar på henne medan hon snurrar runt med bägaren upplyft över huvudet och inte med en min visar hon att hon på något sätt skulle prata med mig. Och jag förstår ingenting.

Kvinnan säger återigen – du har rätt att vara här för jag är du och du är jag. Du ser just nu precis det som är meningen att du ska se. Du ser källan. Källan som är grunden för vår själ. Här i det renaste och klaraste av alla vatten kan du hämta det som är nödvändigt för dig att bära med dig. Där du står har jag stått och varit lika förundrad jag. När det är din tur att vara där jag är kommer du också att vara upptagen med att visa och förmedla. Du får inte visa att du ser eftersom fokus då dras ifrån det som är det viktigaste och ser du blir du rädd för vad du ser. Meningen är att vara lagom iakttagande på den sidan där du är.

Jag tänker att det här är ju jättekonstigt och vad ska jag få ut av detta. Jag får bilden av ett kort som jag brukar dela på facebook i mitt sinne. En tecknad kvinna som kikar in i en spegel och spegelbilden sträcker ut och kramar om henne.

Kvinnan på andra sidan ler och sätter sig sedan ner, lägger bägaren framför sig och blundar. – Precis hör jag rösten igen. Precis så är det. Du ser nu dig själv, det är ingen spegelbild men det är en del av det som är du och en del av det som bär dig.

Vad som är viktigt är att du bär din kunskap inom dig, all din kunskap och detta är källan som gör att du kommer att komma ihåg det. Du ska nu börja komma hit och dela den med mig och därefter med andra. Jag vet när du är på väg, oroa dig inte för det. När du lämnar källan bär med dig att lika mycket som du är du, lika mycket är du jag. Det kan inte vara på något annat sätt eftersom det är utvecklingens trappa. Blunda nu, hamna i stillhet och i din vagga. Tacka för källan och ditt liv och vänd åter. Jag kommer att finnas här.

Jag var på något sätt väldigt upptagen av henne, att lyssna så jag kände inte hur spänd jag var. Inte innan jag blundade i mitt inre och upptäckte hur pulsen slog. Efter ett tag hittade jag stillhet och därefter gjorde jag som hon sa, jag tackade och började gå tillbaka uppför kullen.

När jag var uppe vände jag mig om och återigen såg källan ut som en liten källa och inte en stor å. Jag gick ner för slänten och förberedde mig på att komma tillbaka till här o nu.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

Ett möte

Date: January 13, 2015
Author: malou
Categories: Gudinnor - Qvinnan, Halvmåne, Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

moonhalfPlötsligt fanns hon bara där. Precis framför mig när jag tittade upp från boken jag läste. Jag hade känt mig en aning iakttagen men känslan hade bara rört sig i kroppens periferi.
Men nu var hon där. Stabil, uppfordrande och definitivt obeveklig. Jag la ifrån mig boken, jag var lite rädd för att släppa henne med blicken men tog en snabb rundvandring med ögonen runt omkring. Jag var lite osäker på om hon var där i fysisk form eller inte.

Jag var helt tyst och jag undrar om det hade hjälpt om jag hade sagt något. Det såg inte ut som hon skulle säga ett enda ord.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag kunde ju känna att hon väntade på mig men fick ingen ledtråd överhuvudtaget. Hon bara fanns där framför mig och det är svårt att formulera och beskriva henne eller snarare min upplevelse av henne.

Hon har tyngd, du behöver inte undra, hon är förankrad i Moder Jord. Hon är kvinnan du vänder dig till i alla lägen och du har en tillförsikt att hon vet vad hon ska göra. Hon utstrålar visdom, jag skulle tro att om du går med henne i skogen kommer du hem med hela famnen full av örter och bark med olika egenskaper.
Jag känner ingen rädsla mer en hälsosam respekt. Lite sådär så att man undrar hur ren man är och om man tvättade sig om händerna. Det känns som om hon ser rakt igenom och vet allt. Det här är ingen kvinna man myser kroppsnära med men famnen är öppen om det händer något. Då finns de lugnande andetagen i och runt omkring dig.

Jag satt där med huvudet fullt av frågor och bara kikade på henne. Fortfarande hade hon den där stabila och uppfordrande blicken mot mig. Vem var hon och vad ville hon? Nog kunde hon göra mig riktigt illa om det skulle vara så men då fick jag mer känslan av att hon skulle ta mig i örat och låta mig få veta vad jag gjort snarare än att hon skulle visa vad hon kunde göra.

