Kutig måne

Nästan fullmåne…ibland funderar jag just över det uttrycket. Nästan fullmåne? Att någonstans alltid jämföras med något och inte vara där man precis är. Personer som är födda i just den här månfasen kanske kan känna igen sig i just det där uttrycket, nästan framme. För många av dem kan det bli som ett livstema men det innebär ju inte att andra inte hamnar i den situationen. Att bli jämförd eller att jämföra själv med något som inte riktigt blir och med detta blir det också mycket besvikelser.

Som alltid kan man vända och vrida på saker och i vissa lägen/situationer är det viktigare än annars att göra just det. Många gånger beror det på hur vi tar våra upplevelser, en del menar att om man är född i den här fasen då har man en större benägenhet att befinna sig i situationer där man just får uppleva det där med att vara nästan framme och i samband med detta tänker jag att vi kan reagera på olika sätt. En del kanske ger upp med en gång och säger till sig själv att det här går aldrig medan andra tänker att det vore tusan också om jag inte ska lyckas. Jag har skrivit en del om just den här fasen här.

Den här månaden är det stenbocken som presenterar fasen för oss. Sabian symbol för fasen är;

A Veiled Prophet Speaks Seized By the Power of a God

En beslöjad profet talar, tagen av Guds kraft.

Jag funderar på uttrycket och blir själv lite tagen av att det på något sätt påminner om ett samtal jag hade med en vän idag. Vi pratade om saker som inte syns, åtminstone inte syns av alla och inte samtidigt och till och med kanske inte syns på samma sätt. Vi pratade om att tro. Det fick mig att gå tillbaka till ett inlägg som jag gjorde för några år sedan som jag tycker passar så bra in i just den här månfasen som placerar sig i stenbocken.

“Idag pågår det en ganska hetsig debatt mellan de som har tron på att det som du kan bevisa med de vetenskapliga metoder som vi har är det enda som är vettigt och mellan de som anser att det finns skeenden och upplevelser som inte går att bevisa.

Den här debatten fick mig att tänka på ett kapitel som jag läste i boken “Coniunctio 2011, en årsbok för analytisk psykologi och kultur.” Kapitlet heter Tro och är ett utdrag från “The New Man” skriven av en skotsk psykiater vid namn Maurice Nicoll.

I detta kapitel fördjupar han sig i Nya testamentets liknelser och mirakel. En återkommande tanke i detta är att människan är ett frö med möjligheter till omfattande utveckling och förändring. Han undersöker hur verklig tro påverkar en människa att utvecklas till det hon djupast sett är.

Fascinerande läsning som jag verkligen rekommenderar.

Tro

Den tro som han tar upp är inte den tro som man pratar om när man tror på något i intellektuell mening, det är alltså inte ett aktivt ställningstagande för eller emot. Det är något mycket mer än ett aktivt ställningstagande. Tron är här i sitt väsen sammanlänkat med idén om transformation och handlar alltså inte om tron så som när man tror på vad någon säger eller gör.

…så handlar tro i själva verket om övertygelse, om vissheten att livet kan tolkas på ett högre plan och som en konsekvens av detta människans inneboende möjlighet till transformation. Vi finner trons innersta kärna i idén om att livet endast kan levas och förstås genom detta som är större än oss själva, och att vi äger förmågan att transformeras vilket visar oss vägen till att se på våra liv med helt nya ögon.

Det är denna särskilda egenskap som tron djupast handlar om och som i högsta grad skiljer sig från det vi vanligtvis menar med tro. Faktum är att verklig tro urholkar alla våra gängse föreställningar för den leder oss bortom världslig tro i en riktning som inte kan bekräftas av vedertagna normer eller vetenskapligt förnuft.

Jag hoppar lite i kapitlet..

Begreppet tro är kopplat till särskild kraft och förmåga med en särskild sorts dynamik. Det är inte fråga om kraft eller förmåga som kommer sig av innehav av ställning, position, världslig make eller från någonting yttre överhuvudtaget. Tro baseras inte på det synliga. Den formas inte i den del av medvetandet som befattar sig med vardagens plikter och bekymmer.

