Dygnet har precis lämnat den 3 februari då det blir fullmåne här i Sverige. Månen landar då i Lejonets tecken och har solen mittemot sig i Vattumannens tecken.
Någon dag innan fullmånen sitter jag här och funderar på vad det är som fångar mig mest den här fullmånen. Tittar i min blogg och ser att jag har ett inlägg om fullmånen och lejonet som då naturligtvis även säger saker som kan vara för denna fullmånen men det finns tankar i det inlägget som inte alls hör hemma i detta, vilka du lätt kan sortera ut själv. Jag scannar snabbt igenom mitt gamla inlägg för att se om det är något speciellt som dyker upp framför mig och solen är det som framträder tydligast.
Jag sätter mig och låter solen som symbol får ta plats i mitt sinne. Och till slut kan jag klart och tydligt se solen men även de övriga planeterna framför mig. Ungefär på samma sätt som bilder brukar se ut, alla planeter på rad eller med solen i mitten och de övriga på olika avstånd runt om. Och jag börjar fundera över hur ofta det är vi tillåter att andra snurrar runt oss eller har oss som fokus?
Solen styr över Lejonet. Deras symbolik är att vara i centrum, att synas helt enkelt. Hade inte solen lyst på oss hade vi inte heller varit vid liv och som en parallell till detta har vi förmodligen inget liv om vi inte syns heller. Jag läser April Elliots krönika och hon har liknande tankar som passar mig just nu. Hon skriver om att när hon växte upp ägnade hon mycket tid på scenen. Hon hade en väninna som även hon uppträdde men som slutade med detta långt före April. Anledningen skriver April, skulle vara att hennes väninna syntes utan att behöva ställa sig på scenen. Hon hade en naturlig karisma som gjorde att hon syntes i alla fall, till skillnad från henne själv menar hon. Det var inte förrän hon gifte sig som hon tog steget ner från scen eftersom hon då fick en form av bekräftelse.
Och jag tänker att det ligger nog något i detta. Vissa har den här “synlighetsgenen” med automatik och andra får hitta andra sätt att synas på. Men alla behöver nödvändigtvis inte ställa sig på just den där scenen tänker jag. Kan man inte synas utan att man står på en upphöjd plats med en strålkastare riktat mot sig? Kan man synas om man är en planet som snurrar runt solen?
Det viktigaste är nog att man hittar sitt eget sätt att synas på och att detta sätt accepteras av de vi har runt omkring oss. En annan astrolog Jessica Shepherd skriver om vänskap den här fullmånen. Hon frågar dig om dina vänner tillåter dig att skina, om de bekräftar dig? Har du vänner som ser dig och ditt gudomliga ljus?
Genom att vi tillåts vara solen, genom att vi bekräftas och bekräftar oss själva kan vi växa som en kreativ kraft. Det är stort.
Vi behöver en del av Lejonets förmåga att sätta sig själv i centrum som en självklarhet naturligtvis utan att för den sakens skull sluka andras ljus. För att skina klart behöver vi lägga konkurrenstänkande åt sidan. Det finns mer än en strålkastare.
Denna måncykel började med nymånen i vattumannen som handlade om något som binder det gamla med det nya. Om grupper, frihet, att vara unik och kollektiv. Och kan vi nu plocka ihop detta med
fullmånen i lejonet, nu med vattumannen mittemot? Vågar vi se vårt känslomässiga behov av att få lov att synas och kan vi då samsas med andra i strålkastarljuset? Vågar vi ställa oss och uttrycka oss själva oberoende på var vi står? Även om det innebär att vi har vår plats där vi hjälper andra att stå på scen?
För mig kommer denna fullmåne handla om att oavsett vilken scen jag står på är jag värd en strålkastare lika ljusstark som någon annan. Det viktigaste är att det är min scen, att jag har tagit den i besiktning genom att se det som lett mig hit och jag tillåter mitt unika jag skina. Och att jag tillåter mina vänner bekräfta mig och att jag bekräftar dem oavsett vilken scen de står på.
Vi behöver som lejonet ta vår plats i rummet med automatik oberoende av vilken plats det är. Vi behöver framförallt även anamma de övriga sidorna som vi förknippar med lejonet…leken. Låt oss leka och ha roligt tillsammans. Hjärtat mår bra av att vi ler och skrattar.
Copyright secured by Digiprove © 2015 Malou Thorman

att vi behöver passera genom det gamla för att nå det som är nytt.
Kikar vi upp på månen märker vi att hon inte längre tar emot så stor del av solens ljus. Mer och mer täcks av skugga.
blir du lite lugnare. Pulsen har gått ner till normal takt och du flåsar inte längre och du har dragit ner din andning till magen där den ska vara. Din erfarenhet har lärt dig något.
Plötsligt fanns hon bara där. Precis framför mig när jag tittade upp från boken jag läste. Jag hade känt mig en aning iakttagen men känslan hade bara rört sig i kroppens periferi.
Fullmånen i kräftan och vi pratar om tecknet där månen hör hemma.
något som är känslomässigt smärtsamt. Att älta samma sak om och om igen skulle kunna påminna oss om beteendet av den organism som småningom blir den fulländade pärlan. Det skaver och skaver inne i ostronets skal, fram och tillbaka för att till slut vara denna vackra glimrande pärla.














du inte heller räkna med den där romantiska julen. Självklart finns här känslomässiga behov och ett stort hjärta som bryr sig om och älskar, men vattumansmånar kanske inte alltid visar det på sätt som vi är vana vid.

Tycker du att du själv befinner dig i en period där du inte hittar ett mål utan det är många saker som fångar ditt intresse? Eller påbörjar du saker hela tiden som inte får ett avslut?

inriktade på framtiden och det är inte helt ovanligt att de har framtidsvisioner och/eller drömmer om sådant som kommer att ske. Är man född här brukar man kunna släppa taget om den logiska hjärnhalvan då och då och enbart ha tillit till sin intuition för den brukar stämma för det mesta.
För mig pratar denna sabian symbolen om att kräva den respekt och rätt från omgivningen som man har gjort sig förtjänt av. Eller mer att visa upp sig själv i sin omgivning så att man markerar de områden man är bekväm och har kontroll i. Det kan också vara en påminnelse om att vi behöver fundera över meningen. Har jag nu gjort det jag behöver göra för att kräva den plats jag vill ha?
Vintersolstånd
Jörgen berättar att det är när sädescellen kommer in i ägget som det blir stilla. Innan och efter detta är det en konstant rörelse. Och om vi tänker på hur mycket det är som händer med oss när vi växer därinne i vår moders livmoder så är denna stund, 1,5 – 3 timmar att likna med oändlig tid. Fantastiskt.
kunde säga upp torpare och arrendatorer. Tydligen kunde man också säga upp råttor och möss. Jag undrar om de var så pigga på att lyssna på det.