Jag kände att jag började slappna av lite och eftersom jag har lite ont i axlarna blev det ganska tydligt hur de sjönk ner lite för att hitta en plats där de mer hör hemma.
Hennes blick förändrades omedelbart och det såg ut som om de blänkte till och undrar om de inte var lite halvt ironiska.

Tillit var ordet som kom. Det vill till att veta när man ska springa eller stanna för att lära sig.

Jag blundade och försvann in i ett möte med mig själv och kvinnan som var där för att leda mig.

Idag börjar den månfas då vi mer vänder oss in i oss själva än ut till andra. Det är enbart du som själv kan välja hur mötet med dig själv kommer att se ut. I försvarsställning eller med öppna armar.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild; okänt ursprung

Udda och unik?

Date: January 6, 2015
Author: malou
Categories: Tankar o Personlig Utveckling
Comments: Leave a reply

collage3

En gång för sisådär snart 25 år sedan ringde en medicinsk forskare till mig och frågade halvt skämtsamt om jag ”verkligen var säker på att jag kom från jorden?”

Denna fråga plus några till kom på grund av att de analyserade mitt och min familjs DNA mönster då de ville se om mitt då nyfödda barn hade samma sjukdom som ett av mina andra barn hade.

Då och då har jag nämnt detta på skoj när man har pratat om ”konstigheter” som uppstår i livet men det har inte hänt sådär väldigt ofta. Och idag efter att jag har suttit och skrivit ut mitt samtal med Mikael Säflund börjar jag fundera på vad jag egentligen känner inför detta uttalande.

(Mikael Säflund som är en oerhört populär föreläsare och kursledare pratar om kvantfysik och transformering och du kommer att kunna läsa om honom i ett av Ascalas nummer.)

Att jag började fundera berodde på att Mikael utbrast samma sak som forskaren precis när jag började prata om detta.

Som många andra har jag haft en upplevelse av att vara udda och att inte höra hemma. En ganska vanlig företeelse när man inte har haft den anknytning man behöver ha som liten. Att detta var ganska vanligt att känna fick jag ju inte kunskap om förrän jag var vuxen och själv läste psykologi så naturligtvis formade det min personlighet. Även om jag hade insett och tagit till mig detta långt innan den här forskaren ringde till mig så hände det något inom mig. Och det hände trots att jag förstod att han halvt om halvt skämtade. Något var udda och de fick inte riktigt ihop hur just min DNA sträng såg ut eller arbetade. Jag vet faktiskt inget mer om det.

Men detta uttalande la sig till rätta inom mig och konfirmerade min uppväxts känsla..jag hör inte hemma, jag är udda.

En känsla som under min uppväxt och inte heller vid det här tillfället placerade sig på den positiva sidan av känsloregistret utan den mer negativa nedvärderande sidan. ”Du hör inte hemma” ekade det i mina celler.

När nu Mikael utbrast, “- tänk det var min tanke också”, så började det röra sig igen inom mig. Denna rörelse började mer intensivt ge sig till känna när jag nu suttit och skrivit ut vårt samtal.

Jag har nu en liten annan känsla inför mig själv och inför faktumet att jag på något sätt skulle vara udda. Under de senaste åren har jag fått höra av läkare bland annat att jag förmodligen är född så att de kan lära sig något. 🙂 Det är stort det. En levande lektion minsann. En av läkarna utbrast en gång att det måste vara så att du har någon underlig självläkande förmåga.

Detta har jag naturligtvis alltid burit med mig, några av mina nära har självklart också få ta del av dessa udda underliga grejer, men nu rör sig detta inom mig på ett helt annat sätt.

Kanske är det så att det är dags att inse att det finns något som vill tala om för mig att – Självklart är du unik. Självklart har du unika förmågor. Och att detta är positivt och inte negativt.

Och detta är ju det som är det viktiga i detta. Det är positivt.

Säkert har du också en hel del gömt i dina minnen som har skapat din verklighet i dag. Minnen som kan vara ord eller meningar som gjort att du placerat in dig i ett fack. Och i detta fack har du stannat.

Upplevelser som barn gör att vi stannar i dessa fack och processen är oftast omedveten men vi behöver vara medvetna för att ta oss ur den.