Tron är överhuvudtaget inte på den nivån utan tillhör medvetandets högre plan, det plan som höjer sig över det vardagligt uppenbara. Det är som om det finns en plats till vårt förfogande ovanför oss själva.

….Föreställningen om människans annorlunda väsen är inte begränsad till enbart evangelierna utan förekommer i de flesta äldre läror. Det är den enda verkliga bas som människans sanna natur kan grundas på. Ett ekollons verkliga natur måste baseras på det faktum att det kan bli en ek. Tar man inte hänsyn till detta riskerar man att missförstå ekollonets existens. Och på så sätt kan en människa som endast förlitar sig på sina sinnen och sina tankar inte förstå vad tro är. För tron är redan den absoluta vetskapen om en högre nivå och i sig själv öppnar den för de högre nivåerna att verka i människan.

Maurice Nicolls fördjupning av begreppet tro är något som tilltalar mig eftersom jag tycker att man så lätt slänger sig med detta ord och att det finns en okunskap om hur meningsbärande Tron är för många.

För mig är min tro viktig, det är en stark värdegrund som jag lever efter. Jag blir djupt kränkt och skakad över att läsa alla de tillmälen som kastas ut i artiklar och som på något sätt vill göra mig ( som troende) till en öppen måltavla för allehanda nedsättande kommentarer.

Jag tror på min andlighet, jag tror på att medvetandet är något mer än det som vi idag kan förklara med vår vetenskap. Vilket faktiskt inte är speciellt mycket. Jag tror på att den dag som min kropp ger upp så fortsätter min själ att leva. Och jag tror på detta på grund av mina egna upplevelser och mina egna erfarenheter. Utan dessa upplevelser och erfarenheter hade jag inte varit övertygad.

Jag kan inte bevisa min tro för någon annan. Det är min upplevelse. En upplevelse som jag i samtal med andra kan förstå att jag inte är ensam om att ha.Jag tycker om och värderar vetenskap, den är oerhört värdefull, men däremot tycker jag inte om de världsbildsambitioner som lanseras. För att citera Karl-Erik Edris

” Vetenskapen är det kloka sättet att vinna kunskap om den objektiva aspekten av vår tillvaro och religionen och andligheten har potential att utvecklas till ett lika klokt sätt att systematiskt vinna och underhålla kunskap om tillvarons subjektiva aspekt.”

Jag fortsätter med ett annat utdrag av Karl-Erik Edris bok ” I ett annat ljus” där han skriver:

En…komplikation på vetenskapens område är att vetenskapen kommit att bli förknippad med en världsbild som bygger på ett grovt missförstånd av vetenskapens roll. Att man helt enkelt tror att den måste konkurrera med religionen, ja helst eliminera den. Och att den i konsekvens därmed bör försöka misskreditera och underkänna intuitionen så att intellektet får en oinskränkt maktposition när det gäller att fastställa kunskap om alla aspekter av den magnifika verklighet som vi lever i.

Det finns en klok andlighet, en andlighet som bygger på medmänsklighet. Den tro som jag följer har inte gjort mig till en svag, viljelös, hjälplös stackars människa. Den har inte gjort mig till en desperat person.”

Att jag tar upp det här just nu är bland annat just för det samtal jag hade idag men också för att den fas och det tecken som vi vandrar in i passar så bra för de här tankarna. Stenbocken som symboliseras genom att ha en överkropp tillhörande bocken och underkropp tillhörande en fisk. Två världar och ändå en. Vi behöver ha både hjärta och hjärna med oss i alla sammanhang.

Sabian symbol påminner mig också om det faktum att om jag inte i sanning ser vem det är som talar så intensivt och med så mycket känslor kan jag lätt bli förledd in i något som jag inte riktigt vet vad det är. Med att se menar jag då att veta vad man ger sig in i och inte lockad av den dynamik som lätt kan uppstå när det är mycket i känslor i omlopp.