Tankar o Personlig Utveckling

Två munkar vid floden

Det här är en gammal berättelse som du kan läsa i flera olika varianter. Oavsett vilken variant man läser tycker jag att den har så mycket som är värt att applicera på det egna livet.

Munkar Två munkar var ute på en pilgrimsresa. En yngre och en äldre broder. När de gick vägen fram kom de till en flod. Bron som ledde över floden hade rasat och vid stranden stod en kvinna som behövde ta sig över till andra stranden.

Den äldre munken erbjöd sig att bära henne över floden. Han tog henne på ryggen och vadade över. Därefter fortsatte munkarna sin vandring i tystnad. Det tog tre dagar för munkarna att nå sitt mål och under dessa tre dagar växte den yngre munkens förtrytelse. Han humör växlade från frustration, irritation till ren ilska.

Nu när de var framme vid sitt mål och kunde avsluta sitt tystnadslöfte utbrast den yngre munken:
 – Hur kunde du? Hur kunde du bära en kvinna på ryggen? Du har avlagt ett kyskhetslöfte om att inte ens röra en kvinna och nu bar du henne!

Den äldre munken tittade på sin yngre broder och sa: – Jag bar henne i tre minuter, jag bar henne över vattnet och lämnade henne på stranden. Bär du henne fortfarande?

Zenbuddhistisk berättelse.

I mina kurser brukar jag då och då låta deltagarna diskutera den här berättelsen men man kan lika gärna “diskutera” den själv på egen hand.
Du kan fundera över vad det första är du kommer att tänka på när du läser den. Vad säger det? Vad innebär det?

Här är lite förslag: Vilka principer har du? När är det okey för dig att bryta dem och bär du med dig det efteråt? Hur blir det med samvetet?
Kan positiva händelser vara en nackdel att bära med sig och varför i så fall? Att älta saker, vad innebär det? Kan det vara positivt-negativt?

Jag tror att du kan hitta väldigt mycket i berättelsen som du kan fundera över utöver det som jag tipsar om här. Det finns alltid mer än vad man tror och vi har alla en tendens att välja det första som kommer till oss och sedan utgå därifrån. Det första som kommer till oss är också det som ligger som väl grundad värdering. Vi tillåter oss alltså inte att komma loss från denna värdering, utan vi har den som grund utan att vi vet om det. Det ligger som en bas. Ska vi kunna förändra oss behöver vi luckra upp, fundera över vad det är som har byggt upp oss och först därefter kan vi gå vidare och se vart det kommer att leda oss. Med annorlunda grund kanske det är helt andra möjligheter och framtider som väntar oss.

Ta gärna med påståendet nedan för diskussion:

Allt det vi identifierar oss med begränsar oss!

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Har inte kvar usprunget till Allt det more...

En bild väcker det som precis finns under ytan

okänt ursprung

bland dyker det bara upp. De där bilderna som får en omedelbar förankring i sinnet. Minnesspåren startar omedelbart. och så var det när jag alldeles precis fick syn på den här bilden i en status på facebook.

Den vita ormen. Vilken ömsint men ändå så avståndstagande känsla. För visst är ormen ett stort aber för många av oss? Inte speciellt något som de flesta av oss skulle vilja vara nära och absolut inte känna att vi blir transformerade till.

Men det hände för mig. Jag blev en vit orm.

Under min utbildning till symbolterapeut fick vi vara med om alla möjliga övningar för att lära känna alla de sätt som det omedvetna kan kommunicera med oss på. En av övningarna var bland annat trance-dans. Och det blev verkligen en upplevelse.

Trance-dans är att väldigt monotont röra sig till monoton musik kan man säga ( förmodligen finns det i olika varianter men just där och då var det detta som gällde ). Under dansen arbetade vi två och två. En gick in i den meditativa fasen och den andre passade så att man inte skulle stöta in i något eftersom den som gick in i trance blundade.

Jag blundade, tog ett djupt andetag och hörde trummornas rytm. Sakta försvann min välkända omgivning och de dagliga tankarna drog sig mer och mer tillbaka. Plötsligt var det väldigt mörkt och det kändes trångt runt omkring mig. Inget utrymme att göra några rörelser utan jag fick på något sätt lirka mig fram. Jag behövde komma till ytan.

Efter ett litet tag såg jag äntligen ljus och det som höll mig fast luckrades upp. Med ett djupt andetag så såg jag himlen komma fram. Och ljuset stack mig nästan i ögonen. Jag ville sträcka ut mina armar mot skyn och upptäckte snabbt att det kunde jag inte. En snabb, väldigt flyktig känsla av panik växte. Jag kunde inte röra mina armar.

Jag såg mig omkring och jag såg sand. Överallt rödaktig sand och några klippformation lite längre bort. Huvudet svängde runt och det var då jag plötsligt insåg att det var något udda med mitt sätt att röra mig. Jag såg ner mot vad jag ville ha till mina fötter och jag upptäckte en vit stor ormkropp.

Nej, nej, nej tänkte jag. Inte en orm. Av alla kraftdjur, av alla symboler, inte en orm!

Rent symboliskt tycker jag om ormar, men att upptäcka att man själv är en är inte riktigt detsamma.

Jag försökte ta det lugnt och i bakgrunden hörde jag fortfarande det rytmiska trummandet. Hjärtat kopplade snabbt upp sig i rytmen och jag blev lugn. Lite lätt irriterad men lugn.

Jag såg mig omkring lite mer fokuserat och upptäckte ett antal personer som stod och såg på mig en bit ifrån. Deras uppsyn gav mig intrycket att de var lite frågande men samtidigt inte alls överraskade.

Plötsligt insåg jag att jag pratade med dem. Det var inga problem alls med att höra vad de tänkte och känna vad de upplevde, förmodligen var det likadant för dem eftersom de faktiskt svarade på det jag sa.

De välkomnade mig och sa att de väntat på att jag skulle ta plats i deras tid. Jisses,,jag hade hamnat i Australiens öken och de pratade om Drömtiden. Med ett aha inom mig själv så tänkte jag att det här var ju lite typiskt. Självklart skulle jag hamna i drömtiden.

Jag hade inte släppt min irritation över att vara en orm men fick strax förklaringen av “något” som förmedlade kunskap både till de personer som nu var runt omkring mig och till mig.

Jag var en orm för att det var ormens egenskaper och dess symbolik jag behövde acceptera att jag bar på. Jag var den som transformerades och ständigt föddes på nytt. Jag var den som var kraften och den helande förmågan. Jag var den som ständigt dog för att visa att det krävs död för att liv ska uppstå. Jag hade, vad jag vet i alla fall, maskens egenskaper, att kunna befrukta mig själv. Att kunna delas för att bli två.

En mycket underlig upplevelse, underlig och inte allt igenom bekväm.

Du får ta det goda med det som du upplever som det onda, var det någon som sa. Du har förmågan att kunna kommunicera med många samtidigt utan att vara närvarande. Du har förmågan att kunna visa att döden är nödvändig och att den inte alltid är fysisk. Du går drömmarens väg och på den vägen kommer du att skifta ditt yttre många gånger. Du är en del av allt och du är allt. Du är Gudinnan som skapar och som raserar. Du är en del av oss och vi av dig.

Rösterna började bli svaga och jag ansträngde mig för att höra men något annat började bli starkare och pockade på uppmärksamhet. Jag kände hur det ryckte och plötslig blev jag varse att rytmerna hade förändrats. Det var snabba trumslag och jag visste att det var dags att ge mig iväg.

Innan jag plötsligt kom tillbaka till rummet så kommer jag ihåg att jag tänkte på hur förvånade mina kurskamrater skulle bli av att jag nu var en orm.

Jag öppnade ögonen och det tog lite tid att kunna fokusera på rummet och på min omgivning igen. Under tiden som det nu var min tur att hjälpa min partner fortsatte jag att fundera och försöka ta in min upplevelse.

Bild: okänt ursprung

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman

Behöver vi acceptera vårt ego för att bli hela?

Är det “fel” fråga? Är det så att vi behöver komma bort från vårt ego för att bli hela?

Alberto Pancorbo

Alberto Pancorbo

Jag har under lång tid protesterat mot att vi alltid trycker ner och tycker illa om vårt ego. Egot har varit till nytta för mig i mitt liv och om jag inte accepterar detta så accepterar jag inte mig själv heller.