Min egen upplevelse av att vara udda har gjort att jag inte varit den som tagit steget ut och visat vem jag är. För just detta Jag har ju varit det som varit problemet. Istället har jag varit i bakgrunden och gett min kreativitet till andra. Ibland för att jag verkligen vill ge och att det också ligger i min natur att jag drivs av att ”bygga” upp andra men ibland också för att kanske skulle någon se ”mig” om jag gav.

Det har varit många personer som hittat ett språng i sin karriär eller nått framgång efter att vi möts. Det är många som tagit tillvara på mina idéer och tankar och nu använder sig av dem.

I vissa fall har jag stått kvar och funderat på …vad hände? I andra fall har jag bara gått vidare.

Jag kan inte säga att jag är bitter även om jag erkänner att jag då och då har varit frustrerad och tyckt att nu får det väl vara bra i alla fall. Men för att inse sanningen så är det ju ingen annan än jag själv som har gett detta. Oavsett hur jag tänkt eller tyckt så är det jag som har gett.

Om jag tar en lång och djup blick på mig själv då hittar jag en person som faktiskt trivs med att ge till andra, jag hittar en personlighet som behöver vara i grupp och tillsammans med andra för att må riktigt bra. Men jag hittar också behovet av att vara självständig och att ta ansvar för mig i detta.

Min upplevelse leder till många ord märker jag men för att komma till det som jag vill ha sagt så formar denna utskrift av mitt möte med Mikael Säflund, det som ligger till grund för mitt 2015. Min bas har hittat den plats där den vill vara och det är en stolthet över att vara den jag är. Varken mer eller mindre. Och den jag är kan skapa de mest fantastiska saker i tillvaron.

Och jag skiljer mig inte ifrån dig i detta. Jag är udda och unik och så är du. Och samtidigt så hör vi ihop så att det som jag upplever kan ge eko i dig precis som det du upplever ger eko i mig.

Jag ser också hur jag någonstans har smärtsamt gnidit på denna levande organism som sagt att jag är ”utanför och udda”. Hur jag har hållit denna cell tyst inom mig själv som ett ostron håller sitt ursprung till en pärla inom sig. Och hur jag nu är redo att möta denna vackra pärla som jag burit så länge.

Jag bär med mig den inspiration som mötet med det fantastiska Hillesgården har gett mig. En plats som är något annorlunda. Läs gärna mina upplevelser på Ascala Magazine. Jag har fått möjlighet att få vara med på Jörgen Tranbergs föreläsningsserie Universal Heart. Vad ska jag säga, så fantastiskt att få ta del av olika sätt att närma sig sin egen mittlinje. Detta är upplevelser som rent symboliskt varit ostronöppnare.

Och hur möter jag då denna pärla i år? Jag inser att jag någonstans varit beredd på att få ett annorlunda år när jag ser de planer som redan finns för 2015.

Jag och Linda Lindblad lanserar vår serie av Gudinne halsband. Tillsammans har vi mediterat, fått till oss meditationer, text och budskap som i sig har skapat en upplevelse som vi vävt in i olika unika och udda halsband. Dessa halsband kommer vi att sälja tillsammans med information om Gudinnan, meditation och en text om orsaken till att just du valt att bli dragen till det halsbandet.

Tillsammans med Maria Äxter och några kvinnor till kommer vi att lansera något nytt senare under året.

Jag fördjupar mitt samarbete med Terry Evans och tillsammans med honom skapar jag en kurs som vänder sig till de som är väldigt öppna och känsliga.

Jag och Maria kommer att ha en kurs/upplevelsevecka på Fanthyttan som kommer att gå i Ascalas tema. Det kommer att bli fantastiskt, ser så fram emot denna.

Detta och en hel del mer finns redan och jag känner att när jag nu börjar stabilisera min upplevelse av mig själv och det som är unikt med mig så kan vad som helst hända.

Och jag önskar och längtar till alla de ögonblick då jag får en möjlighet att vara med om när andras skal öppnas, då de verkligen ser hur unika de är och vilken potential vi alla har inom oss.

Varför inte ta en fundering på i vilket rum du själv har placerat dig i och känna om du mår som allra bäst där eller om det finns en dörr som kan leda dig till något helt annat?

Att bli medveten är som sagt det som leder till att det omedvetna kan förändra sig till något som skulle kunna vara helt fantastiskt för just dig.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman