När jag sitter här och läser vad som hänt bland mina vänner de senaste dagarna är det plötsligt en röst inom mig som pockar på uppmärksamhet. Det var ett tag sedan jag hörde den rösten eller det kanske till och med är så att jag helt enkelt inte noterat den.Det är den gamla berätterskan som stiger fram igen.
Jag kan inget annat göra än att luta mig tillbaka och låta henne få ta den plats inom mig som hon nu i princip kräver. Bestämt puffar hon undan allt som ligger i vägen och står där slutligen framför mig med båda händerna bestämt vid sidan.
– Jaha säger hon högljutt. Det är inte utan att jag blir förvånad för det är inte precis den tonen som jag är van vid att hon använder.
– Jaha säger hon igen och bligar en aning tjurigt på mig. Jag känner hur jag krymper ihop lite och visst gnager det lite i samvetet. Jag har inte precis låtit henne få plats det sista.
– Det sista säger hon något barskt. Det sista?! Tycker du att flera månader är det sista?! Du har en konstig tidsuppfattning du.
Hon vänder och vrider på huvudet och tittar sedan stint på mig. – Var är min stol? Jag skyndar mig för att dra fram den fåtölj som hon brukar sitta i och hon sätter sig med en duns.
Hennes händer som är så vackra stryker över kjoltyget och jag hör hur hon suckar belåtet när hon sjunker djupare ner i stolen.
– Vad ska jag börja säger hon sådär som om hon pratar för sig själv. . Jag sätter mig försiktigt och så tyst jag kan på min plats igen.
– Hm..säger hon till slut.
– Första dagen i december, hon smackar lite med läpparna och sedan säger hon förtjust att hon tror nog att det är dags för en liten symbolkalender igen.
Hon drar fram en bok ur fickan och bläddrar lite i den. När hon stoppar tillbaka den igen ler hon förtjust och tittar på mig. Jag kan inte låta bli att le tillbaka, hon har liksom den effekten helt enkelt. Hon rynkar på pannan så att ögonbrynen nästan slås ihop, – nåja säger hon. Vi får väl se hur roligt du kommer tycka att det är.
– Idag är Hephaestus i farten minsann säger hon. Jag nickar för det vet jag redan.
– Du vet att han var en hantverkare säger hon till mig. Inte frågande utan mer som ett konstaterande. Jag vet egentligen inte varför hon säger så eftersom det självklart måste vara så att hon vet allt om mig, men som vanligt låter jag henne hållas. Jag har lärt mig att det är klokast att göra så.
– En hantverkare som verkligen var skicklig på det han gjorde, hans konstverk kunde ingen annan kopiera säger hon med eftertryck. Han tillbringade lång tid där nere i sin verkstad, bland sina brinnande eldar. Vilken konstnär denna man var. Eller man o man, han var ju en Gud. Men ingen speciellt ansedd Gud. Dels var han ju en krympling, inte välkommen då han föddes, och dels var han den enda av Gudarna som arbetade med sina händer.
Eftersom jag precis har skrivit om detta kan jag inte annat än att bara nicka igenkännande.
Den gamla tittar lite snett på mig och småler.
– Idag tänker jag att vi behöver lägga lite fokus på en bit som Hephaestus berättar för oss. Hon lutar sig lite fram och sänker rösten. Med automatik gör jag detsamma. Lutar mig lite framåt alltså för fortfarande har jag liksom ingen röst att prata med. Du brukar bli så när den gamla kommer på besök.
– Det är inte vad han faktiskt säger till oss verbalt utan vad han med sin uppenbarelse och sitt sätt att vara berättar för oss som jag menar. Denna man, krympling, en aning bister och inte speciellt vältalig pratar ändå väldigt tydligt med oss.
– Det är nämligen så att det inte är enbart genom yttre erfarenheter som en insikt kommer. Hephaestus visar oss att ibland blir vårt inre synligt genom vårt yttre handlande. Som alltid kan det mesta tolkas åt alla möjliga håll.
– Hephaestus vackra arbeten visar oss hur vacker han var. Genom sitt arbete visade han oss hur han tänker och känner även om han kanske inte förstår det själv.
Hon plirar mot mig och fnissar lite. Eller nja..skrockar snarare. Precis som symbolarbete säger hon sedan.
Precis som du kan måla vad du känner kan också din omedvetna målning visa vad du känner. Hux flux kan det som var osynligt bli synligt.
Nu när månen till största delen är väldigt mörk så kanske det kan vara en bra tanke att ha med sig.
Vad kan du göra idag som gör något synligt för dig?
Jag tittar på henne och funderar på varför hon vill att jag ska fundera på det. Hon brukar inte komma med saker utan anledning.
När hon reser sig upp och börjar förbereda sig på att ge sig iväg så plirar hon mot mig som hon brukar göra. Man kan fråga sig det säger hon lurigt. Det kan vara till dig och det kan vara till alla, som sagt det finns många sidor av det mesta.
Copyright secured by Digiprove © 2016 Malou Thorman