Egot har sett till att jag har överlevt. Visserligen på ett sätt som gör att jag idag måste arbeta med skal som jag idag inte vill ha men det har beskyddat mig så gott som det kunde. Egot har varit en medhjälpare till att jag idag är den person som jag är, det har sett till att jag är där jag är.

Egot har också sett till att jag inte har gjort de förändringar jag kunde ha gjort för länge sedan. Egot är inte så förtjust i förändringar utan vill gärna ha kvar mig i den zon som det tycker är den säkra zonen.

Egot har både sina ljusa och mörka sidor som allt annat har. Och för att bli hel, för att hitta den helhet som jag tycker mig se att vi alla söker, behöver vi se och acceptera alla delar av oss själva.

Jag tror att det är oerhört viktigt att förstå att vi har ett behov av vår omgivning, av andra för att bli bekräftade. Och där har vi ju egot minsann. Att bli sedd. Jag tror också att vi alla har ett behov av att nå dit vi vill göra i livet, att få göra det som vi brinner för.

Minsann kom inte egot in igen där.

För mig kan egot innebära en drivkraft och vad vi behöver göra är att försöka förmå denna drivkraft att jobba med oss på ett sätt som är positivt. Vi behöver prata med det för att det ska förstå att det inte är farligt att göra förändringar, att det inte är farligt att tycka att andra är fantastiska och att det inte innebär att vi blir osynliga.

Vi behöver förstå att vi lurar oss själva om vi tror att det är möjligt att vara helt igenom goda. Precis så som Deepak Chopra säger.

“Föresatser som att vi aldrig mer ska ljuga, bedra, känna svartsjuka, tappa humöret eller ge efter för oro fungerar aldrig. Livet kommer med utmaningar från den mörka sidan. Vi behöver inte demonisera skuggan; den är källan till nästan varje utmaning värd att anta. Vi lever i illusionen att livet tvingar oss att välja mellan gott och ont. I verkligheten finns det en tredje väg, som är att vara hel. Med helhetsperspektivet kan man balansera mörker och ljus utan att vara slav under någondera.”

Och slav under sitt ego är också de som hela tiden gör allt vad de kan för att vara i “ljuset”. De som hävdar att de är goda för att de minsann “ser” sig själva. De som går och ber och sedan försöker få ut sin egen skugga genom att se till att andra känner sig mindre värda. De som tycker att de kan trycka ner andra genom att anse att de har de “rätta” svaren.

Alla använder vi vårt ego och vi har alla svårt för att se när vi gör det eftersom egot är så fullt av våra drivkrafter.

Deepak Chopra säger också;

“Helhet är, visar det sig, detsamma som att hitta källan. Det finns ingen uppdelning vid källan. Du behöver inte besegra varje aspekt av dig själv som är färgad av mörker ( något som ändå skulle vara omöjligt ).”

Vi behöver höja oss över skuggan, inte kämpa mot den. Inte försöka mota vårt inre att inte känna av vårt ego.

Att varje dag höja oss och se att vi inte är i världen, utan att världen är i oss. Att vi inte hittar trygghet genom att bygga upp försvar för oss själva. Vi hittar vår trygghet vid vår inre källa. Och källan består av helhet inte av separation.

Varje dag försöker jag få egot att drivas mot det som är till det bästa för mig, att gå en väg som för mig framåt. Att jag höjer mig över min egen rädsla, att jag inte trycker undan eller låtsas om att den inte finns.

Jag tackar för att den har gjort det som den trott varit det bästa och försöker visa att jag nu inte behöver alla de försvar längre. Men att den får vara kvar, jag försöker inte att förvisa den för jag vet att jag består av både ljus och mörker.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman
Acknowledgements: Bild:Alberto Pancorbo

Att våga vara kvar.

Att våga vara kvar och vila med styrkan.

Dark moon3

Att våga stanna tillsammans med kraften även när den behöver vila. Att inte låta sig bli förförd av dagsljusets starka impulser – måste lösa nu och måste göra något nu – utan stanna där med nattmedvetandet. Det medvetande som innebär att alla sinnen är redo att uppfatta minsta lilla ljud och rörelse.

Det medvetande som är närmare den visa del av dig mer än något annat.

Men vågar vi det? Vågar vi stilla oss när kreativiteten tryter? När paniken slår till och vi inte vill göra något annat än att ge upp och göra något annat?

Oftast inte.

När vi inte orkar längre, när vi inte ser lösningarna framför oss, klart som i dagsljuset, när något negativt inträffar så har vi en tendens till att lämna idéerna bakom oss.

Men kreativa blockeringar kommer och går, även kreativiteten ingår i det cykliska förloppet. Och kreativiteten kan handla om allt från en idé om vad vi själva är till något vi vill åstadkomma eller något vi åtagit oss.

Det är då vi behöver vila och stanna kvar inom oss själva. Att inte låta bristen på energi eller koncentration få oss att agera under dagmedvetandets kontroll. Vi behöver vara kvar hos och i idén ett tag.

De ögonblicken då vi känner oss blockerade kommer till oss alla. I mitt liv har de varit många. Det har varit stunder då jag trött och uppgivet vårdat mina barn på sjukhus eller hemma. Stunder i långa utbildningar då jag känt att nu är det nog. Det har infunnit sig under den personliga utvecklingen, i en relation, i mitt ledarskap och under planeringar av kurser.

Det är då jag stannar till och är kvar. Kvar tills jag känner hur den visa inom mig vaggar mig till ro. Mitt dagmedvetande vill rusa runt och hitta lösningar, mitt dagmedvetande vill fly och göra nytt – men jag stannar kvar.

Stannar kvar och låter det som är runt omkring sakta försvinna och vilan infinner sig. I vilan med styrkan kommer fokus, inte genomträngande utan sakta som skymningen. Och i mörkret låter jag mina sinnen vara och ge mig det jag behöver.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman

Det krävs mod..

Det krävs mod att hitta sina värderingar och stå för dem. Det krävs mod för att hitta sina egna böner och uttala dem.

Tolle citat Om man har drömmar och mål i livet så behövs det en djup blick in i oss själva för att dessa ska ha en chans att bli uppfyllda.

Jag vet att det idag är många som använder sig av attraktionslagen för att få det som de anser sig behöva och jag vet många som blir gruvligt besvikna och även de som upptäcker att det här var ju inte riktigt vad de ville.

Det är så lätt hänt att bara börja applicera något i sitt liv utan att egentligen fundera över vad det leder till. Så lätt att följa den där pirrande känslan av lust att man inte funderar över om det egentligen ligger i linje med de innersta värderingarna.

Så lätt att följa det som man upplever att andra tycker är viktigt och självklart och så väldigt lätt att trycka ner den gnagande känslan av dålig självkänsla och att man inte är värd in i mörkret när bilder av en rikare framtid målas upp.

För att den utsidan vi verkligen vill ha ska uppenbara sig så är min tanke att insidan behöver en genomgång. Och för att göra den genomgången så krävs det mod.

Det är inte alltid enkelt att se de värderingar man går omkring med i ögonen. Inte alltid enkelt att se sig själv uppenbara sig i spegelbilden och man inser att man inte riktigt tycker om det man ser.

Oftast brukar det vara svårast att skala bort värderingar man har tagit till sig på grund av att den omgivning man befinner sig i säger att man ska ha dem. Att se att man följer enbart för att andra tycker och tänker något är inte alltid lika kul.
Men det som jag tror upplevs som det värsta att ta till sig, det är när man har kommit så långt att man ser sig själv så som man verkligen är. En själ som är värd allt det bästa och det godaste. En själ som är värd att älskas, en själ som är kärlek.

Det krävs mod att ta med sig den insikten till sitt vardagsliv, mod att börja be med visioner och mål som nu kanske ser lite annorlunda ut. Mod att leva i kärlek till sig själv och mod att balansera detta med kärlek och omtanke till andra.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman

Sol och midsommar

midsommarNu är det snart midsommar och många av oss firar den med familj, vänner, sill och potatis. En ceremoni även om många inte funderar i de banorna. Men en tradition är i mångt och mycket en ceremoni. Saker ska göras på ett speciellt sätt annars känns det inte riktigt bra är mångas upplevelse.

Kanske är de ceremoniella detaljerna mer viktiga när man har mindre barn och för mig personligen bär jag med mig dessa än idag och kan känna ett stygn av längtan efter de upplevelserna.

Vi var ofta på landet som låg några mil utanför Göteborg och där gick man i procession på vägen ända ner till sjön och dansbanan. Först gick spelemännen med dragspel och fiol och därefter alla som bodde i området.
På dansbanan låg den lövade majstången och där på den fick vi nu placera alla de blommor som vi hade med oss i spänner. Smörblommor och prästkragar är de som jag kommer ihåg mest.
Efter att stången rests var det sedan dags för dansen som varvades med att det kom en man med en stor låda på magen. Istället för korv var det glass i den som delades ut gratis.

Ja, det där var midsommar för mig och den dagen då ceremonin runt detta förändrades så förändrades även min känsla inför den dagen. Och “riktig” midsommar blev det inte igen förrän jag fick egna barn och vi byggde upp en ceremoni tillsammans.

Det är ganska vanligt att man idag tror att själva majstången är en gigantiska fallossymbol som härstammar från hedniska dagar men så är det förmodligen inte. Det finns inget som pekar åt det hållet utan snarare för att den skulle ha kommit hit av tyskar under 1300 – 1400 talet.  Att pynta med trädgrönt är en gammal tradition som förmodligen kommer från rom där man firade ett inträde till en ny tidsperiod i början av maj men här i Sverige fanns det förmodligen inte så mycket trädgrönt att pynta med vilket kan vara ett skäl till att vi har majstången under midsommar istället. Själva ordet majstång misstänker man kommer från maja som betyder löva.

Midsommar är ju helgen då solen är i centrum. Sommarsolståndet. Vår allra längsta dag på året. Nu firar vi höjdpunkten och gläds åt den prunkande växtligheten. Moder Jord sprider generöst sin grönska över oss och symboliskt är detta en högtid då vi ärar moderskapet och det heliga bröllopet.
Solen har vuxit sig starkare och starkare ända sedan vintersolståndet och har nu kommit till sin högsta punkt. Ståtligt och generöst ger den av sitt ljus. Vi får just nu mer än vad vi egentligen behöver för vår överlevnad, det är en generös tid.

Att få mer än vad vi behöver innebär även att det är nu läge för att plocka fram vår balanserande sida. Sedan vintersolståndet har vi mer och mer vänt oss utåt, mer och mer har fokus hamnat på yttre aktiviteter, att göra saker har varit viktigt.

Solen skiner och är varm o skön. Ger dig energi och lust när strålarna smeker din hud. Du behöver denna energi för att vakna, för att kunna leva. Såsom solen ger dig uppmärksamhet och smeker dig behöver du uppmärksammas och smekas av din omgivning. Du behöver här trots allt vara uppmärksam, solens strålar är starka, dess energi är brännande. Att vara i den här energin för länge kan bränna ut dig, göra dig urlakad. Solen lär dig vad lagom betyder. Solen kan lära dig vad dina gränser går, att lyssna på din kropps signaler som säger att nu är det nog, säga stopp innan du blir stressad. Det är viktigt att tillåta sig att ta emot och det är lika viktigt att låta bli att vara i det som skiner och som ger så mycket värme med sin uppmärksamhet.

 

Att hoppa i vattnet när du är varm eller bara för att du har behov av känna vattnet. Så underbart att känna dess svalka, att leka, plaska eller bara sträcka ut i en härlig simtur. Att tillåta dig att uppleva dina känslor, att leka med dom eller använda dig av dom för att komma åt varje liten del av din kropp är härligt uppfriskande. Vattnet visar dig nyttan med att då och då vara i och att behärska konsten att ta hand om dina känslor. Du måste ha rätt verktyg för att kunna hantera känslans element, har du inte lärt dig att simma är det bäst att vara i grunt vatten och plaska runt. Och tro det eller ej men vattnet har en uttorkande effekt. Att vara i för länge innebär att huden torkar ut och likadant är det med känslan. Att vara i känslan för länge innebär en uttorkning av din själv, du behöver förmågan till avstånd, till distans för att må bra. Vattnet förlorar sin kraft, sin magi och sin förmåga till att läka om vi är i för länge.

Texten ovan har jag hämtat från mitt senaste inlägg på coachingguiden.balans

Mycket av den här stressade och urlakade energin är det många som nu börjar känna av när solen är som intensivast. Det märks på många att en semester är nödvändig. Det är inte meningen att man nu måste gömma sig i den djupaste grottan för att balansera upp energin men att tänka sig för innan man tackar ja till alla aktiviteter kan vara bra. Balansera med att gräva lite i Moder Jord, hämta näring genom ett stilla dopp i sjön, hitta den feminina energin för att balansera upp mot all den manliga energin.

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014 Malou Thorman

Ursprung

ursprung

Den här oerhört vackra bilden får mig att tänka på barnet och vårt ursprung.

Min tanke är att vi behöver komma nära vårt inre barn för att klara av att se vårt ursprung i vitögat. Vi behöver den form av öppenhet och acceptans som ett barns sinne kan vara för att se vårt ursprung utan att döma och förkasta.

I mitt liv har det funnits stunder då det ilat till i mig när jag har blivit påmind om händelser i det förflutna. En ilning som gjort att jag försökt förkasta och förvirra mina minnen så att det inte skulle göra så ont.

Det har funnits ögonblick då mitt ursprung gjort mig förtvivlad och då jag önskat mig ett helt annat liv, en helt annan start än den jag fick.

Idag kan jag se det som är jag i allt det där. Jag tar en god blick in i ögat på det som är mitt ursprungliga jag, jag ser det instinktiva och det vackra i det som kan verka otympligt och grått.

Ta tag i det lilla barnet inom dig, omfamna det och låt barnet sinne och dess naturliga öppenhet få dig att se ditt ursprungliga jag.

Att ha respekt för sin ilska

ilska

 

Att ha respekt för sin ilska…har du det? Att hantera sin ilska….kan du det?

Att känna sin ilska…kan du det?

Just det där sista…att känna sin ilska…verkar vara en svår nöt för många. Fortfarande går vi omkring med upplevelser som talar om för oss att det inte är okey att vara arg, framförallt inte att visa sin ilska. Känslan – det får konsekvenser – verkar sättas in omedelbart, egentligen utan att vi är medvetna om det.

Idag överöses vi har citat och affirmationer som å ena sidan talar om att vi ‘ska’ vara positiva och se kärleken i allt å andra sidan acceptera och få utlopp för alla våra känslor för vi ska inte förringa oss själva.

Men ‘acceptera’ verkar vara synonymt med ” att ta död på den illa kvickt ” när det gäller ilskan. Många sätter likhetstecken mellan ilska och ‘bitterfitta’, ‘gnällkärring’, ‘har du PMS eller?’ ‘klimakteriekärring’. För det är just om den kvinnliga ilskan jag skriver om.

Jag är fullständigt övertygad om att det finns män som inte heller de har respekt för sin ilska men trots allt tror jag att det fortfarande är kvinnor ( åtminstone de lite äldre ) som har svårast för att se sin egen ilska som något sunt.

Men trots att vi vill göra allt för att förtränga ilskan är det knappast den lösning som är det bästa. Jag tror att det var Clarissa Pinkola Estés som sa att förtränga ilskan är som att hälla glöd i en jutesäck. Inte heller är det en bra idé att “hålla fast glöden för att kunna kasta iväg den på någon annan” som är ett citat som är tillägnat Buddha. Glöden skadar bara oss själva.

Så vad i hela friden ska vi göra med den känslan som vi knappt är medvetna om att vi har? För den finns där och när vi blir påminda om vad som är orsaken till den börjar vi återigen älta och gnissla tänder. Och allt som vi gör under perioden då det finns i sinnet är färgat av den ilskan. Och har vi då inte ens möjlighet att lägga ilskan åt sidan en stund – att lära ilskan ha tålamod – kommer vår existens, vår kreativitet drivas av den.

Som egentligen allt annat som handlar om de känslor och reaktioner vi har tror jag på att det finns två sidor. Jag tror att om vi bara har tålamod med oss själva, om vi bara har tillräckligt mycket självrespekt kan vi även se på vår ilska med respektfulla ögon.

För ilskan är ingen tam liten figur, det är en vild del av oss själva som kräver att vi ser den. Att vi tar den på allvar och att vi närmar oss den med värdighet.

Och min erfarenhet är att det första steget är att bli medveten om att den finns. Först då börjar den omvandlingsprocess som kan innebära att ilskan blir startskotten och grunden för något nytt.